Jo

Oh, ibland blir jag så melankolisk när jag tänker på alla saker jag tar för givet men som Elli aldrig kommer att få uppleva, eller i alla fall inte ta för givet som vi gjorde. Som svenskt dagis, skolavslutningar på svenskt högtidligt vis, mjuka vuxna (förutom mig) i sin omgivning att snacka med och få respekt ifrån, overall och regnställ, att få hjälp av mamma med läxorna i skolan (lär ju inte gå i alla ämnen), att tycka om skolan för att den är rolig (skolan här är hemsk - alldeles, alldeles för mycket läxor och bristfälliga metoder), jag vet inte ett enda grekiskt barn som gillar skolan, lucia (oh, sakn!), midsommar... Ja, listan är lång.

Elli frågar fortfarande nästan dagligen efter momo, särskilt när vi är på hotellet, då springer hon bort till rummet mamma bodde i när hon var här och säger "Pame, momo!" vilket betyder "Kom så går vi till mormor!" Det kniper lite i hjärtat varje gång. Ibland visar jag bilder på min pappa och frågar Elli vem det är, men hon vet inte ens. Nästa gång lär hon sig nog.

Å andra sidan kan hon yaya, pappou, Eleni, Palla (Panajota), Piti (Efterpi), Muella (Emmanuela), Titti (Eftihis), Molaki (Elenis nya bebis), mama och pappa såklart samt momo, Månti (Måns) och Bobo (Gogo, våra vänners dotter i samma ålder som Elli), ja och Kotta (Kostas).

Kram på er fina svenskar!

Trackback-URL för detta inlägg: