Har flyttat bloggen igen. Jättestruligt, jag vet, men jag tror att det kan bli bra här! Hoppas ni hänger med!

josmammaliv.wordpress.com

Jag och Aris spenderade natten i grannbyn Sougia för att fira hans 40-årsdag. Det blåste förfärligt och byn var ganska tom på folk, och jag och Aris lyckades inte riktigt tuna in varandra (han slutade röka igår och hade taggarna utåt och jag hade PMS från helvetet) så det hela var lite av ett misslyckande. Vi spelade schack i solnedgången och jag vann, vilket inte var så strategiskt gjort av mig för att skapa harmoni, insåg jag i efterhand. Sedan gick vi och åt och som tur var så var maten väldigt god. Maten följdes av glass och ett tidigt sänggående.

När vi vaknade imorse insåg vi att det blåste minst lika mycket som igår och trots att vi nog försökte vara hövliga mot varandra så går denna minitripp till historien som den mest oromantiska någonsin. Det är mycket trubbel i luften här - kriserna, valet, blåsten, rökstopppet... Men det får lov att vara kantigt ibland, tycker jag.

Nu sitter jag hemma igen, vi var tillbaka i Paleohora redan kl. 11. Jag har "jobbtid" till kl. 13 då det vankas lunch och jag ska hämta hem barnen från yaya. Men jag saknar deras glada små trynen så hemskt mycket så jag skippar den sista halvtimmen här på "kontoret" och sticker till mina små underverk istället. Det finns inget bättre och viktigare än dem och jag är så oändligt tacksam att de är mina.

Otippad EM-vinst mot Ryssland igår och hela Grekland är i extas! Hopplösheten som varit så total så länge fick sig en liten spark i rumpan igår och det är lite muntrare greker som idag går för att rösta för sin framtid i vallokalerna. Valet är dock svårt, ohyggligt svårt. Det är som att välja mellan pest eller kolera - eller eventuellt en säker död (om folk helt struntar i att rösta och nynazisterna på så sätt vinner ännu mer mark).

Hade landslaget ställt upp i valet så hade de nog fått flest röster och jag är inte sen att hålla med om att dessa fotbollsspelare säkert lika bra (eller ska vi säga dåligt) hade kunna styra detta land som de gubbar i grå kostymer kommer att göra.

Matchen igår var viktigt för grekernas självkänsla. Valet idag är viktigt för allt annat.

Ja, ni får ursäkta mig för mitt så sporadiska skrivande, men så kommer det nog att vara härifrån och framöver. Så ska sluta be om ursäkt tänkte jag. Från och med nu.

Klockan är halv nio en tisdag morgon, Elli har precis åkt till förskolan med Aris ochMax ligger i sin säng och kallar på mig. Jag trodde (i min enfald) att han skulle ta sovmorgon idag eftersom han lade sig 1,5 timme senare än vanligt igår, men icke. Om en liten stund ska han till yaya för att spendera förmiddagen så att jag kan få jobba litegrann. De senaste veckorna gör vi så och det är faktiskt väldigt skönt. Man kan jämföra med när barnen börjar gå på dagis eller hos dagmamma, fast dagmamman i det här fallet är Max egen farmor. Skönt är det helt klart och alldeles ljuvligt att hämta honom sedan efter att de tre lugna timmarna har passerat, hehe.

Solen skiner från klarblå himmel och inte en vindpust i sikte. Det blir en varm dag. Det är dessutom bara tre veckor kvar till vi åker till Sverige och innan dess har vi en massa att bocka av - läkarbesök för barnen, val (!) och Aris 40-årsdag med tillhörande festligheter.

Och förresten! Min fina väninna Georgia och hennes Giorgos (som är Aris bäste vän och Ellis gudfar) fick en liten son för en vecka sedan. Jag bröt ihop och satt och snörvlade bredvid den lille bebisen när jag hälsade på dem på sjukhuset dagen efter födelsen, så vansinnigt blödig och ödmjuk inför livet man (tydligen) blir med åldern. Eller har det med ens egna mammaskap att göra? När jag kom hem sedan såg Max så oerhört stor och vuxen ut. Det går för snabbt! Det är smärtsamt klyschigt att säga så, men det är sant.

Jag klippte Maximos igår, så nu ser hans huvud ut som ett klot. Tur att hans hår växer snabbt, höhö. Han har förresten slutat kalla nu, så kanske har han somnat om..?

Jag älskar att beundra människors ögon. Ett ordspråk säger att ögonen är själens spegel och det ligger kanske något i det. Men det finns många detaljer som gör ögon mer eller mindre vackra - färgen, storleken, alertheten, skärpan i blicken, inramningen...

När jag var liten så ville jag ha bruna ögon, det tyckte jag var den vackraste ögonfärgen. Helst riktigt mörkbruna, på gränsen till svarta. När det gällde hår så tyckte jag även där att de riktigt mörka, intensiva färgerna var vackrast. Än idag dras jag till mörka färger, det finns väl i mig helt enkelt, men jag uppskattar egentligen alla färger på både hår, ögon och hud, så länge kombinationen är tilltalande. Ett stort rött hår, fräknig hy och olivgröna ögon är möjligtvis den vackraste kombon av alla.

Jag kan sitta länge och titta på mina barn, deras oerhört vackra små ansikten där allting är så harmoniskt fördelat. Elli med sina hasselnötsbruna ögon, den beslöjade blicken som vittnar om djupet i hennes själ och de mörka, tjocka ögonbrynen och -fransarna som ger ett stolt och starkt intryck. Det chokladbruna håret som om sommaren får honungsfärgade slingor som virvlar kring de lena kinderna och den runda pannan. Den gyllene huden som är så mjuk att man gärna får impulser att smaka lite, bara ta en liten tugga.  Och den breda munnen med de raka, vita tänderna som när den ler får mig att fullständigt abdikera. Elli är för mig definitionen av vacker. Det finns inte ett enda fel i hennes gensammansättnig. Redan när hon föddes var hon perfektion personifierad med ljusrosa kinder, en rosa liten mun, korpsvart hår och en svart, klar blick. Inga hormonfinnar, ingen platt skalle eller oformlig näsa utan en perfekt liten snövit.

Max har en helt annan färgsättning, han föddes med rosa hud som snart fylldes med en mass ahormonplitor, klarblå ögon och brunt hår, hans näsa var oproportionerligt stor till sin smala, skrynkliga kropp och varken ögonbryn eller -fransar fanns det nämnvärt mycket av. Han påminde mig om en liten fågelunge. Idag har han en rågblond kalufs, helt raka, tunna hårstrån och till det den mjukaste, brungröna ögonfärg jag någonsin sett, inramade av milslånga, svarta fransar. Kombinationen av ljust hår och mörkare ögon är så sanslöst vacker, den får ögonen att nästan självlysa av intensitet. Till detta har Maximos gräddvit hy som med grekiska mått mätt är otroligt ljus - de kallar honom den lille vikingen. En svensk tycker ändå att det finns lite gyllene pigment där och tur är väl det i ett land där solen skiner mer 300 dagar om året. Även Max har ett brett leende, med söta gluggar mellan tänderna vilket bara förstärker hans busiga uppsyn. Maximos är så charmig och gullig och det riktigt lyser om honom, han märks var han än går. Han är viljestark och intensiv, med ett sjuhelsikes temperament, men samtidigt är han otroligt kärleksfull. Han kan skrika som en stucken gris och banka med sina små knytnävar i golvet ena stunden, för att i nästa gosa in sig i min famn och sitta helt stilla och bara kela en lång, lång stund. Jag är så förälskad i honom och kan knappt förstå hur jag kunde få en så vacker son. Det känns som att han har tagit allt det bästa av två världar.

Själv är jag ljus, med typsikt svenneblont hår och blågröna ögon. Aris är mörk, med svart hår, samma nötbruna ögon som Elli har och mörkt gyllenfärgad hy. Folk brukar säga att vi fick varsitt barn, för att Elli är så lik Aris och Max är så lik mig. Men det är ju inte helt sant. Ellis hår är mycket ljusare än Aris och Max ögon är mycket mörkare än mina. Men i övrigt så ligger det nog mycket i påståendet. Max har dock fått sin pappas temperament och Elli har fått mitt lugn. Som tur är så har båda fått sin pappas haka och min positivitet.

