...
Och....
NU
ska jag jobba.
Ja.
NU
ska jag jobba.
Ja.
Grekland - Sverige: 8-7
Hela veckan har vi njutit av 20-25 grader, strålande sol och vindstilla väder. Helt sanslöst skönt är det och folk har tagit fram sina sandaler igen. Det är liksom en sån grej som inte händer i Sverige i november. En sån grej som gör att man eventuellt för stunden tycker att Grekland är ett bättre land att bo i. Även om systemet är skit.
En riktig liten dam
När jag var liten drömde jag alltid om att resa. Det verkar eventuellt ha gått i arv till min dotter som testar alla gränser för vad man kan ta med sig på sina småresor runt i byn.
Det började med att hon alltid skulle ha en liten handväska med sig, var hon än gick. Handväskan skulle sedan ha både plånbok och ett litet snack i form av t ex en brödskiva i sig. Jag tyckte att det var helt ok, hon ville ju bara göra som mamma. Sedan blev det ett tillägg med solglasögon - fortfarande rimligt.
Sedan kom intresset för docker, eller "bebisar" som vi kallar dem. Elli varken sover, äter, och allra minst lämnar huset utan minst en av sina bebisar. De ska matas och kläs på och av och bytas blöja på stup i kvarten. Det är nästan som att jag har blivit tvåbarnsmamma. Om man råkar ge sig av utan bebisen så kan man räkna med att snart tvingas vända tillbaka för att hämta den då skriken från Elli är så genomträngande att de nog hörs ända bort till Gavdos.
Nu skickade jag iväg Aris och Elli en stund, dels för att det är en fantastiskt vacker dag och dels för att jag måste sitta och försöka bli färdig med ett arbete.
Donnan som lämnade huset bar solglasögon, inbakade (rufsiga) flätor, sin hanväska med plånbok, en brödbit, en blöja och en nalle i, sin bebis, en bok som spelar musik, en extra kofta och en liten blomma att ge till yaya farmor. Det såg inte så lite besvärligt ut för henne att kånka på allt det där, men hon vägrade ta emot hjälp från sin pappa.
Men det är bra att hon lär sig kånka, så hon inte har problem sedan på våra jorden-runt-resor. Synd bara att jag missade att fota, för det var en väldigt rolig bild.
Det började med att hon alltid skulle ha en liten handväska med sig, var hon än gick. Handväskan skulle sedan ha både plånbok och ett litet snack i form av t ex en brödskiva i sig. Jag tyckte att det var helt ok, hon ville ju bara göra som mamma. Sedan blev det ett tillägg med solglasögon - fortfarande rimligt.
Sedan kom intresset för docker, eller "bebisar" som vi kallar dem. Elli varken sover, äter, och allra minst lämnar huset utan minst en av sina bebisar. De ska matas och kläs på och av och bytas blöja på stup i kvarten. Det är nästan som att jag har blivit tvåbarnsmamma. Om man råkar ge sig av utan bebisen så kan man räkna med att snart tvingas vända tillbaka för att hämta den då skriken från Elli är så genomträngande att de nog hörs ända bort till Gavdos.
Nu skickade jag iväg Aris och Elli en stund, dels för att det är en fantastiskt vacker dag och dels för att jag måste sitta och försöka bli färdig med ett arbete.
Donnan som lämnade huset bar solglasögon, inbakade (rufsiga) flätor, sin hanväska med plånbok, en brödbit, en blöja och en nalle i, sin bebis, en bok som spelar musik, en extra kofta och en liten blomma att ge till yaya farmor. Det såg inte så lite besvärligt ut för henne att kånka på allt det där, men hon vägrade ta emot hjälp från sin pappa.
Men det är bra att hon lär sig kånka, så hon inte har problem sedan på våra jorden-runt-resor. Synd bara att jag missade att fota, för det var en väldigt rolig bild.
Uppfostran
Det här är ett intressant ämne tycker jag. Jättesvårt också, svårare än jag någonsin trott.
Med en bebis finns det en väldigt begränsad rad saker man kan göra fel. Det är enkelt att vara mamma till en bebis för man behöver inte uppfostra den. Den ska ha mat, endast mjölk de första sex månaderna dessutom, de ska få tillräckligt med sömn och om den inte får det så ska den åtmintone få tillräckligt med tid i föräldrarnas famn, och den ska bajsa och kissa som den ska. Man behöver inte ta ställning till bra/dåligt beteende med en bebis, för man ska ska finnas där som dess betjänt och serva den men vad den än kan tänkas behöva.
Sen växer bebisen och blir ett litet barn. Barnet fyller ett och lär sig säga mamma, det lär sig gå. Fortfarande är det föräldern som är slaven. Om barnet springer iväg kan man förklara för det att det faktiskt inte får det och springa efter, men barnet är fortfarande så outvecklat att man inte kan begära att det ska ta ansvar. Man kan inte bli arg på en ettåring heller, för den förstår inte konsekvenser.
När barnet närmar sig tvåårsåldern så går det genom en otrolig utveckling, mellan två och tre år sägs det att barnet har en motsvarande pubertetskris och om det märks!
Hela tiden ska gänserna testas, mamma ska testas, pappa ska testas, allt ska testas! Får barnet inte som det vill så får mamma och pappa känna konsekvenserna i form av skrik och trotsiga beteenden och det är saker som föräldrar ofta hatar. Man måste markera, vara konsekvent, kärleksfull och oerhört tålmodig. Börjar man skrika och hota och gör det till något vanligt så blir barnets dåliga beteende förstärkt.
Innan jag blev mamma och teoretiserade kring barnuppfostran såg jag aldrig sinande kärlek, tid med barnet, kommunikation, massor av lek osv som nyckel för att slippa allt jobbigt beteende. Jag insåg inte att det var en utopi. Ett barn går igenom trotsåldern av en anledning, den kan man inte undvika. Det är på ett sätt barnets första frigörelse och som förälder är det oerhört viktigt att visa var gränserna går, vad som är ok och inte. Det är också viktigt att vara konsekvent och det är så oerhört mycket lättare att säga än att leva upp till. Men det är detta som i slutändan gör barnet till ett tryggt barn.
Elli var en ängel som bebis. Och som ettåring. Som tvååring har hon blivit ett litet monster. Vi kramas massor, leker, skojar och det slutar alltid med att hon försöker testa gränserna och jag tvingas förvandlas till tråkmamma för att visa att det är farligt att klättra i fönstrena, att röra själv i den kokande pastan, att leka med pappas tobak (vad gör den framme förresten! Aaaaris!), att springa ut på gatan osv osv. Vissa saker kan man såklart förebygga, men inte alla. Jag försöker låta henne vara delaktig, men hon är sällan nöjd förrän hon får göra exakt samma saker som jag. Och det GÅR ju inte! Hon kan inte sila pastan t ex, eller moppa toagolvet med klorinvatten. Hon insisterar, jag säger nej. Hon skiter i vad jag säger och tränger sig fram och läget blir farligt eller obehagligt. Jag blir arg. Där händer det. Jag skriker argt till Elli. Lyfter bryskt bort henne och markerar att det inte är ok. Hon blir ledsen och skriker och hela huset blir en cirkus. Stämningen är dålig och Ellis blick lyser av frustration och trots genom de oskyldiga tårarna. Hon är ju bara två...
Jag trodde aldrig att dessa scener skulle utspelas i mitt hem med mig som så oerhört tålmodig och kärleksfull mamma. Det skulle vara en besvikelse.
Mycket kan man lösa och ta sig förbi med hjälp av kommunikation och kärlek, tålamod och respekt. Men ibland måste man markera. Barnet måste veta vem som bestämmer när det gäller vissa saker. Jag tror att det gör barnet tryggt i det långa loppet.
I Grekland slår de sina barn, det är allmänt accepterat och i många, många läger sett på som en nödvändighet för att barnen ska bli bra människor. Det är en smäll på rumpan, på fingrarna och även örfilar. Detta tar jag avstånd från med hela min kropp och själ och eftersom denna blogg läses av svenskar så behöver jag för en gångs skull inte sitta och förklara varför och försvara denna åsikt.
Men en skarp röst i ett farligt läge tror jag är nödvändigt ibland. Och däremellan tålamod, konsekvens, och oändligt med kärlek, lek och kramar.
Med en bebis finns det en väldigt begränsad rad saker man kan göra fel. Det är enkelt att vara mamma till en bebis för man behöver inte uppfostra den. Den ska ha mat, endast mjölk de första sex månaderna dessutom, de ska få tillräckligt med sömn och om den inte får det så ska den åtmintone få tillräckligt med tid i föräldrarnas famn, och den ska bajsa och kissa som den ska. Man behöver inte ta ställning till bra/dåligt beteende med en bebis, för man ska ska finnas där som dess betjänt och serva den men vad den än kan tänkas behöva.
Sen växer bebisen och blir ett litet barn. Barnet fyller ett och lär sig säga mamma, det lär sig gå. Fortfarande är det föräldern som är slaven. Om barnet springer iväg kan man förklara för det att det faktiskt inte får det och springa efter, men barnet är fortfarande så outvecklat att man inte kan begära att det ska ta ansvar. Man kan inte bli arg på en ettåring heller, för den förstår inte konsekvenser.
När barnet närmar sig tvåårsåldern så går det genom en otrolig utveckling, mellan två och tre år sägs det att barnet har en motsvarande pubertetskris och om det märks!
Hela tiden ska gänserna testas, mamma ska testas, pappa ska testas, allt ska testas! Får barnet inte som det vill så får mamma och pappa känna konsekvenserna i form av skrik och trotsiga beteenden och det är saker som föräldrar ofta hatar. Man måste markera, vara konsekvent, kärleksfull och oerhört tålmodig. Börjar man skrika och hota och gör det till något vanligt så blir barnets dåliga beteende förstärkt.
Innan jag blev mamma och teoretiserade kring barnuppfostran såg jag aldrig sinande kärlek, tid med barnet, kommunikation, massor av lek osv som nyckel för att slippa allt jobbigt beteende. Jag insåg inte att det var en utopi. Ett barn går igenom trotsåldern av en anledning, den kan man inte undvika. Det är på ett sätt barnets första frigörelse och som förälder är det oerhört viktigt att visa var gränserna går, vad som är ok och inte. Det är också viktigt att vara konsekvent och det är så oerhört mycket lättare att säga än att leva upp till. Men det är detta som i slutändan gör barnet till ett tryggt barn.
Elli var en ängel som bebis. Och som ettåring. Som tvååring har hon blivit ett litet monster. Vi kramas massor, leker, skojar och det slutar alltid med att hon försöker testa gränserna och jag tvingas förvandlas till tråkmamma för att visa att det är farligt att klättra i fönstrena, att röra själv i den kokande pastan, att leka med pappas tobak (vad gör den framme förresten! Aaaaris!), att springa ut på gatan osv osv. Vissa saker kan man såklart förebygga, men inte alla. Jag försöker låta henne vara delaktig, men hon är sällan nöjd förrän hon får göra exakt samma saker som jag. Och det GÅR ju inte! Hon kan inte sila pastan t ex, eller moppa toagolvet med klorinvatten. Hon insisterar, jag säger nej. Hon skiter i vad jag säger och tränger sig fram och läget blir farligt eller obehagligt. Jag blir arg. Där händer det. Jag skriker argt till Elli. Lyfter bryskt bort henne och markerar att det inte är ok. Hon blir ledsen och skriker och hela huset blir en cirkus. Stämningen är dålig och Ellis blick lyser av frustration och trots genom de oskyldiga tårarna. Hon är ju bara två...
Jag trodde aldrig att dessa scener skulle utspelas i mitt hem med mig som så oerhört tålmodig och kärleksfull mamma. Det skulle vara en besvikelse.
Mycket kan man lösa och ta sig förbi med hjälp av kommunikation och kärlek, tålamod och respekt. Men ibland måste man markera. Barnet måste veta vem som bestämmer när det gäller vissa saker. Jag tror att det gör barnet tryggt i det långa loppet.
I Grekland slår de sina barn, det är allmänt accepterat och i många, många läger sett på som en nödvändighet för att barnen ska bli bra människor. Det är en smäll på rumpan, på fingrarna och även örfilar. Detta tar jag avstånd från med hela min kropp och själ och eftersom denna blogg läses av svenskar så behöver jag för en gångs skull inte sitta och förklara varför och försvara denna åsikt.
Men en skarp röst i ett farligt läge tror jag är nödvändigt ibland. Och däremellan tålamod, konsekvens, och oändligt med kärlek, lek och kramar.
Ska Elli få ett syskon?
Nej.
Eller jo, det ska hon väl, så småningom. Men det verkar som att jag har gett sken av att det skulle vara ett barn på väg, för alla frågar mig. Jag vet inte riktigt var jag skulle ha menat att vi har babyproducerande på vårt schema, men nånstans har jag nog varit klumpig i mina formuleringar.
Klart vi vill ha fler barn, minst ett till, men när vet vi inte. Inte nu i alla fall. Jag njuter så otroligt mycket av att bara ha Elli. Jag älskar att ha henne i mitt liv, på alla sätt. Och jag älskar samtidigt att det är så enkelt att göra saker som resa, gå ut (vilket ändå inte händer särskilt ofta för att det generellt är mysigare att stanna hemma med Elli), jobba osv. Med en bebis till nu stannar liksom det livet upp igen, för jag vet inte riktigt hur länge. Ellis farmor har nästa år Elenis bebis att ta hand om, så henne kan vi inte räkna med på samma sätt då. Ja... jag vet inte. Samtidigt finns det ju ingen perfekt timing, men som sagt, varför ändra en situation som känns så himla bra när man faktiskt har tid att vänta lite? Tänk er samtidigt in i situationen att ensam resa med en treåring och en bebis - det känns jobbigt och resorna till Sverige hade definitivt blivit färre.
Elli kom så fort och tack gode gud för att hon kom! Men jag ser fram emot att få göra en planerad bebis också. En bebis som har en plats i huset redan innan det finns. Och så ser jag fram emot att få dela upplevelsen, inte bara med Aris, utan också med Elli, som kommer att förstå allt på ett helt annat sätt som fyra- eller femåring än som två- eller treåring.
Också är det ju huset. Som vi bor nu har vi inte plats för ett barn till. Vi har planer på att antingen flytta eller bygga ut, men tills planerna börjar ta fysisk form vägrar jag bli gravid. Vi bor trångt nog som det är.
Så.
Klart att Elli ska få ett syskon eller två. Men det dröjer nog minst ett par år till. Men när dagen väl kommer så kommer det lilla livet att vara så välkommet och efterlängtat som ett liv kan vara.
Så nu vet ni.
Eller jo, det ska hon väl, så småningom. Men det verkar som att jag har gett sken av att det skulle vara ett barn på väg, för alla frågar mig. Jag vet inte riktigt var jag skulle ha menat att vi har babyproducerande på vårt schema, men nånstans har jag nog varit klumpig i mina formuleringar.
Klart vi vill ha fler barn, minst ett till, men när vet vi inte. Inte nu i alla fall. Jag njuter så otroligt mycket av att bara ha Elli. Jag älskar att ha henne i mitt liv, på alla sätt. Och jag älskar samtidigt att det är så enkelt att göra saker som resa, gå ut (vilket ändå inte händer särskilt ofta för att det generellt är mysigare att stanna hemma med Elli), jobba osv. Med en bebis till nu stannar liksom det livet upp igen, för jag vet inte riktigt hur länge. Ellis farmor har nästa år Elenis bebis att ta hand om, så henne kan vi inte räkna med på samma sätt då. Ja... jag vet inte. Samtidigt finns det ju ingen perfekt timing, men som sagt, varför ändra en situation som känns så himla bra när man faktiskt har tid att vänta lite? Tänk er samtidigt in i situationen att ensam resa med en treåring och en bebis - det känns jobbigt och resorna till Sverige hade definitivt blivit färre.
Elli kom så fort och tack gode gud för att hon kom! Men jag ser fram emot att få göra en planerad bebis också. En bebis som har en plats i huset redan innan det finns. Och så ser jag fram emot att få dela upplevelsen, inte bara med Aris, utan också med Elli, som kommer att förstå allt på ett helt annat sätt som fyra- eller femåring än som två- eller treåring.
Också är det ju huset. Som vi bor nu har vi inte plats för ett barn till. Vi har planer på att antingen flytta eller bygga ut, men tills planerna börjar ta fysisk form vägrar jag bli gravid. Vi bor trångt nog som det är.
Så.
Klart att Elli ska få ett syskon eller två. Men det dröjer nog minst ett par år till. Men när dagen väl kommer så kommer det lilla livet att vara så välkommet och efterlängtat som ett liv kan vara.
Så nu vet ni.
Tvåårig tolk
Nä, inget Gavdos för oss än, vädret är inte så fint och vi vill inte sitta i tält i en vecka i regn och blåst. Inte så charmigt... Vi är på stand-by fortfarande, men det ser inte ljust ut tyvärr. Vi kanske får ta en annan sorts semester nu istället, jag hade inte haft nåt emot en långhelg i Paris t ex, men det är nog bara hälften av oss som är sugen på det. I vilket fall som helst så blir det ju Sverige till jul och i januari är planerna att resa till Thailan och hänga på paralian i ett par-tre veckor. Så det går egentligen ingen nöd på oss.
Elli och jag spenderar mer tid ihop nu, och Aris och Elli också, och det märks på hennes tal. Om det förut var 25 % svenska och 75 % grekiska så är det nog snarare 50/50 nu, och det känns väldigt bra. Ni svenskar kommer nog att känna er ganska förvirrade när vi kommer till jul och Elli talar svanska med grekiska inslag, men resan är viktig för hennes språk, det är jag övertygad om. Veckan då hon spenderade mer tid med svenskar än greker utvecklades hennes svenska ordförråd väldigt mycket och nu har hon även börjat översätta. Det är fantastiskt att se en tvååring översätta mellan två väldigt olika språk.
Vi passerar en bil på gatan och Elli utbrister "Mama! Totinito!(som är bebisspråk för autokinito)" (...) "Mama! Bil!" Hennes instinkt är grekiska, men så inser hon att hon är med mamma och upprepar ordet fast på svenska. Fantatsiskt tycker jag.
Elli och jag spenderar mer tid ihop nu, och Aris och Elli också, och det märks på hennes tal. Om det förut var 25 % svenska och 75 % grekiska så är det nog snarare 50/50 nu, och det känns väldigt bra. Ni svenskar kommer nog att känna er ganska förvirrade när vi kommer till jul och Elli talar svanska med grekiska inslag, men resan är viktig för hennes språk, det är jag övertygad om. Veckan då hon spenderade mer tid med svenskar än greker utvecklades hennes svenska ordförråd väldigt mycket och nu har hon även börjat översätta. Det är fantastiskt att se en tvååring översätta mellan två väldigt olika språk.
Vi passerar en bil på gatan och Elli utbrister "Mama! Totinito!(som är bebisspråk för autokinito)" (...) "Mama! Bil!" Hennes instinkt är grekiska, men så inser hon att hon är med mamma och upprepar ordet fast på svenska. Fantatsiskt tycker jag.
Vinter
I samma ögonblick som de sista svenskarna lämnade Kreta kom vintern. Snö täcker bergstopparna och med de nordliga vindarna innebär det låga temperaturer runt 10-12 grader. Om en vecka är det tänkt att vi ska åka till Gavdos för en veckas camping och allmänt slapperi nära naturen, men är det 12 grader på dagen så lär vi behöva en hel del "bra" kläder för att det ska bli det minsta njutbart. Jag har redan beställt ett underställ genom eBay och tänker investera i skidstrumpor och nän super fleecejacka när vi ska till Chania på fredag. Hatar att frysa.
Jag har en del jobb på gång just nu. På fredag ska jag till Chania och lämna in de kläder de beställde av mig för ett par månader sedan. Jag är knappt halvfärdig. Åh stressen. Men jag har min egna systudio nu, i ett rum med fantastisk utsikt på hotellet, så jag är betydligt mer effektiv nu. Det ska gå. Sedan har jag fått in en textbeställning också, så det rullar på bra.
Igår tömde vi alla de sista rummen på lakan inför vintern och både rummet där mamma bodde samt rummet där lillebror och pappa hade bott framkallade svår saknad - rummen luktade precis som de som hade bott där! I mammas rum dominerade den så hemkära doften av rökelse och lillebrors frikostigt använda parfym satt kvar i väggarna i det andra rummet.
Lilla Elli är en glad skit som dominerar så mycket hon kan. Hon testar trotsknep och när de inte funkar så blinkar hon bara lite extra med sina långa fransar och vips har hon all makt i huset. Vi måste nog jobba lite på vår ståndaktighet. När Elli leker med andra barn är hon oerhört ego - allt ska hon ha och ingen annan får ha någonting, då blir Elli vansinnig. Hon tycker till och med att Panajota ska låta bli att äta bara för att hon ska få ha sista ordet, Panajota är f ö inte sen med att trigga igång Elli. Är alla tvååringar så eller har vi gjort nåt fel i hennes uppfostran? Aris menar att hon behöver ett syskon, men det tror jag kan vänta lite till...
Jag har fortfarande inte fått några bilder från dopet, men så fort jag får så delar jag med mig.
Jag har en del jobb på gång just nu. På fredag ska jag till Chania och lämna in de kläder de beställde av mig för ett par månader sedan. Jag är knappt halvfärdig. Åh stressen. Men jag har min egna systudio nu, i ett rum med fantastisk utsikt på hotellet, så jag är betydligt mer effektiv nu. Det ska gå. Sedan har jag fått in en textbeställning också, så det rullar på bra.
Igår tömde vi alla de sista rummen på lakan inför vintern och både rummet där mamma bodde samt rummet där lillebror och pappa hade bott framkallade svår saknad - rummen luktade precis som de som hade bott där! I mammas rum dominerade den så hemkära doften av rökelse och lillebrors frikostigt använda parfym satt kvar i väggarna i det andra rummet.
Lilla Elli är en glad skit som dominerar så mycket hon kan. Hon testar trotsknep och när de inte funkar så blinkar hon bara lite extra med sina långa fransar och vips har hon all makt i huset. Vi måste nog jobba lite på vår ståndaktighet. När Elli leker med andra barn är hon oerhört ego - allt ska hon ha och ingen annan får ha någonting, då blir Elli vansinnig. Hon tycker till och med att Panajota ska låta bli att äta bara för att hon ska få ha sista ordet, Panajota är f ö inte sen med att trigga igång Elli. Är alla tvååringar så eller har vi gjort nåt fel i hennes uppfostran? Aris menar att hon behöver ett syskon, men det tror jag kan vänta lite till...
Jag har fortfarande inte fått några bilder från dopet, men så fort jag får så delar jag med mig.
Döpt
Nu är Elli döpt. Dopet var jättefint, men hade jag fått välja hade jag kortat ner ceremonin med ca 95%. Som min lilla älskling grät, och som jag led där i kyrkan. Festen var super, god mat, härligt folk, familj, dans och lycka, en av årets bästa dagar, kanske den bästa.
Pappa var här, och faster och farbror, moster och kusin, mamma, Monty och lillebror. Jag kände mig så rik och så hel. Chokladförrådet fylldes på. Elli fick mer kläder än vad hon kommer hinna bära på hela vintern och en god insatssumma till sitt bankkonto. Hon har fölrresten vart som på lyckopiller hela veckan, dansat och skrattat och skojat och busat. Och sovit väldigt gott om nätterna. Hennes tal har också raketutvecklats under denna vecka. Det är otroligt vad lite extra stimulans gör.
Pappa, faster och moster har redan åkt hem och jag saknar dem så. Mamma är kvar men nu börjar den där lilla oroskänslan infinna sig. Snart åker även hon och då kommer det att bli så otroligt tyst och lugnt. Jobben trillar in och jag måste finna tid för att både skriva och sy och lilla Elli behöver stimuleras. Vintern lurar precis om hörnet och det är med både glädje och sorg vi lägger ännu en sommar i paradiset bakom oss.
Dopet var en fin avslutning på sommaren 2009. Nu återstår det att se vad nästa sommar bär med sig. Blir det mer utökning av familjen tro? Och hur ska det gå med alla mina små projekt? Vi får se. Först har vi en spännande vinter med resor och jobb och mysiga filmkvällar i mannens trygga famn att njuta av.
Bilder kommer när jag får några, har själv inte knäppt ett foto på hela veckan.
Pappa var här, och faster och farbror, moster och kusin, mamma, Monty och lillebror. Jag kände mig så rik och så hel. Chokladförrådet fylldes på. Elli fick mer kläder än vad hon kommer hinna bära på hela vintern och en god insatssumma till sitt bankkonto. Hon har fölrresten vart som på lyckopiller hela veckan, dansat och skrattat och skojat och busat. Och sovit väldigt gott om nätterna. Hennes tal har också raketutvecklats under denna vecka. Det är otroligt vad lite extra stimulans gör.
Pappa, faster och moster har redan åkt hem och jag saknar dem så. Mamma är kvar men nu börjar den där lilla oroskänslan infinna sig. Snart åker även hon och då kommer det att bli så otroligt tyst och lugnt. Jobben trillar in och jag måste finna tid för att både skriva och sy och lilla Elli behöver stimuleras. Vintern lurar precis om hörnet och det är med både glädje och sorg vi lägger ännu en sommar i paradiset bakom oss.
