Jo

Det här är ett intressant ämne tycker jag. Jättesvårt också, svårare än jag någonsin trott.

Med en bebis finns det en väldigt begränsad rad saker man kan göra fel. Det är enkelt att vara mamma till en bebis för man behöver inte uppfostra den. Den ska ha mat, endast mjölk de första sex månaderna dessutom, de ska få tillräckligt med sömn och om den inte får det så ska den åtmintone få tillräckligt med tid i föräldrarnas famn, och den ska bajsa och kissa som den ska. Man behöver inte ta ställning till bra/dåligt beteende med en bebis, för man ska ska finnas där som dess betjänt och serva den men vad den än kan tänkas behöva.

Sen växer bebisen och blir ett litet barn. Barnet fyller ett och lär sig säga mamma, det lär sig gå. Fortfarande är det föräldern som är slaven. Om barnet springer iväg kan man förklara för det att det faktiskt inte får det och springa efter, men barnet är fortfarande så outvecklat att man inte kan begära att det ska ta ansvar. Man kan inte bli arg på en ettåring heller, för den förstår inte konsekvenser.

När barnet närmar sig tvåårsåldern så går det genom en otrolig utveckling, mellan två och tre år sägs det att barnet har en motsvarande pubertetskris och om det märks!

Hela tiden ska gänserna testas, mamma ska testas, pappa ska testas, allt ska testas! Får barnet inte som det vill så får mamma och pappa känna konsekvenserna i form av skrik och trotsiga beteenden och det är saker som föräldrar ofta hatar. Man måste markera, vara konsekvent, kärleksfull och oerhört tålmodig. Börjar man skrika och hota och gör det till något vanligt så blir barnets dåliga beteende förstärkt.

Innan jag blev mamma och teoretiserade kring barnuppfostran såg jag aldrig sinande kärlek, tid med barnet, kommunikation, massor av lek osv som nyckel för att slippa allt jobbigt beteende. Jag insåg inte att det var en utopi. Ett barn går igenom trotsåldern av en anledning, den kan man inte undvika. Det är på ett sätt barnets första frigörelse och som förälder är det oerhört viktigt att visa var gränserna går, vad som är ok och inte. Det är också viktigt att vara konsekvent och det är så oerhört mycket lättare att säga än att leva upp till. Men det är detta som i slutändan gör barnet till ett tryggt barn.

Elli var en ängel som bebis. Och som ettåring. Som tvååring har hon blivit ett litet monster. Vi kramas massor, leker, skojar och det slutar alltid med att hon försöker testa gränserna och jag tvingas förvandlas till tråkmamma för att visa att det är farligt att klättra i fönstrena, att röra själv i den kokande pastan, att leka med pappas tobak (vad gör den framme förresten! Aaaaris!), att springa ut på gatan osv osv. Vissa saker kan man såklart förebygga, men inte alla. Jag försöker låta henne vara delaktig, men hon är sällan nöjd förrän hon får göra exakt samma saker som jag. Och det GÅR ju inte! Hon kan inte sila pastan t ex, eller moppa toagolvet med klorinvatten. Hon insisterar, jag säger nej. Hon skiter i vad jag säger och tränger sig fram och läget blir farligt eller obehagligt. Jag blir arg. Där händer det. Jag skriker argt till Elli. Lyfter bryskt bort henne och markerar att det inte är ok. Hon blir ledsen och skriker och hela huset blir en cirkus. Stämningen är dålig och Ellis blick lyser av frustration och trots genom de oskyldiga tårarna. Hon är ju bara två...

Jag trodde aldrig att dessa scener skulle utspelas i mitt hem med mig som så oerhört tålmodig och kärleksfull mamma. Det skulle vara en besvikelse.

Mycket kan man lösa och ta sig förbi med hjälp av kommunikation och kärlek, tålamod och respekt. Men ibland måste man markera. Barnet måste veta vem som bestämmer när det gäller vissa saker. Jag tror att det gör barnet tryggt i det långa loppet.

