Igår var vi i Chania för att jag skulle göra ett efter-förlossnings-besök och låta doktorn kolla in läget i livmodern och klämma lite på brösten och sådär. Dessutom behövde vi uppdatera våra försäkringsböcker, vilket man bara kan göra på förmiddagarna, så vi åkte hemifrån strax efter nio på morgonen.

För er som inte åkt vägen mellan Paleohora och Chania är det svårt att ge en trovärdig bild av hur den är. Men tänk den vägen Kalle, Långben och Musse åker när Långben ovetande tappar husvagnen. Ni vet den som alltid går på julafton..? I alla fall, ungefär en sådan väg löper mellan Paleohora och Chania och oavsett hur många gånger man åker så vänjer man sig inte helt. Visst är det inte lika fasansfullt att åka den nu som det var de första gångerna, men har man minsta anlag för åksjuka så kan man räkna med att lida rättså mycket under en resa till Chania. Jag har ganska starka anlag för åksjuka, så det är ingen väg man helst reser i onödan. Det är ca 5 mil mellan Chania och Palle och man har tur om man hinner köra sträckan på 1,5 timme.

Så runt 11 var vi framme. Lillis sov hela vägen och jag hade med nöd och näppe lyckats hålla nere kalaspuffarna jag ätit till frukost. Aris sprang in på försäkringskontoret och jag satt kvar i bilen med Elli. Efter en stund vaknade hon och ville inte alls sitta kvar i sin bilstol så jag lyfte ur henne och gick en sväng i den intilliggade parken. Där hade de getter i peacocks (tappade det svenska ordet, men såna stora fåglar med blåskimrande fjädrar som ser ut som stora fasaner) i burar och många dagis var ute på promenad. Jag och Ehlia satte oss på en bänk framför getterna och då kom en man i 70-årsåldern fram för en liten pratstund. Först frågade han vad klockan var och jag lyckades efter lite bök få fram telefonen ur min väska (jag hade ju Elli inlindad i en stor filt i famnen). Efter det frågade han om jag hade en pojke eller flicka (det är ganska fantastiskt här i Grekland, även om ens barn är klätt från topp till tå i rosa så tar ingen för givet att det är en flicka), och sa 'Den birasi' (det gör inget) när jag sa att det var en flicka, som om jag skulle vara besviken liksom, haha, gubbjävel.

Sen kom gubben närmare och närmare och frågade ut mig om min man, var jag bodde osv, och till slut frågade han om min man var i närheten. När han fick reda på att Aris skulle dyka upp när som helst så fick han eld i baken, men innan han gick hann han få ur sig att om Aris inte varit på väg så hade han gärna bjudit mig på en kaffe i caféet intill.

Hade detta hänt för ett år sedan hade jag nog fortfarande reagerat ganska starkt. Gubbe, 70 år, park... ni get the picture. Men det är så här. Gubbsjuka är inget man skäms över. Örk.

I alla fall. Jag gick tillbaka till bilen efter incidenten med gubben och ammade lillis i väntan på Aris, hon var nämligen inte så sugen på att bara sitta och stirra. Efter en liten stund kom han och vi traskade vidare till min käre doktor, bara för att när vi kommer fram inse att de har stängt på onsdagar. Ni kan vara glada att ni inte var där för att lyssna på A's svordomsutbrott som varade i säkert 10 minuter.Hela resan i onödan (försäkringsgrejerna hade kunnat vänta till vilken annan gång som helst).

Vi bestämde oss för att ta en fika i parken när vi ändå kört hela den långa vägen, där blev vi på ok humör igen och efter det körde vi tillbaka till Palle. Aris köpte lite blommor till hotellet på vägen hem.

Vi blev tvungna att stanna för att jag skulle få insupa lite frisk luft på vägen hem. Spyan satt i halsgropen men lyckade hålla sig nere, puh! Luften är magisk upp i de Kretenska bergen. Riktigt krispig och fin och efteråt mådde jag inte illa mer.

När vi kom hem var jag alldeles färdig och somnade sittande i soffan med en ätande Ehlia i famnen.