Jag tittade på Shulman Show med Jonas Gardell so gäst igår. Det var roligt och underhållande som oftast. Det var lite halvtramsigt med seriösa inslag då och då, men vad som låg och skavde lite under programmets gång var allt sexsnack. Man märkte att Alex Schulman själv var oerhört nyfiken på Jonas läggning, i stort sett alla hans frågor och följdfrågor handlade om detta (trots att han i början sa något i stil med "Vi startar med en fråga som handlar om din homosexualitet, men sedan ska vi inte dröja längre vid det.") och Jonas tog det med gott mod, han verkade inte det minsta störd eller obekväm. Jag tycker att det är bra att det pratas avslappnat om alla sidor av homosexualitet, som det görs om heterosexualitet. Det måste avdramatiseras och det finns inte så många öppet homosexuella som det finns öppet heterosexuella som gärna pratar om sex och relationer. Så på så vis är det ju bra. Men det går ut över individen. Jonas Gardell är en duktig författare, en skådis och en komiker som förjänar sin plats i rampljuset för det han gör. Han har inte kommit dit han är för att han är gay utan för att han har djup och talang.

Mot slutet fick Gardell ytterliggare en fråga av sexuell karaktär och då påpekade han just detta - med ett charmigt leende såklart - att under hela programmets gång hade ingen frågat honom om han skrivande, hans shower och hans kreativa skapande, som trots allt har gjort honom till den person man vill ha i sin intervjusoffa, utan alla frågor hade varit av sexuell karaktär. Det högg till lite i mitt hjärta. Så tråkigt och frustrerande det måste vara att något så basalt (och personligt!) som ens sexuella läggning ska få ta allt rampljus från det komplexa kreativa skapande en konstnär vill förmedla. Bara för att man är i minoritet och bekvämt öppen med det.

Gardell är öppen och varm som person och det tycker jag att man utnyttjade.

Vill ni se programmet så klicka här.

Jag skulle ha sprungit imorse och när larmet slog på strax efter kl. 6 hann jag märka att vädret var perfekt - mulet, svalt och vindstilla. Men så tänkte jag att jag ju hade sprungit 7 km i förrgår, kanske bäst att ta en extra vilodag efter det..? Man är inte svår att övertyga när man ligger i en varm säng och har möjlighet till 1,5 timmes extra sömn. Nu är det två timmar kvar tills Aris ska jobba, solen skiner och det blåser halvstorm - inte alls skönt joggväder. Dessutom har jag precis ätit jordgubbspaj och glass och känner mig mätt och full i magen - kommer säkert få håll. Det är en ursäkternas dag. Grejen är att det spritter i benen och jag VILL ut och springa. Vid 19-tiden vore så perfekt, då är jag tom i magen, temperaturen har sjunkit och har jag tur så har det mojnat lite också. Fast då är både Elli och Max under my care och min löplina räcker bara inom en radie på 10 meter från dem. De springer inte lika snabbt och långt som jag, dessutom mest i cirklar så hur skulle det gå att mäta upp den rundan sedan? Nä, det blir nog en vilodag idag trots allt, kanske att jag kör lite styrka, det behövs alltid och det tycker barnen är festligt. Max gillar att sitta på mig när jag kör sit-ups, alternativt köra över mig med sin åkbil, och Elli dansar runt, runt som om det vore en avrättningsceremoni. Vilket det ju nästan är iofs...

Fast nu är klockan bara 15 och jag har mer jobb att ta itu med innan Max vaknar och Elli kommer hem från dagis om en timme.

Idag har jag lämnat lille Max hos yaya för att få lite extra jobbtid vilket verkligen behövs, bjag har Max 24/7 och kan bara jobba när han sover, vilket inte riktigt räcker. Nu är klockan kvart över tolv och jag ska stänga datorn för att cykla bort och hämta honom. En kvalificerad gissning är att det blir en av dagens finaste stunder. Han kommer att få syn på mig, skina upp i sitt bredaste leende och komma springtultandes mot mig med armarna utslagna och med ett glatt pip i rösten skrika "Eeeeeej!". Sedan kommer han att krama mina ben.

Denne lille man ger mig så mycket kärlek..!



Väl insmord!

Varje vår, så fort stormarna mojnar lite, så kommer jag igång med samma projekt - att gå ner i vikt. Lagom till att sommaren faktiskt kommer tappar jag intresset och lägger projektet på hyllan. På sommaren bjuds det på allt för många frestelser för att man ska orka hålla på och räkna kalorier.

Denna våren gick det inte så bra, jag tappade och hittade motivationen likt en jojo upp och ner, upp och ner. Jag gick ner ett kilo, upp ett halvt, ner ett, upp två... En vecka var jag nitisk med kaloriintag och -utsläpp och sedan moffade jag chokladkex utan uppehåll i tre dagar. Sådär höll jag på i månader.