Dopet var en fin avslutning på sommaren 2009. Nu återstår det att se vad nästa sommar bär med sig. Blir det mer utökning av familjen tro? Och hur ska det gå med alla mina små projekt? Vi får se. Först har vi en spännande vinter med resor och jobb och mysiga filmkvällar i mannens trygga famn att njuta av.
Bilder kommer när jag får några, har själv inte knäppt ett foto på hela veckan.
Elli väntar och längtar
Om fyra dagar kommer hela tjocka släkten ner och ska fira Ellis dopdag med den (betydligt) tjockare släkten här i Grekland. Tyvärr är Gullbergssläkten inte så tjock längre och det beror främst på två saker. Den ena är det grekiska perspektivet där ett dop där hela släkten samlas är litet om det är mindre än 200 personer närvarande och den andra är att den Gullbergska släkten faktiskt inte är så stor längre, ens med svenska mått.
Både farfar och farmor har gått ur tiden för flera år sedan, även om det fortfarande känns underligt. Särskilt farmor känns som någon som aldrig kan dö, hon finns i mig jätteofta och har nog färgat min person både genom starkt DNA och innerligt omhändertagande som liten. Tro nu inte att farmor var den omhuldande och kelande mormortypen som lagade ens favoriträtter och bjöd på choklad i smyg. Nä, farmor bjöd på hemmasydda kläder (för att hon älskade att sy), snabbmakaroner och lite halvbrända fiskpinnar, resor till Gotland och Tyskland och naturligtvis sin underbara fläderblomssaft. Än idag kan jag föreställa mig sittandes under det där fina trädet i farmors trädgård, govlet inifrån knarrar lite när famor kommer gåendes med sin bricka med fläderblossaft, klirrande porslin och kanske lite finska pinnar som tilltugg. Då visste jag inte att uppskatta farmors saft, men idag hade jag lätt betalat hundralappar för en enda flaska. Det var inte bara fläderblomssaft och kläder som farmor kunde slänga ihop, hon kunde väva också, och odlade lin i trädgårde gjorde hon, och när hon gjorde sig "fin" så smetade hon på sig ett chockrosa läppstift, oavsett hon bar en julröd klänning eller en turkos. Något framor inte var så bra på var sånt som var tråkigt, som att städe, diska och dammsuga. Sällan fick man ett helt rent glas till saften, men när man är liten tänker man inte på sånt. Och enligt min pappas utsago så fick farmor dammsuga för första gången efter farfars bortgång - här snackar vi feminism. Hon var en egensinnig kvinna, men ofantligt kreativ och generös med det hon själv valde att ge. I småbarnsåren var hon festlig, sen blev hon jobbig, men idag kan jag verkligen sakna hennes guppande mage. Jag vill tro att det inte bara var dubbelhakan jag fick ärva av min fantastiskt kreativa farmor.
Farfar försvann fem år innan farmor, han tynade bort i cancer alldeles för ung. men jag tror att farfar gjorde allting i livet alldeles för ung. Han gjorde farmor gravid som tonåring och fick balansera make-far-stundentliv på ett ganska märkligt sätt till en början. Tolv år senare (eller 13) var han fyrbarnsfar och arbetade som lärare i språk. Han hade ett fantastiskt läshuvud och som ung hade hans föräldrar stora framtidsplaner för vad han skulle kunna bli, men han kom som sagt inte så långt beroende på omständigheterna. Kanske gjorde det honom lite bitter? Eller så var det det ständiga dammsugandet..? Jag minns farfar som en mycket tyst och intellektuell man, som alltid fick sitta på kortsidan av långbordet. Han hade pondus trots sin lilla kroppshydda och jag försökte alltid taka extra vååååårdat i hans närhet, annars kom anmärkningarna flygande "det uttalas kiosk, inte schosk", eller "det är inte så fint att uttala Guds namn i en suck" (som i "Åååh guuud vilken söt häst!") osv. Farmor och farfar kunde nog ses som lite "fina i kanten" och om söndagarna dukades det fint och bjöds på mat i deras hus med havsutsikt på Skånes sydkust. Rätt gaffel till rätt maträtt och barnen skulle sitta kvar tills de fick lov att gå ifrån bordet. Vi fick ibland ett eget barnbord att sitta vid, annars satt vi längst ner vid bordet, eller kanske hierarkiskalan?
Det var verkligen annorlunda mot hur Elli växer upp. Men samtidigt ganska likt. Pappou sitter alltid vid långbordets kortsida när vi äter, men han skulle aldrig dammsuga. Frågan är om han ens skulle förstå hur man använder den. Barnen får springa runt i huset som virvelvindar, bara de kommer mellan varven och tar sig en tugga mat. Yaya sköter all markservice och det finns ingen tid i hennes liv för personliga utsvävningar, å andra sidan har hon funnit sin lycka i den lotten och lever för att ta hand om sin stora, bullriga familj. Likheterna och olikheterna fortsätter i all oändlighet.
Jag växte upp nära farmor och farfar och spenderade mycket tid med farmor framför allt. Men ändå var nog morfar min favorit. Morfar med air-bagen till mage och hårdaste kramarna i världen. Morfar hade ett godisförråd och gav alltid antingen pengar eller godis i smyg när man kom och hälsade på. Med morfar åkte man ut och fiskade horngäddor, eller ut i skogen på rådjursjakt. En naturnisse med världens största hjärta. Morfra var gift med Ulla-Britt som alltid tog hand om oss på bästa sätt. Hon var känd för sin sparsamma läggning och vi log ofta kärleksfullt menande mot varandra på kalasen när Ulla-Britt samlade ihop alla halvskrynkliga presentpapper för framtida bruk. Hon matade varenda katt som såg hungrig ut och brydde sig alltid extra mycket om de som var svaga. Min bild av Ulla-Britt är leende i köket på Höllviksstrandsvägen, med ett pannpand om håret. Kanske var hon på väg till Friskis där hon gick flera gångeri veckan - en riktig hurtbulle! De skilde sig för ett par år sedan och numer träffas vi inte så mycket. Men de finns båda i livet och det är jag mycket glad över. Morfar träffar jag såklart varje gång jag kommer hem och det är så himla synd att han inte har kraft nog att ta sig hit till dopet. Hans kropp kanske börjar bli lite gammal, men morfars fantastiskt positiva anda kommer aldrig att försvinna. Morfar, du kommer att vara mycket saknad, men vi ses till jul. Då ska jag baka en sockerkaka åt dig, med Efis recept som du älskar.
Mormor kom jag aldrig nära, hon var fast i sin egen värld och det var få som kunde nå henne. Min mamma försökte hela sitt liv och kom nog så nära som det gick. Hon var väldigt vacker och ville vara så from och hjälpsam hon bara kunde. Tyvärr slog det dock ofta fel när hon försökte. Jag känner inte alls samma samhörighet med mormor som med resten av mina gamlingar, men hon finns ändå i mina tankar ganska ofta, framför allt för att jag vet hur nära min egen mamma stod henne, och min mamma står jag ju väldigt nära.
Bara morfar fick träffa min dotter, det känns märkligt. Farmor fick aldrig se vad det blev av mig, att jag flyttade till Grekland och blev mamma och fru där. Hon hade nog inte varit direkt överförtjust misstänker jag. Eller så hade hon flyttat med. Så var hon, allt eller inget.
Att det ändå kommer åtta personer för att fira lilla Elli är för mig fantastiskt. Jag får tårar i ögonen av tanken. När man flyttar från sitt hemland ger man upp så mycket, och jag har aldrig frossat i det för att det blir för känslosamt. Men nu, nu när min dotter ska döpas, så får jag se vilken stark liten armé jag ändå har i ryggen. De som kan, de kommer. Faster, farbror, moster, kusin, mamma, pappa och bror. Alla tar de sig till en lite by på Kreta för min skull. Det är en kittlande känsla.
Elli förstår inte tidsbegrepp än. Jag försöker berätta att snart kommer mormor och morfar och mopråMåns och kusin Albin och moster Eva och faster Vanja och farbor Lasse och uncle Monty. Men då går Elli bara till dörren och frågar "Var e mormor?" "Var e Månsi?" "Var e mopas?" (morfar). Då får jag säga att de är i Sverige, som ligger lååångt borta. Och då sticker det ofta lite i hjärtat.
Men inte nu. För om fyra dagar är de alla här. Inte alla kanske, men en del. Och det känns så fint.
Jag, detta blev nog lite osammanhängande, men jag orkar inte kattenpejsta. Ni får ta det som en tankekarta. Ett besök i Johannas hjärna.
Nu ska jag gå och sy.
Både farfar och farmor har gått ur tiden för flera år sedan, även om det fortfarande känns underligt. Särskilt farmor känns som någon som aldrig kan dö, hon finns i mig jätteofta och har nog färgat min person både genom starkt DNA och innerligt omhändertagande som liten. Tro nu inte att farmor var den omhuldande och kelande mormortypen som lagade ens favoriträtter och bjöd på choklad i smyg. Nä, farmor bjöd på hemmasydda kläder (för att hon älskade att sy), snabbmakaroner och lite halvbrända fiskpinnar, resor till Gotland och Tyskland och naturligtvis sin underbara fläderblomssaft. Än idag kan jag föreställa mig sittandes under det där fina trädet i farmors trädgård, govlet inifrån knarrar lite när famor kommer gåendes med sin bricka med fläderblossaft, klirrande porslin och kanske lite finska pinnar som tilltugg. Då visste jag inte att uppskatta farmors saft, men idag hade jag lätt betalat hundralappar för en enda flaska. Det var inte bara fläderblomssaft och kläder som farmor kunde slänga ihop, hon kunde väva också, och odlade lin i trädgårde gjorde hon, och när hon gjorde sig "fin" så smetade hon på sig ett chockrosa läppstift, oavsett hon bar en julröd klänning eller en turkos. Något framor inte var så bra på var sånt som var tråkigt, som att städe, diska och dammsuga. Sällan fick man ett helt rent glas till saften, men när man är liten tänker man inte på sånt. Och enligt min pappas utsago så fick farmor dammsuga för första gången efter farfars bortgång - här snackar vi feminism. Hon var en egensinnig kvinna, men ofantligt kreativ och generös med det hon själv valde att ge. I småbarnsåren var hon festlig, sen blev hon jobbig, men idag kan jag verkligen sakna hennes guppande mage. Jag vill tro att det inte bara var dubbelhakan jag fick ärva av min fantastiskt kreativa farmor.
Farfar försvann fem år innan farmor, han tynade bort i cancer alldeles för ung. men jag tror att farfar gjorde allting i livet alldeles för ung. Han gjorde farmor gravid som tonåring och fick balansera make-far-stundentliv på ett ganska märkligt sätt till en början. Tolv år senare (eller 13) var han fyrbarnsfar och arbetade som lärare i språk. Han hade ett fantastiskt läshuvud och som ung hade hans föräldrar stora framtidsplaner för vad han skulle kunna bli, men han kom som sagt inte så långt beroende på omständigheterna. Kanske gjorde det honom lite bitter? Eller så var det det ständiga dammsugandet..? Jag minns farfar som en mycket tyst och intellektuell man, som alltid fick sitta på kortsidan av långbordet. Han hade pondus trots sin lilla kroppshydda och jag försökte alltid taka extra vååååårdat i hans närhet, annars kom anmärkningarna flygande "det uttalas kiosk, inte schosk", eller "det är inte så fint att uttala Guds namn i en suck" (som i "Åååh guuud vilken söt häst!") osv. Farmor och farfar kunde nog ses som lite "fina i kanten" och om söndagarna dukades det fint och bjöds på mat i deras hus med havsutsikt på Skånes sydkust. Rätt gaffel till rätt maträtt och barnen skulle sitta kvar tills de fick lov att gå ifrån bordet. Vi fick ibland ett eget barnbord att sitta vid, annars satt vi längst ner vid bordet, eller kanske hierarkiskalan?
Det var verkligen annorlunda mot hur Elli växer upp. Men samtidigt ganska likt. Pappou sitter alltid vid långbordets kortsida när vi äter, men han skulle aldrig dammsuga. Frågan är om han ens skulle förstå hur man använder den. Barnen får springa runt i huset som virvelvindar, bara de kommer mellan varven och tar sig en tugga mat. Yaya sköter all markservice och det finns ingen tid i hennes liv för personliga utsvävningar, å andra sidan har hon funnit sin lycka i den lotten och lever för att ta hand om sin stora, bullriga familj. Likheterna och olikheterna fortsätter i all oändlighet.
Jag växte upp nära farmor och farfar och spenderade mycket tid med farmor framför allt. Men ändå var nog morfar min favorit. Morfar med air-bagen till mage och hårdaste kramarna i världen. Morfar hade ett godisförråd och gav alltid antingen pengar eller godis i smyg när man kom och hälsade på. Med morfar åkte man ut och fiskade horngäddor, eller ut i skogen på rådjursjakt. En naturnisse med världens största hjärta. Morfra var gift med Ulla-Britt som alltid tog hand om oss på bästa sätt. Hon var känd för sin sparsamma läggning och vi log ofta kärleksfullt menande mot varandra på kalasen när Ulla-Britt samlade ihop alla halvskrynkliga presentpapper för framtida bruk. Hon matade varenda katt som såg hungrig ut och brydde sig alltid extra mycket om de som var svaga. Min bild av Ulla-Britt är leende i köket på Höllviksstrandsvägen, med ett pannpand om håret. Kanske var hon på väg till Friskis där hon gick flera gångeri veckan - en riktig hurtbulle! De skilde sig för ett par år sedan och numer träffas vi inte så mycket. Men de finns båda i livet och det är jag mycket glad över. Morfar träffar jag såklart varje gång jag kommer hem och det är så himla synd att han inte har kraft nog att ta sig hit till dopet. Hans kropp kanske börjar bli lite gammal, men morfars fantastiskt positiva anda kommer aldrig att försvinna. Morfar, du kommer att vara mycket saknad, men vi ses till jul. Då ska jag baka en sockerkaka åt dig, med Efis recept som du älskar.
Mormor kom jag aldrig nära, hon var fast i sin egen värld och det var få som kunde nå henne. Min mamma försökte hela sitt liv och kom nog så nära som det gick. Hon var väldigt vacker och ville vara så from och hjälpsam hon bara kunde. Tyvärr slog det dock ofta fel när hon försökte. Jag känner inte alls samma samhörighet med mormor som med resten av mina gamlingar, men hon finns ändå i mina tankar ganska ofta, framför allt för att jag vet hur nära min egen mamma stod henne, och min mamma står jag ju väldigt nära.
Bara morfar fick träffa min dotter, det känns märkligt. Farmor fick aldrig se vad det blev av mig, att jag flyttade till Grekland och blev mamma och fru där. Hon hade nog inte varit direkt överförtjust misstänker jag. Eller så hade hon flyttat med. Så var hon, allt eller inget.
Att det ändå kommer åtta personer för att fira lilla Elli är för mig fantastiskt. Jag får tårar i ögonen av tanken. När man flyttar från sitt hemland ger man upp så mycket, och jag har aldrig frossat i det för att det blir för känslosamt. Men nu, nu när min dotter ska döpas, så får jag se vilken stark liten armé jag ändå har i ryggen. De som kan, de kommer. Faster, farbror, moster, kusin, mamma, pappa och bror. Alla tar de sig till en lite by på Kreta för min skull. Det är en kittlande känsla.
Elli förstår inte tidsbegrepp än. Jag försöker berätta att snart kommer mormor och morfar och mopråMåns och kusin Albin och moster Eva och faster Vanja och farbor Lasse och uncle Monty. Men då går Elli bara till dörren och frågar "Var e mormor?" "Var e Månsi?" "Var e mopas?" (morfar). Då får jag säga att de är i Sverige, som ligger lååångt borta. Och då sticker det ofta lite i hjärtat.
Men inte nu. För om fyra dagar är de alla här. Inte alla kanske, men en del. Och det känns så fint.
Jag, detta blev nog lite osammanhängande, men jag orkar inte kattenpejsta. Ni får ta det som en tankekarta. Ett besök i Johannas hjärna.
Nu ska jag gå och sy.
Födelsedagskalas!
Eftersom Elli som bekant fyllde två år i måndags så fixade såklart hennes mamma och pappa världens kalajs. Aris grillade lammkotletter och fläskkotletter, hackade sallad och kokte potatis. Jag dekorerade huset med ballonger och kuliga leksaker och när Elli vaknade upp efter sin middagsvila blev hon alldeles salig. Hon for omkring och jagade ballonger samtidigt som hon skrek "baboni!" (baloni - ballong) i ren glädjeyra. Gästerna började droppa in runt klockan 7 på kvällen och de hade med sig jättefina presenter - favoriten hos födelsedagsbarnet blev helt klart bordet och stolarna som faster Eleni hade med sig.
Elli hade ständigt något att äta, var det inte en kalitsouni så var det en fläskkotlett och när väl den fantastiska tårtan kom så trodde jag inte att det skulle finnas någon plats kvar i hennes lilla mage. Men jag borde ha vetat bättre. I ungefär 20 minuter satt Elli vid sitt nya bord med en stor tårtbit framför sig. Sakta men säkert blev biten mindre och tills lut när det bara var smulor kvar använde Elli fingrarna för att komma åt det sista. Den flicka har en sällan skådad aptit...
Nu kommer lite bilder.
Minns ni skylten? Fick göra en liten ändring från fjolåret förstås.
Ellis bästis Gogo.
Familjens nytillskott, Ellis kusin Lefteris, aka Sumo.
Mina goda vänner Giorgos ch Zoe, samt svägerska Emmanuela.
Elli med mat i hand och mun och Panajota som gör galenskaper. Allt är precis som vanligt.
Det är inte svårt att se vem Vassilis är pappa till...
Här fick mammi också vara med på ett hörn :).
Elli slickar i sig sista smulorna av tårtan. (Ölen är inte hennes).
Wooow, vilken tårrta!
Här kan man skymta delar av sällskapet, Rula, pappou Lefteris, Gogo, Elli, yaya Efi och lilla Efterpi.
Här ligger en härlig tjejliga och gungar i hängmattan, Panajota, Emmanuela, Elli och Efterpi. Många säger att Elli är väldigt lik som faster och på denna bilden kan nästan tom jag se det.
Här kom gammelfarbror Kostas också med på ett hörn. Mnjam, mnjam!
Elli med sin älskade pappous.
Rula och Kostas med sina barn Gogo och lille Antonakis. De vi umgås mest med för tillfället.
Elli, mamma och pappa är alla lyckliga. Elli över sin pippitårta och mamma och pappa över sin lilla tvååring.
GRATTIS MIN ÄLSKLING KAI XRONIA POLLA!
YOU ROCK!
Elli hade ständigt något att äta, var det inte en kalitsouni så var det en fläskkotlett och när väl den fantastiska tårtan kom så trodde jag inte att det skulle finnas någon plats kvar i hennes lilla mage. Men jag borde ha vetat bättre. I ungefär 20 minuter satt Elli vid sitt nya bord med en stor tårtbit framför sig. Sakta men säkert blev biten mindre och tills lut när det bara var smulor kvar använde Elli fingrarna för att komma åt det sista. Den flicka har en sällan skådad aptit...
Nu kommer lite bilder.
Minns ni skylten? Fick göra en liten ändring från fjolåret förstås.
Ellis bästis Gogo.
Familjens nytillskott, Ellis kusin Lefteris, aka Sumo.
Mina goda vänner Giorgos ch Zoe, samt svägerska Emmanuela.
Elli med mat i hand och mun och Panajota som gör galenskaper. Allt är precis som vanligt.
Det är inte svårt att se vem Vassilis är pappa till...
Här fick mammi också vara med på ett hörn :).
Elli slickar i sig sista smulorna av tårtan. (Ölen är inte hennes).
Wooow, vilken tårrta!
Här kan man skymta delar av sällskapet, Rula, pappou Lefteris, Gogo, Elli, yaya Efi och lilla Efterpi.
Här ligger en härlig tjejliga och gungar i hängmattan, Panajota, Emmanuela, Elli och Efterpi. Många säger att Elli är väldigt lik som faster och på denna bilden kan nästan tom jag se det.
Här kom gammelfarbror Kostas också med på ett hörn. Mnjam, mnjam!
Elli med sin älskade pappous.
Rula och Kostas med sina barn Gogo och lille Antonakis. De vi umgås mest med för tillfället.
Elli, mamma och pappa är alla lyckliga. Elli över sin pippitårta och mamma och pappa över sin lilla tvååring.
GRATTIS MIN ÄLSKLING KAI XRONIA POLLA!
YOU ROCK!
Två år!
I två år har jag varit mamma, ja plus två dagar om man ska vara exakt. I två år har Aris varit pappa och tillsammans blev vi för två år sedan en familj. Stort. Möjligtvis det största man kan tänka sig. Nästan.
Störst av allt är ändå att det för två år sedan kom en liten ängel till jorden. En svarthårig liten ängel med mjuka rosa kinder och stora bruna ögon. Hon var det mest fantastiska jag någonsin har sett och rört vid. Jag minns hur hon låg och andades tungt i min famn och mot allas rekommendationer lät jag henne stanna i min famn genom i stort sett hela hennes första levnadsår. Hade det varit upp till mig så hade hon nog fortfarande legat där i min famn och tittat sig omkring i världen från den tryggaste av utposter hon någonsin kommer att få uppleva.
I förrgår var det två år som hon kom till mig. Min lilla ängel till dotter. Eleftheria. Ellibellibi. Jag har tårar i ögonen bara av att skriva det här. Denna lilla halvkretenska flicka har fullständigt vänt upp och ner på min värld, på allt, det går liksom inte ens att börja försöka förklara vad hon betyder för mig. Utan henne finns inte heller jag. Så känns det.
Numera hinner hon knappt andas alls mellan alla hyss och påhitt, de lugna bruna ögonen är idag gnistrande och intensiva - och alldeles proppfulla av kärlek. Hon älskar Pippi Lågstrump, dockor, dockvagnar, skor och handväskor. Ändå tas hon ofta för en pojke när vi är ute.
Grekerna här frågar mig ofta den smått förnärmande frågan om jag sov när Elli gjordes, här är det ett "charmigare" sätt att säga att hon inte liknar mig alls. Och det kan jag kanske hålla med om till stor del. Ändå känner jag in i varje cell att hon är jag. Hon har mitt sätt och min blick, även om hon fick sin pappas ögon. Hon har också samma behov av kel som jag vilket gör oss till ett keldreamteam.
Två år är hon nu och nej är favoritordet, dessutom är hon mycket kapabel, allt kan hon göra själv - tycker hon i alla fall. Verkligheten ser en aning annorlunda ut vilket ofta resulterar i mat över hela köket, fel sko på rätt fot, bakvända byxor och trosor på huvudet. Men vad gör det?
Om du någon dag hittar till den här bloggen lilla Elli, och kan läsa och förstå svenska (vilket du naturligtvis kommer att kunna), så kommer här ett viktigt meddelande som jag vill att du tar till dig och bär med dig genom hela livet.
Du är den vackraste lilla själv jag någonsin mött. Du är så godhjärtad och snäll och förtjänar det allra allra bästa i hela världen. Välj i framtiden en genomsnäll och vacker levnadspartner, en som får dig att skratta mycket och som hjälper dig att växa. Och den deagen du får egna små tottingar så vet jag att du kommer att ta hand om dem med samma tålamod och värme som du själv har tagit emot och kommer att ta emot under hela din uppväxt. Lyssna inte på de som förespråkar våld - de har fel, oavsett hur övertygande de kan vara. Du är fantastisk på alla sätt och jag älskar dig mer än allt annat på jorden. Du är det bästa som finns i mitt liv - och som någonsin kommer att finnas. - Mamma
Lilla födelsedagsgrisen har precis fått sin tårta.
Störst av allt är ändå att det för två år sedan kom en liten ängel till jorden. En svarthårig liten ängel med mjuka rosa kinder och stora bruna ögon. Hon var det mest fantastiska jag någonsin har sett och rört vid. Jag minns hur hon låg och andades tungt i min famn och mot allas rekommendationer lät jag henne stanna i min famn genom i stort sett hela hennes första levnadsår. Hade det varit upp till mig så hade hon nog fortfarande legat där i min famn och tittat sig omkring i världen från den tryggaste av utposter hon någonsin kommer att få uppleva.
I förrgår var det två år som hon kom till mig. Min lilla ängel till dotter. Eleftheria. Ellibellibi. Jag har tårar i ögonen bara av att skriva det här. Denna lilla halvkretenska flicka har fullständigt vänt upp och ner på min värld, på allt, det går liksom inte ens att börja försöka förklara vad hon betyder för mig. Utan henne finns inte heller jag. Så känns det.
Numera hinner hon knappt andas alls mellan alla hyss och påhitt, de lugna bruna ögonen är idag gnistrande och intensiva - och alldeles proppfulla av kärlek. Hon älskar Pippi Lågstrump, dockor, dockvagnar, skor och handväskor. Ändå tas hon ofta för en pojke när vi är ute.