I Grekland slår de sina barn, det är allmänt accepterat och i många, många läger sett på som en nödvändighet för att barnen ska bli bra människor. Det är en smäll på rumpan, på fingrarna och även örfilar. Detta tar jag avstånd från med hela min kropp och själ och eftersom denna blogg läses av svenskar så behöver jag för en gångs skull inte sitta och förklara varför och försvara denna åsikt.

Men en skarp röst i ett farligt läge tror jag är nödvändigt ibland. Och däremellan tålamod, konsekvens, och oändligt med kärlek, lek och kramar.

Nej.

Eller jo, det ska hon väl, så småningom. Men det verkar som att jag har gett sken av att det skulle vara ett barn på väg, för alla frågar mig. Jag vet inte riktigt var jag skulle ha menat att vi har babyproducerande på vårt schema, men nånstans har jag nog varit klumpig i mina formuleringar.

Klart vi vill ha fler barn, minst ett till, men när vet vi inte. Inte nu i alla fall. Jag njuter så otroligt mycket av att bara ha Elli. Jag älskar att ha henne i mitt liv, på alla sätt. Och jag älskar samtidigt att det är så enkelt att göra saker som resa, gå ut (vilket ändå inte händer särskilt ofta för att det generellt är mysigare att stanna hemma med Elli), jobba osv. Med en bebis till nu stannar liksom det livet upp igen, för jag vet inte riktigt hur länge. Ellis farmor har nästa år Elenis bebis att ta hand om, så henne kan vi inte räkna med på samma sätt då. Ja... jag vet inte. Samtidigt finns det ju ingen perfekt timing, men som sagt, varför ändra en situation som känns så himla bra när man faktiskt har tid att vänta lite? Tänk er samtidigt in i situationen att ensam resa med en treåring och en bebis - det känns jobbigt och resorna till Sverige hade definitivt blivit färre.

Elli kom så fort och tack gode gud för att hon kom! Men jag ser fram emot att få göra en planerad bebis också. En bebis som har en plats i huset redan innan det finns. Och så ser jag fram emot att få dela upplevelsen, inte bara med Aris, utan också med Elli, som kommer att förstå allt på ett helt annat sätt som fyra- eller femåring än som två- eller treåring.

Också är det ju huset. Som vi bor nu har vi inte plats för ett barn till. Vi har planer på att antingen flytta eller bygga ut, men tills planerna börjar ta fysisk form vägrar jag bli gravid. Vi bor trångt nog som det är.

Så.

Klart att Elli ska få ett syskon eller två. Men det dröjer nog minst ett par år till. Men när dagen väl kommer så kommer det lilla livet att vara så välkommet och efterlängtat som ett liv kan vara.

Så nu vet ni.

Nä, inget Gavdos för oss än, vädret är inte så fint och vi vill inte sitta i tält i en vecka i regn och blåst. Inte så charmigt... Vi är på stand-by fortfarande, men det ser inte ljust ut tyvärr. Vi kanske får ta en annan sorts semester nu istället, jag hade inte haft nåt emot en långhelg i Paris t ex, men det är nog bara hälften av oss som är sugen på det. I vilket fall som helst så blir det ju Sverige till jul och i januari är planerna att resa till Thailan och hänga på paralian i ett par-tre veckor. Så det går egentligen ingen nöd på oss.

Elli och jag spenderar mer tid ihop nu, och Aris och Elli också, och det märks på hennes tal. Om det förut var 25 % svenska och 75 % grekiska så är det nog snarare 50/50 nu, och det känns väldigt bra. Ni svenskar kommer nog att känna er ganska förvirrade när vi kommer till jul och Elli talar svanska med grekiska inslag, men resan är viktig för hennes språk, det är jag övertygad om. Veckan då hon spenderade mer tid med svenskar än greker utvecklades hennes svenska ordförråd väldigt mycket och nu har hon även börjat översätta. Det är fantastiskt att se en tvååring översätta mellan två väldigt olika språk.

Vi passerar en bil på gatan och Elli utbrister "Mama! Totinito!(som är bebisspråk för autokinito)" (...) "Mama! Bil!" Hennes instinkt är grekiska, men så inser hon att hon är med mamma och upprepar ordet fast på svenska. Fantatsiskt tycker jag.