Sedan kom jag till en punkt av uppgivenhet. Jag blev faktiskt riktigt ledsen, men ännu mer var jag nog bara besviken på mig själv Jag vill inte vara en kaloriräknare. Jag vill inte vara en ängslig typ som låter hela livet plötsligt handla om att bli av med 3 kilon. Det är både tråkigt, jobbigt och sanslöst ocharmigt, särskilt om man, som jag, faktiskt är helt normalviktig.

Jag började jogga för en månad sedan och det är en ny grej i livet som faktiskt bara känns rolig, utmanande och peppande. Jag vill hela tiden ta nya distanser och bättre tider och hänger på jogg.se så ofta jag får en stund över. Med samma frenesi som jag för ett par månader sedan vägde min mat, mäter jag nu upp joggrundor på kartor. Ju mer jag joggar, desto mindre bryr jag mig om vad jag äter.

Jag funderade över det där en stund. Beteendet är detsamma, men med springandet finns ingen ångest, bara glädje. En hälsosam hobby. I jakten på färre kilon finns en konstant frustration.

När jag till slut beslutade mig för att vikthetsen fick vara över har jag mått så mycket bättre. Det handlade bara om att bestämma sig. Jag tänkte på hur jag vill att Elli och Max ska se sig själva i framtiden, var jag vill deras prioriteringar ska ligga. Det sista jag vill är att de ska tro att de är mindre värda bara för att de inte ser ut som personer på reklampelare. Jag vill att de ska njuta av livet, älska sig själva och försöka ta hand om sin hälsa på ett balanserat sätt. Så nu implementerar jag detta även på mig själv, för jag älskar ju mig själv också.

Hellre stark och mjuk än klen och benig!

Det är inte som förr. Bloggandet känns som ett litet måste, inte som en välbehövlig brunn där jag kan hälla ut alla mina tankar. Jag skriver här för att jag vet att det fortfarande finns de som läser och för att jag inte riktigt kan släppa taget om bloggandet. Det är ju så kul att läsa gamla inlägg. Särskilt de om barnen. Vi får väl se hur det blir i framtiden, men än fortsätter jag. Ni ska nog barai nte förvänta er särskitl hög frekvens på inläggen.

Elli var, som jag trodde, helt frisk på morgonen. Hoppig och pratig, feberfri och glad. Som vanligt. Nästa morgon var hon gråblek och kräktes i soffan. På kvällen var hon helt frisk igen. Varannan dag-sjukan? Fast sedan kräkningen har hon hållt sig kry så faran är nog över. Lättare barn att ta hand om när det är sjukt får man leta efter. Hon bara sitter i soffan, tyst. Somnar då och då och vaknar och fortsätter sitta, tyst. Inget gnäll ens när hon kräker. Min älskling...

Själv testade jag intevallöpning idag. Det var hemskt. Vidrigt. Vet inte om jag någonsin gör om det.

Jag pratade med mamma här på kvällen och vi bokade resan från Köpenhamn till Kreta den 18:e juli. Jag och barnen åker ju till Malmö den 25:e juni, wohoo! Men anyway. Jag berättade att Max hade varit sjuk i feber och att alla barn jag känner i byn haft exakt samma febersymptom de senaste veckorna, utom min Elli. Jag kaxade loss och sa att hon minsann aaaaldrig bli sjuk och nästan känner sig avundsjuk på alla skolkompisar som får stanna hemma och bli ompysslade när de blir sjuka. Starkt material, kanske för att jag ammade henne så länge?

Så lade vi på luren, jag och mamma. Jag fixade kvällsmjölk till barnen och sa åt Elli att komma med upp till sovrummen. Då sa hon att hon inte kunde - för hon var sjuk. Men så säger hon varje kväll så jag sa åt henne att sluta tramsa och följa med. Men hon kom inte och jag gick dit för att skådespela lite med henne, det brukar ju vara det hon vill. Då såg jag att hennes trötta blick var varm och röd och hennes läåppar likaså. Jag tog tempen och visst hade hon lite feber - 38 grader. Min lilla hjältinna fick ett litet stick av kniven till slut.

När jag bekräftade att hon var lite sjuk slog drama queenen i henne till med full kraft. Hon kunde minsann inte gå upp för trapporna - för fötterna gjorde ont. Och jag fick inte prata högt - för hennes öron gjorde ont. Och hon hostade de mest dramatiska hosningar jag någonsin hört - för hennes hals gjorde ont.

Det skulle inte förvåna mig  om hon är frisk som en nötkärna i morgon bitti. Men är hon inte det så är det hon som bestämmer vad som visas på TV:n imorgon. och pannkakor ska hon få om hon vill ha. Med glass. Min lilla älsklingshumla.