Grekerna här frågar mig ofta den smått förnärmande frågan om jag sov när Elli gjordes, här är det ett "charmigare" sätt att säga att hon inte liknar mig alls. Och det kan jag kanske hålla med om till stor del. Ändå känner jag in i varje cell att hon är jag. Hon har mitt sätt och min blick, även om hon fick sin pappas ögon. Hon har också samma behov av kel som jag vilket gör oss till ett keldreamteam.
Två år är hon nu och nej är favoritordet, dessutom är hon mycket kapabel, allt kan hon göra själv - tycker hon i alla fall. Verkligheten ser en aning annorlunda ut vilket ofta resulterar i mat över hela köket, fel sko på rätt fot, bakvända byxor och trosor på huvudet. Men vad gör det?
Om du någon dag hittar till den här bloggen lilla Elli, och kan läsa och förstå svenska (vilket du naturligtvis kommer att kunna), så kommer här ett viktigt meddelande som jag vill att du tar till dig och bär med dig genom hela livet.
Du är den vackraste lilla själv jag någonsin mött. Du är så godhjärtad och snäll och förtjänar det allra allra bästa i hela världen. Välj i framtiden en genomsnäll och vacker levnadspartner, en som får dig att skratta mycket och som hjälper dig att växa. Och den deagen du får egna små tottingar så vet jag att du kommer att ta hand om dem med samma tålamod och värme som du själv har tagit emot och kommer att ta emot under hela din uppväxt. Lyssna inte på de som förespråkar våld - de har fel, oavsett hur övertygande de kan vara. Du är fantastisk på alla sätt och jag älskar dig mer än allt annat på jorden. Du är det bästa som finns i mitt liv - och som någonsin kommer att finnas. - Mamma
Lilla födelsedagsgrisen har precis fått sin tårta.
Uppdatering
Det är inte brist på saker att skriva om. Inte heller brist på vilja. Kanske är det brist på ork? När man jobbar fem jobb och har en tvååring som betyder allt för en så är det svårt att alltid ha ork och tid att reflektera över sitt liv inför allmänheten. Efter jobben så vill jag ge Elli min uppmärksamhet och hon tycker att mamma är världens tråkigaste när hon sitter vid datorn - såvida jag inte spelar Snood ("titta, dooda!!"), eller ringer mormor eller morfar på Skype.
Nu har jag precis kommit hem från hotellet där jag sprungit non-stop sedan klockan sju imorse. Fötterna ömmar och ryggen värker, men värst är ändå huvudet som bara vill att kroppen ska lägga sig ner och VILA.
Om 11 dagar fyller lilla yrvädret 2 år och då ska vi ha kalas. Uuuuhhh... huset måste städas och jag måste till frissan och fixa håret som ser ut som en mopp ungefär. Sedan är det årets händelse om exakt en månad - Ellis dop! 150 presentpåsar ska sättas ihop, blomserarrangemang planeras och beställas, gottebord likaså, Ellis klänning ska sys, huset ska städas (igen, det är inget som sker utan anledning nämligen), och såklart en massa, massa mer. Men kul som tusan ska det bli! Min lilla flicka ska firas storslaget!
Klänningen jag ska ha på mig på dopet är färdig och det känns som en oerhörd lättnad. Nu ska jag bara hitta lämpliga skor. Sedan är Ellis klänning på tur och innan dopet måste jag dessutom färdigställa en beställning på 3 klänningar och 3 pojkkostymer till fancyshoppen i Chania så det är mycket på g. Men syendet är kul så jag är glad att det finns aktivitet på den fronten. Önskar bara att hotellet kunde stänga... (schh).
Det här är mer en tråkig uppdatering på vad som är på gång, men det får vara så. Bättre än inget.
Nu måste jag susa iväg och hämta lillan som är hos farmor och leker, sen blir det lunch och när Elli sedan vilar middag ska jag börja planera hennes dopklänning. Spännande!
Nu har jag precis kommit hem från hotellet där jag sprungit non-stop sedan klockan sju imorse. Fötterna ömmar och ryggen värker, men värst är ändå huvudet som bara vill att kroppen ska lägga sig ner och VILA.
Om 11 dagar fyller lilla yrvädret 2 år och då ska vi ha kalas. Uuuuhhh... huset måste städas och jag måste till frissan och fixa håret som ser ut som en mopp ungefär. Sedan är det årets händelse om exakt en månad - Ellis dop! 150 presentpåsar ska sättas ihop, blomserarrangemang planeras och beställas, gottebord likaså, Ellis klänning ska sys, huset ska städas (igen, det är inget som sker utan anledning nämligen), och såklart en massa, massa mer. Men kul som tusan ska det bli! Min lilla flicka ska firas storslaget!
Klänningen jag ska ha på mig på dopet är färdig och det känns som en oerhörd lättnad. Nu ska jag bara hitta lämpliga skor. Sedan är Ellis klänning på tur och innan dopet måste jag dessutom färdigställa en beställning på 3 klänningar och 3 pojkkostymer till fancyshoppen i Chania så det är mycket på g. Men syendet är kul så jag är glad att det finns aktivitet på den fronten. Önskar bara att hotellet kunde stänga... (schh).
Det här är mer en tråkig uppdatering på vad som är på gång, men det får vara så. Bättre än inget.
Nu måste jag susa iväg och hämta lillan som är hos farmor och leker, sen blir det lunch och när Elli sedan vilar middag ska jag börja planera hennes dopklänning. Spännande!
Så fel det kan bli
Aris hällde just vatten i Ellis hår och Elli svarade med "??? malakia!" vilket betyder "??? hår", men aris hörde "Skase malaka!" och för er som förstår grekiska behövs ingen förklaring till varför pappa Aris blev hälften lång i ansiktet oc hälften svart i blicken. "Sa hon verkligen "Skase malaka?!"" frågade han mig och var redo att bli riktigt arg på sin lilla tvååring, men jag förklarade snabbt missförståndet med ett asgarv.
"Skase malaka" går inte riktigt att översätta till svenska men på ren engelska blir det "Shut up, wanker!"
Magen bubblar fortfarande av skratt.
"Skase malaka" går inte riktigt att översätta till svenska men på ren engelska blir det "Shut up, wanker!"
Magen bubblar fortfarande av skratt.
Puh!
Var och hippiecampade med älsklingen i fredags. Fullmåne, skymningsbrasa, stiltje... Det var verkligen sagolikt. Vi åkte till en mycket svåråtkomlig strand, vilket också resulterade i total ensamhet och "ett med naturen", inte en elledning så långt ögat kunde nå. Magiskt.
Vi sov under öppen himmel och gott sov vi. När vi vaknade runt 8 sken solen med full styrka och vi gick två meter ner till det spegelblanka vattnet och tog ett morgondopp.
Bästa medicinen för allting. Livet känns så fint.
Men, sen fick jag nåt ögat, men tänkte egentligen inte mer på det. Inte förrän längre framåt dagen när vi kommit hem igen. Ont och tårigt blev ögat och samtidigt fick jag en beställning på tre klänningar som skulle vara klara till idag runt kl 12. Jag hade alltså natten på mig. Typ. Så med trasigt öga satt jag och sydde till långt in på natten, och sen fortsatte jag tidigt på morgonen. Precis när kunden ringde strök jag den sista fållen. Otrolig timing. Kunden blev glad, och det blev min sparkassa också.
Ögat har fått träffa en doktor och tar nu mediciner, så vi hoppas att det snart blir bra.
Vi sov under öppen himmel och gott sov vi. När vi vaknade runt 8 sken solen med full styrka och vi gick två meter ner till det spegelblanka vattnet och tog ett morgondopp.
Bästa medicinen för allting. Livet känns så fint.
Men, sen fick jag nåt ögat, men tänkte egentligen inte mer på det. Inte förrän längre framåt dagen när vi kommit hem igen. Ont och tårigt blev ögat och samtidigt fick jag en beställning på tre klänningar som skulle vara klara till idag runt kl 12. Jag hade alltså natten på mig. Typ. Så med trasigt öga satt jag och sydde till långt in på natten, och sen fortsatte jag tidigt på morgonen. Precis när kunden ringde strök jag den sista fållen. Otrolig timing. Kunden blev glad, och det blev min sparkassa också.
Ögat har fått träffa en doktor och tar nu mediciner, så vi hoppas att det snart blir bra.
Alvin
I torsdags blev jag faster till en liten Alvin. Min storebror Jim och hans älskade lilla fruga Neyda fick äntligen sin lille son tiiiidigt på morgonen. Långt borta är jag, men väldigt stolt och glad över storebror och för hans lilla familj.
Kolla in Jims blogg för mer detaljer och bilder.
HÄR
Kolla in Jims blogg för mer detaljer och bilder.
HÄR
Allt är myrornas fel
Just nu är jag inne i en jobbrusch och jag känner mig inte lite stressad. För tio dagar sedan fick jag tre ganska stora jobbeställningar och sa till var och en av dem att texterna skulle vara klara om tio dagar - alltså idag. Inatt skrev jag färdigt text nummer två, men kvar har jag text tre - som ska på börjas i detta nu.
Samtidigt är det hotellfrukost som ska serveras varje morgon och klänningar som ska sys til fancyshoppen i Chania. Hjärnan är överladdad. Därutöver har jag ju en liten vilding att försöka hinna ta hand om mellan varven, och hon vill saker precis HELA tiden, oftast precis de saker som jag själv inte vill, som t ex att rita med tuschpennor över hela golvet, eller gå och hälsa på nån, eller spilla vatten över mina symaskiner. Jag svarar med en ängels tålamod och har under hela veckan undrat för mig själv hur jag orkar vara så trevlig mot alla trots min överarbetade hjärna.
Elli har precis somnat, Aris läser i soffan och coca colan är upphälld i glaset bredvid laptopen. Plötsligt ser jag hur myrorna attackerar min chokladbit och då brister det plötsligt för mig och jag skriker i vansinne åt myrorna på fullaste allvar "Kan man inte få ha nånting ifred längre?! Ni är ena giriga jävla som ska ha allt man kan tänkas äta. Fy fan för er!" och slänger i vredesmod hela chokladkakan med en smäll i papperskorgen. Aris tittar förvånat upp från sin bok och undrar vad som hände.
Jag öppnade nog bara en ventil eller nåt, för nu känns det mycket bättre.
Samtidigt är det hotellfrukost som ska serveras varje morgon och klänningar som ska sys til fancyshoppen i Chania. Hjärnan är överladdad. Därutöver har jag ju en liten vilding att försöka hinna ta hand om mellan varven, och hon vill saker precis HELA tiden, oftast precis de saker som jag själv inte vill, som t ex att rita med tuschpennor över hela golvet, eller gå och hälsa på nån, eller spilla vatten över mina symaskiner. Jag svarar med en ängels tålamod och har under hela veckan undrat för mig själv hur jag orkar vara så trevlig mot alla trots min överarbetade hjärna.
Elli har precis somnat, Aris läser i soffan och coca colan är upphälld i glaset bredvid laptopen. Plötsligt ser jag hur myrorna attackerar min chokladbit och då brister det plötsligt för mig och jag skriker i vansinne åt myrorna på fullaste allvar "Kan man inte få ha nånting ifred längre?! Ni är ena giriga jävla som ska ha allt man kan tänkas äta. Fy fan för er!" och slänger i vredesmod hela chokladkakan med en smäll i papperskorgen. Aris tittar förvånat upp från sin bok och undrar vad som hände.
Jag öppnade nog bara en ventil eller nåt, för nu känns det mycket bättre.
Kastrup station
Jag skriver om flygbolag och upprepar ständigt ord som Stockholm, Arlanda, Köpenhamn, Kastrup, Göteborg och Landvetter. Varje gång jag knappar in Kastrup i dokumentet så suger det till i magen.
Luften blir plötsligt frisk och krispig, det kommer ånga ur munnen när jag andas. Jag har på mig min svarta kappa och är trött och stel efter en lång dag på väg, men ack så nöjd över att vara så nära. Elli sitter på bagaget som är lastat på bagagevagnen - hur gick det till att packningen blev så stor - igen? Det är tre minuter kvar tills Öresundtåget är beräknat, jag hinner röka en halv cigarett, perfekt timing. Fingrarna fumlar och beter sig inte normalt i kylan. Elli ser så främmande ut i den här miljön. Utländsk. Själv känner jag mig också märklig, jag smälter in, men ändå inte alls. Folket omkring mig är annorlunda. Vänligare men kyligare. Jag har till slut insett vad alla icke-svenskar har menat när de sagt att vi svenskar är stela och kyliga - jag ser det i min egen familj, bland mina vänner - ja till och med på foton av mig själv. Samtidigt vet jag som svensk om att vi inte är det minsta knastriga inuti, men jo, vi utstrålar definitivt lite avståndstagande. Samhörighetskänslan som jag alltid saknar i Grekland har försvunnit även här. Men samtidigt finns det inget bättre ställe att vara. Det är hemma, men också borta. På väg. Mot och till och från och tillbaka.
Kastrups tunnelbana är min oas av lycka, kanske den bästa stunden på hela resan. Kan knappt bärga mig till nästa gång.
Luften blir plötsligt frisk och krispig, det kommer ånga ur munnen när jag andas. Jag har på mig min svarta kappa och är trött och stel efter en lång dag på väg, men ack så nöjd över att vara så nära. Elli sitter på bagaget som är lastat på bagagevagnen - hur gick det till att packningen blev så stor - igen? Det är tre minuter kvar tills Öresundtåget är beräknat, jag hinner röka en halv cigarett, perfekt timing. Fingrarna fumlar och beter sig inte normalt i kylan. Elli ser så främmande ut i den här miljön. Utländsk. Själv känner jag mig också märklig, jag smälter in, men ändå inte alls. Folket omkring mig är annorlunda. Vänligare men kyligare. Jag har till slut insett vad alla icke-svenskar har menat när de sagt att vi svenskar är stela och kyliga - jag ser det i min egen familj, bland mina vänner - ja till och med på foton av mig själv. Samtidigt vet jag som svensk om att vi inte är det minsta knastriga inuti, men jo, vi utstrålar definitivt lite avståndstagande. Samhörighetskänslan som jag alltid saknar i Grekland har försvunnit även här. Men samtidigt finns det inget bättre ställe att vara. Det är hemma, men också borta. På väg. Mot och till och från och tillbaka.
Kastrups tunnelbana är min oas av lycka, kanske den bästa stunden på hela resan. Kan knappt bärga mig till nästa gång.
Är Elli blond?
Vill ni veta nåt roligt?
Att Elli är mest lik Aris är svårt att undgå. Men som för att trösta mig brukar grekerna säga att hon åtminstone har fått mina skandinaviska ljusa färger. Blond och ljushyad.
Ja, hon ser ju precis ut som en vikingaunge! Inte alls grekisk.
Att Elli är mest lik Aris är svårt att undgå. Men som för att trösta mig brukar grekerna säga att hon åtminstone har fått mina skandinaviska ljusa färger. Blond och ljushyad.
Ja, hon ser ju precis ut som en vikingaunge! Inte alls grekisk.
Nästan rätt
Aris och Elli läser bok. Elli har satt på sig mammas trosor.
Nästan rätt.
Nästan rätt.
Trendriktig lugg
Berättade jag att Elli klippt lugg? Själv.
Kanske inte snyggaste frillan hittills...
Kanske inte snyggaste frillan hittills...
Aten står i lågor
Det har inte undgått någon i detta land, och att döma av Aftonblades löpsida verkar det som att även ni i Sverige har en uppfattning om läget. Atens förorter brinner och mängder av människor blir hemlösa. Det är nog svårt för en svensk att riktigt förstå omfattningen av skadegörelsen av dessa bränder, men den är enorm. Som grädde på moset är inte alla försäkrade för att klara smällarna.
För två år sedan brann det också ordentligt, då förstördes också en massa hem, hela byar och över 70 personer fick sätta livet till. Det är en enorm naturkatastrof som verkar blir kraftigare för varej år som går. Denna gången är det vindarna som är boven, det blåser kraftigt vilket gör att eldarna sprider sig i rekordfar och det är omöjligt för några futtiga helikoptrar att försöka tämja dem. När man ser sånt här så blir det plötsligt tydligt hur liten och maktlös människan egentligen är.
På Aris kusins facebookflöde stod det idag "We can't see, we can't breathe... The trees and forests are burnt and now it's coming to take our houses. God help us!" Hon bor i ett drabbat område och jag hoppas så att de klarar sig. En annan av kusinernas hus är avstängt, ingen får komma in i området för att risken är så överhängande.
På nyheterna kallas denna dagen "Mavri kyriaki" - Svart söndag.
För två år sedan brann det också ordentligt, då förstördes också en massa hem, hela byar och över 70 personer fick sätta livet till. Det är en enorm naturkatastrof som verkar blir kraftigare för varej år som går. Denna gången är det vindarna som är boven, det blåser kraftigt vilket gör att eldarna sprider sig i rekordfar och det är omöjligt för några futtiga helikoptrar att försöka tämja dem. När man ser sånt här så blir det plötsligt tydligt hur liten och maktlös människan egentligen är.
På Aris kusins facebookflöde stod det idag "We can't see, we can't breathe... The trees and forests are burnt and now it's coming to take our houses. God help us!" Hon bor i ett drabbat område och jag hoppas så att de klarar sig. En annan av kusinernas hus är avstängt, ingen får komma in i området för att risken är så överhängande.
På nyheterna kallas denna dagen "Mavri kyriaki" - Svart söndag.
Run, Elli, run!
Igår sade jag åt Aris att stänga grinden till vårt bambustaket innan han gick till jobbet. Att stänga grinden innebär att knyta två snören runt bambupinnarna, och allt eftersom Elli växer behöver knutarna bli mer och mer sofistikerade. Men det hade nog Aris inte hängt med i och knöt vanliga rosetter som man kan öppna genom att dra i den ena snörtampen.
Aris gick till jobbet och jag började städa huset lite, men lämnade dörren öppen för att ge Elli lite mer frihet så att hon skulle var nöjd och leka för sig själv. Jag kollade givetvis snabbt så att grinden var stängd.
Jag tittar regelbundet ut för att försäkra mig att allt är bra, men ofta sjunger Elli eller snackar högt med sina djur eller förbipasserande, så att jag inte behöver kolla så mycket.
Efter en stund kommer Elli in i huset och säger nåt om yaya (mormor/farmor, men också allmänt ord för gammal kvinna) och jag blir lite konfunderad. Jag går ut i trädgården och ser att grinden är öppen. Tvärs över gatan står min gamla granne, en gullig tant i 70-årsåldern. Tanten berättar att hon sett Elli springa ut på gatan och innan hon hann ifatt henne var hon ända nere vid vattnet. Sedan hade de gått tillbaka och det var då Elli hade kommit in och försökt berätta om sitt äventyr med det oh så målande ordet yaya. Försöker gör hon i alla fall.
Snacka om att jag fick fladdermöss i magen, svarta stora jäklar. Vår lilla gata är ganska trafikerad och folk kör som idioter mest hela tiden. Att skvallret sprider sig som en löpeld förbättrar inte min image av en god mor heller, när jga gick för att vaxa benen idag hade vaxerskan redan hört om nyheter. Jaja, det är tur att jag är bra på att rycka på axlarna i sådana lägen. Ingen är ju perfekt.
Dumma, dumma unge att springa iväg sådär.
Men nu ska Aris tydligen äntligen fixa en ordentlig grind med ett riktigt lås. Alltid nåt.
Här är lilla sötnosen, fortfarande med långt, fint hår. Jag klippte av det för att värmen gjorde att hon konstant kliade sig i hårbotten och fick utslag. Sedan dess har hon dessutom själv klippt av sig sin lugg, ungefär inne vid hårbotten - så hon är inte sitt mest smickrande jag för tillfället. Men ändå världens sötaste givetvis. Bilden har inget med gårdagens eskapader att göra utan är tagen för någon månad sen på hotellet.
Aris gick till jobbet och jag började städa huset lite, men lämnade dörren öppen för att ge Elli lite mer frihet så att hon skulle var nöjd och leka för sig själv. Jag kollade givetvis snabbt så att grinden var stängd.
Jag tittar regelbundet ut för att försäkra mig att allt är bra, men ofta sjunger Elli eller snackar högt med sina djur eller förbipasserande, så att jag inte behöver kolla så mycket.
Efter en stund kommer Elli in i huset och säger nåt om yaya (mormor/farmor, men också allmänt ord för gammal kvinna) och jag blir lite konfunderad. Jag går ut i trädgården och ser att grinden är öppen. Tvärs över gatan står min gamla granne, en gullig tant i 70-årsåldern. Tanten berättar att hon sett Elli springa ut på gatan och innan hon hann ifatt henne var hon ända nere vid vattnet. Sedan hade de gått tillbaka och det var då Elli hade kommit in och försökt berätta om sitt äventyr med det oh så målande ordet yaya. Försöker gör hon i alla fall.
Snacka om att jag fick fladdermöss i magen, svarta stora jäklar. Vår lilla gata är ganska trafikerad och folk kör som idioter mest hela tiden. Att skvallret sprider sig som en löpeld förbättrar inte min image av en god mor heller, när jga gick för att vaxa benen idag hade vaxerskan redan hört om nyheter. Jaja, det är tur att jag är bra på att rycka på axlarna i sådana lägen. Ingen är ju perfekt.
Dumma, dumma unge att springa iväg sådär.
Men nu ska Aris tydligen äntligen fixa en ordentlig grind med ett riktigt lås. Alltid nåt.
Här är lilla sötnosen, fortfarande med långt, fint hår. Jag klippte av det för att värmen gjorde att hon konstant kliade sig i hårbotten och fick utslag. Sedan dess har hon dessutom själv klippt av sig sin lugg, ungefär inne vid hårbotten - så hon är inte sitt mest smickrande jag för tillfället. Men ändå världens sötaste givetvis. Bilden har inget med gårdagens eskapader att göra utan är tagen för någon månad sen på hotellet.
Tack!
Kollade nyss på min besöksstatistik och förväntade mig att många hade gett upp efter min långa frånvaro, men ni är så lojala! Ville bara säga tack för det, det känns fint.
Melankoli
Oh, ibland blir jag så melankolisk när jag tänker på alla saker jag tar för givet men som Elli aldrig kommer att få uppleva, eller i alla fall inte ta för givet som vi gjorde. Som svenskt dagis, skolavslutningar på svenskt högtidligt vis, mjuka vuxna (förutom mig) i sin omgivning att snacka med och få respekt ifrån, overall och regnställ, att få hjälp av mamma med läxorna i skolan (lär ju inte gå i alla ämnen), att tycka om skolan för att den är rolig (skolan här är hemsk - alldeles, alldeles för mycket läxor och bristfälliga metoder), jag vet inte ett enda grekiskt barn som gillar skolan, lucia (oh, sakn!), midsommar... Ja, listan är lång.
Elli frågar fortfarande nästan dagligen efter momo, särskilt när vi är på hotellet, då springer hon bort till rummet mamma bodde i när hon var här och säger "Pame, momo!" vilket betyder "Kom så går vi till mormor!" Det kniper lite i hjärtat varje gång. Ibland visar jag bilder på min pappa och frågar Elli vem det är, men hon vet inte ens. Nästa gång lär hon sig nog.
Å andra sidan kan hon yaya, pappou, Eleni, Palla (Panajota), Piti (Efterpi), Muella (Emmanuela), Titti (Eftihis), Molaki (Elenis nya bebis), mama och pappa såklart samt momo, Månti (Måns) och Bobo (Gogo, våra vänners dotter i samma ålder som Elli), ja och Kotta (Kostas).
Kram på er fina svenskar!
Elli frågar fortfarande nästan dagligen efter momo, särskilt när vi är på hotellet, då springer hon bort till rummet mamma bodde i när hon var här och säger "Pame, momo!" vilket betyder "Kom så går vi till mormor!" Det kniper lite i hjärtat varje gång. Ibland visar jag bilder på min pappa och frågar Elli vem det är, men hon vet inte ens. Nästa gång lär hon sig nog.
Å andra sidan kan hon yaya, pappou, Eleni, Palla (Panajota), Piti (Efterpi), Muella (Emmanuela), Titti (Eftihis), Molaki (Elenis nya bebis), mama och pappa såklart samt momo, Månti (Måns) och Bobo (Gogo, våra vänners dotter i samma ålder som Elli), ja och Kotta (Kostas).
Kram på er fina svenskar!
Önskelistan
Nu är det ju så att min lilla stjärna ska döpas om ca 2 månader och jag förmodar att visa har funderingar kring vad som är lämpligt att ge henne i present (fniss).
Den 5:e oktober fyller Elli dessutom 2 år vilket såklart ska firas det med, men sannolikt mest av mig och grekerna. Det ser vi fram emot.
Tvåårsdagen medför dock viss problematik vad gäller resande. från att ha betalat 10 % av normal flygbiljett kommer Elli från sin 2-årsdag få betala 80 %, och alla vet ju att Elli är för ung för att jobba och bidra till sina biljettkostnader så det bir hennes mamma som får provida. Mamman sliter och försöker spara några slantar, men som ni vet finns det ju alltid luckor att fylla. Mamman måste t ex ta körkort nu i vinter (det är verkligen på tiden!), och dessutom investera en del pengar i sina arbetsambitioner. Förr kunde vi flyga hem under vinterhalvåret för 4-5000 kronor, nu blir det nästan det dubbla.