I samma ögonblick som de sista svenskarna lämnade Kreta kom vintern. Snö täcker bergstopparna och med de nordliga vindarna innebär det låga temperaturer runt 10-12 grader. Om en vecka är det tänkt att vi ska åka till Gavdos för en veckas camping och allmänt slapperi nära naturen, men är det 12 grader på dagen så lär vi behöva en hel del "bra" kläder för att det ska bli det minsta njutbart. Jag har redan beställt ett underställ genom eBay och tänker investera i skidstrumpor och nän super fleecejacka när vi ska till Chania på fredag. Hatar att frysa.

Jag har en del jobb på gång just nu. På fredag ska jag till Chania och lämna in de kläder de beställde av mig för ett par månader sedan. Jag är knappt halvfärdig. Åh stressen. Men jag har min egna systudio nu, i ett rum med fantastisk utsikt på hotellet, så jag är betydligt mer effektiv nu. Det ska gå. Sedan har jag fått in en textbeställning också, så det rullar på bra.

Igår tömde vi alla de sista rummen på lakan inför vintern och både rummet där mamma bodde samt rummet där lillebror och pappa hade bott framkallade svår saknad - rummen luktade precis som de som hade bott där! I mammas rum dominerade den så hemkära doften av rökelse och lillebrors frikostigt använda parfym satt kvar i väggarna i det andra rummet.

Lilla Elli är en glad skit som dominerar så mycket hon kan. Hon testar trotsknep och när de inte funkar så blinkar hon bara lite extra med sina långa fransar och vips har hon all makt i huset. Vi måste nog jobba lite på vår ståndaktighet. När Elli leker med andra barn är hon oerhört ego - allt ska hon ha och ingen annan får ha någonting, då blir Elli vansinnig. Hon tycker till och med att Panajota ska låta bli att äta bara för att hon ska få ha sista ordet, Panajota är f ö inte sen med att trigga igång Elli. Är alla tvååringar så eller har vi gjort nåt fel i hennes uppfostran? Aris menar att hon behöver ett syskon, men det tror jag kan vänta lite till...

Jag har fortfarande inte fått några bilder från dopet, men så fort jag får så delar jag med mig.

Nu är Elli döpt. Dopet var jättefint, men hade jag fått välja hade jag kortat ner ceremonin med ca 95%. Som min lilla älskling grät, och som jag led där i kyrkan. Festen var super, god mat, härligt folk, familj, dans och lycka, en av årets bästa dagar, kanske den bästa.

Pappa var här, och faster och farbror, moster och kusin, mamma, Monty och lillebror. Jag kände mig så rik och så hel. Chokladförrådet fylldes på. Elli fick mer kläder än vad hon kommer hinna bära på hela vintern och en god insatssumma till sitt bankkonto. Hon har fölrresten vart som på lyckopiller hela veckan, dansat och skrattat och skojat och busat. Och sovit väldigt gott om nätterna. Hennes tal har också raketutvecklats under denna vecka. Det är otroligt vad lite extra stimulans gör.

Pappa, faster och moster har redan åkt hem och jag saknar dem så. Mamma är kvar men nu börjar den där lilla oroskänslan infinna sig. Snart åker även hon och då kommer det att bli så otroligt tyst och lugnt. Jobben trillar in och jag måste finna tid för att både skriva och sy och lilla Elli behöver stimuleras. Vintern lurar precis om hörnet och det är med både glädje och sorg vi lägger ännu en sommar i paradiset bakom oss.

Dopet var en fin avslutning på sommaren 2009. Nu återstår det att se vad nästa sommar bär med sig. Blir det mer utökning av familjen tro? Och hur ska det gå med alla mina små projekt? Vi får se. Först har vi en spännande vinter med resor och jobb och mysiga filmkvällar i mannens trygga famn att njuta av.

Bilder kommer när jag får några, har själv inte knäppt ett foto på hela veckan.

