Nu när jag har skrivit ett hyllningsinlägg tillägnat mamma så vill jag passa på att göra likadant för pappa.

Pappans lott är ofta lite orättvis. Han hamnar kanske lätt i skymundan, särskilt om mamman har en väldigt intim relation med barnet - mig. Och orättvist är det, för min pappa är verkligen värd att få ta mer plats än han gör.

När jag var liten var pappa min kung - ingen var roligare, bättre, smartare eller mer intressant än han. Sedan hade vi några svåra år och en dotter glider nog lätt ifrån sin pappa när de första barnaårens skoj och lek mattas av. Så var det i alla fall för oss. Knepiga situationer och familjekonstellationer som inte alltid var lätta gjorde att det skapades ett glapp. Men som vuxen ser jag honom återigen för den fantastiska människa han faktiskt är - oavsett han vet om det eller ej.

Pappa är en konstnär, medan mamma är väldigt duktig på mycket - även konst, så är pappa den sanna hantverkaren. Det pappa inte kan bygga/laga/fixa kan ingen. Han har jobbat som tandtekniker i hela sitt liv och skapar nya tänder som folk ska tugga sin mat med varje dag, det tycker jag är ganska fantastiskt! Inte nog med det - han skulle lika gärna kunna jobba som guldsmed om han ville. Som hobby gör han otroligt proffsiga guldsmycken - om andan faller på. Men mest snickrar han på sina munspel.

En mer passionerad människa än min far går inte att finna. Vill han göra något så lyckas han med det, det gör egentligen alla, men eftersom pappa förstår att det är sanning så lyckas han med allt. Vare sig han köper gamla cadillacs och renoverar dem till toppskick, eller bygger ett munspel som aldrig tidigare konstruerats och får positiv feedback av världens proffs, så lyckas han. Han är en väldigt stor inspirationskälla för mig och om det är någon som fått mig att tro på mig själv så är det pappa.

Hans passionerade själ tar sig ibland uttryck i ett ganska häftigt humör och kan brusa upp lite oförväntat, men som med de flesta passionerade människor så ser han inte det själv. Han har inte alltid varit helt lätt att leva med (men vem är egentligen det?), vare sig för hans kvinnor eller hans barn och när jag var yngre kunde jag uppleva honom som lite skrämmande när han brusade upp. Idag ser jag det som ett tecken på att han känner. Och är det något jag värdesätter i en person så är det deras förmåga att känna. Nu för tiden är han betydligt lugnare förstås, jag tror att han äntligen funnit en sorts inre harmoni där han har tid att rå om sig själv och sina behov.

Jag är en oerhört känslig person själv, men pappa är strået vassare. Han älskar och hatar med otrolig intensitet och jag är lyckligt lottad som hans kanske största kärlek i livet. Att pappa finns för mig, älskar mig och har kämpat så som han gjort för att vi ska bibehålla en nära kontakt även när det varit som svårast är jag otroligt tacksam över.

Ju äldre jag blir, desto mer ser jag hur lik jag är pappa, även om jag på ytan kanske är mer lik mamma så har jag och pappa väldigt lika själar. Och även om vår verbala kommunikation brister ibland, så har vi en grundläggande förståelse för varandra utan att behöva tala, och den påminner vi varandra om ibland.

Kunde jag fokusera så som min pappa kan, så hade jag kanske också kunnat bli en väldigt duktig hantverkare, men mitt huvud är nog lite för mycket uppe i det blå.

Jag hoppas att inget är uttryckt klumpigt nu, för meningen med denna text var att berätta att jag är så oerhört stolt över min pappa. Eller kanske snarare över att få vara just min pappas dotter.

Det finns ingen som han. Och jag älskar och beundrar honom hejdlöst mycket.