Jag lyxar till vardagen och lagar hamburgare till middag, bara jag och Elli är hemma. Glöm alltså rester från lunchen, som ofta är vår verklighet. Inte briam, inte fyllda tomater, inte kåldolmar eller kikärtssoppa eller linssoppa. Nä, lyxburgare!

Jag säger till Elli att stänga av Pippi och komma och äta. Hon lyder för ovanlighetens skull utan protester och kommer förväntansfull ut i köket.

"Soppa!", jublar hon och dansar. Dåvänder jag mig mot henne - stolt över att jag är så snäll och bjuder på burgare en helt vanlig onsdag - med en färdig burgare anpassad efter frökens smaklökar (utan dressing och lök). Så säger jag "Nej, det blir inte soppa ikväll, det blir hamburgare!". Vad gör ungen då? Hon himlar med ögonen (det är sant!), vänder sakta på klacken och går tillbaka till soffan. Besvikelsen är total, fast jag vet inte vem den är störst för.

Det var iofs första gången Elli blivit bjuden på hamburgare, så hon förstod nog inte vad det var. Jag lade upp på våra tallrikar trots hennes indikation på missbelåtenhet och smög in till henne i soffan. Väl där accepterade hon att smaka på "mackan", som hon kallade den, och gillade den såklart (tack och lov!).

En kulturkrock mitt i innersta familjen så att säga...