Om fyra dagar kommer hela tjocka släkten ner och ska fira Ellis dopdag med den (betydligt) tjockare släkten här i Grekland. Tyvärr är Gullbergssläkten inte så tjock längre och det beror främst på två saker. Den ena är det grekiska perspektivet där ett dop där hela släkten samlas är litet om det är mindre än 200 personer närvarande och den andra är att den Gullbergska släkten faktiskt inte är så stor längre, ens med svenska mått.

Både farfar och farmor har gått ur tiden för flera år sedan, även om det fortfarande känns underligt. Särskilt farmor känns som någon som aldrig kan dö, hon finns i mig jätteofta och har nog färgat min person både genom starkt DNA och innerligt omhändertagande som liten. Tro nu inte att farmor var den omhuldande och kelande mormortypen som lagade ens favoriträtter och bjöd på choklad i smyg. Nä, farmor bjöd på hemmasydda kläder (för att hon älskade att sy), snabbmakaroner och lite halvbrända fiskpinnar, resor till Gotland och Tyskland och naturligtvis sin underbara fläderblomssaft. Än idag kan jag föreställa mig sittandes under det där fina trädet i farmors trädgård, govlet inifrån knarrar lite när famor kommer gåendes med sin bricka med fläderblossaft, klirrande porslin och kanske lite finska pinnar som tilltugg. Då visste jag inte att uppskatta farmors saft, men idag hade jag lätt betalat hundralappar för en enda flaska. Det var inte bara fläderblomssaft och kläder som farmor kunde slänga ihop, hon kunde väva också, och odlade lin i trädgårde gjorde hon, och när hon gjorde sig "fin" så smetade hon på sig ett chockrosa läppstift, oavsett hon bar en julröd klänning eller en turkos. Något framor inte var så bra på var sånt som var tråkigt, som att städe, diska och dammsuga. Sällan fick man ett helt rent glas till saften, men när man är liten tänker man inte på sånt. Och enligt min pappas utsago så fick farmor dammsuga för första gången efter farfars bortgång - här snackar vi feminism. Hon var en egensinnig kvinna, men ofantligt kreativ och generös med det hon själv valde att ge. I småbarnsåren var hon festlig, sen blev hon jobbig, men idag kan jag verkligen sakna hennes guppande mage. Jag vill tro att det inte bara var dubbelhakan jag fick ärva av min fantastiskt kreativa farmor.

Farfar försvann fem år innan farmor, han tynade bort i cancer alldeles för ung. men jag tror att farfar gjorde allting i livet alldeles för ung. Han gjorde farmor gravid som tonåring och fick balansera make-far-stundentliv på ett ganska märkligt sätt till en början. Tolv år senare (eller 13) var han fyrbarnsfar och arbetade som lärare i språk. Han hade ett fantastiskt läshuvud och som ung hade hans föräldrar stora framtidsplaner för vad han skulle kunna bli, men han kom som sagt inte så långt beroende på omständigheterna. Kanske gjorde det honom lite bitter? Eller så var det det ständiga dammsugandet..? Jag minns farfar som en mycket tyst och intellektuell man, som alltid fick sitta på kortsidan av långbordet. Han hade pondus trots sin lilla kroppshydda och jag försökte alltid taka extra vååååårdat i hans närhet, annars kom anmärkningarna flygande "det uttalas kiosk, inte schosk", eller "det är inte så fint att uttala Guds namn i en suck" (som i "Åååh guuud vilken söt häst!") osv. Farmor och farfar kunde nog ses som lite "fina i kanten" och om söndagarna dukades det fint och bjöds på mat i deras hus med havsutsikt på Skånes sydkust. Rätt gaffel till rätt maträtt och barnen skulle sitta kvar tills de fick lov att gå ifrån bordet. Vi fick ibland ett eget barnbord att sitta vid, annars satt vi längst ner vid bordet, eller kanske hierarkiskalan?