Jag säger inte att ni ska komma med sprängfyllda kuvert, jag inser att resa ner hit (i pengavärde) är betydligt mer present till Elli än vad de flesta barn får när de döps, och dessutom den allra mest uppskattade - by far. Men. Jag tänkte att OM ni går runt och kliar er i huvudet över vad ni ska ge till Elli i dop/födelsedagspresent, för att ni verkligen har BESTÄMT er för att ge henne något och jag inte med alla ord i världen kan få er att ge upp den tanken, så är ett resebidrag det som står högst upp på hennes önskelista. Alla små bidrag är välkomna - det behöver inte vara 10 000-tals kronor (fniss).
Ok, nu har jag sjunkit väldigt lågt, jag känner det, men jag hoppas att ni tar det för vad det är. På något sätt kommer vi att ta oss till Sverige över jul no worries, och egentligen tänkte jag säga till alla att inte ha med sig presenter alls, vi behöver inget och er närvaro är verkligen present nog - kom ihåg det! Pappa Aris har ingen lust att åka två år på rad, och kanske är det ändå mysigast att åka själva - han fattar tyvärr inte charmen med våra fantastiska jular. Men han är fin ändå. Mycket.
Den 5:e oktober fyller Elli dessutom 2 år vilket såklart ska firas det med, men sannolikt mest av mig och grekerna. Det ser vi fram emot.
Tvåårsdagen medför dock viss problematik vad gäller resande. från att ha betalat 10 % av normal flygbiljett kommer Elli från sin 2-årsdag få betala 80 %, och alla vet ju att Elli är för ung för att jobba och bidra till sina biljettkostnader så det bir hennes mamma som får provida. Mamman sliter och försöker spara några slantar, men som ni vet finns det ju alltid luckor att fylla. Mamman måste t ex ta körkort nu i vinter (det är verkligen på tiden!), och dessutom investera en del pengar i sina arbetsambitioner. Förr kunde vi flyga hem under vinterhalvåret för 4-5000 kronor, nu blir det nästan det dubbla.
Jag säger inte att ni ska komma med sprängfyllda kuvert, jag inser att resa ner hit (i pengavärde) är betydligt mer present till Elli än vad de flesta barn får när de döps, och dessutom den allra mest uppskattade - by far. Men. Jag tänkte att OM ni går runt och kliar er i huvudet över vad ni ska ge till Elli i dop/födelsedagspresent, för att ni verkligen har BESTÄMT er för att ge henne något och jag inte med alla ord i världen kan få er att ge upp den tanken, så är ett resebidrag det som står högst upp på hennes önskelista. Alla små bidrag är välkomna - det behöver inte vara 10 000-tals kronor (fniss).
Ok, nu har jag sjunkit väldigt lågt, jag känner det, men jag hoppas att ni tar det för vad det är. På något sätt kommer vi att ta oss till Sverige över jul no worries, och egentligen tänkte jag säga till alla att inte ha med sig presenter alls, vi behöver inget och er närvaro är verkligen present nog - kom ihåg det! Pappa Aris har ingen lust att åka två år på rad, och kanske är det ändå mysigast att åka själva - han fattar tyvärr inte charmen med våra fantastiska jular. Men han är fin ändå. Mycket.
Du måste vara stark nu...
Det här med män i Grekland är en hel bok, eller en trilogi möjligtvis, i sig, men några saker kan nog vara ganska roliga att iscensätta här på bloggen. För oss svenskar (ok, jag börjar nog bli lite hemmablind tyvärr, men jag minns hur jag reagerade i början) verkar deras upförande många gånger som ett dåligt skämt.
1. När jag först kom hit och började äta lunch hos Aris föräldrar var jag hänförd över männens sätt att få sin mat serverad. Inte bara lagar min svärmor mat åt tio personer om dagen, utan när min svärfar, hans bror, min svägerskas man samt Aris kommer för att äta går de alla rakt fram till bordet och sätter sig. Efi far upp som en skottspole och springer ut i köket och hämtar deras upplagda mat, personliga salla (alla vill ha olika mängd av olja, vinäger, salt osv). Hon skyndar sig allt hon kan, skär upp bröd till de som vill ha och serverar vin. När maten ställs framför männen säger de inte ens tack, men är inte sena med att kommentera om någit skulle vara fel eller saknas. Makalöst.
2. En gång frågade Efi mig om Aris gör hushållssysslor varpå jag svarade att han gör det ibland om jag ber honom, men inte så mycket nu på sommaren när han jobbar så mycket (f ö har vi inte så mycket hushållssysslor, vi lagar inte mat hemma och har därmed heller inte särskilt mycket disk). Hon fick något mörkt i blicken och sa: "Tänk inte ens på att be honom om sånt där.". Jag skrattade givetvis och sa att jag har nadra krav än de hon växt upp med, och det vet hon.
3. När Aris och hans systrar växte upp var det städning av huset varje helg. Alla systrarna skulle hjälpa till, men självklart inte lille Aris, systrarna städade t o m hans rum. När Aris sedan flyttade till Aten för att plugga så var alla hänförda och imponerade av vilken otrolig man Aris hade blivit. Han städar sin lägenhet. Själv! Och den är t o m skapligt ren! Än idag är det något både svärmor och svägerskor hänförs av och sprider till sina vänner och bekanta. Tilläggas bör att Aris inte lyfter ett finger här hemma om jag inte ber honom och tillägger att jag faktiskt också jobbar en hel del nu. Bortskämd är bara förnamnet.
4. Kvinnor brukar vara de första att beräfta att vissa saker inte bör/kan göras av män. Exempel: Strykning, tvätta kläder, moppa golv, skura toaletter och byta blöjor. Gör män ändå dessa saker så är det extraordinärt.
5. Fram till att männen gifter sig sköter hans mamma tvätt, matlagning, strykning och städning - t o m efter att han flyttat hemifrån (om han nu gör det). Därefter går dessa uppgifter vidare till hans fru.
6. Efi blir vansinnig på Lefteris om han går ut i smutsiga eller skynkliga kläder - det är jättepinsamt för henne. Han skiter i vilket.
7. Aris ogifte farbror på 65+ äter hos Efi. Efi tvättar dessutom hans kläder, stryker hans skjortor och skurar hans toalett då och då. När jag brände några ägg på hotellet (där han bor) för ett tag sen, slog han av strömmen eftersom han inte visst hur man stängde av spisplattan.
8. Om en man gör nåt fel eller är lat så kommer han alltid undan med att "kvinnor är starkare än män och måste därmed klara att dra hela lasset själva". När jag blev gravid t ex så slutade jag att röka omedelbart. En dag föreslog jag till Aris att han kunde hjälpa mig genom att dra ner på sitt rökade eller sluta helt, iaf inomhus. Hans svar? "Du ska bli mamma nu, du måste vara stark". Han menade det, ja. Men han fick tillbaka nu när han tvingades sluta röka pga sitt blodtryck. Han bad mig supporta honom genom att sluta och jag svarade "Du är sjuk älskling, du måste vara stark" och tände en cig (nej, jag röker inte inomhus och dessutom väldigt lite). Det var roligt, en av få gånger som han inte svarade emot och dessutom fick ett halvdumt grin i ansiktet.
8. När det gäller barnuppfostran så blev barnaga olagligt 2006 om jag inte misstar mig (jämför Sverige 1975(?)). Dock är folk fortfarande av uppfattningen att barn behöver lite smisk för att bli bra människor. Detta är dock väldigt skiftande, många är emot att slå sina barn. Men bara faktumet att det finns massor av människor som inte bara gör det för att de bubblar över - utan försvarar det som en viktig del i barnuppfostran. Många föräldrar örfilar sina barn öppet och hot om än det ena än det andra är vardagsmat. Sedan häpnar de över varför grekiska barn är så vilda och trotsiga i jämförelse med (t ex) skandinaviska barn.
And it goes on and on and on and on...
Nu snackar jag förstås generellt om den äldre generationen (mina svärföräldrar, men även många i Aris ålder) i en by som Paleohora. I städerna är det tydligen annorlunda. Thank god.
Visst låter det som ett dåligt skämt? Tänk att man kan vänja sig vid de mest absurda saker alltså...
1. När jag först kom hit och började äta lunch hos Aris föräldrar var jag hänförd över männens sätt att få sin mat serverad. Inte bara lagar min svärmor mat åt tio personer om dagen, utan när min svärfar, hans bror, min svägerskas man samt Aris kommer för att äta går de alla rakt fram till bordet och sätter sig. Efi far upp som en skottspole och springer ut i köket och hämtar deras upplagda mat, personliga salla (alla vill ha olika mängd av olja, vinäger, salt osv). Hon skyndar sig allt hon kan, skär upp bröd till de som vill ha och serverar vin. När maten ställs framför männen säger de inte ens tack, men är inte sena med att kommentera om någit skulle vara fel eller saknas. Makalöst.
2. En gång frågade Efi mig om Aris gör hushållssysslor varpå jag svarade att han gör det ibland om jag ber honom, men inte så mycket nu på sommaren när han jobbar så mycket (f ö har vi inte så mycket hushållssysslor, vi lagar inte mat hemma och har därmed heller inte särskilt mycket disk). Hon fick något mörkt i blicken och sa: "Tänk inte ens på att be honom om sånt där.". Jag skrattade givetvis och sa att jag har nadra krav än de hon växt upp med, och det vet hon.
3. När Aris och hans systrar växte upp var det städning av huset varje helg. Alla systrarna skulle hjälpa till, men självklart inte lille Aris, systrarna städade t o m hans rum. När Aris sedan flyttade till Aten för att plugga så var alla hänförda och imponerade av vilken otrolig man Aris hade blivit. Han städar sin lägenhet. Själv! Och den är t o m skapligt ren! Än idag är det något både svärmor och svägerskor hänförs av och sprider till sina vänner och bekanta. Tilläggas bör att Aris inte lyfter ett finger här hemma om jag inte ber honom och tillägger att jag faktiskt också jobbar en hel del nu. Bortskämd är bara förnamnet.
4. Kvinnor brukar vara de första att beräfta att vissa saker inte bör/kan göras av män. Exempel: Strykning, tvätta kläder, moppa golv, skura toaletter och byta blöjor. Gör män ändå dessa saker så är det extraordinärt.
5. Fram till att männen gifter sig sköter hans mamma tvätt, matlagning, strykning och städning - t o m efter att han flyttat hemifrån (om han nu gör det). Därefter går dessa uppgifter vidare till hans fru.
6. Efi blir vansinnig på Lefteris om han går ut i smutsiga eller skynkliga kläder - det är jättepinsamt för henne. Han skiter i vilket.
7. Aris ogifte farbror på 65+ äter hos Efi. Efi tvättar dessutom hans kläder, stryker hans skjortor och skurar hans toalett då och då. När jag brände några ägg på hotellet (där han bor) för ett tag sen, slog han av strömmen eftersom han inte visst hur man stängde av spisplattan.
8. Om en man gör nåt fel eller är lat så kommer han alltid undan med att "kvinnor är starkare än män och måste därmed klara att dra hela lasset själva". När jag blev gravid t ex så slutade jag att röka omedelbart. En dag föreslog jag till Aris att han kunde hjälpa mig genom att dra ner på sitt rökade eller sluta helt, iaf inomhus. Hans svar? "Du ska bli mamma nu, du måste vara stark". Han menade det, ja. Men han fick tillbaka nu när han tvingades sluta röka pga sitt blodtryck. Han bad mig supporta honom genom att sluta och jag svarade "Du är sjuk älskling, du måste vara stark" och tände en cig (nej, jag röker inte inomhus och dessutom väldigt lite). Det var roligt, en av få gånger som han inte svarade emot och dessutom fick ett halvdumt grin i ansiktet.
8. När det gäller barnuppfostran så blev barnaga olagligt 2006 om jag inte misstar mig (jämför Sverige 1975(?)). Dock är folk fortfarande av uppfattningen att barn behöver lite smisk för att bli bra människor. Detta är dock väldigt skiftande, många är emot att slå sina barn. Men bara faktumet att det finns massor av människor som inte bara gör det för att de bubblar över - utan försvarar det som en viktig del i barnuppfostran. Många föräldrar örfilar sina barn öppet och hot om än det ena än det andra är vardagsmat. Sedan häpnar de över varför grekiska barn är så vilda och trotsiga i jämförelse med (t ex) skandinaviska barn.
And it goes on and on and on and on...
Nu snackar jag förstås generellt om den äldre generationen (mina svärföräldrar, men även många i Aris ålder) i en by som Paleohora. I städerna är det tydligen annorlunda. Thank god.
Visst låter det som ett dåligt skämt? Tänk att man kan vänja sig vid de mest absurda saker alltså...
Mardröm
Usch, inatt hade jag en av de värsta skräckdrömmarna någonsin. Scientologerna var ute efter Elli för experiment. De skulle ta henne och experimentera med henne för att sedan döda henne, och någonstans i lagen hade scientologerna hittat ett kryphål så att de hade all rätt på sin sida att göra detta.
Det enda man kunde göra var att fly - och som jag flydde! Jag sprang gata upp och gata ner med Elli i famnen, med en hel drös sega scientologer efter mig. På min väg hittade jag en massa andra mammor och barn som flydde, ibland gömde vi oss ihop och andra gånger sparkade de ut en från sitt gömställe. Jag var så satans rädd att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Tydligen så fick man ett frikort om man lyckades fly från dem fler än 10 gånger så det var det jag siktade på. Men skräcken - och kånkandet på 13-kilosElli - gjorde mig samtidigt så utmattad att jag bara ville gömma oss i en kloak och aldrig mer se dagens ljus.
Vid ett möte med dessa scientologer berättade de för mig om att val man kunde göra. Det innebar att man följde med sitt barn och gick med på att utsätta sig för samma experiment tillsammans med barnet och sedan bli dödade tillsammans. Detta val var till för föräldrar som var "alldeles för fästa vid sitt barn". Jag bestämde mig för att om jag skulle misslyckas vid en flykt, så skulle detta bli mitt val.
Ja, som ni ser - en riktigt vidrig och en aning sjuk dröm. Och naturligtvis är det min psykohjärna som målar ut scientologerna på detta vis, inte har jag mycket till övers för scientologerna, och antagligen blandade jag ihop dem med nazister i min suddiga drömvärld, för att de skulle vilja döda barn har jag faktiskt aldrig hört talas om.
Det enda man kunde göra var att fly - och som jag flydde! Jag sprang gata upp och gata ner med Elli i famnen, med en hel drös sega scientologer efter mig. På min väg hittade jag en massa andra mammor och barn som flydde, ibland gömde vi oss ihop och andra gånger sparkade de ut en från sitt gömställe. Jag var så satans rädd att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Tydligen så fick man ett frikort om man lyckades fly från dem fler än 10 gånger så det var det jag siktade på. Men skräcken - och kånkandet på 13-kilosElli - gjorde mig samtidigt så utmattad att jag bara ville gömma oss i en kloak och aldrig mer se dagens ljus.
Vid ett möte med dessa scientologer berättade de för mig om att val man kunde göra. Det innebar att man följde med sitt barn och gick med på att utsätta sig för samma experiment tillsammans med barnet och sedan bli dödade tillsammans. Detta val var till för föräldrar som var "alldeles för fästa vid sitt barn". Jag bestämde mig för att om jag skulle misslyckas vid en flykt, så skulle detta bli mitt val.
Ja, som ni ser - en riktigt vidrig och en aning sjuk dröm. Och naturligtvis är det min psykohjärna som målar ut scientologerna på detta vis, inte har jag mycket till övers för scientologerna, och antagligen blandade jag ihop dem med nazister i min suddiga drömvärld, för att de skulle vilja döda barn har jag faktiskt aldrig hört talas om.
Uppdatering
Tiden räcker inte till allt kul! Men vi gör så gott vi kan.
Först av allt: Eleni har fått sin bebis! Eleni är såklart min svägerska och Panajotas mamma, och nu har hon alltså fått sitt andra barn, en pojke som ska heta Eleftherios, eller Lefteris som de som heter Eleftherios brukar kallas. Han får sin morfars namn, precis som Elli, fast för henne blir det ju farfar. Hur som helst, igår var jag på sjukhuset för att titta på det lilla livet, och han är mycket lik sin storasyster, ett gott tecken, haha! Vi längtar nu alla efter att han ska få komma hem så vi kan gosa och titta och lukta och klämma lite på honom.
Vidare har jag fått ett syuppdrag. Jag ska sy upp dopklänningar till en flott butik i Chania. Dopklänningar i Grekland är inte speciella, utan bara riktigt fina finklänningar. Det är givetvis asläskigt, men kul med. Så jag skissar på modeller och testar tekniker med symaskinen. Jag har ju köpt en overlock nu också, med pappas hjälp, och jag måste säga att det gör jobbet så vansinnigt mycket roligare och snabbare. Tack pappa!
Utöver det är allt som vanligt, hett och stormigt, massa jobb här och där, och en man som inte syns till så mycket. Augusti med andra ord. Elli börjar dessutom komma i trotsåldern. Hon är ömsom bedårande och ömsom ett riktigt litet monster. När hon visar sitt missnöje så öppnar hon munnen på viiiiid gavel och vrålar i ungefär femton minuter. Inget kan stoppa hennes ursinne. Missnöje kan uppstå från att inte få en karamell i affären, att bli påsatt en blöja, att inte få mammas uppmärksamhet på sekunden den efterfrågas osv. Det är en ny sida av min dotter och jag vet inte riktigt om jag gillar den. Jag försöker visa tålamod,, massa kärlek och kramar, vara konsekvent och behålla mitt lugn. Men det går nog inte riktigt alltid, här förekommer mutor och ibland även lite hård ton,men jag tänker att det kanske är bäst så ibland om jag ska behålla vettet.
On a better note så snackar det lilla monstret mer och mer. Tvåordsmeningar och en massa lösa ord. Dock är det mest fortfarande svammel, men det är ändå så otroligt sött.
Förresten! Finfina lejoninnan Johanna fyller år idag. GRATTIS sötis! Hur mycket är det nu? 22?
Först av allt: Eleni har fått sin bebis! Eleni är såklart min svägerska och Panajotas mamma, och nu har hon alltså fått sitt andra barn, en pojke som ska heta Eleftherios, eller Lefteris som de som heter Eleftherios brukar kallas. Han får sin morfars namn, precis som Elli, fast för henne blir det ju farfar. Hur som helst, igår var jag på sjukhuset för att titta på det lilla livet, och han är mycket lik sin storasyster, ett gott tecken, haha! Vi längtar nu alla efter att han ska få komma hem så vi kan gosa och titta och lukta och klämma lite på honom.
Vidare har jag fått ett syuppdrag. Jag ska sy upp dopklänningar till en flott butik i Chania. Dopklänningar i Grekland är inte speciella, utan bara riktigt fina finklänningar. Det är givetvis asläskigt, men kul med. Så jag skissar på modeller och testar tekniker med symaskinen. Jag har ju köpt en overlock nu också, med pappas hjälp, och jag måste säga att det gör jobbet så vansinnigt mycket roligare och snabbare. Tack pappa!
Utöver det är allt som vanligt, hett och stormigt, massa jobb här och där, och en man som inte syns till så mycket. Augusti med andra ord. Elli börjar dessutom komma i trotsåldern. Hon är ömsom bedårande och ömsom ett riktigt litet monster. När hon visar sitt missnöje så öppnar hon munnen på viiiiid gavel och vrålar i ungefär femton minuter. Inget kan stoppa hennes ursinne. Missnöje kan uppstå från att inte få en karamell i affären, att bli påsatt en blöja, att inte få mammas uppmärksamhet på sekunden den efterfrågas osv. Det är en ny sida av min dotter och jag vet inte riktigt om jag gillar den. Jag försöker visa tålamod,, massa kärlek och kramar, vara konsekvent och behålla mitt lugn. Men det går nog inte riktigt alltid, här förekommer mutor och ibland även lite hård ton,men jag tänker att det kanske är bäst så ibland om jag ska behålla vettet.
On a better note så snackar det lilla monstret mer och mer. Tvåordsmeningar och en massa lösa ord. Dock är det mest fortfarande svammel, men det är ändå så otroligt sött.
Förresten! Finfina lejoninnan Johanna fyller år idag. GRATTIS sötis! Hur mycket är det nu? 22?
Det bästa jag vet
Är dte inte sjukt att man måste bli av med något för att sedan inse hur mycket man värdesätter och uppskattar det? Jo. Sjukt. Det måste vara en stor brist i människans sammansättning för att kunna leva ett lyckligt och fulländat liv.
Jag jobbar morgonpass i regel sex dagar i veckan nu, och har insett att det bästa jag vet är att vakna med Elli. Om jagfår vakna tillsammans med Elli får min dag en ojämförbart bra dag mot om jag måste vakna innan henne. Jag älskar att höra hennes grymtningar i sömnen precis innan hon slår upp sina grumliga små ögon. Hur hon smilar upps sig när hon ser mig och hur hon stilla igger och småpratar i sin säng medan jag fixar välling. Efter vällingen kelar vi en stund och hon är så varm och go. Sedan leker vi innan vi ger oss ut för stranden eller promenad eller nåt annat kul.
Det bästa jag vet är när dagen börjar så.
Idag är en sån dag och just nu sitter vi framför barnprogram med en skål vindruvor och kelar. Ja, jag jobbar också lite iofs, för jag har en liten deadline nu på mogonen, men det gör inget. För jag har den varma och goa lilla kroppen, som ivrigt mumsar i sig vindruvor, precis här intill.
Jag njuter så att det kittlar i magen.
Jag jobbar morgonpass i regel sex dagar i veckan nu, och har insett att det bästa jag vet är att vakna med Elli. Om jagfår vakna tillsammans med Elli får min dag en ojämförbart bra dag mot om jag måste vakna innan henne. Jag älskar att höra hennes grymtningar i sömnen precis innan hon slår upp sina grumliga små ögon. Hur hon smilar upps sig när hon ser mig och hur hon stilla igger och småpratar i sin säng medan jag fixar välling. Efter vällingen kelar vi en stund och hon är så varm och go. Sedan leker vi innan vi ger oss ut för stranden eller promenad eller nåt annat kul.
Det bästa jag vet är när dagen börjar så.
Idag är en sån dag och just nu sitter vi framför barnprogram med en skål vindruvor och kelar. Ja, jag jobbar också lite iofs, för jag har en liten deadline nu på mogonen, men det gör inget. För jag har den varma och goa lilla kroppen, som ivrigt mumsar i sig vindruvor, precis här intill.
Jag njuter så att det kittlar i magen.
Ryktet sprider sig
Idag fick jag ett email från en amerikanska som hittat min hemsida jo-design.com och var intresserad av att köpa saker åt sina döttrar. Jag har ju inget större lager direkt, men känslan är otrolig! Jag har inte gjort ett smack för att sprida hemsidan då jag inte riktigt har tid att sy en massa just nu. Men det kanske är dags alltså.
Svindlande häftigt!
Svindlande häftigt!
Att sitta på en äng
Jag sitter på en äng.
Pappatid!
Elli somnade inte förrän efter midnatt igår, så idag vaknade hon inte förrän vid 11. Detta resulterade i att dagsnapen inte riktigt ville infinna sig, så nu 16.30, efter Aris powernap kastade han upp henne på cykeln och gav sig iväg till stranden. Nog för att det är skönt att ha huset för sig själv en liten stund och kunna jobba ostört, men känslan av att Elli får en liten timmes kvalitetstid med sin pappa är så himla skön. Det händer knappt nuförtiden. Han går till jobbet på morgonen och har sitt break precis de timmar Elli brukar sova middag och på kvällen när han slutar har vi, om vi har tur, någon timme tillsammans alla tre innan Elli ska sova igen, och då brukar Aris vara för trött för att engagera sig i någonting. Det är ganska pissigt tycker jag, rent generellt, men inte så mycket att göra åt tyvärr (har försökt ja). Mest för Ellis skull såklart, personligen har jag absolut inget emot att vara med henne hela dagarna, hon är ju ett litet lyckopiller!
Uppdatering av hälsoläget
Det verkar som att Aris lider av problem som vanligen drabbar överviktiga eller gamla personer. Mycket hög kolesterolhalt, högt blodtryck och en släng av sockerkänslighet. Nu är han ju varken gammal eller det minsta överviktig så det är ju inte jippiekul kanske att hädanefter tvingas vara försiktig med vad han stoppar i sig och gå på regelbundna kontroller, men bättre det än att det var nåt fel på hjärta eller njurar som vi fasade för. Dessutom ser jag nästan lite fram emot den nya hälsosamma epoken i våra liv, tror den kommer att göra gott. Det blir mycket sallader framöver.
Några tester kvarstår och går inte blodtrycket ner till under 140/90 inom 4-6 veckor med den nya medicinen så måste han åka till en hypertensionsspecialist i Aten för vidare utredning. Men, ett steg i taget.
Det här kommer bli bra.
