Det fanns en tid i mitt liv då inte mycket var fel. Jag var älskad bortom förstånd, beundrad så till den grad att mer än en person hade gett sitt eget liv för mitt, sedd med så blida ögon att jag kunde komma undan med i stort sett vad som helst bara jag viftade lite oskyldigt på mina långa, svarta ögonfransar. Den tiden varade ungefär mellan 1983 och 1991-92, sen tappade jag mina charmiga mjölktänder och vad som kom ut i stället var inte fullt så charmerande. Visserligen rättades det till ett halvt decennium senare, men då var barndomens charm redan ersatt med toårens svårmod.

Hur som helst, de första åtta åren av mitt liv minns jag med i stort sett endast ett stort leende på läpparna. Varje dag fick jag höra hur intelligent jag var, hur jag var sötast i hela, hela världen och hur duktig jag var på... allt. När jag tittade in i min mammas eller pappas ögon såg jag en fullständigt kravlös och okrossbar kärlek stråla ut mot mig. Det bästa av allt var att jag tog den för given, för jag visste ju inget annat. Det var dock inte bara mamma och pappa som fick mig att känna mig som prinsessa över hela världen, det fanns en hel del andra människor i min omgivning som jag kände en större eller mindre dyrkan ifrån. Morfar t ex och farmor och mina mor- och farbröder och -systrar. Kanske låg en del av detta i att jag var den enda flickan i släkten? Att jag var väldigt verbal som barn hjälpte nog också till, och min eviga entusiasm. Men det är ju så att den som får en massa kärlek har en massa kärlek att utstråla till andra och så går det runt i en skön cirkel.


Fast trots detta, eller kanske på grund av, så längtade jag tidigt bort, långt bort. Jag ville se världen, bosätta mig i ett annat land, ja, det var min dröm redan som sex-åring. Jag älskade att titta på kartor, åka bort, gärna med båt eller ännu hellre flyg. Vi åkte knappt på semester när jag var barn, och de få gånger vi kom iväg var det inom Sverige. Det störde mig inte så mycket, men det spädde på längtan att få komma bort, att få stå på egna ben och se saker ur nya perspektiv. Förmodligen tack vare den kärlek och trygghet jag alltid kände att jag hade i ryggen.

Jag minns en vild diskussion med mamma och pappa då jag som tio-åring var alldeles utom mig av ilska när de lugnt påstod att de inte trodde att jag skulle klara av att bo själv. Jag tyckte att de var fullständigt dumma och blinda som inte kunde inse att jag lätt hade klarat av det om jag hade varit tvungen/fått chansen. Idag är jag lite mer ödmjuk, känslomässigt hade det varit väldigt svårt för mig att klara mig på egen hand i den åldern. Praktiskt tror jag dock än idag att jag hade fixat det. Ja, redan då.

Som femtonåring kom jag så äntligen iväg. En liten bit i alla fall. Jag var intresserad av havet, som en del av upptäckaren i mig skulle jag tro, och hittade lämpligt nog ett gymnasium ca 35 mil hemifrån där man kunde få inrikta sig på marinbiologi. Alla kände till mitt stora intresse för havet och jag visste att de inte kunde vara så hårda så att de nekade mig en chans att få studera mitt stora intresse. Att avståndet hemifrån och den nya utmaningen att få stå på egna ben lockade långt mer än havsstudierna är det nog första gången jag erkänner här och nu. Marinbiologi var inte så kul som det kunde verka, jag vill mest stå på båten och känna vinden i mitt hår och saltstänken mot min hud än sortera och lära mig namnen på olika alger. Att simma och dyka lockade också, men det har tyvärr inte mycket med marinbiologi att göra. När jag sedan insåg hur mycket kemi, fysik och matematik som stod på schemat, i kombination med falnad glöd och support hemifrån, så förvann min lust helt. Lysekil var inte så spännande, jag blev mer och mer isolerad i brist på livslust kan man nog säga. Det fanns inte längre någon som beundrade mig, heller inget jag beundrade. Familjen kändes väldigt långt borta och himlen oerhört tjock och grå. Man kan nog säga att jag hamnade i en liten depression, eller åtminstone kris. Och än en gång drömde jag mig bort. Längtan att få komma bort var oerhört intensiv. Slutligen bestämde jag mig lyckligtvis att ge upp marinbiologin, det kändes inte som någon stor förlust. Det skulle ha blivit drama istället, men en impuls fick in mig på frisörprogrammet och de följande tre åren gled jag lätt igenom medan jag väntade på friheten som studenten skulle innebära. Det visade sig att jag var ganska kreativt lagd och lämnade frisörprogrammet med toppbetyg och en rad olika stipendier. En del ignorerade jag, andra sålde jag, men aldrig jobbade jag som frisör efter examen. Den världen kvävde mig.

Sen kastade jag mig iväg så fort jag bara kunde, det bar iväg till Spanien. Inte heller detta var så vansinnigt stimulerande och jag började undra vad det var jag egentligen ville i livet. Om det inte var att resa och studera, vad kunde det då vara? Samtidigt var jag kär och ville satsa på kärleken. Jag bestämde mig för att bli språklärare. Det var ganska lätt det med. Och kul. Men jag klättrade snart på väggarna och ansökte om en utbytestermin i Australien, som jag fick. Wihoo! Väl i Australien var jag inte så imponerad. Jag förstod inte hur det var möjligt, jag hade ju drömt om detta land sedan barnsben. Det enda jag kunde tänka på var en man i en annan del av världen och genast började denna plats symbolisera lyckan för mig. Jag har aldrig haft svårt att skapa drömbilder av platser.

När han visade sig vara allt annat än en drömman så visade sig London vara allt annat än en drömplats. Ett krossat hjärta och en villrådighet aldrig tidigare upplevd hamnade jag av en slump i Paleohora. Min första helt oplanerade resa. En plats där jag inte kände en enda människa hamnade jag en solig dag i maj. Jag släppte äntligen alla hämningar och lät kroppen föra mig framåt i stället för hjärna och känslor. Det varade såklart inte länge, känslorna tar snabbt kontrollen över mig, i alla lägen, på alla platser.

Denna gången förde de mig till ett hus fullt av färger där en mjuk ström av reggaetoner ständigt fyllde öron och själ. Sinnen blev tillfredsställda, och uppmärksamhetsbehovet och trygghetsbehovet. Jag kände mig plötsligt hemma. En känsla jag hade saknat i många, många år.

Det var ganska otippat. Den enda gången jag var ganska säker på att vilja lämna ett exotiskt ställe blev den enda gången jag faktiskt kände en vilja att stanna kvar. Det är inte lätt att leva här, varje dag möter jag motgångar och utmaningar, inte minst i relation till den man jag valt. Men detta är nog den största bidragande faktorn till varför jag trivs. Jag lever ett liv som de som står mig nära inte helt kan förstå, jag måste själv känna varje känsla och avgöra varje situation. Ett liv utan utmaningar tar snabbt död på mig. Här har jag liv.