Det var verkligen annorlunda mot hur Elli växer upp. Men samtidigt ganska likt. Pappou sitter alltid vid långbordets kortsida när vi äter, men han skulle aldrig dammsuga. Frågan är om han ens skulle förstå hur man använder den. Barnen får springa runt i huset som virvelvindar, bara de kommer mellan varven och tar sig en tugga mat. Yaya sköter all markservice och det finns ingen tid i hennes liv för personliga utsvävningar, å andra sidan har hon funnit sin lycka i den lotten och lever för att ta hand om sin stora, bullriga familj. Likheterna och olikheterna fortsätter i all oändlighet.

Jag växte upp nära farmor och farfar och spenderade mycket tid med farmor framför allt. Men ändå var nog morfar min favorit. Morfar med air-bagen till mage och hårdaste kramarna i världen. Morfar hade ett godisförråd och gav alltid antingen pengar eller godis i smyg när man kom och hälsade på. Med morfar åkte man ut och fiskade horngäddor, eller ut i skogen på rådjursjakt. En naturnisse med världens största hjärta. Morfra var gift med Ulla-Britt som alltid tog hand om oss på bästa sätt. Hon var känd för sin sparsamma läggning och vi log ofta kärleksfullt menande mot varandra på kalasen när Ulla-Britt samlade ihop alla halvskrynkliga presentpapper för framtida bruk. Hon matade varenda katt som såg hungrig ut och brydde sig alltid extra mycket om de som var svaga. Min bild av Ulla-Britt är leende i köket på Höllviksstrandsvägen, med ett pannpand om håret. Kanske var hon på väg till Friskis där hon gick flera gångeri veckan - en riktig hurtbulle! De skilde sig för ett par år sedan och numer träffas vi inte så mycket. Men de finns båda i livet och det är jag mycket glad över. Morfar träffar jag såklart varje gång jag kommer hem och det är så himla synd att han inte har kraft nog att ta sig hit till dopet. Hans kropp kanske börjar bli lite gammal, men morfars fantastiskt positiva anda kommer aldrig att försvinna. Morfar, du kommer att vara mycket saknad, men vi ses till jul. Då ska jag baka en sockerkaka åt dig, med Efis recept som du älskar.

Mormor kom jag aldrig nära, hon var fast i sin egen värld och det var få som kunde nå henne. Min mamma försökte hela sitt liv och kom nog så nära som det gick. Hon var väldigt vacker och ville vara så from och hjälpsam hon bara kunde. Tyvärr slog det dock ofta fel när hon försökte. Jag känner inte alls samma samhörighet med mormor som med resten av mina gamlingar, men hon finns ändå i mina tankar ganska ofta, framför allt för att jag vet hur nära min egen mamma stod henne, och min mamma står jag ju väldigt nära.

Bara morfar fick träffa min dotter, det känns märkligt. Farmor fick aldrig se vad det blev av mig, att jag flyttade till Grekland och blev mamma och fru där. Hon hade nog inte varit direkt överförtjust misstänker jag. Eller så hade hon flyttat med. Så var hon, allt eller inget.

Att det ändå kommer åtta personer för att fira lilla Elli är för mig fantastiskt. Jag får tårar i ögonen av tanken. När man flyttar från sitt hemland ger man upp så mycket, och jag har aldrig frossat i det för att det blir för känslosamt. Men nu, nu när min dotter ska döpas, så får jag se vilken stark liten armé jag ändå har i ryggen. De som kan, de kommer. Faster, farbror, moster, kusin, mamma, pappa och bror. Alla tar de sig till en lite by på Kreta för min skull. Det är en kittlande känsla.

Elli förstår inte tidsbegrepp än. Jag försöker berätta att snart kommer mormor och morfar och mopråMåns och kusin Albin och moster Eva och faster Vanja och farbor Lasse och uncle Monty. Men då går Elli bara till dörren och frågar "Var e mormor?" "Var e Månsi?" "Var e mopas?" (morfar). Då får jag säga att de är i Sverige, som ligger lååångt borta. Och då sticker det ofta lite i hjärtat.

Men inte nu. För om fyra dagar är de alla här. Inte alla kanske, men en del. Och det känns så fint.

Jag, detta blev nog lite osammanhängande, men jag orkar inte kattenpejsta. Ni får ta det som en tankekarta. Ett besök i Johannas hjärna.

Nu ska jag gå och sy.