Några tester kvarstår och går inte blodtrycket ner till under 140/90 inom 4-6 veckor med den nya medicinen så måste han åka till en hypertensionsspecialist i Aten för vidare utredning. Men, ett steg i taget.
Det här kommer bli bra.
Tröst
Det är 35 grader varmt och jag har precis vinkat av mamma som for iväg i en taxi för att inte komma tillbaka förrän i oktober. Elli sover och Aris är i Chania och gör ultraljud på hjärta och njurar och gud vet vad mer.
Jag tröstar mig med slösurf (många veckor sedan!), frosseri i chokladkex och coca-cola.
Känns lite trist precis i detta ögonblick, men sen kommer Elli att vakna och Aris kommer hem och sen är det inte långt lvar till oktober när mammi och pappi kommer och firar lillgummans dop.
Upp och ner. Så är det.
Vackra, fina mamma.
Jag tröstar mig med slösurf (många veckor sedan!), frosseri i chokladkex och coca-cola.
Känns lite trist precis i detta ögonblick, men sen kommer Elli att vakna och Aris kommer hem och sen är det inte långt lvar till oktober när mammi och pappi kommer och firar lillgummans dop.
Upp och ner. Så är det.
Vackra, fina mamma.
Monsterlammet
Nu får alla spindelmyggorna se upp. Monsterlammet är ute efter er!
Så fina
Min familj är så fin och hel, än så länge (och förhoppningsvis för alltid) helt oförstörd. Inga fula tricks, inga stora lögner, inga separationer, inget svek eller hat... Jag älskar den så vansinnigt mycket. Nu menade jag bara min lilla familj, den som består av oss tre. Än så länge.
Min stora familj älskar jag lika mycket. Men i den har det slitits mycket, den som enhet är förstörd. Jag vill inte påstå att det är dåligt på något sätt, genom det har den vuxit till något annat, något större med fler grenar. Jag älskar min mamma och min pappa, och mina bröder såklart - grundstommen. Men jag älskar också alla andra föräldrar och syskon jag fått till godo genom åren, det kan ingen ta ifrån mig. De har alla hjälpt till att forma mig till den jag är idag, mer eller mindre. Ni vet vilka ni är. Jag är så full av kärlek ikväll. Ödmjuk inför livet.
Aris var i Chania idag för en massa tester och ska dit igen på torsdag för fler. Sedan väntar vi bara på resultaten. Därefter vet vi bättre vad som pågår och hur vi sedan ska gå tillväga för att hamna på en hälsosam nivå igen. Ett steg i taget, lugnt och sansat. En riktigt bra dag ligger Aris blodtryck på runt 160/115. En dålig ligger den på 180/120 - med blodtryckssänkande mediciner förstås. Utan medicinerna låg ibland den på runt 200/140. Kan ni nåt om blodtryck så fattar ni allvaret. En tickande bomb... Ruggigt. Jag frossar inte i detaljerna, att skriva ut det här fungerar som mycket effektiv terapi för mig, så är det alltid. Om något skrämmer/oroar/ gör mig ledsen så blir bördan alltid mycket lättare så fort jag skrivit ner den, och ännu bättre om jag delat den med folk. Det är nog därför det finns så mycket detaljer kring alla olyckliga saker på den här bloggen. Mestadels är allt bara så himla fint - egentligen.
Jag vill bli gammal med Aris, se våra barn växa upp i en trygg familj. Jag vill ha dem omkring mig alltid, och sedan deras barn. Vilken lycka! Blir det inte precis så så blir det nog bra ändå, men det är i alla fall min drömbild just nu.
Mina två närmaste - Aris och Elli. Så fina de är...
Min stora familj älskar jag lika mycket. Men i den har det slitits mycket, den som enhet är förstörd. Jag vill inte påstå att det är dåligt på något sätt, genom det har den vuxit till något annat, något större med fler grenar. Jag älskar min mamma och min pappa, och mina bröder såklart - grundstommen. Men jag älskar också alla andra föräldrar och syskon jag fått till godo genom åren, det kan ingen ta ifrån mig. De har alla hjälpt till att forma mig till den jag är idag, mer eller mindre. Ni vet vilka ni är. Jag är så full av kärlek ikväll. Ödmjuk inför livet.
Aris var i Chania idag för en massa tester och ska dit igen på torsdag för fler. Sedan väntar vi bara på resultaten. Därefter vet vi bättre vad som pågår och hur vi sedan ska gå tillväga för att hamna på en hälsosam nivå igen. Ett steg i taget, lugnt och sansat. En riktigt bra dag ligger Aris blodtryck på runt 160/115. En dålig ligger den på 180/120 - med blodtryckssänkande mediciner förstås. Utan medicinerna låg ibland den på runt 200/140. Kan ni nåt om blodtryck så fattar ni allvaret. En tickande bomb... Ruggigt. Jag frossar inte i detaljerna, att skriva ut det här fungerar som mycket effektiv terapi för mig, så är det alltid. Om något skrämmer/oroar/ gör mig ledsen så blir bördan alltid mycket lättare så fort jag skrivit ner den, och ännu bättre om jag delat den med folk. Det är nog därför det finns så mycket detaljer kring alla olyckliga saker på den här bloggen. Mestadels är allt bara så himla fint - egentligen.
Jag vill bli gammal med Aris, se våra barn växa upp i en trygg familj. Jag vill ha dem omkring mig alltid, och sedan deras barn. Vilken lycka! Blir det inte precis så så blir det nog bra ändå, men det är i alla fall min drömbild just nu.
Mina två närmaste - Aris och Elli. Så fina de är...
Realitycheck
Tankarna tumlar.
Läser på AB om hur nån stofil i England hyllar Hitler och börjar nästan gråta. Nordkorea skjuter provokativt ut testrobotar i havet och jag ryser. En kvinna var nyss inne i shopen och berättade hur hon nästan förlorade sitt barn när det föddes för 25 dagar sedan och jag får tårar i ögonen igen. Min älskade man har jättehögt blodtryck och kardiologen hittade inte anledningen och har skickat honom att genomgå en enorm mängd tester för att utreda varför han har det, ett allvarligt fall för en så ung man tydligen. Ett sådan blodtryck hade han inte sett på minst 10 år. Nu får han inte röka, inte dricka, inte äta salt och hålla strikt diet. Dessutom får han inte bära tungt, då kan något brista och han är i livsfara. Han tvingas äta medicin, troligen för resten av livet. Trots medicin ligger blodtrycket på 150/110 vilket tydligen är högt oavsett. Jag mår illa av tanken. Mamma är här, hon hjälper till jättemycket och jag får skuldkänslor av att hon inte hinner njuta av sin semester, men när jag försker ge henne fritid får jag skuldkänslor för att jag tar ifrån henne chansen att hjälpa till. En no -win situation och jag mår kasst. Jag träffar Elli alldeles för lite och när jag gör det är mitt huvund fyllt av annat och jag kan inte njuta av henne som jag vill. Jag jobbar här, där och överallt och ändå känns det som att ju mer jag gör, desto mindre orkar jag göra. Jag hinner inte sy eller gå till stranden för på dagarna är jag så trött och måste ta chansen att sova. Dessutom är jag otrevlig mot de jag älskar mest och jag hatar mig själv. Jag tycker att jag städar och tvättar och ändå ser hemmet ut som en krigzon mest hela tiden. Nu vågar jag dessutom inte be Aris om hjälp, han får ju inte stressas. Inget får hända honom. Darr...
Sommaren är här all sin glans och jag vill bara bädda ner mig under ett lakan och vakna upp i ett bättre tillstånd. Jag måste ju vara stark nu. En klippa. Inte ett litet orkeslöst asplöv.
Jag saknar Elli. Hon är på bröllop med familjen. Jag hoppas att mamma roar sig med sina vänner och försöker ha riktigt kul. Och Aris. Hoppas han har en fridfull kväll på hotellet och kommer hem lugn och glad.
Själv sitter jag i butiken och lyssnar på sliskig grekisk radio och ler mot kunderna som frågar om storlekar och färger och priser.
Ja. Också har jag PMS. Och är rädd för en massa saker. Både i makrokosmos och mikrokosmos.
Igia kai agapi... Igia kai agapi... Igia kai agapi.
Nyförälskade för tre år minus 10 dagar sedan. Imorgon är det tvåårig bröllopsdag. Kärlek!
Läser på AB om hur nån stofil i England hyllar Hitler och börjar nästan gråta. Nordkorea skjuter provokativt ut testrobotar i havet och jag ryser. En kvinna var nyss inne i shopen och berättade hur hon nästan förlorade sitt barn när det föddes för 25 dagar sedan och jag får tårar i ögonen igen. Min älskade man har jättehögt blodtryck och kardiologen hittade inte anledningen och har skickat honom att genomgå en enorm mängd tester för att utreda varför han har det, ett allvarligt fall för en så ung man tydligen. Ett sådan blodtryck hade han inte sett på minst 10 år. Nu får han inte röka, inte dricka, inte äta salt och hålla strikt diet. Dessutom får han inte bära tungt, då kan något brista och han är i livsfara. Han tvingas äta medicin, troligen för resten av livet. Trots medicin ligger blodtrycket på 150/110 vilket tydligen är högt oavsett. Jag mår illa av tanken. Mamma är här, hon hjälper till jättemycket och jag får skuldkänslor av att hon inte hinner njuta av sin semester, men när jag försker ge henne fritid får jag skuldkänslor för att jag tar ifrån henne chansen att hjälpa till. En no -win situation och jag mår kasst. Jag träffar Elli alldeles för lite och när jag gör det är mitt huvund fyllt av annat och jag kan inte njuta av henne som jag vill. Jag jobbar här, där och överallt och ändå känns det som att ju mer jag gör, desto mindre orkar jag göra. Jag hinner inte sy eller gå till stranden för på dagarna är jag så trött och måste ta chansen att sova. Dessutom är jag otrevlig mot de jag älskar mest och jag hatar mig själv. Jag tycker att jag städar och tvättar och ändå ser hemmet ut som en krigzon mest hela tiden. Nu vågar jag dessutom inte be Aris om hjälp, han får ju inte stressas. Inget får hända honom. Darr...
Sommaren är här all sin glans och jag vill bara bädda ner mig under ett lakan och vakna upp i ett bättre tillstånd. Jag måste ju vara stark nu. En klippa. Inte ett litet orkeslöst asplöv.
Jag saknar Elli. Hon är på bröllop med familjen. Jag hoppas att mamma roar sig med sina vänner och försöker ha riktigt kul. Och Aris. Hoppas han har en fridfull kväll på hotellet och kommer hem lugn och glad.
Själv sitter jag i butiken och lyssnar på sliskig grekisk radio och ler mot kunderna som frågar om storlekar och färger och priser.
Ja. Också har jag PMS. Och är rädd för en massa saker. Både i makrokosmos och mikrokosmos.
Igia kai agapi... Igia kai agapi... Igia kai agapi.
Nyförälskade för tre år minus 10 dagar sedan. Imorgon är det tvåårig bröllopsdag. Kärlek!
Jo Design Online
Har fått en idé om att jag ska lära mig webdesign. Bröderna hjälper mig. Mitt första projekt finner ni här:
MammA
Ellis tal har börjat rulla på lite. Hon kan många ord och idag hörde jag en tvåordsuppmaning: pappa katse (pappa sitta). Det mesta är fortfarande på grekiska men vissa grejer kommer nu på svenska med, mycket tack vare min mamma tror jag, eftersom det nu är hon som tar Elli när jag jobbar. "Där" t ex, brukade vara "na to", men är nu "dä", hurra!
En lite rolig grej är att när Elli är ledsen, behöver hjälp med något, trött eller bara vill ha sällskap så finns det ett samlingsnamn för alla de behoven: MammA!, meed betoningen på grekiskt vis förstås. Pappa betonar hon på ren svenska.
Lilla pulvret är så duktig och glad hela tiden. Maken till behagligare barn har jag aldrig upplevt. Och även om jag inte är objektiv så har jag ändå en rättså klar blid över att hon faktiskt är extraordinärt lätt att ha att göra med. Grekisk släkt tycker inte att jag har fått känna på hur det är att vara mamma på riktigt och att jag vid det här laget borde ha mitt tredje barn på väg "så lätt som Eleftheria är". Jag tackar istället de grekiska gudarna att jag kommit igenom första tiden som mamma utan stress och ångest, det gör liksom att jag kan tänka mig fler så småningom. Ett till i alla fall, sen får vi väl se, nästa kanske blir ett litet monster.
Nu är jag så trött att mina ögonlock får kämpa för att hålla sig uppe. Egentligen vill jag skriva om ett bröllop vi varit på, om grillfesten som är inplanerad i morgon, om min och mammas solotur till Chania igår och om hur härligt det är att hon är här. Men jag ger er några bilder som får tala istället. Tyvärr har jag inte laddat upp några bilder på mamma än. Men hon är här och vi har det jättemysigt!
Elli firar momos ankomst med Lennon-glajjor.
Jag och min lilla docka.
Brudgummen, just innan påklädning och promenad till kyrkan, jag med lite misslyckat BH-val, vilket jag fixade sen, och Aris.
Försökte få Aris att knäppa en bild på min hemmagjorda klänning, tyvärr gör inte bilden den rättvisa.
De lyckliga tu. Eftihis och Sissi. Na sizete!
Onödigt vetande
I brist på inspiration med överflöd av vilja att bjuda på blogg så kommer här en lista på onödigt vetande. Den är snodd från finaste Johanna, men eftersom hon numera har sin blogg låst för allmänheten så är det helt onödigt att länka.
1. Hur gammal är du om fem år? 30
2. Vem var den sista du träffade? I sovande tillstånd - Elli. I vaket - mamma.
3. Hur lång är du? 170
4. Vilken var den senaste film du sett?Revolutionary Road - MYCKEt BRA!
5. Vem ringde du senast? Emmanuela
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Till mamma: Elli vaknade när jag kom hem. Så kom när du vill.
7. Vad är dagens planer? Well, klockan är kvart i tio och jag serverar frulle klockan sex imorgon bitti så sova tänker jag förhoppningsvis snart göra.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Ringa
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Skilda.
10. När såg du senast din mamma? För fem minuter sedan.
11. Vilken ögonfärg har du? Gröna.
12. När vaknade du idag? Kvart i nio.
13. Har du någon gång hittat en katt? Nä. Inte så.
14. Vilken är din favoritplats? I armarna på någon jag älskar.
15. Vilken plats föredrar du minst? Säger nog tusan Skurup jag med. Ångest, men bara själva bycentrum.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? I Paleohora, något annat vore väl fel att önska. Har nog två-tre barn vid det laget. Hoppas att jag är lycklig med livet och jobbar med något tillfredsställande.
17. Vad skrämde dig som barn? Eld.
18. Vem fick dig att skratta senast? Mamma tror jag.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej. Ingen är väl för ung för det?
20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Utan, allt annat är för varmt.
22. Hur många kuddar har du i sängen? Två
23. Hur många landskap har du bott i? Två. Skåne och Bohuslän
24. Har du någon gång spytt på fyllan? Ja, det har hänt några gånger
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota, helt klart! Det är också därför mina fötter sällan ser rena ut.
26. Är du social? Ja, om jag inte är trött.
27. Vilken är din favoritglass? Nougatglass
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Öppna en salong i byn och bygga ut mitt hus.Ta körkort.
29. Tycker du om kinamat? Ja
30. Tycker du om kaffe? En cappuccino då och då är inte fel.
31. Vad dricker du till frukost? Färskpressad apelsinjuice eller vatten.
32. Sover du på någon särskild sida? Vänster sida.
33. Kan du spela poker? Ja
34. Tycker du om att mysa? Sjukligt mycket. Jag skulle kunna leva på mys.
35. Är du en beroendemänniska? Ja, nikotin, choklad och kärlek.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nej.
37. Vill du ha barn? Fler? Ja, ett till i alla fall. Sen får vi se.
38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska. I bakhuvudet kan jag bra spanska också, men den ligger i vilande tillstånd. Sedan lär jag mig grekiska (i dagligt liv alltså, inga lektioner), tar mig fram ganska bra nu, men det är skitsvårt. Och då är jag ganska språkbegåvad i vanliga fall. Förstår en hel del franska.
39. Har du någonsin åkt ambulans? Ja, jag blev så full en gång att bakfyllan två dagar senare fick mig att bli så sjuk att jag blev medvetslös. Jag var 16 och fick stanna tre dagar på sjukhuset för övervakning. Slå det om ni kan.
40. Föredrar du havet eller en pool? Havet!
41. Vad spenderar du helst pengar på? Resor till Sverige.
42. Äger du dyra smycken? Nej
43. Har du någon gång testat narkotika? Ja
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Cola Light
45. Vem är den roligaste människan du känner? Med Rebecka skrattar jag massor.
46. Välj ett ärr på din kropp? En linje över knät som jag fick när sprang in i en nylonlina som barn.
47. Vad har du för ringsignal? Nån standardtråk.
48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Ja, men inte som jag bär förstås. Elli har mina gamla lackskor i stl 22. Toppskick. Kavat.
49. Flirtar du mycket? Det händer. Fast helt oskyldogt förstås.
50. Vart togs din profilbild för din blogg? På en strand på Kreta, minns inte var.
51. Kan du byta olja på bilen? Nej, men hur svårt kan det vara?
52. Har du fått fortkörningsböter? Nej, en av fördelarna med att inte kunna köra bil.
53. Vilken var den senaste bok du läste? Läser just nu en brevsamling från familje Bronte, det är mest Charlottes.
54. Läser du dagstidningen? Nej, det är för svårt.
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej, men Ottobre Design kommer hem till mig fyra ggr per år- Mönster för barnkläder.
56. Dansar du i bilen? Nej, ibland klappar jag takt och ofta sjunger jag.
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Gavdos FM på jobbet i morse.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Emmanouelas namn på en lapp på ett choklad från mamma. Så att ingen annan skulle ta det.
59. När var du i kyrkan senast? Det var nog i påskas.Ska dock till kyrkan igen på lördag då vi ska på bröllop i Chania.
60. Vilka personer utmanar du? Alla som vill.
God natt!
1. Hur gammal är du om fem år? 30
2. Vem var den sista du träffade? I sovande tillstånd - Elli. I vaket - mamma.
3. Hur lång är du? 170
4. Vilken var den senaste film du sett?Revolutionary Road - MYCKEt BRA!
5. Vem ringde du senast? Emmanuela
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Till mamma: Elli vaknade när jag kom hem. Så kom när du vill.
7. Vad är dagens planer? Well, klockan är kvart i tio och jag serverar frulle klockan sex imorgon bitti så sova tänker jag förhoppningsvis snart göra.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Ringa
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Skilda.
10. När såg du senast din mamma? För fem minuter sedan.
11. Vilken ögonfärg har du? Gröna.
12. När vaknade du idag? Kvart i nio.
13. Har du någon gång hittat en katt? Nä. Inte så.
14. Vilken är din favoritplats? I armarna på någon jag älskar.
15. Vilken plats föredrar du minst? Säger nog tusan Skurup jag med. Ångest, men bara själva bycentrum.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? I Paleohora, något annat vore väl fel att önska. Har nog två-tre barn vid det laget. Hoppas att jag är lycklig med livet och jobbar med något tillfredsställande.
17. Vad skrämde dig som barn? Eld.
18. Vem fick dig att skratta senast? Mamma tror jag.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej. Ingen är väl för ung för det?
20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Utan, allt annat är för varmt.
22. Hur många kuddar har du i sängen? Två
23. Hur många landskap har du bott i? Två. Skåne och Bohuslän
24. Har du någon gång spytt på fyllan? Ja, det har hänt några gånger
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota, helt klart! Det är också därför mina fötter sällan ser rena ut.
26. Är du social? Ja, om jag inte är trött.
27. Vilken är din favoritglass? Nougatglass
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Öppna en salong i byn och bygga ut mitt hus.Ta körkort.
29. Tycker du om kinamat? Ja
30. Tycker du om kaffe? En cappuccino då och då är inte fel.
31. Vad dricker du till frukost? Färskpressad apelsinjuice eller vatten.
32. Sover du på någon särskild sida? Vänster sida.
33. Kan du spela poker? Ja
34. Tycker du om att mysa? Sjukligt mycket. Jag skulle kunna leva på mys.
35. Är du en beroendemänniska? Ja, nikotin, choklad och kärlek.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nej.
37. Vill du ha barn? Fler? Ja, ett till i alla fall. Sen får vi se.
38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska. I bakhuvudet kan jag bra spanska också, men den ligger i vilande tillstånd. Sedan lär jag mig grekiska (i dagligt liv alltså, inga lektioner), tar mig fram ganska bra nu, men det är skitsvårt. Och då är jag ganska språkbegåvad i vanliga fall. Förstår en hel del franska.
39. Har du någonsin åkt ambulans? Ja, jag blev så full en gång att bakfyllan två dagar senare fick mig att bli så sjuk att jag blev medvetslös. Jag var 16 och fick stanna tre dagar på sjukhuset för övervakning. Slå det om ni kan.
40. Föredrar du havet eller en pool? Havet!
41. Vad spenderar du helst pengar på? Resor till Sverige.
42. Äger du dyra smycken? Nej
43. Har du någon gång testat narkotika? Ja
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Cola Light
45. Vem är den roligaste människan du känner? Med Rebecka skrattar jag massor.
46. Välj ett ärr på din kropp? En linje över knät som jag fick när sprang in i en nylonlina som barn.
47. Vad har du för ringsignal? Nån standardtråk.
48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Ja, men inte som jag bär förstås. Elli har mina gamla lackskor i stl 22. Toppskick. Kavat.
49. Flirtar du mycket? Det händer. Fast helt oskyldogt förstås.
50. Vart togs din profilbild för din blogg? På en strand på Kreta, minns inte var.
51. Kan du byta olja på bilen? Nej, men hur svårt kan det vara?
52. Har du fått fortkörningsböter? Nej, en av fördelarna med att inte kunna köra bil.
53. Vilken var den senaste bok du läste? Läser just nu en brevsamling från familje Bronte, det är mest Charlottes.
54. Läser du dagstidningen? Nej, det är för svårt.
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej, men Ottobre Design kommer hem till mig fyra ggr per år- Mönster för barnkläder.
56. Dansar du i bilen? Nej, ibland klappar jag takt och ofta sjunger jag.
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Gavdos FM på jobbet i morse.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Emmanouelas namn på en lapp på ett choklad från mamma. Så att ingen annan skulle ta det.
59. När var du i kyrkan senast? Det var nog i påskas.Ska dock till kyrkan igen på lördag då vi ska på bröllop i Chania.
60. Vilka personer utmanar du? Alla som vill.
God natt!
Tråktråk
Sitter i butiken och sitter. Har iofs laptopen här och internet finns tydligen hos nån granne, men jag har över en timme kvar innan jag kan joina mamma och Elli i deras mys och bus.
Jag vill få in lite skrivjobb, trodde att jag hade massor på g men det kommer aldrig så jag misstänker att kunderna kanske hittat billigare skribenter. Priserna har droppat med typ 40-60 % senaste tiden! Jävla amatörskribenter som gör det för skitpengar... Men jag får väl ta det och följa med i tiden och jobba dubbelt för samma pengar. Trist bara.
Sopsortering existerar förresten inte här. Vi är glada om folk prickar de stinkande containrarna med sina öppna sopor och inte slänger de på vägarna. Mycket trist det med.
I övrigt är allting mycket fint. Jag är blond sedan ett par månader tillbaka och funderar nu på ljusbrunt istället. Men jag borde inte. Tålamod och lugn Johanna. Det är fint som det är.
På lördag ska jag och Aris på bröllop i Chania, jag ska bära en kort vit klänning i grekisk stil som jag sytt själv. Vi sover sedan där på hotell och myser ordentligt. Samtidigt får Elli vara med momo.
Som de klickar de där två förresten. Bästisar for ever.
Jag vill få in lite skrivjobb, trodde att jag hade massor på g men det kommer aldrig så jag misstänker att kunderna kanske hittat billigare skribenter. Priserna har droppat med typ 40-60 % senaste tiden! Jävla amatörskribenter som gör det för skitpengar... Men jag får väl ta det och följa med i tiden och jobba dubbelt för samma pengar. Trist bara.
Sopsortering existerar förresten inte här. Vi är glada om folk prickar de stinkande containrarna med sina öppna sopor och inte slänger de på vägarna. Mycket trist det med.
I övrigt är allting mycket fint. Jag är blond sedan ett par månader tillbaka och funderar nu på ljusbrunt istället. Men jag borde inte. Tålamod och lugn Johanna. Det är fint som det är.
På lördag ska jag och Aris på bröllop i Chania, jag ska bära en kort vit klänning i grekisk stil som jag sytt själv. Vi sover sedan där på hotell och myser ordentligt. Samtidigt får Elli vara med momo.
Som de klickar de där två förresten. Bästisar for ever.