Elli i en trädkoja vid en mysig liten stenstrand här i byn. Större solstråle får man leta efter!

Jag har nu ganska många gånger sprungit 5 km och det känns dags att pressa tiden lite. Jag ville idag klara 4 km på 24 min = 6 min/km. Εfter 2 km o r k a d e jag inte mer. Jag var helt slut i benen. Tänk att en tidsskillnad på 30 sek/km kan göra så stor skillnad! Jag kände mig så besviken. Visserligen sprang jag vid 15-tiden och solen gassade ilsket, men ändå! Jag borde klarat minst 3 km, helst 4.

Nä, det är väl bara att ödmjukt böja sig inför sin svaghet och idogt fortsätta jogga i snigelfart. Imorgon blir det vila efter två dagars jogg på raken, men på söndag ska jag ta en lugn 5 km-runda igen. Hoppas inte att jag har tappat mitt flow...

Idag skulle jag ha joggat på morgonen. Igår också. Det har inte blivit av och det gör mig irriterad. Får försöka komma ut senare idag istället.

Maximos är fortfarande sjuk, bara feber. Han blir väldigt gnällig av feber har jag märkt. De få gånger Elli har haft feber så har hon bara blivit lugn och sovit mycket. Max vill inte sova, han vill krångla runt i min famn och gnälla. Klart han får det! Men alltså... karlar...



Jag och Max på stranden för någon dryg vecka sedan.

Vid midnatt gnällde lille Max från sitt rum. Jag tänkte att han ville ha mjölk, för han hade varken ätit eller druckit på hela kvällen och var nog hungrig. Men han ville inte ha mjölk alls utan sträckte sig efter mig, som han aldrig gör på nätterna. Jag kände att han var jättevarm och klädde av honom pyjamasbyxorna, sedan tog jag tempen - 39 grader. En lite sjukling! Jag tog in honom i vr säng, men där krånglade han bara runt, han är ju inte alls van att sova hos oss så han fick pka tillbaka till sin egen säng ganska snart. Lite vatten och en panodilplupp i rumpan så somnade han gott sedan och sover än. Undrar om det bara var något tillfälligt eller om till slut också drabbades av viruset som går bland byns barn. Bara lilla stålElli som står pall mot allt :).

Det blir nog en del soffmys idag.



Han älskar stranden!

Negligerad blogg, igen. Fy skäms på mig.

Min bästis har varit här med sin kille. De heter Johannton och vi hade väldigt skoj ihop. Det blev mycket strandhäng, resaurangbesök och till och med några cocktails. Vädret var perfekt med 25-28 grader och strålande sol. Johanna och jag har känt varandra sedan vi var fem år och tunna små, blonda fjunhuvuden på Akka förskola i den skånska hålan Skivarp. Vi blev bästisar direkt. Johanna bytte ut mig för Therese under några år på låg- och mellanstadiet (men det gjorde ingenting för på så vis fick jag ytterligare en livsbästis - Rebecka), men på högstadiet fann vi varandra igen. Vi hade samma tankar och drömmar och likadana mammor. Vi var lika korta och plattbröstade men också ganska kvicka och hade roligt i skolan. Sedan tog våra vägar ändå olika riktning på gymnasiet och många, långa brev skrevs. Mest bästisförklaringar. Sedan dess träffas vi väldigt sällan - någon gång per år bara, men vi är ändå nära. Johanna och Johanna. Nu ser vi tydligen likadana ut också. När Johanna var här frågade alla om vi var systrar. Och jo, det är vi ju ändå, på något sätt.

Och Anton! Han är helt underbar! Bra där Johanna!


Snygga, smarta och framgångsrika. Och superhärliga!

När jag jobbade på Malmö Museum för sådär 7-8 år sedan, så knarkade jag Wega-restaurangens räkbaguetter. De kostade ganska mycket, men en jobbdag utan en sådan fanns inte i min tankevärld. Jag kom att tänka på den där baguetten här om dagen och blev så sjukt sugen och sedan har processen med att lista ut receptet varit i full gång. Idag fick jag till en gudomlig räkröra och vill dela med mig. Perfekt i baguetten, för sig själv, eller varför inte på snittar?

120 gram räkor (hackade)
130 gram grekisk yoghurt (10 % fett) - här kan man välja en lättare variant, men det är viktigt att röran blir krämig
30 gram lättmajonnäs (30 %fett) - här kan man välja vanlig också, men jag försöker snåla lite med kalorierna
15 gram finlippt dill
1/2 citron, juicen
15 gram hackad rödlök
lite örtsalt

Detta blir ganska mycket för en person, men det gör inget, för det är så gott. Jag kluttar ner röran i en fullkornsbaguette med fröer och annat mums och det blir en lunch man står sig på hela eftermiddagen.