Eftersom Elli som bekant fyllde två år i måndags så fixade såklart hennes mamma och pappa världens kalajs. Aris grillade lammkotletter och fläskkotletter, hackade sallad och kokte potatis. Jag dekorerade huset med ballonger och kuliga leksaker och när Elli vaknade upp efter sin middagsvila blev hon alldeles salig. Hon for omkring och jagade ballonger samtidigt som hon skrek "baboni!" (baloni - ballong) i ren glädjeyra. Gästerna började droppa in runt klockan 7 på kvällen och de hade med sig jättefina presenter - favoriten hos födelsedagsbarnet blev helt klart bordet och stolarna som faster Eleni hade med sig.

Elli hade ständigt något att äta, var det inte en kalitsouni så var det en fläskkotlett och när väl den fantastiska tårtan kom så trodde jag inte att det skulle finnas någon plats kvar i hennes lilla mage. Men jag borde ha vetat bättre. I ungefär 20 minuter satt Elli vid sitt nya bord med en stor tårtbit framför sig. Sakta men säkert blev biten mindre och tills lut när det bara var smulor kvar använde Elli fingrarna för att komma åt det sista. Den flicka har en sällan skådad aptit...

Nu kommer lite bilder.

I två år har jag varit mamma, ja plus två dagar om man ska vara exakt. I två år har Aris varit pappa och tillsammans blev vi för två år sedan en familj. Stort. Möjligtvis det största man kan tänka sig. Nästan.

Störst av allt är ändå att det för två år sedan kom en liten ängel till jorden. En svarthårig liten ängel med mjuka rosa kinder och stora bruna ögon. Hon var det mest fantastiska jag någonsin har sett och rört vid. Jag minns hur hon låg och andades tungt i min famn och mot allas rekommendationer lät jag henne stanna i min famn genom i stort sett hela hennes första levnadsår. Hade det varit upp till mig så hade hon nog fortfarande legat där i min famn och tittat sig omkring i världen från den tryggaste av utposter hon någonsin kommer att få uppleva.

I förrgår var det två år som hon kom till mig. Min lilla ängel till dotter. Eleftheria. Ellibellibi. Jag har tårar i ögonen bara av att skriva det här. Denna lilla halvkretenska flicka har fullständigt vänt upp och ner på min värld, på allt, det går liksom inte ens att börja försöka förklara vad hon betyder för mig. Utan henne finns inte heller jag. Så känns det.

Numera hinner hon knappt andas alls mellan alla hyss och påhitt, de lugna bruna ögonen är idag gnistrande och intensiva - och alldeles proppfulla av kärlek. Hon älskar Pippi Lågstrump, dockor, dockvagnar, skor och handväskor. Ändå tas hon ofta för en pojke när vi är ute.

Grekerna här frågar mig ofta den smått förnärmande frågan om jag sov när Elli gjordes, här är det ett "charmigare" sätt att säga att hon inte liknar mig alls. Och det kan jag kanske hålla med om till stor del. Ändå känner jag in i varje cell att hon är jag. Hon har mitt sätt och min blick, även om hon fick sin pappas ögon. Hon har också samma behov av kel som jag vilket gör oss till ett keldreamteam.

Två år är hon nu och nej är favoritordet, dessutom är hon mycket kapabel, allt kan hon göra själv - tycker hon i alla fall. Verkligheten ser en aning annorlunda ut vilket ofta resulterar i mat över hela köket, fel sko på rätt fot, bakvända byxor och trosor på huvudet. Men vad gör det?

Om du någon dag hittar till den här bloggen lilla Elli, och kan läsa och förstå svenska (vilket du naturligtvis kommer att kunna), så kommer här ett viktigt meddelande som jag vill att du tar till dig och bär med dig genom hela livet.