Värmebölja
Hett, hett, hett. Idag är jag ledig och förmiddagen spenderades med sömn (Elli väckte mig klockan 10!), en cykeltur till bageriet för att handla kaneldonut, sockerdonut och chokladdonut till frukost, ett snabbt besök på kompis Zoes jobb, ytterligare ett snabbt besök på hotellet och sedan chillout i solstolen under tamarisken i den nystädade trädgården. Jag satte ut Ellis badbalja och fyllde den med vatten och medan jag slappade i skuggan sprang hon omkring naken och badade sig själv och sina dockor och hundar och böcker. Vid ett for vi till svärmor och åt lunch och nu när vi kom hem slängde jag Elli i säng för att själv kunna jobba lite, kanske plocka i ordning en smula och ta ett par-tre isduschar mellan varven.
Härliga tider.
Elli i junihettan förra året.
Härliga tider.
Elli i junihettan förra året.
Wow!
Aris fick ett ryck.
Nu har vi staket runt hela trädgården (äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN!). Som dessutom är städad. Fläktar och myggskydd är installerade. Vinterkläderna förda till hotellet.
Nu ska han tillbaka till jobbet.
Puss älskling.
Nu har vi staket runt hela trädgården (äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN!). Som dessutom är städad. Fläktar och myggskydd är installerade. Vinterkläderna förda till hotellet.
Nu ska han tillbaka till jobbet.
Puss älskling.
Skuldkänslor
Det är plötsligt mycket på gång igen. Jobben på hotellet och i butiken har satt igång på riktigt och plötsligt jobbar jag sex dagar i veckan, fyra halvdagar och två heldagar. Utöver det har jag kommit igång så smått med att klippa folk vilket upptar kvällarna ibland. Och några skrivjobb har trillat in.
Det är mycket roligt förstås, men innebär också att ett nytt problem har uppstått. Skuldkänslor.
Hela tiden känner jag mig kass för att jag spenderar så mycket tid borta från lillsnuttan. De dagar jag jobbar heldag ser jag henne knappt alls, för de fyra timmarna mitt på dagen då jag är ledig så sover hon minst tre. När jag de andra fem dagarna i veckan lägger in extragrejer som frisörtid eller skrivtid på kvällarna, och lämnar bort henne extra, så känner jag mig så egoistisk. Hur blir man av med den känslan? Hon lider inte på det sättet att hon blir ledsen eller så, hon trivs jättebra med sin farmor och sina fastrar (som brukar ta hand om henne), men det kanske är för lite tid med mamma? Hur vet man vad som är en okej balans? Är det jag som klänger mig fast vid henne?
Sen är det ju grejen med farmor som tar henne så mycket utan att be om något alls i retur. Hon säger att hon vill. Men det är klart att det blir tröttsamt att ta hand om ett barn så mycket. Borde man skaffa en barnflicka ett par dagar i veckan i alla fall. Kunde jag betala för mig skulle det på nåt sätt kännas bättre. Å andra sidan kanske det skulle göra farmorn ledsen och förolämpad?
Ah, skuld, skuld, skuld. Det är min ständiga börda. Men vad säger ni? Låter det som att jag spenderar för lite tid med Elli? Hon behöver kanske sin mamma mer? Samtidigt ser jag vad som pågår på andra håll där föräldrarna lämnar barnen på dagis på morgonen och hämtar dem två-tre timmar innan läggdags. Det blir ju folk av de med? Då är jag ju jättemycket med Elli i jämförelse.
Det är mycket roligt förstås, men innebär också att ett nytt problem har uppstått. Skuldkänslor.
Hela tiden känner jag mig kass för att jag spenderar så mycket tid borta från lillsnuttan. De dagar jag jobbar heldag ser jag henne knappt alls, för de fyra timmarna mitt på dagen då jag är ledig så sover hon minst tre. När jag de andra fem dagarna i veckan lägger in extragrejer som frisörtid eller skrivtid på kvällarna, och lämnar bort henne extra, så känner jag mig så egoistisk. Hur blir man av med den känslan? Hon lider inte på det sättet att hon blir ledsen eller så, hon trivs jättebra med sin farmor och sina fastrar (som brukar ta hand om henne), men det kanske är för lite tid med mamma? Hur vet man vad som är en okej balans? Är det jag som klänger mig fast vid henne?
Sen är det ju grejen med farmor som tar henne så mycket utan att be om något alls i retur. Hon säger att hon vill. Men det är klart att det blir tröttsamt att ta hand om ett barn så mycket. Borde man skaffa en barnflicka ett par dagar i veckan i alla fall. Kunde jag betala för mig skulle det på nåt sätt kännas bättre. Å andra sidan kanske det skulle göra farmorn ledsen och förolämpad?
Ah, skuld, skuld, skuld. Det är min ständiga börda. Men vad säger ni? Låter det som att jag spenderar för lite tid med Elli? Hon behöver kanske sin mamma mer? Samtidigt ser jag vad som pågår på andra håll där föräldrarna lämnar barnen på dagis på morgonen och hämtar dem två-tre timmar innan läggdags. Det blir ju folk av de med? Då är jag ju jättemycket med Elli i jämförelse.
Grekisk logik
Vi vill bygga ut huset. Det finns flera frågetecken mellan tanke och verklighet och idag blev ett utrett.
Bygglov kostar 3000 €. Aouh! Och om man skiter i bygglovet då? Då får man böta 700 € OM de kommer på en.
Då var det avklarat.
Bygglov kostar 3000 €. Aouh! Och om man skiter i bygglovet då? Då får man böta 700 € OM de kommer på en.
Då var det avklarat.
Skön dag
Jag väcktes för första gången på hela natten nu, klockan 9.30. Tack Ellimumsan! Känner mig utvilad och med solens bestämda strålar som envist lägger sig över havet och stockrosorna och den nyhängda tvätten utanför kan jag inte annat än känna att denna dag kommer bli en riktigt härlig en.
Nu ska jag slänga upp Elli på cykeln och trampa ner till bageriet och köpa några godbitar att ha frukostfest på och sedan cyklar vi till Aris på hotellet och pressar lite apelsiner att ha till.
Förresten känner jag mig väldigt glad att Miljöpartiet har gjort ett sådant oerhört bra val. Go, MP, go! Jag hoppas att de kan påverka nånting till det bättre vad gäller miljö och hälsa. Kanske man inte behöver tänka så mycket på sånt när man bor i Sverige, men med sopor överallt och stor vattenbrist bl a, så är miljöproblemen påtagliga här i Grekland. Sen hur mycket ett eller två svenska miljöpartimandat kan påverka grekisk miljö är kanske ganska skrattretande lite. Men ändå.
Här vann socialisterna. Yeay!
Nu ska jag slänga upp Elli på cykeln och trampa ner till bageriet och köpa några godbitar att ha frukostfest på och sedan cyklar vi till Aris på hotellet och pressar lite apelsiner att ha till.
Förresten känner jag mig väldigt glad att Miljöpartiet har gjort ett sådant oerhört bra val. Go, MP, go! Jag hoppas att de kan påverka nånting till det bättre vad gäller miljö och hälsa. Kanske man inte behöver tänka så mycket på sånt när man bor i Sverige, men med sopor överallt och stor vattenbrist bl a, så är miljöproblemen påtagliga här i Grekland. Sen hur mycket ett eller två svenska miljöpartimandat kan påverka grekisk miljö är kanske ganska skrattretande lite. Men ändå.
Här vann socialisterna. Yeay!
För mycket ruva och för lite sömn
Ni som kommenterar här är för rara. Tack för alla uppmuntrande ord!
Såhär tre dagar efter brännolyckan är Ellis hand bättre, de skinnflådda fingrarna har nu stora tjocka skorpor och det hela ser ganska grymt ut. Ingen som ser hennes hand kan hålla sig från att göra äckelminer, och många (speciellt gamla tanter) ger goda råd om vad som bör kletas på. Jag kletar dock inte på så mycket utan lyder doktorernas råd att låta det luftas och lämnas ifred så mycket det nu går när såret sitter på en 1,5-åring med spring i benen. Lite färsk aloesaft stryker vi på en gång om dagen, det är nog det enda jag med säkerhet vet hjälper mot brännskador. Det största problemet nu är att skorporna löper över hela fingrarna så när Elli griper om saker så spricker skorpan över knogarna och då blöder det och gör väldigt ont.
Nätterna är fortfarande svåra, Elli vaknar ofta och gråter ganska häftigt, hon viftar med handen och säger "Mimi!" som betyder sår på grekiskt barnspråk. Då får jag vagga och blåsa på hennes hand varvat med att sjunga "Lille Katt" för att lugna. Ingen annan sång går an, börjar jag sjunga "Lilla Videung" eller "Vyssan Lull" för min egen omväxlings skull så säger Elli strängt till att hon vill höra "Mjaou" - "Lille Katt" alltså. Inatt sjöng jag "Lille Katt" utan paus i en timme mellan kl 3-4, jag undrar hur många gånger det blev. Jag kan verserna om katten, grisen, moren och faren. Puh!
Samtidigt har jag tagit alla morgnar på hotellet, då städerskan varit borta och Emmanuela som jag vanligtvis delar skiften med, fått agera städerska. I säng runt 1, upp klockan 7 och däremellan avbrott i sömnen minst en gång i timmen. Jag känner mig halvt död.
Men imorgon är jag ledig hela dagen, och Elli har precis lagt sig så förhoppningsvis får jag sovmorgon. Och har jag riktig tur så kanske hon äntligen sover lite bättre inatt. Min stackars, stackars lilla tjej.
Snart börjar nedräkningen för mammas efterlängtade ankomst den 16:e.
Snart hoppas jag att uppdateringarna här blir lite fler och mer varierade. Men jag har lärt mig att det går i vågor, det här med bloggande. Just nu är det lite sparlåga.
Såhär tre dagar efter brännolyckan är Ellis hand bättre, de skinnflådda fingrarna har nu stora tjocka skorpor och det hela ser ganska grymt ut. Ingen som ser hennes hand kan hålla sig från att göra äckelminer, och många (speciellt gamla tanter) ger goda råd om vad som bör kletas på. Jag kletar dock inte på så mycket utan lyder doktorernas råd att låta det luftas och lämnas ifred så mycket det nu går när såret sitter på en 1,5-åring med spring i benen. Lite färsk aloesaft stryker vi på en gång om dagen, det är nog det enda jag med säkerhet vet hjälper mot brännskador. Det största problemet nu är att skorporna löper över hela fingrarna så när Elli griper om saker så spricker skorpan över knogarna och då blöder det och gör väldigt ont.
Nätterna är fortfarande svåra, Elli vaknar ofta och gråter ganska häftigt, hon viftar med handen och säger "Mimi!" som betyder sår på grekiskt barnspråk. Då får jag vagga och blåsa på hennes hand varvat med att sjunga "Lille Katt" för att lugna. Ingen annan sång går an, börjar jag sjunga "Lilla Videung" eller "Vyssan Lull" för min egen omväxlings skull så säger Elli strängt till att hon vill höra "Mjaou" - "Lille Katt" alltså. Inatt sjöng jag "Lille Katt" utan paus i en timme mellan kl 3-4, jag undrar hur många gånger det blev. Jag kan verserna om katten, grisen, moren och faren. Puh!
Samtidigt har jag tagit alla morgnar på hotellet, då städerskan varit borta och Emmanuela som jag vanligtvis delar skiften med, fått agera städerska. I säng runt 1, upp klockan 7 och däremellan avbrott i sömnen minst en gång i timmen. Jag känner mig halvt död.
Men imorgon är jag ledig hela dagen, och Elli har precis lagt sig så förhoppningsvis får jag sovmorgon. Och har jag riktig tur så kanske hon äntligen sover lite bättre inatt. Min stackars, stackars lilla tjej.
Snart börjar nedräkningen för mammas efterlängtade ankomst den 16:e.
Snart hoppas jag att uppdateringarna här blir lite fler och mer varierade. Men jag har lärt mig att det går i vågor, det här med bloggande. Just nu är det lite sparlåga.
Mer olycka
Igår satte jag mig vid svärmors mangel för att mangla lakan. Emmanuela brukar göra det, men hon hade massor av jobb på hotellet, så jag ville vara lite schysst.
Elli sprang omkring och lekte men efter en stund ville hon sitta hos mamma. Jag hade fem lakan kvar och tänkte att hon kunde sitta i mitt knä medan jag manglade det sista. Vid ett oövervakat ögonblick, jag tittade väl bort en liten stund, så slutade mangeln mata lakanet. Jag ser då att Ellis små fingrar har åkt med lakanet in i mangeln och hon själv är väl i sådan chock att hon inte får ur sig ett ljud. Bilden av den lilla handen där i mangeln kommer aldrig lämna mig, det är jag säker på.
Fyra fingrar skinnflådda och stor blåsa på lillfingret blev resultatet. Illa nog, men det kunde ju gått ännu värre. Den där mangeln är ju förbannat het. Naturligtvis blev det många timmars gråt och få timmars sömn inatt, men skuldkänslan som tynger mig är värre än allt annat tillsammans. Hur är man funtad när man sätter en 1,5-åring vid en mangel?
Hon kommer förstås läka och glömma att det någonsin hänt. Mitt straff blir att jag kommer ha den där bilden på näthinnan tills jag dör.
Och, nej, detta är ingen olycksblogg... Egentligen.
Elli sprang omkring och lekte men efter en stund ville hon sitta hos mamma. Jag hade fem lakan kvar och tänkte att hon kunde sitta i mitt knä medan jag manglade det sista. Vid ett oövervakat ögonblick, jag tittade väl bort en liten stund, så slutade mangeln mata lakanet. Jag ser då att Ellis små fingrar har åkt med lakanet in i mangeln och hon själv är väl i sådan chock att hon inte får ur sig ett ljud. Bilden av den lilla handen där i mangeln kommer aldrig lämna mig, det är jag säker på.
Fyra fingrar skinnflådda och stor blåsa på lillfingret blev resultatet. Illa nog, men det kunde ju gått ännu värre. Den där mangeln är ju förbannat het. Naturligtvis blev det många timmars gråt och få timmars sömn inatt, men skuldkänslan som tynger mig är värre än allt annat tillsammans. Hur är man funtad när man sätter en 1,5-åring vid en mangel?
Hon kommer förstås läka och glömma att det någonsin hänt. Mitt straff blir att jag kommer ha den där bilden på näthinnan tills jag dör.
Och, nej, detta är ingen olycksblogg... Egentligen.
Always my daugther, now too my friend
Ni vet när man är nyförälskad, hur man inte kan få nog av varandra och känner sig fullständigt halv utan den andres sällskap? Så är det när man får en bebis också, fast ännu mer intensivt (ja, och detaljen att det är betydligt slitigare stundvis också). Sen går åren och förälskelsen brukar lägga sig och utvecklas till nåt starkare, men lite mindre intensivt. Man klarar att vara ifrån varandra utan att tänka på den andre varenda sekund. Jo, så är det väl med barnen till viss del med. Men skillnaden är att om man i en förälskelse eller kärlek till en man/kvinna kan komma att tröttna och under långa perioder inte känna nån spänning alls, så går det inte en dag i ens föräldraskap då man känner sig omotiverad att älska barnet mer än någonsin.
Jag fascineras oerhört av den senaste tidens utveckling av mitt förhållande med Elli. Förr njöt jag så av några stunder för mig själv, men nu när Elli är lite större, och det nästan varje dag förekommer stunder då jag ör för mig själv, så har dessa stunder förlorat sin glans. Elli har blivit min närmaste person, min allra, allra bästa vän. Det finns ingen jag förstår och blir förstådd av som henne - om än på ett väldigt basalt plan. Hon läser av mina känslor som ingen annan, det är otroligt!
Min egen mamma brukar ofta säga att jag är hennes dotter, men också hennes bästa vän. Det har hon gjort sedan jag var tonåring, och det har för mig varit så naturligt. Nu förstår jag dock vidden av det. Elli är min bästa vän med, och tänk då att hon bara är drygt 1,5 år! Naturligtvis kan hon inte svara för allt man behöver i en vuxen vän, så menar jag inte, jag lägger aldrig över några tunga tankar på henne, eller går ut på krogen med henne osv. Men hon finns där alltid, hon känner mig och litar på mig som ingen annan, och framför allt är jag så självklar för henne och hon för mig, och kärleken mellan oss så stark att ingenting kan komma mellan. När hon inte är nära mig så saknas något och jag längtar tills nästa gång vi ska träffas.
Det är som en förälskelse, med lite tuffare inslag, men som å andra sidan aldrig lägger sig. Med risk för att låta töntig och klyschig och vadderad i huvudet så menar jag att : Det är det mest fantastiska i livet - alla kategorier.
Min förälskelse, bästis och alldeles fantastiska lilla dotter!
Jag fascineras oerhört av den senaste tidens utveckling av mitt förhållande med Elli. Förr njöt jag så av några stunder för mig själv, men nu när Elli är lite större, och det nästan varje dag förekommer stunder då jag ör för mig själv, så har dessa stunder förlorat sin glans. Elli har blivit min närmaste person, min allra, allra bästa vän. Det finns ingen jag förstår och blir förstådd av som henne - om än på ett väldigt basalt plan. Hon läser av mina känslor som ingen annan, det är otroligt!
Min egen mamma brukar ofta säga att jag är hennes dotter, men också hennes bästa vän. Det har hon gjort sedan jag var tonåring, och det har för mig varit så naturligt. Nu förstår jag dock vidden av det. Elli är min bästa vän med, och tänk då att hon bara är drygt 1,5 år! Naturligtvis kan hon inte svara för allt man behöver i en vuxen vän, så menar jag inte, jag lägger aldrig över några tunga tankar på henne, eller går ut på krogen med henne osv. Men hon finns där alltid, hon känner mig och litar på mig som ingen annan, och framför allt är jag så självklar för henne och hon för mig, och kärleken mellan oss så stark att ingenting kan komma mellan. När hon inte är nära mig så saknas något och jag längtar tills nästa gång vi ska träffas.
Det är som en förälskelse, med lite tuffare inslag, men som å andra sidan aldrig lägger sig. Med risk för att låta töntig och klyschig och vadderad i huvudet så menar jag att : Det är det mest fantastiska i livet - alla kategorier.
Min förälskelse, bästis och alldeles fantastiska lilla dotter!
Bad, glass och gurka
Jag har börjat jobba halvtid på hotellet, delar tjänsten med Emmanuela då hon inte fick sin tjänst som byns brevbärare förlängd. Det går bra och jag tycker att det är riktigt mysigt faktiskt. Det är bara de tidiga morgnarna jag inte helt är kompis med än, men eftersom det bara gäller varannan dag så går det fint och den stora fördelen är att man har jobbat klart för dagen redan vid 11-12. Vidare blir det från nästa vecka två dagar som butiksbiträde, där jobbar jag nästan dubbla tiden för samma lön, men jag ser det som lite semester samtidigt eftersom jag kan slappna av och sitta och läsa och sånt som jag sällan har tid med annars, och det är väldigt värdefullt för mig. Dessutom får jag ju sälja mina klänningar där helt gratis.
I övrigt kanske, kanske jag har fått in en saftig beställning på ett skrivjobb som skulle trygga sommaren. Hoppas bara att det inte går i stöpet i sista stund, denna bransch är väldigt ombytlig och osäker så man kan aldrig känna sig helt trygg.
Aris jobbar i stort sett hela dagarna, vi ser honom inte så mycket, och det känns lite trist. Frånd et att han stiger upp runt 8-9 fram till runt klockan 22-23 är han på hotellet, med ett break vissa dagar på ett par timmar mitt på dagen (oftast, oturligt nog, just när Elli vilar middag). Men igår vaknade Elli redan vid 15.30 och Aris fick sin rast senare än vanligt runt samma tid, så vi passade på att sticka till stranden. En snabbis på 45 minuter blev det, men det var härligt ändå.
Elli ÄLSKAR att bada, och trots att hon efter en evighet i vattnet hackar tänder av köld så vill hon aldrig gå upp. Mitt lilla badmonster. Ja, och det syns att Aris bär t-shirts dagarna i ända.
Sen gick vi till Votsalo för att äta glass. Elli fick en hemodlad gurka till efterrätt (ja, efter glassen alltså), min dotter säger ALDRIG nej till något ätbart.
Är det bara jag eller är Elli något av det finaste som någonsin skapats på denna jord?
Kan man älska sitt barn ohälsosamt mycket? I så fall är jag nog skyldig. Allt hon gör är sött och roligt. Jag älskar henne så makalöst mycket. Och saknar henne när hon inte är hos mig. Alltid.
I övrigt kanske, kanske jag har fått in en saftig beställning på ett skrivjobb som skulle trygga sommaren. Hoppas bara att det inte går i stöpet i sista stund, denna bransch är väldigt ombytlig och osäker så man kan aldrig känna sig helt trygg.
Aris jobbar i stort sett hela dagarna, vi ser honom inte så mycket, och det känns lite trist. Frånd et att han stiger upp runt 8-9 fram till runt klockan 22-23 är han på hotellet, med ett break vissa dagar på ett par timmar mitt på dagen (oftast, oturligt nog, just när Elli vilar middag). Men igår vaknade Elli redan vid 15.30 och Aris fick sin rast senare än vanligt runt samma tid, så vi passade på att sticka till stranden. En snabbis på 45 minuter blev det, men det var härligt ändå.
Elli ÄLSKAR att bada, och trots att hon efter en evighet i vattnet hackar tänder av köld så vill hon aldrig gå upp. Mitt lilla badmonster. Ja, och det syns att Aris bär t-shirts dagarna i ända.
Sen gick vi till Votsalo för att äta glass. Elli fick en hemodlad gurka till efterrätt (ja, efter glassen alltså), min dotter säger ALDRIG nej till något ätbart.
Är det bara jag eller är Elli något av det finaste som någonsin skapats på denna jord?
Kan man älska sitt barn ohälsosamt mycket? I så fall är jag nog skyldig. Allt hon gör är sött och roligt. Jag älskar henne så makalöst mycket. Och saknar henne när hon inte är hos mig. Alltid.
eftermiddagssamtal
Jag sitter och knappar på datorn en stund och låter Elli härja fritt. Efter en stund vänder ag mig mot henne och njuter av titta på henne när hon grejar med sina saker.
Mamman: Vet du hur mycket jag älskar dig, Elli?
Elli: Papouti!! (Sko)
Elli: Papooouuutii??!! (Skoon?)
Mamman: Vet du hur fantastisk du är? Vad du gör med mitt hjärta?
Ellin: Poune balla? (Var är bollen?)
Här välter Elli ner tekokaren så att den går sönder.
Mamman: Ojsan, din klumpemaja. Det gör inget. Vet du hur sät du är?
Elli: Dada! (Ajabaja!) DADA! DADA! DADAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!
Mamman: Hahahaha! Sötnöt!
Tänk att hon kan vara så ovetande om vilken fantastisk gåva hon är. Hennes värld består av skor och bollar, och att hitta på trubbel. Ändå kan jag inte annat än le när jag ser henne. Hon är för mig total lycka. Helt hjärntvättad känner jag mig.
Och ja, av någon anledning så pratar hon mycket mer grekiska än svenska, men förstår mer svenska. Mycket märkligt det där...
Mamman: Vet du hur mycket jag älskar dig, Elli?
Elli: Papouti!! (Sko)
Elli: Papooouuutii??!! (Skoon?)
Mamman: Vet du hur fantastisk du är? Vad du gör med mitt hjärta?
Ellin: Poune balla? (Var är bollen?)
Här välter Elli ner tekokaren så att den går sönder.
Mamman: Ojsan, din klumpemaja. Det gör inget. Vet du hur sät du är?
Elli: Dada! (Ajabaja!) DADA! DADA! DADAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!
Mamman: Hahahaha! Sötnöt!
Tänk att hon kan vara så ovetande om vilken fantastisk gåva hon är. Hennes värld består av skor och bollar, och att hitta på trubbel. Ändå kan jag inte annat än le när jag ser henne. Hon är för mig total lycka. Helt hjärntvättad känner jag mig.
Och ja, av någon anledning så pratar hon mycket mer grekiska än svenska, men förstår mer svenska. Mycket märkligt det där...
Från brahman till saman till simpel färjekarl
Heta dagar på Kreta. Vi har riktig sommar nu - grekisk sommar alltså. Temperaturen ligger pårunt 35 grader i skuggan och det är en smula olidligt att vistas ute på dagen, om man inte befinner sig i havet då vill säga. Men det är härligt. Halvnakna kroppar som glänser av svett, gassande sol som krampaktigt trycker sig över landet utan minsta paus hela dagarna, härligt vatten att leka delfin i och skön svalka i det gamla stenhuset. Finast av allt är ändå Ellis kinder - rödrosiga i hettan.
Just nu ligger kinden och sover, sömnen är extra tung i värmen. Maken har precis vaknat ur sin middagslur och begett sig tillbaka till jobbet. Själv tog jag en ensam tur till stranden medan familjen sov, jag badade och läste, helt i lugn och ro.
Jag läser just nu Hermann Hesses "Siddhartha" och finner den inspirerande. Läsvärd helt klart. Dessutom läser man den lätt på en dag, tre om man har en ettåring. Den tar en på en vallfärd, med sin start i det självklart upplysta, vidare upp mot det en riktigt seriös sökare strävar efter att finna, men där finns också massor av högmod vilket inte är särskilt gudomligt alls och då vänder det och historien drar en bakåt, ner i lättja och förfall. Jag har inte kommit till slutet än men en av andemeningarna är att det inte finns ett rätt. Alla är vi ett och färdas tillsammans, även om vi har olika vägar att gå. Självklart finns det fler och djupare visdomar att plocka upp, läs den! det skadar i alla fall inte. en få mig att känna lugn i alla fall.