Även om jag säger och känner på nästan alla sätt att två barn är precis lagom, så kan jag inte låta bli att nyfiket undra hur ett tredje barn skulle bli. Hittills har jag två som är som natt och dag, hur skulle ett tredje bli? Om det är något som vi verkligen gör bra ihop, jag och Aris, så är det barn.


Max och jag i köket häromdagen.

Elli och jag i köket, vid samma tillfälle (vad stor hon har blivit!).


Elli och jag i Sverige förra sommaren.


Elli nyfödd

Lika som bär, Elli 2,5 år.

Max nyfödd

Ibland tycker jag ändå att de är ganska lika... Det är nog buset i blicken. Här är Elli 1,5 år, samma som Max är nu.

Jag tittade på Shulman Show med Jonas Gardell so gäst igår. Det var roligt och underhållande som oftast. Det var lite halvtramsigt med seriösa inslag då och då, men vad som låg och skavde lite under programmets gång var allt sexsnack. Man märkte att Alex Schulman själv var oerhört nyfiken på Jonas läggning, i stort sett alla hans frågor och följdfrågor handlade om detta (trots att han i början sa något i stil med "Vi startar med en fråga som handlar om din homosexualitet, men sedan ska vi inte dröja längre vid det.") och Jonas tog det med gott mod, han verkade inte det minsta störd eller obekväm. Jag tycker att det är bra att det pratas avslappnat om alla sidor av homosexualitet, som det görs om heterosexualitet. Det måste avdramatiseras och det finns inte så många öppet homosexuella som det finns öppet heterosexuella som gärna pratar om sex och relationer. Så på så vis är det ju bra. Men det går ut över individen. Jonas Gardell är en duktig författare, en skådis och en komiker som förjänar sin plats i rampljuset för det han gör. Han har inte kommit dit han är för att han är gay utan för att han har djup och talang.

Mot slutet fick Gardell ytterliggare en fråga av sexuell karaktär och då påpekade han just detta - med ett charmigt leende såklart - att under hela programmets gång hade ingen frågat honom om han skrivande, hans shower och hans kreativa skapande, som trots allt har gjort honom till den person man vill ha i sin intervjusoffa, utan alla frågor hade varit av sexuell karaktär. Det högg till lite i mitt hjärta. Så tråkigt och frustrerande det måste vara att något så basalt (och personligt!) som ens sexuella läggning ska få ta allt rampljus från det komplexa kreativa skapande en konstnär vill förmedla. Bara för att man är i minoritet och bekvämt öppen med det.

Gardell är öppen och varm som person och det tycker jag att man utnyttjade.

Vill ni se programmet så klicka här.

Jag skulle ha sprungit imorse och när larmet slog på strax efter kl. 6 hann jag märka att vädret var perfekt - mulet, svalt och vindstilla. Men så tänkte jag att jag ju hade sprungit 7 km i förrgår, kanske bäst att ta en extra vilodag efter det..? Man är inte svår att övertyga när man ligger i en varm säng och har möjlighet till 1,5 timmes extra sömn. Nu är det två timmar kvar tills Aris ska jobba, solen skiner och det blåser halvstorm - inte alls skönt joggväder. Dessutom har jag precis ätit jordgubbspaj och glass och känner mig mätt och full i magen - kommer säkert få håll. Det är en ursäkternas dag. Grejen är att det spritter i benen och jag VILL ut och springa. Vid 19-tiden vore så perfekt, då är jag tom i magen, temperaturen har sjunkit och har jag tur så har det mojnat lite också. Fast då är både Elli och Max under my care och min löplina räcker bara inom en radie på 10 meter från dem. De springer inte lika snabbt och långt som jag, dessutom mest i cirklar så hur skulle det gå att mäta upp den rundan sedan? Nä, det blir nog en vilodag idag trots allt, kanske att jag kör lite styrka, det behövs alltid och det tycker barnen är festligt. Max gillar att sitta på mig när jag kör sit-ups, alternativt köra över mig med sin åkbil, och Elli dansar runt, runt som om det vore en avrättningsceremoni. Vilket det ju nästan är iofs...

Fast nu är klockan bara 15 och jag har mer jobb att ta itu med innan Max vaknar och Elli kommer hem från dagis om en timme.