Bon appetit!

Ha! Idag klarade jag 5 km! Snart är det en maratonlöpare ni följer här, hehe. Jag är så imponerad av mig själv. För tre veckor sedan höll jag på att gå itu efter 1,5 km, och nu dansar jag (typ.. hehe...) fram längs vägen i 5 km i följd. Nästa mål är att klara det på under 30 min, det innebär i dagsläget en hel minut snabbare per km. Vi får väl se hur lång tid det tar.

Vädret börjar äntligen likna vanligt Kretaväder och till helgen ska vi få sol och 25-28 grader. Kunde inte vara mer perfekt!

Höften känns fortfarande lite öm, men det är bättre än igår. Ska köra ett grundligt styrkepass idag och hoppas att höften är tillräckligt ok för ett litet löppass imorgon.

Solen skiner, det är över 20 grader och en mild bris. En helt underbar vårdag mao. Hoppas nu att detta håller i sig!

På lördag kommer bästa Johanna hit med sin Anton och jag är så sjukt glad inför detta. Vi ska går promenader, sippa på diverse kaffedrinkar i solen, jaga Max på stranden (istället för det eventuellt mer föredragna "slappa på stranden"), vi ska surfa och klicka hem kläder åt mig på nätet (Johanna är stilproffs) och käka goda middagar både här hemma och ute på mysiga restauranger. Mest av allt ska vi prata förstås, för det är det vi gör bäst. När vi väl sätter igång med att prata så pratar och pratar och pratar och pratar vi och det känns nästan som att världen står still. Ett samtalsämne går in i ett annat och allt från stort till smått, högt och lågt och - såklart - gammalt och nytt viras samman som i ett oändligt stort sockervadd. Ingenting är tabu med Johanna och man kan alltid förvänta sig att höra sanningar med ibland lite vassa kanter, men varje gång framförda med kärlek. Vi är så otroligt olika och ändå nästan samma. Det är väl därför vi fortfarande är bästisar, efter nästan 23 års vänskap.





På lördag är hon här!

I morse gick jag en 8 km promenad för att vila lite från löpandet, man ska ju göra det. Den sista halvtimmen började jag känna mig lite öm i höften och det har sedan blivit lite värre under dagen. Nu klickar det till i höften vid vissa rörelser och ömheten finns kvar. Jag är mycket bekymrad. Det sista jag vill ha är en skada nu som gör att jag inte kan ut och springa med jämn frekvens. Jag har stretchat jättmycket under dagen, men misstänker att jag förmodligen behöver träna upp höft, bål och lårmuskulatur = TRÅKIGT.

Nog om det.

Dagen har varit väldigt skön (bortsett från den där höften), med en helkroppsmassage av bästa vännen Ellie, livlig lunch hos svärmor, en skön siesta i soffan med en varm och go liten Max tätt intill och sedan lite kaoslek när barnens kusiner tittade in nu på kvällen. Barnen fick sig ett bad och kom i säng vid 21. Imorgon öppnar förskolan efter två veckors påsklov, så vi kommer in i lite rutiner igen. Jag måste dock säga att det har varit härligt att få umgås lite mer än vanligt med Elli, hon är en riktigt vitaminpilla!

Hoppas att ni har haft en skön helg!

Jag måste få börja med att berätta om min stora framgång. Igår skull jag ut och jogga och hade satt 15 min som måltid. Jag har ju klarat 20 min en gång förr, men då var det sjukt tufft. Jag hade inför detta passa mätt upp rundan i förväg så jag visste precis var jag klarade en ny kilometer. En kilometer, två kilometer - 13 min... Tja, jag skulle ju klara 15 min så det var bara att fortsätta. Nya målet blev att klara 3 km-gränsen och 2-3 km-sträckan var helt klart tuffast, då hade jag motvind och uppförsbackar. Väl vid 3 km-gränsen ville jag kolla om jag eventuellt kunde klara 4 km. Och det gjorde jag! Jag sprang 4 km och tiden blev 27:10. Jag har varit så hög på endorfiner ända sedan dess, tänk vad jag kunde! Mitt mål är att klara 30 min och sedan ska jag pressa tiden så att jag klarar 5 km på 30 min. Det kan ju inte handla om särskilt många veckors träning innan jag når det målet.

Nu är ju inte detta något träningsblogg, så jag förstår om det är trist att läsa om, men jag är så glad och stolt att jag vill dela med mig med er...

Dagen har spenderats med barnen, det har varit varmt och soligt och till lunch grillades lammkotletter hos svärmor. Barnen har varit på sina soligaste humör och livet känns sådär harmoniskt och fint som man önskar att det alltid gjorde.


Jag och gullegumpan


Lille gullstrutten på sin favoritplats - balkongen