Från intelligent barn till sökande tonåring till simpel bymamma.
Hahaha...
Just nu ligger kinden och sover, sömnen är extra tung i värmen. Maken har precis vaknat ur sin middagslur och begett sig tillbaka till jobbet. Själv tog jag en ensam tur till stranden medan familjen sov, jag badade och läste, helt i lugn och ro.
Jag läser just nu Hermann Hesses "Siddhartha" och finner den inspirerande. Läsvärd helt klart. Dessutom läser man den lätt på en dag, tre om man har en ettåring. Den tar en på en vallfärd, med sin start i det självklart upplysta, vidare upp mot det en riktigt seriös sökare strävar efter att finna, men där finns också massor av högmod vilket inte är särskilt gudomligt alls och då vänder det och historien drar en bakåt, ner i lättja och förfall. Jag har inte kommit till slutet än men en av andemeningarna är att det inte finns ett rätt. Alla är vi ett och färdas tillsammans, även om vi har olika vägar att gå. Självklart finns det fler och djupare visdomar att plocka upp, läs den! det skadar i alla fall inte. en få mig att känna lugn i alla fall.
Från intelligent barn till sökande tonåring till simpel bymamma.
Hahaha...
Mmm, norrmän...
Jag brukar tycka att det är ganska kul att följa Eurovision, men detta året har jag missat i stort sett allt. Jag visste att skrikan skulle tävla för Sverige och att Greklands bidrag Sakis skulle skrattas ut av alla modernare länder (ja, här haglar fördomarna som ni ser). Men mer än så hade jag ingen aning om. Många av mina vänner talade sig varma för Norge och Cypern, men jag orkade inte ens kolla upp bidragen på Youtube.
Igår fick jag ett sms av mamma om hur hon sörjde att hon inte hade en till dotter som hon kunde gifta bort till norsken "så söööt! så musikaaaalisk! så ljuuuuvlig!" och jag log lite åt tantvarningen.
Norsken vann visst, det var ju otippat, man hade ju blivit lite cynisk när det gällde eurovisionröstningen, och idag när jag mötte Emmanuela på gatan så var det första hon tog upp den norska sången "Det bästa bidraget till Eurovision NÅGONSIN!"
Så nu kollade jag in Youtube, den lille norsken som är söt som en chokladpralin, sjunger riktigt bra och framför allt har en scennärvaro som inga av de andra bidragen kommer i närheten av. Såååå söööt! Så ljuuuuvlig! Herre min gud, jag har återfått tron på kommersiell musik. Och riktigt sugen på den där lille chokladpralinen blev jag på kuppen. Tydligen har han komponerat musiken helt själv dessutom. Vilken grabb! Vilken LÅT! Mmmm...
Vem är tanten egentligen?
Igår fick jag ett sms av mamma om hur hon sörjde att hon inte hade en till dotter som hon kunde gifta bort till norsken "så söööt! så musikaaaalisk! så ljuuuuvlig!" och jag log lite åt tantvarningen.
Norsken vann visst, det var ju otippat, man hade ju blivit lite cynisk när det gällde eurovisionröstningen, och idag när jag mötte Emmanuela på gatan så var det första hon tog upp den norska sången "Det bästa bidraget till Eurovision NÅGONSIN!"
Så nu kollade jag in Youtube, den lille norsken som är söt som en chokladpralin, sjunger riktigt bra och framför allt har en scennärvaro som inga av de andra bidragen kommer i närheten av. Såååå söööt! Så ljuuuuvlig! Herre min gud, jag har återfått tron på kommersiell musik. Och riktigt sugen på den där lille chokladpralinen blev jag på kuppen. Tydligen har han komponerat musiken helt själv dessutom. Vilken grabb! Vilken LÅT! Mmmm...
Vem är tanten egentligen?
Rekordsnabb återhämtning
Elli är helt återställd, hon sover gott hela nätterna och äter med sin vanliga aptit. Idag vaknade hon som vanligt med sitt goaste leende och efter vällingen lekte vi och kollade på foton tillsammans, det älskar hon.
Medan jag borstade tänderna hörda jag en bituta utanför huset, det var farmor och Panajota som kom för att fråga om Elli ville följa med dem och leka. Alltså ni skulle sett Ellis reaktion när hon hörde farmors röst utifrån, med ett stort leende började hon hyperventilera medan hon sprang mot dörren. Vem kan då neka henne att följa med? Jag spände fast henne i bilen och så for de iväg, alla tre leendes. Vilken fantastisk lycka och trygghet det är att ha personer så nära Elli som hon är så oerhört förtjust i och som vill njuta av hennes sällskap precis hela tiden.
Så nu sitter jag här ensam, och njuter av lugnet, läser lite i min bok och plockar lite i halvstöket.
Medan jag borstade tänderna hörda jag en bituta utanför huset, det var farmor och Panajota som kom för att fråga om Elli ville följa med dem och leka. Alltså ni skulle sett Ellis reaktion när hon hörde farmors röst utifrån, med ett stort leende började hon hyperventilera medan hon sprang mot dörren. Vem kan då neka henne att följa med? Jag spände fast henne i bilen och så for de iväg, alla tre leendes. Vilken fantastisk lycka och trygghet det är att ha personer så nära Elli som hon är så oerhört förtjust i och som vill njuta av hennes sällskap precis hela tiden.
Så nu sitter jag här ensam, och njuter av lugnet, läser lite i min bok och plockar lite i halvstöket.
En olycka kommer aldrig ensam...
Alltså... Sedan Elli föll så olyckligt har hon varit ett litet vrak. Hon har under nätterna vaknat fler gånger än jag kunnat räkna och varit otröstligt gråtande, vilket inte alls är likt henne. Hon har knappt ätit trots att hon visat en vilja till att äta, endast välling har gått ner ordentlig. Hon har petat sig i munnen och massor av saliv har dreglat hela tiden och jag har varit ÖVERTYGAD om att stackarn hållt på att få sina sista kindtänder samtidigt som såret från läppen gjort ont och svidit. Någon sömn har jag knappt fått på tre dagar och jag har delat sängen med en förkrossad Elli medan pappan har varit förvisad till soffan. Igår eftermiddag var jag så slut att jag knappt kunde hålla ögonen öppna under lunchen. Alla skrattade och trodde att jag var utarbetad efter att ha tagit min första hotellfrukost utan hjälp. Detta grämde mig såklart eftersom jag klarat jobbet utan en enda komplikation och dessutom funnit det ganska trevligt.
Så igår eftermiddag högg Elli tag i en bit av farmors sockerkaka och stoppade den i munnen med ett leende. Kort därefter började hon gråta otröstligt och jag tänkte att de där nya tänderna måste göra otroligt ont. Jag har själv nyss fått en ny visdomstand som hindrade mig från att äta normalt i nästan en hel vecka så jag led med lillan.
Lite senare upptäckte jag att Ellis ena kind var helt uppsvullen och jag fick nog. Nu skulle jag minsann kolla munnen på henne hur mycket hon än protesterade, där var kanske en inflammation!
Så bände jag upp Ellis lilla mun under högljudda prtester och krokodiltårar. Vad ser jag? En spik i kinden!
Jag slängde upp Elli på cykeln och körde bort till vår duktige doktor. Hjärtat bultade hårt och jag såg framför mig en ilfartsresa till Chania med efterföljande nedsövning och operation av min stackars, stackars lilla dotter. Det är tur att jag alltid tror det värsta för då ter sig verkligheten sedan så mycket mildare. Vi kom in direkt och medan jag höll hysteriska Elli i ett järngrepp så öppnade doktorn munne och kikade in. "Vad i hela friden är det där?!" utbrast han "En spik, visst är det?" svarade jag. Doktorn svarade inte med gav mig order om att hålla fast Elli så att hon omöjligt kunde röra sig, sedan tåg han en tång och drog ut grejen som satt fast i kindköttet. Ut kom en hårklämma. Ni vet en sån som har tänder som öppnas och bits fast i håret och vars två halvor hålls ihop med en liten spik, en liten sån. Elli skrek och munnen blödde och jag bara gapade medan jag försökte trösta min lilla älskling. Jag minns att jag satte denna klämma i Ellis hår morgonen efter läppolyckan, och att den försvann efter en timme. Hon har för vara att att dem av sig efter ett tag och de försvinner ju lätt så jag har inte ens funderat över var den hade tagit vägen. Men nu vet jag. Det hade bitit sig fast i Ellis kindkött och under två eller tre dagar grävt sig längre och längre in i hennes kind.
Mitt hjärta värker när jag tänker på det, fy tusan vad ont hon måste ha haft! Nu har hon ett öppet sår i kinden och det är viktigt att hålla munnen ren.
Att jag inte kollade tidigare...
Så igår eftermiddag högg Elli tag i en bit av farmors sockerkaka och stoppade den i munnen med ett leende. Kort därefter började hon gråta otröstligt och jag tänkte att de där nya tänderna måste göra otroligt ont. Jag har själv nyss fått en ny visdomstand som hindrade mig från att äta normalt i nästan en hel vecka så jag led med lillan.
Lite senare upptäckte jag att Ellis ena kind var helt uppsvullen och jag fick nog. Nu skulle jag minsann kolla munnen på henne hur mycket hon än protesterade, där var kanske en inflammation!
Så bände jag upp Ellis lilla mun under högljudda prtester och krokodiltårar. Vad ser jag? En spik i kinden!
Jag slängde upp Elli på cykeln och körde bort till vår duktige doktor. Hjärtat bultade hårt och jag såg framför mig en ilfartsresa till Chania med efterföljande nedsövning och operation av min stackars, stackars lilla dotter. Det är tur att jag alltid tror det värsta för då ter sig verkligheten sedan så mycket mildare. Vi kom in direkt och medan jag höll hysteriska Elli i ett järngrepp så öppnade doktorn munne och kikade in. "Vad i hela friden är det där?!" utbrast han "En spik, visst är det?" svarade jag. Doktorn svarade inte med gav mig order om att hålla fast Elli så att hon omöjligt kunde röra sig, sedan tåg han en tång och drog ut grejen som satt fast i kindköttet. Ut kom en hårklämma. Ni vet en sån som har tänder som öppnas och bits fast i håret och vars två halvor hålls ihop med en liten spik, en liten sån. Elli skrek och munnen blödde och jag bara gapade medan jag försökte trösta min lilla älskling. Jag minns att jag satte denna klämma i Ellis hår morgonen efter läppolyckan, och att den försvann efter en timme. Hon har för vara att att dem av sig efter ett tag och de försvinner ju lätt så jag har inte ens funderat över var den hade tagit vägen. Men nu vet jag. Det hade bitit sig fast i Ellis kindkött och under två eller tre dagar grävt sig längre och längre in i hennes kind.
Mitt hjärta värker när jag tänker på det, fy tusan vad ont hon måste ha haft! Nu har hon ett öppet sår i kinden och det är viktigt att hålla munnen ren.
Att jag inte kollade tidigare...
Det blev i alla fall inga stygn
Min lilla docka sprang glatt ut ur kusin Efterpis rum med en bit papper och två färgglada pennor i högsta hugg, redo att rita fina streck tillsammans med farmor i storarummet. Men så hände nåt. Elli snubblade och föll så hemskt olyckligt rakt på en marmorkant och spräckte sin fina lilla läpp, rakt på den perfekta amorbågen.
Jag såg att hon föll, för jag kom gående precis bakom henne, och först sa jag bara oj. Men så fick jag syn på allt blod och sprickan som i början såg alldeles mycket värre ut än den gjorde efter ett tag. Jag fick bilden av en harmynt flicka framför mig och grabbade tag i Elli och en bit papper att torka blodet med. Sedan sprang jag mot läkarmottagningen med Efi hack i häl och en skrikande stackars Elli i famnen. Väl framme, vilket tog ca en minut eftersom Efi bor granne med läkarmottagningen, så hade Elli redan tystnat, och alla tanterna i väntrummet menade att hon inte behövde nån doktor för "det där lilla såret", men jag insisterade på att det åtminsone skulle tittas på. Vi fick gå före och doktorn tyckte att stygn nog skulle vara bra, ett eller två. Men de skulle vara så små som möjligt för att inte förstöra den lilla läppens utseende "Det är ju ansiktet, och hon är ju flicka...". Så hon skickade oss vidare till hennes man som har en privatklinik i byn. Han sa samma sak men satte även på ett specialplåster som han hoppades kunde räcka, annars fick vi åka till Chania för stygnet. Suck!
Vi åkte hem och plåstret lossnade direkt, men sedan somnade Elli helt utmattad så vi lät henne sova och sa att vi kanske skulle åka till Chania när hon vaknat. Det blev slutligen inga stygn, för en tredje läkare sa att ett stygn där skulle förmodligen bara göra ärret mer synligt i framtiden och eftersom Elli är så liten så är läkeköttet så otroligt starkt att ärret med tiden knappt kommer synas alls. Så vi åkte hem igen.
Elli var rättså gladlynt resten av dagen, men idag är hon lite gnällig. Jag tror att det spänner och kliar och gör ont ibland. Det är ju ett besvärligt ställe att ha en spricka. Minst sagt.
Här är sprickan ca 6 timmar gammal och ser redan bättre ut. Det kommer nog inte synas nämnvärt när det väl ha läkt ihop.
Jag såg att hon föll, för jag kom gående precis bakom henne, och först sa jag bara oj. Men så fick jag syn på allt blod och sprickan som i början såg alldeles mycket värre ut än den gjorde efter ett tag. Jag fick bilden av en harmynt flicka framför mig och grabbade tag i Elli och en bit papper att torka blodet med. Sedan sprang jag mot läkarmottagningen med Efi hack i häl och en skrikande stackars Elli i famnen. Väl framme, vilket tog ca en minut eftersom Efi bor granne med läkarmottagningen, så hade Elli redan tystnat, och alla tanterna i väntrummet menade att hon inte behövde nån doktor för "det där lilla såret", men jag insisterade på att det åtminsone skulle tittas på. Vi fick gå före och doktorn tyckte att stygn nog skulle vara bra, ett eller två. Men de skulle vara så små som möjligt för att inte förstöra den lilla läppens utseende "Det är ju ansiktet, och hon är ju flicka...". Så hon skickade oss vidare till hennes man som har en privatklinik i byn. Han sa samma sak men satte även på ett specialplåster som han hoppades kunde räcka, annars fick vi åka till Chania för stygnet. Suck!
Vi åkte hem och plåstret lossnade direkt, men sedan somnade Elli helt utmattad så vi lät henne sova och sa att vi kanske skulle åka till Chania när hon vaknat. Det blev slutligen inga stygn, för en tredje läkare sa att ett stygn där skulle förmodligen bara göra ärret mer synligt i framtiden och eftersom Elli är så liten så är läkeköttet så otroligt starkt att ärret med tiden knappt kommer synas alls. Så vi åkte hem igen.
Elli var rättså gladlynt resten av dagen, men idag är hon lite gnällig. Jag tror att det spänner och kliar och gör ont ibland. Det är ju ett besvärligt ställe att ha en spricka. Minst sagt.
Här är sprickan ca 6 timmar gammal och ser redan bättre ut. Det kommer nog inte synas nämnvärt när det väl ha läkt ihop.
Jo Design
Idag jobbade jag mitt andra skift i butiken, det var dött och ingenting såldes. Men jag fick fyra timmars lugn och ro att sitta och läsa min underbara bok "The tenant at Wildfell Hall", så jag klagar inte en sekund. Fast det skulle ha känts mer berättigat om jag åtminstone fått sälja ett litet plagg. Såhär ser mina små klänningar ut på plats i butiken. Det är roligt, trots att endast en enda sålts hittills...
Bättre sent än aldrig?
Påsken var ju typ hundra veckor sedan nu, men jag blev påmind om den när jag satt och laddade upp bilder från kameran. Vore ju taskigt att inte dela med mig av dem, speciellt med tanke på att Elli var söt som en grekisk dessert i sin guldklänning och fina pippilottor.
Elli och hennes pappa är på väg ner i byn för att ta en påskakaffe /-juice. På störtcoola hojen som morfar hade med sig från Sverige förra året.
Gulle.
Elli med kusin Efterpi.
Elli med sin mamma (dvs mig) i väntan på att få gå till kyrkan. Klockan är strax inna 23 på kvällen.
Elli på plats vid kyrkan. Svärfar insisterade på att vara där en hel timme innan för att få plats. Vi var i stort sett ensamma där till tio minuter innan tolvslaget. Men svärfars ord är lag. Puh.
Elli gnällde inte en sekund trots att hon var trött som en björn i december. Hon bara hängde sådär på Aris eller min axel i drygt en timme. Finisen.
Panajota var sur över nåt. Och med största sannolikhet alldeles övertrött. Nu vankas det inälvsmat (klockan är nästan ett på natten) och kycklingsoppa. Sen gick jag och Aris ut en stund, men gick hem rättså fort eftersom vi var mycket trötta. Elli fick sova hos farmor.
Elli och hennes pappa är på väg ner i byn för att ta en påskakaffe /-juice. På störtcoola hojen som morfar hade med sig från Sverige förra året.
Gulle.
Elli med kusin Efterpi.
Elli med sin mamma (dvs mig) i väntan på att få gå till kyrkan. Klockan är strax inna 23 på kvällen.
Elli på plats vid kyrkan. Svärfar insisterade på att vara där en hel timme innan för att få plats. Vi var i stort sett ensamma där till tio minuter innan tolvslaget. Men svärfars ord är lag. Puh.
Elli gnällde inte en sekund trots att hon var trött som en björn i december. Hon bara hängde sådär på Aris eller min axel i drygt en timme. Finisen.
Panajota var sur över nåt. Och med största sannolikhet alldeles övertrött. Nu vankas det inälvsmat (klockan är nästan ett på natten) och kycklingsoppa. Sen gick jag och Aris ut en stund, men gick hem rättså fort eftersom vi var mycket trötta. Elli fick sova hos farmor.
Busy bee
Så mycket action och så lite tid för alla de tankar som plötsligt virvlar runt i skallen. Det är lite som att vakna ur en lätt vila. Färgerna och konturerna är plötsligt lite klarare och starkare, kanske som när man utan att veta om det gått runt med dålig syn och till slut får se världen genom ett par glasögon - med rätt skärpa. Eller så överdriver jag lite... Men det är många tankar och minnen som kommit upp till den medvetna tankeverksamheten på sistone. Och ju mer jag gör, desto mer syns jag. Man måste våga pressa sig fram ibland, även om det tar emot. Som en vitlöksklyfta ur en vitlökspress. Det är det som kanske gör den stora skillnaden.
I förrgår såldes min första klänning, det var en härlig känsla. Jag har satt mellan 20-25 € i pris på alla klänningarna jag gjort hittills och den som gick fick jag 25 för. Men pengarna var verkligen inte det som skapade den så ofantligt tillfredsställande känslan inombords, utan det faktum att någon - en grek! - var villig att betala för att få i sin ägo något som jag designat och skapat. Svindlande härligt! Så nu jobbar jag på att få ihop ett litet lager inför sommaren då jag kommer jobba rättså mycket och kanske inte få så mycket tid över för annat. Men det är så himla roligt! Jag längtar till varje syund jag får sitta i lugn och ro och knepa på mina små projekt. Bilder måste jag ju få till åt er snart...
Precis som min faster Lisa gjorde påmint i sin kommentar till nedanstående inlägg så gör sig min farmor så oerhört påmind plötsligt. Inte bara i spegeln längre, utan även i min nya livsstil. Farmor var en väldigt levande människa och njöt oerhört i skapandet. Hon målade en del men största passionen på äldre dagar var nog ändå sömnaden. När jag ritar mönster och beställer Burda, trär min fina symsakin eller irriterar mig på det faktum att jag inte ägen en overlockmaskin för att kunna göra riktigt professionella kastningar så finns farmor i mina tankar. Och kanske allra mest när jag slarvar lite, haha! Tänk så kul hon hade tyckt att det var om hon visste att jag skulle gå rakt i hennes fotspår, och tänk så roligt vi hade kunnat ha ihop i detta fantastiska skapande! Men på detta vis hålls, om inte farmor själv, så åtminstone minnet av henne, levande. Och det är en härlig känsla. Söta, jobbiga, knäppa, galna, gulliga farmor. Plötsligt minns jag henne så mycket tydligare än tidigare.
Idag var jag ute på en promenad med Elli och Panajota och av en slump gick vi förbi den mest populära frisörsalongen i stan. Frisörskan som driver den heter Ioanna och är bästa vän med ägaren av Portrait (klädbutiken). Av ytterligare en slump satt Xrisoula där inne och blev fixad i håret och när damerna fick syn på mig ute på gatan så blev jag genast inropad. Ioanna ville ha min åsikt om frisyren hon häll på att skapa åt sin väninna och utbrast i nästa andetag "Och nääär ska du klippa mitt hår?" Jag minns att jag var hos henne och blev färgad ett par dagar innan Elli föddes, och då berättade jag att jag är utbildad till frisör. Jag frågade henne om hon inte blev klippt av tjejen hon jobbar med, men då svarade hon bara med finurlig blick att hon var sugen på att testa någon ny. Klart att jag spekulerar i om hon är ute efter mina skills i sin salong. Det vore ju fantastiskt roligt, men då är ju frågan när jag skulle ha tid med det. Men man kan ju ta det lite lugnt och se hur saker utvecklar sig.
Nu i maj sätter jag nog igång på allvar som butiksbiträde, två gånger i veckan som standard, men även längre tidsperioder när Xrisoula reser iväg. Sedan i juni tar jag över efter Eleni som frukostvärdinna på hotellet. Däremellan blir det till att sy flickklänningar och förhoppningsvis skriva en text eller två. Det blir en rolig sommar det här!
Vi var förresten ute igår, det blev lite blött och det dansades en hel del. Man kan säga att vi kickstartade säsongen, och det gjorde vi riktigt bra. Fram tills att min överkänslige make sa att "det var dags att ta hem mig". Som den mannen har ändrats på bara tre år alltså... Helt otroligt.
Och just det! Idag firar jag tre år i Paleohora dessutom! Grattis mitt älskade Palleparadis på vår three-year-anniversary! Många fler kommer det att bli.
I förrgår såldes min första klänning, det var en härlig känsla. Jag har satt mellan 20-25 € i pris på alla klänningarna jag gjort hittills och den som gick fick jag 25 för. Men pengarna var verkligen inte det som skapade den så ofantligt tillfredsställande känslan inombords, utan det faktum att någon - en grek! - var villig att betala för att få i sin ägo något som jag designat och skapat. Svindlande härligt! Så nu jobbar jag på att få ihop ett litet lager inför sommaren då jag kommer jobba rättså mycket och kanske inte få så mycket tid över för annat. Men det är så himla roligt! Jag längtar till varje syund jag får sitta i lugn och ro och knepa på mina små projekt. Bilder måste jag ju få till åt er snart...
Precis som min faster Lisa gjorde påmint i sin kommentar till nedanstående inlägg så gör sig min farmor så oerhört påmind plötsligt. Inte bara i spegeln längre, utan även i min nya livsstil. Farmor var en väldigt levande människa och njöt oerhört i skapandet. Hon målade en del men största passionen på äldre dagar var nog ändå sömnaden. När jag ritar mönster och beställer Burda, trär min fina symsakin eller irriterar mig på det faktum att jag inte ägen en overlockmaskin för att kunna göra riktigt professionella kastningar så finns farmor i mina tankar. Och kanske allra mest när jag slarvar lite, haha! Tänk så kul hon hade tyckt att det var om hon visste att jag skulle gå rakt i hennes fotspår, och tänk så roligt vi hade kunnat ha ihop i detta fantastiska skapande! Men på detta vis hålls, om inte farmor själv, så åtminstone minnet av henne, levande. Och det är en härlig känsla. Söta, jobbiga, knäppa, galna, gulliga farmor. Plötsligt minns jag henne så mycket tydligare än tidigare.
Idag var jag ute på en promenad med Elli och Panajota och av en slump gick vi förbi den mest populära frisörsalongen i stan. Frisörskan som driver den heter Ioanna och är bästa vän med ägaren av Portrait (klädbutiken). Av ytterligare en slump satt Xrisoula där inne och blev fixad i håret och när damerna fick syn på mig ute på gatan så blev jag genast inropad. Ioanna ville ha min åsikt om frisyren hon häll på att skapa åt sin väninna och utbrast i nästa andetag "Och nääär ska du klippa mitt hår?" Jag minns att jag var hos henne och blev färgad ett par dagar innan Elli föddes, och då berättade jag att jag är utbildad till frisör. Jag frågade henne om hon inte blev klippt av tjejen hon jobbar med, men då svarade hon bara med finurlig blick att hon var sugen på att testa någon ny. Klart att jag spekulerar i om hon är ute efter mina skills i sin salong. Det vore ju fantastiskt roligt, men då är ju frågan när jag skulle ha tid med det. Men man kan ju ta det lite lugnt och se hur saker utvecklar sig.