Du är den vackraste lilla själv jag någonsin mött. Du är så godhjärtad och snäll och förtjänar det allra allra bästa i hela världen. Välj i framtiden en genomsnäll och vacker levnadspartner, en som får dig att skratta mycket och som hjälper dig att växa. Och den deagen du får egna små tottingar så vet jag att du kommer att ta hand om dem med samma tålamod och värme som du själv har tagit emot och kommer att ta emot under hela din uppväxt. Lyssna inte på de som förespråkar våld - de har fel, oavsett hur övertygande de kan vara. Du är fantastisk på alla sätt och jag älskar dig mer än allt annat på jorden. Du är det bästa som finns i mitt liv - och som någonsin kommer att finnas. - Mamma

Det är inte brist på saker att skriva om. Inte heller brist på vilja. Kanske är det brist på ork? När man jobbar fem jobb och har en tvååring som betyder allt för en så är det svårt att alltid ha ork och tid att reflektera över sitt liv inför allmänheten. Efter jobben så vill jag ge Elli min uppmärksamhet och hon tycker att mamma är världens tråkigaste när hon sitter vid datorn - såvida jag inte spelar Snood ("titta, dooda!!"), eller ringer mormor eller morfar på Skype.

Nu har jag precis kommit hem från hotellet där jag sprungit non-stop sedan klockan sju imorse. Fötterna ömmar och ryggen värker, men värst är ändå huvudet som bara vill att kroppen ska lägga sig ner och VILA.

Om 11 dagar fyller lilla yrvädret 2 år och då ska vi ha kalas. Uuuuhhh... huset måste städas och jag måste till frissan och fixa håret som ser ut som en mopp ungefär. Sedan är det årets händelse om exakt en månad - Ellis dop! 150 presentpåsar ska sättas ihop, blomserarrangemang planeras och beställas, gottebord likaså, Ellis klänning ska sys, huset ska städas (igen, det är inget som sker utan anledning nämligen), och såklart en massa, massa mer. Men kul som tusan ska det bli! Min lilla flicka ska firas storslaget!

Klänningen jag ska ha på mig på dopet är färdig och det känns som en oerhörd lättnad. Nu ska jag bara hitta lämpliga skor. Sedan är Ellis klänning på tur och innan dopet måste jag dessutom färdigställa en beställning på 3 klänningar och 3 pojkkostymer till fancyshoppen i Chania så det är mycket på g. Men syendet är kul så jag är glad att det finns aktivitet på den fronten. Önskar bara att hotellet kunde stänga... (schh).

Det här är mer en tråkig uppdatering på vad som är på gång, men det får vara så. Bättre än inget.

Nu måste jag susa iväg och hämta lillan som är hos farmor och leker, sen blir det lunch och när Elli sedan vilar middag ska jag börja planera hennes dopklänning. Spännande!

Aris hällde just vatten i Ellis hår och Elli svarade med "??? malakia!" vilket betyder "??? hår", men aris hörde "Skase malaka!" och för er som förstår grekiska behövs ingen förklaring till varför pappa Aris blev hälften lång i ansiktet oc hälften svart i blicken. "Sa hon verkligen "Skase malaka?!"" frågade han mig och var redo att bli riktigt arg på sin lilla tvååring, men jag förklarade snabbt missförståndet med ett asgarv.

"Skase malaka" går inte riktigt att översätta till svenska men på ren engelska blir det "Shut up, wanker!"

Magen bubblar fortfarande av skratt.

Var och hippiecampade med älsklingen i fredags. Fullmåne, skymningsbrasa, stiltje... Det var verkligen sagolikt. Vi åkte till en mycket svåråtkomlig strand, vilket också resulterade i total ensamhet och "ett med naturen", inte en elledning så långt ögat kunde nå. Magiskt.

Vi sov under öppen himmel och gott sov vi. När vi vaknade runt 8 sken solen med full styrka och vi gick två meter ner till det spegelblanka vattnet och tog ett morgondopp.

Bästa medicinen för allting. Livet känns så fint.

Men, sen fick jag nåt ögat, men tänkte egentligen inte mer på det. Inte förrän längre framåt dagen när vi kommit hem igen. Ont och tårigt blev ögat och samtidigt fick jag en beställning på tre klänningar som skulle vara klara till idag runt kl 12. Jag hade alltså natten på mig. Typ. Så med trasigt öga satt jag och sydde till långt in på natten, och sen fortsatte jag tidigt på morgonen. Precis när kunden ringde strök jag den sista fållen. Otrolig timing. Kunden blev glad, och det blev min sparkassa också.