Idag har jag lämnat lille Max hos yaya för att få lite extra jobbtid vilket verkligen behövs, bjag har Max 24/7 och kan bara jobba när han sover, vilket inte riktigt räcker. Nu är klockan kvart över tolv och jag ska stänga datorn för att cykla bort och hämta honom. En kvalificerad gissning är att det blir en av dagens finaste stunder. Han kommer att få syn på mig, skina upp i sitt bredaste leende och komma springtultandes mot mig med armarna utslagna och med ett glatt pip i rösten skrika "Eeeeeej!". Sedan kommer han att krama mina ben.

Denne lille man ger mig så mycket kärlek..!



Väl insmord!

Varje vår, så fort stormarna mojnar lite, så kommer jag igång med samma projekt - att gå ner i vikt. Lagom till att sommaren faktiskt kommer tappar jag intresset och lägger projektet på hyllan. På sommaren bjuds det på allt för många frestelser för att man ska orka hålla på och räkna kalorier.

Denna våren gick det inte så bra, jag tappade och hittade motivationen likt en jojo upp och ner, upp och ner. Jag gick ner ett kilo, upp ett halvt, ner ett, upp två... En vecka var jag nitisk med kaloriintag och -utsläpp och sedan moffade jag chokladkex utan uppehåll i tre dagar. Sådär höll jag på i månader.

Sedan kom jag till en punkt av uppgivenhet. Jag blev faktiskt riktigt ledsen, men ännu mer var jag nog bara besviken på mig själv Jag vill inte vara en kaloriräknare. Jag vill inte vara en ängslig typ som låter hela livet plötsligt handla om att bli av med 3 kilon. Det är både tråkigt, jobbigt och sanslöst ocharmigt, särskilt om man, som jag, faktiskt är helt normalviktig.

Jag började jogga för en månad sedan och det är en ny grej i livet som faktiskt bara känns rolig, utmanande och peppande. Jag vill hela tiden ta nya distanser och bättre tider och hänger på jogg.se så ofta jag får en stund över. Med samma frenesi som jag för ett par månader sedan vägde min mat, mäter jag nu upp joggrundor på kartor. Ju mer jag joggar, desto mindre bryr jag mig om vad jag äter.

Jag funderade över det där en stund. Beteendet är detsamma, men med springandet finns ingen ångest, bara glädje. En hälsosam hobby. I jakten på färre kilon finns en konstant frustration.

När jag till slut beslutade mig för att vikthetsen fick vara över har jag mått så mycket bättre. Det handlade bara om att bestämma sig. Jag tänkte på hur jag vill att Elli och Max ska se sig själva i framtiden, var jag vill deras prioriteringar ska ligga. Det sista jag vill är att de ska tro att de är mindre värda bara för att de inte ser ut som personer på reklampelare. Jag vill att de ska njuta av livet, älska sig själva och försöka ta hand om sin hälsa på ett balanserat sätt. Så nu implementerar jag detta även på mig själv, för jag älskar ju mig själv också.

Hellre stark och mjuk än klen och benig!

Det är inte som förr. Bloggandet känns som ett litet måste, inte som en välbehövlig brunn där jag kan hälla ut alla mina tankar. Jag skriver här för att jag vet att det fortfarande finns de som läser och för att jag inte riktigt kan släppa taget om bloggandet. Det är ju så kul att läsa gamla inlägg. Särskilt de om barnen. Vi får väl se hur det blir i framtiden, men än fortsätter jag. Ni ska nog barai nte förvänta er särskitl hög frekvens på inläggen.

Elli var, som jag trodde, helt frisk på morgonen. Hoppig och pratig, feberfri och glad. Som vanligt. Nästa morgon var hon gråblek och kräktes i soffan. På kvällen var hon helt frisk igen. Varannan dag-sjukan? Fast sedan kräkningen har hon hållt sig kry så faran är nog över. Lättare barn att ta hand om när det är sjukt får man leta efter. Hon bara sitter i soffan, tyst. Somnar då och då och vaknar och fortsätter sitta, tyst. Inget gnäll ens när hon kräker. Min älskling...

Själv testade jag intevallöpning idag. Det var hemskt. Vidrigt. Vet inte om jag någonsin gör om det.