Ögat har fått träffa en doktor och tar nu mediciner, så vi hoppas att det snart blir bra.

I torsdags blev jag faster till en liten Alvin. Min storebror Jim och hans älskade lilla fruga Neyda fick äntligen sin lille son tiiiidigt på morgonen. Långt borta är jag, men väldigt stolt och glad över storebror och för hans lilla familj.

Kolla in Jims blogg för mer detaljer och bilder.

HÄR

Just nu är jag inne i en jobbrusch och jag känner mig inte lite stressad. För tio dagar sedan fick jag tre ganska stora jobbeställningar och sa till var och en av dem att texterna skulle vara klara om tio dagar - alltså idag. Inatt skrev jag färdigt text nummer två, men kvar har jag text tre - som ska på börjas i detta nu.

Samtidigt är det hotellfrukost som ska serveras varje morgon och klänningar som ska sys til fancyshoppen i Chania. Hjärnan är överladdad. Därutöver har jag ju en liten vilding att försöka hinna ta hand om mellan varven, och hon vill saker precis HELA tiden, oftast precis de saker som jag själv inte vill, som t ex att rita med tuschpennor över hela golvet, eller gå och hälsa på nån, eller spilla vatten över mina symaskiner. Jag svarar med en ängels tålamod och har under hela veckan undrat för mig själv hur jag orkar vara så trevlig mot alla trots min överarbetade hjärna.

Elli har precis somnat, Aris läser i soffan och coca colan är upphälld i glaset bredvid laptopen. Plötsligt ser jag hur myrorna attackerar min chokladbit och då brister det plötsligt för mig och jag skriker i vansinne åt myrorna på fullaste allvar "Kan man inte få ha nånting ifred längre?! Ni är ena giriga jävla som ska ha allt man kan tänkas äta. Fy fan för er!" och slänger i vredesmod hela chokladkakan med en smäll i papperskorgen. Aris tittar förvånat upp från sin bok och undrar vad som hände.

Jag öppnade nog bara en ventil eller nåt, för nu känns det mycket bättre.

Jag skriver om flygbolag och upprepar ständigt ord som Stockholm, Arlanda, Köpenhamn, Kastrup, Göteborg och Landvetter. Varje gång jag knappar in Kastrup i dokumentet så suger det till i magen.

Luften blir plötsligt frisk och krispig, det kommer ånga ur munnen när jag andas. Jag har på mig min svarta kappa och är trött och stel efter en lång dag på väg, men ack så nöjd över att vara så nära. Elli sitter på bagaget som är lastat på bagagevagnen - hur gick det till att packningen blev så stor - igen? Det är tre minuter kvar tills Öresundtåget är beräknat, jag hinner röka en halv cigarett, perfekt timing. Fingrarna fumlar och beter sig inte normalt i kylan. Elli ser så främmande ut i den här miljön. Utländsk. Själv känner jag mig också märklig, jag smälter in, men ändå inte alls. Folket omkring mig är annorlunda. Vänligare men kyligare. Jag har till slut insett vad alla icke-svenskar har menat när de sagt att vi svenskar är stela och kyliga - jag ser det i min egen familj, bland mina vänner - ja till och med på foton av mig själv. Samtidigt vet jag som svensk om att vi inte är det minsta knastriga inuti, men jo, vi utstrålar definitivt lite avståndstagande. Samhörighetskänslan som jag alltid saknar i Grekland har försvunnit även här. Men samtidigt finns det inget bättre ställe att vara. Det är hemma, men också borta. På väg. Mot och till och från och tillbaka.

Kastrups tunnelbana är min oas av lycka, kanske den bästa stunden på hela resan. Kan knappt bärga mig till nästa gång.

Vill ni veta nåt roligt?

Att Elli är mest lik Aris är svårt att undgå. Men som för att trösta mig brukar grekerna säga att hon åtminstone har fått mina skandinaviska ljusa färger. Blond och ljushyad.