Nu i maj sätter jag nog igång på allvar som butiksbiträde, två gånger i veckan som standard, men även längre tidsperioder när Xrisoula reser iväg. Sedan i juni tar jag över efter Eleni som frukostvärdinna på hotellet. Däremellan blir det till att sy flickklänningar och förhoppningsvis skriva en text eller två. Det blir en rolig sommar det här!
Vi var förresten ute igår, det blev lite blött och det dansades en hel del. Man kan säga att vi kickstartade säsongen, och det gjorde vi riktigt bra. Fram tills att min överkänslige make sa att "det var dags att ta hem mig". Som den mannen har ändrats på bara tre år alltså... Helt otroligt.
Och just det! Idag firar jag tre år i Paleohora dessutom! Grattis mitt älskade Palleparadis på vår three-year-anniversary! Många fler kommer det att bli.
Designer/sömmerska-butiksbiträde-skribent-frukostvärdinna-mamma
Ja, det är mycket på gång i sagovärlden här på Kreta. Efter 2,5 år som runtlallande mamma har det börjat blåsa till ordentligt i mitt liv. Att jag skulle vara frukostvärdinna på hotellet i sommar var bestämt sedan i höstas, och skrivandet är ju något jag hållt på med mer eller mindre sedan 2006. Men att jag skulle börja designa och sälja barnkläder hade väl få kunnat ana för bara någon månad sedan?
Jag nämnde i tidigare inlägg att jag skulle sälja väskor i Zoes mammas butik. Men efter att ha sytt ett par väskor och diskuterat saken med Zoe och hennes mamma så insåg jag att jag knappt ens skulle gå runt på försäljningen. Dels kostar materialet och dels ska ju butiksägaren ha en andel av vinsten vid försäljning. Och då har jag inte ens räknat in tiden det tar att sy väskorna. I en mammas liv är tid det dyrbaraste man har, ja, förutom själva barnet då kanske. Så det kändes mer som ett litet hobbyprojekt än något som skulle inbringa pengar, men det var väl ganska okej egentligen.
Men så sydde jag en flickklänning och min svägerska Emmanuela råkade få syn på den när hon stack in huvudet en förmiddag. Hon blev väldigt förtjust och föreslog att jag skulle sy sådana istället och kanske kunna sälja dem i en annan, lite mer fancy butik här i stan, som ägs av Aris nästkusin. Jag var väl ganska tveksam till om hon ville det, men Emmanuela insisterade så vi traskade dit senare under dagen - det skadar ju inte att fråga. Emmanuela sa att varje klänning lätt skulle kunna säljas för 20-25 €, särskilt eftersom denna butik har lite dyrare sortiment än de större kedjorna, samtidigt är det nog byns mest uppskattade klädbutik. I alla fall, Xrisoula, som äger butiken som förresten heter Portrait, sken upp som en sol när jag berättade om mitt ärende och sa på en gång att hon skulle göra i ordning en hörna åt mina kläder, hon ville inte ens ha någonting för det. Däremot, sa hon, att jag gärna fick en deltidsanställning om jag ville. Om jag ville!
Så i nästa vecka så ska jag trasta bort till Portrait med min första kollektion sommarklänningar. Fem stycken har jag lyckats slänga ihop under de senaste dagarna och jag är inte så lite nervös inför mottagandet. Nu har jag börjat jobba på en byxmodell, men det är inte det allra lättaste att få till storlekarna när man skapar från scratch. Tur att jag har Elli och Panajota som måttstockar, det är i alla fall något att utgå ifrån.
Så det blir hotellet tre dagar i veckan, butiken två dagar i veckan och därutöver hoppas jag tvingas sy en del och naturligtvis hoppas jag att skrivjobben fortsätter att trilla in (det är än så länge där de riktiga pengarna finns). Ja, också är jag ju mamma också, det viktigaste av allt.
Ville bara ge er en förklaring till varför det är så tyst här just nu, jag har verkligen inte någon tid över. Klockan är nära midnatt och imorgon ringer klockan strax efter sex då det är dags att gå till hotellet för att förbereda proino (frukost).
Men jag har inte känt mig såhär tillfreds i livet på mycket länge, och det färgar av sig på allt jag gör. Eller så är det allt jag gör som färgar av sig på min tillfredsställelse?
Jag nämnde i tidigare inlägg att jag skulle sälja väskor i Zoes mammas butik. Men efter att ha sytt ett par väskor och diskuterat saken med Zoe och hennes mamma så insåg jag att jag knappt ens skulle gå runt på försäljningen. Dels kostar materialet och dels ska ju butiksägaren ha en andel av vinsten vid försäljning. Och då har jag inte ens räknat in tiden det tar att sy väskorna. I en mammas liv är tid det dyrbaraste man har, ja, förutom själva barnet då kanske. Så det kändes mer som ett litet hobbyprojekt än något som skulle inbringa pengar, men det var väl ganska okej egentligen.
Men så sydde jag en flickklänning och min svägerska Emmanuela råkade få syn på den när hon stack in huvudet en förmiddag. Hon blev väldigt förtjust och föreslog att jag skulle sy sådana istället och kanske kunna sälja dem i en annan, lite mer fancy butik här i stan, som ägs av Aris nästkusin. Jag var väl ganska tveksam till om hon ville det, men Emmanuela insisterade så vi traskade dit senare under dagen - det skadar ju inte att fråga. Emmanuela sa att varje klänning lätt skulle kunna säljas för 20-25 €, särskilt eftersom denna butik har lite dyrare sortiment än de större kedjorna, samtidigt är det nog byns mest uppskattade klädbutik. I alla fall, Xrisoula, som äger butiken som förresten heter Portrait, sken upp som en sol när jag berättade om mitt ärende och sa på en gång att hon skulle göra i ordning en hörna åt mina kläder, hon ville inte ens ha någonting för det. Däremot, sa hon, att jag gärna fick en deltidsanställning om jag ville. Om jag ville!
Så i nästa vecka så ska jag trasta bort till Portrait med min första kollektion sommarklänningar. Fem stycken har jag lyckats slänga ihop under de senaste dagarna och jag är inte så lite nervös inför mottagandet. Nu har jag börjat jobba på en byxmodell, men det är inte det allra lättaste att få till storlekarna när man skapar från scratch. Tur att jag har Elli och Panajota som måttstockar, det är i alla fall något att utgå ifrån.
Så det blir hotellet tre dagar i veckan, butiken två dagar i veckan och därutöver hoppas jag tvingas sy en del och naturligtvis hoppas jag att skrivjobben fortsätter att trilla in (det är än så länge där de riktiga pengarna finns). Ja, också är jag ju mamma också, det viktigaste av allt.
Ville bara ge er en förklaring till varför det är så tyst här just nu, jag har verkligen inte någon tid över. Klockan är nära midnatt och imorgon ringer klockan strax efter sex då det är dags att gå till hotellet för att förbereda proino (frukost).
Men jag har inte känt mig såhär tillfreds i livet på mycket länge, och det färgar av sig på allt jag gör. Eller så är det allt jag gör som färgar av sig på min tillfredsställelse?
Fokus på annat håll
Hej hej alla sötingar där ute! Jag är lite insnöad på annat för tillfället och tycker hemskt synd om min blogg, som är den som har fått lida för sin mammas andra passioner den senaste tiden.
Jag har varit tillbaka en vecka under denna vecka har jag hunnit sy:
En hängmatta
Ett par byxor åt mig själv
2 par byxor åt Elli
En gravidkjol åt Eleni
2 väskor att sälja i Zoes mammas (Donnas) butik (det ska bli ett femtal till innan de kommer ut i butiken)
En klänning i stl. 98 att sälja i Donnas butik (det ska bli ett femtal till innan de kommer ut i butiken)
Jag fick ju med mig en hel del tyger från Sverige.
Dessutom har finaste och bästa Ellie (det är tur att Elli och Ellie stavar sina namn olika) kommit tillbaka från fem månader i Indien och vi har intensivumgåttsvarenda liten stund vi har kunnat. Vi går promenader, snicksnackar och bara njuter så vansinnigt över att ha funnit varandra i denna isolerade lilla by. Det är aldrig en tyst stund när vi är tillsammans.
Igår frågade hon mig om jag inte kunde hjälpa henne att komma igång inför jobbsäsongen. "Det är klart" svarade jag, som man gör när en vän ber en om hjälp med något. "Ok" sa Ellie "Kan du hitta barnvakt för 1,5 timme imorgon så att jag kan ge dig en helkroppsmassage? Jag har ju inte jobbat på flera månader och jag vill känna mig trygg i mina terapier." Så idag fick jag en helkroppsmassage så skön att det inte finns några svenska ord att beskirva det. Klart man ställer upp för sina vänner. Ellie är alltså en sorts terapeut och många är behandlingarna hon erbjuder. Hon jobbar dels åt det lite "flummigare" hållet med kristaller och reiki, och dels är hon utbildad psykoterapeut och på menyn står allt från massagebehandlingar till hypnosterapi för att t ex bryta negativa mönster. KOmmer ni hit så rekommenderar jag ett besök på Ellies mysiga lilla mottagning.
I dett anu väntar jag på att min lilla Elli ska vakna ur sin dagsdvala och att minm stora Ellie ska komma och hämta oss för vår dagliga promenad.
Sen har det varit värsta påsken också ju! Det får jag berätta om i ett annat inlägg.
Kram på er!
Jag har varit tillbaka en vecka under denna vecka har jag hunnit sy:
En hängmatta
Ett par byxor åt mig själv
2 par byxor åt Elli
En gravidkjol åt Eleni
2 väskor att sälja i Zoes mammas (Donnas) butik (det ska bli ett femtal till innan de kommer ut i butiken)
En klänning i stl. 98 att sälja i Donnas butik (det ska bli ett femtal till innan de kommer ut i butiken)
Jag fick ju med mig en hel del tyger från Sverige.
Dessutom har finaste och bästa Ellie (det är tur att Elli och Ellie stavar sina namn olika) kommit tillbaka från fem månader i Indien och vi har intensivumgåttsvarenda liten stund vi har kunnat. Vi går promenader, snicksnackar och bara njuter så vansinnigt över att ha funnit varandra i denna isolerade lilla by. Det är aldrig en tyst stund när vi är tillsammans.
Igår frågade hon mig om jag inte kunde hjälpa henne att komma igång inför jobbsäsongen. "Det är klart" svarade jag, som man gör när en vän ber en om hjälp med något. "Ok" sa Ellie "Kan du hitta barnvakt för 1,5 timme imorgon så att jag kan ge dig en helkroppsmassage? Jag har ju inte jobbat på flera månader och jag vill känna mig trygg i mina terapier." Så idag fick jag en helkroppsmassage så skön att det inte finns några svenska ord att beskirva det. Klart man ställer upp för sina vänner. Ellie är alltså en sorts terapeut och många är behandlingarna hon erbjuder. Hon jobbar dels åt det lite "flummigare" hållet med kristaller och reiki, och dels är hon utbildad psykoterapeut och på menyn står allt från massagebehandlingar till hypnosterapi för att t ex bryta negativa mönster. KOmmer ni hit så rekommenderar jag ett besök på Ellies mysiga lilla mottagning.
I dett anu väntar jag på att min lilla Elli ska vakna ur sin dagsdvala och att minm stora Ellie ska komma och hämta oss för vår dagliga promenad.
Sen har det varit värsta påsken också ju! Det får jag berätta om i ett annat inlägg.
Kram på er!
The girls are back in town
Nu är vi hemma igen. Visiten till Sverige var precis så bra som den kan vara, massor av vårsol och mysiga möten. Hemkomsten var också fin även om vi fick sitta och vänta i Aten tre timmar mer än annonserat p g a problem med flygplanet. Aris kom, glad som en hyena, och mötte oss på flygplatsen och Elli vägrade låta honom hålla henne - i vanlig blyg ordning. Men det lossnade som tur var snabbt.
Här i Paleohora skiner solen och idag har jag gått runt i enbart linne, och därmed trotsat grekerna lite som fortfarande bär jackor. Jag har hunnit träffa alla mina vänner och delat ut alla presenter och ha ett gnabb med maken om var alla mina pengar hade tagit vägen och sy en väska. Så nu har vardagslunken infunnit sig.
Men det är fint det med.
Elli fick vara riktig påskakärring på skärtorsdagen. Det könns fint i det svenska hjärtat.
Här i Paleohora skiner solen och idag har jag gått runt i enbart linne, och därmed trotsat grekerna lite som fortfarande bär jackor. Jag har hunnit träffa alla mina vänner och delat ut alla presenter och ha ett gnabb med maken om var alla mina pengar hade tagit vägen och sy en väska. Så nu har vardagslunken infunnit sig.
Men det är fint det med.
Elli fick vara riktig påskakärring på skärtorsdagen. Det könns fint i det svenska hjärtat.
Ljuv musik
Efter en härlig dag av påskfirande med goda vänner och deras barn kom vi hem ganska slitna strax innan sju. Elli däckade under den fem minuter långa bilfärden från Carinas lägenhet till vår. Nu är klockan nio och jag hoppas innerligt att hon har somnat för natten.
Jag sitter och korrläser mitt senaste jobb och hoppas hinna bli klar att skicka iväg det ikväll, men det bör inte vara några problem. Medan jag sitter här och slipar på formuleringar till reseannonser hör jag mamma spela musik ute i köket. Volymen är låg för att inte väcka Elli, men tonerna tränger sig in i varenda por på min kropp. Det är Bob Dylan, följd av The Doors och Leonard Cohen och Rolling Stones och en efter en annan magisk artist. Mamma kan det här med musik.
Talade i vanlig ordning med min lille man för en stund sedan, och nu när det bara är en halv vecka kvar tills jag är i Grekland igen så känns det som att längtan dit börjar ta form. Sverige i all ära, med sitt fantastiskt utvecklade sociala system, och underbara natur såhär i vårsolen, och innehavandet av mina älskade familjemedelemmar, och möjligheterna till härlig shopping, men Grekland har nog ändå blivit hemma nu. Det är där jag har min egen familj, mitt eget lilla hus och min egen vardag. Så länge jag kan komma hit ett par-tre gånger om året (längtan kan ju vara en ganska skön känsla och ibland är det lättare att ha en intim kontakt med folk man befinner sig långt ifrån eftersom man aldrig tar de för givna) så är jag mycket lycklig över att få bo precis där jag bor.
I solen, vid havet. Omringad av kärlek.
Jag sitter och korrläser mitt senaste jobb och hoppas hinna bli klar att skicka iväg det ikväll, men det bör inte vara några problem. Medan jag sitter här och slipar på formuleringar till reseannonser hör jag mamma spela musik ute i köket. Volymen är låg för att inte väcka Elli, men tonerna tränger sig in i varenda por på min kropp. Det är Bob Dylan, följd av The Doors och Leonard Cohen och Rolling Stones och en efter en annan magisk artist. Mamma kan det här med musik.
Talade i vanlig ordning med min lille man för en stund sedan, och nu när det bara är en halv vecka kvar tills jag är i Grekland igen så känns det som att längtan dit börjar ta form. Sverige i all ära, med sitt fantastiskt utvecklade sociala system, och underbara natur såhär i vårsolen, och innehavandet av mina älskade familjemedelemmar, och möjligheterna till härlig shopping, men Grekland har nog ändå blivit hemma nu. Det är där jag har min egen familj, mitt eget lilla hus och min egen vardag. Så länge jag kan komma hit ett par-tre gånger om året (längtan kan ju vara en ganska skön känsla och ibland är det lättare att ha en intim kontakt med folk man befinner sig långt ifrån eftersom man aldrig tar de för givna) så är jag mycket lycklig över att få bo precis där jag bor.
I solen, vid havet. Omringad av kärlek.
Update
Sent om sider kommer här nu en uppdatering. Vi kom fram efter en lång dag på resande fot i tisdags. Elli var på gott humör men sov ingenting under hela resan så vi var båda ganska trötta när vi kom fram. På Kastrup träffade vi mamma och Elli var inte alls reserverad som jag trodde att hon skulle vara utan sken upp som en sol när hon fick syn på sin storleende mormor. Sedan skojade de med varandra och skrattade så att de kiknade under hela tågresan hem. Det var ljuvligt.
På onsdagen följde vi med mamma till jobbet eftersom hon jobbade halvdag, det var roligt och alla eleverna blev såklart helsålda på Elli. Särskilt killarna märkte jag, vilket jag fann en aning uppseendeväckande. Eslövs folkhögskola verkar vara en helmysig skola med stor acceptans för människor av alla typer.
Torsdagen innebar lunch med min pappa och senare shopping med en uttvingad lillebror. Idag har vi ätit frukost med min morfar och myst i vårsolen. Nu ligger Elli och mamma här bredvid mig i soffan och snarkar, tätt omslingrade. Så sjukt gulligt. När de vaknar ska vi hälsa på min extramamma Carina och hennes flickor, det ser jag verkligen fram emot.
Sverige visar sig från sin allra bästa sida med sol, vårvärme på 12 grader och leende människor. Åh vad härligt det är att vara hemma! Även om det på Grekland är ännu bättre med riktigt flipflop-väder.
I morgon ska vi ut på landet och hälsa på min pappa, och på söndag kommer min moster Eva och hälsar på, så det är full rulle hela tiden. Men det är som det ska vara. Helmysigt.
På onsdagen följde vi med mamma till jobbet eftersom hon jobbade halvdag, det var roligt och alla eleverna blev såklart helsålda på Elli. Särskilt killarna märkte jag, vilket jag fann en aning uppseendeväckande. Eslövs folkhögskola verkar vara en helmysig skola med stor acceptans för människor av alla typer.
Torsdagen innebar lunch med min pappa och senare shopping med en uttvingad lillebror. Idag har vi ätit frukost med min morfar och myst i vårsolen. Nu ligger Elli och mamma här bredvid mig i soffan och snarkar, tätt omslingrade. Så sjukt gulligt. När de vaknar ska vi hälsa på min extramamma Carina och hennes flickor, det ser jag verkligen fram emot.
Sverige visar sig från sin allra bästa sida med sol, vårvärme på 12 grader och leende människor. Åh vad härligt det är att vara hemma! Även om det på Grekland är ännu bättre med riktigt flipflop-väder.
I morgon ska vi ut på landet och hälsa på min pappa, och på söndag kommer min moster Eva och hälsar på, så det är full rulle hela tiden. Men det är som det ska vara. Helmysigt.
Djur
Jag pratade nyss med pappa i telefon. Ett samtalsämne var det här med husdjur. Pappa har efter många år som hunduppfödare fått nog av ansvaret som följer med djur, och jag förstår honom. Jag är uppvuxen med husdjur, allt från marsvin till hund, häst, fåglar, möss, kaniner, katter och höns. Bland annat. Jag älskar verkligen djur, särskilt häst och hund kan jag sakna, men jag har aldrig varit den ultimata husdjursägaren. Vissa dagar orkar jag liksom inte bry mig, och ett husdjur behöver samma varma omvårdnad vareviga dag så till slut har jag alltid tröttnat. Jag har också efter alla dessa olika typer av husdjur insett hur mycket tid de verkligen tar och vilket engagemang de kräver. Det är som att ha barn faktiskt, fast utan de superstarka band man får till ett barn - det är det enda som inte går att jämföra. Alla husdjursägare där ute som påstår att de älskar sina djur som vore de ens barn - jag förstår deras känslor, men det går verkligen inte att jämföra, tro mig.
Vissa dagar tjatar jag om att skaffa en liten hund, en nätt sak som kan springa lös och leka med Elli. Husdjur tror jag är en mycket nyttig ingrediens i ett barns uppväxt. Men Aris är emot, dels för att vi redan har en hund - ett muskelmonster som tyvärr inte går att ha nära en person under 8 år (han bor numera hos svärmor där han får bättre omvårdnad), och dels för att ett av mina krav är att den skulle få bo inomhus. Aris är av den gammeldagsa grekiska åsikten att djur inte bor tillsammans med människor, de är smutsiga och oberäkneliga. Och att skaffa en hund som ska stå bunden utanför huset året om har jag absolut inte hjärta att göra. Så det får vara.
Pappa berättade om hur han vissa morgnar njuter av utsikten av en hel rådjusflock som ligger och vilar eller strosar runt och betar på gräsmattan utanför hans sovrumsfönster. Och om Korre, ekorren som skuttar omkring på grenarna utanför köksfönstret. Och lille Skutt, kaninen, och den lille katten som stryker omkring huset. Och alla de förbannade mullvadarna, haha! Då känner jag direkt att det är så jag älskar djur som allra mest, i sin naturliga miljö. Hur underbart det än är att gosa in näsan i en mjuk kattpäls så är det ändå häftigare att se katterna jaga möss på klipporna under varma sommarkvällar. Det är kanske skyttens kärlek till frihet som tar överhanden. Eller kanske lathet.
Hos svärmor får dessutom Elli många möjligheter till djurumgänge. Hon föder nämligen upp kaniner och getter och får och ankor och grisar och höns. Alla äts upp så småningom, men även det är ju egentligen en naturlig del av livet, och kanske är det ett vettigare sätt att växa upp än att lära sig att köttet man äter kommer från kyldisken i mataffären. Just nu har svärmor kaninungar och Elli och Panajota leker med dem varje dag efter lunchen, en liten stund innan de åker tillbaka till sina mammor i de rymliga burarna nere på gården. Jag tycker att det är ganska fantastiskt.
Elli Kouneli, Panajota Kota och Efterpi leker i solen med de små kaninbebisarna.
Myyys!
Elli äääälskar djur.
De är så roliga och busiga!
Vissa dagar tjatar jag om att skaffa en liten hund, en nätt sak som kan springa lös och leka med Elli. Husdjur tror jag är en mycket nyttig ingrediens i ett barns uppväxt. Men Aris är emot, dels för att vi redan har en hund - ett muskelmonster som tyvärr inte går att ha nära en person under 8 år (han bor numera hos svärmor där han får bättre omvårdnad), och dels för att ett av mina krav är att den skulle få bo inomhus. Aris är av den gammeldagsa grekiska åsikten att djur inte bor tillsammans med människor, de är smutsiga och oberäkneliga. Och att skaffa en hund som ska stå bunden utanför huset året om har jag absolut inte hjärta att göra. Så det får vara.
Pappa berättade om hur han vissa morgnar njuter av utsikten av en hel rådjusflock som ligger och vilar eller strosar runt och betar på gräsmattan utanför hans sovrumsfönster. Och om Korre, ekorren som skuttar omkring på grenarna utanför köksfönstret. Och lille Skutt, kaninen, och den lille katten som stryker omkring huset. Och alla de förbannade mullvadarna, haha! Då känner jag direkt att det är så jag älskar djur som allra mest, i sin naturliga miljö. Hur underbart det än är att gosa in näsan i en mjuk kattpäls så är det ändå häftigare att se katterna jaga möss på klipporna under varma sommarkvällar. Det är kanske skyttens kärlek till frihet som tar överhanden. Eller kanske lathet.
Hos svärmor får dessutom Elli många möjligheter till djurumgänge. Hon föder nämligen upp kaniner och getter och får och ankor och grisar och höns. Alla äts upp så småningom, men även det är ju egentligen en naturlig del av livet, och kanske är det ett vettigare sätt att växa upp än att lära sig att köttet man äter kommer från kyldisken i mataffären. Just nu har svärmor kaninungar och Elli och Panajota leker med dem varje dag efter lunchen, en liten stund innan de åker tillbaka till sina mammor i de rymliga burarna nere på gården. Jag tycker att det är ganska fantastiskt.
Elli Kouneli, Panajota Kota och Efterpi leker i solen med de små kaninbebisarna.
Myyys!
Elli äääälskar djur.
De är så roliga och busiga!
Vårstädning
Idag har vi städat hotellets reception. Vi sprutade vatten i hela nedervåningen, duttade ut Ajax och sopade och svabbade i evigheter. Sedan spolade vi in mer vatten och sopade lite till. Därefter polerade vi marmorgolvet tills det gnistrade kapp med solen. När golvet var skinande så bar vi in alla de nya möblerna och nu är hotellet redo att motta sina första gäster som kommer den 31:e. Det blev verkligen jättefräscht och fint. Tydligen var det första gången som lounchmöblerna byttes ut sedan öppningen för över 20 år sedan, ni kan nog ana vilket uppsving det blev. Nu kan Aris sitta skönt under sina kvällpass framför TV:n i sommar. Den lyxgåsen.
Riktig sommarvärme är det idag, med svenska mått förstås, men ändå. Elli har ändå åkt på en förkylning. Precis när öroninflammationen hade lagt sig så började näsan snora igen och inatt blev det åter många vändor för att trösta. Suck. Men annars är allt strålande.
Tre dagar kvar.
Riktig sommarvärme är det idag, med svenska mått förstås, men ändå. Elli har ändå åkt på en förkylning. Precis när öroninflammationen hade lagt sig så började näsan snora igen och inatt blev det åter många vändor för att trösta. Suck. Men annars är allt strålande.
Tre dagar kvar.
Nationaldagsfirande
Idag firar Grekland en nationaldag (det finns flera, åtminstone en till - i oktober). Firandet dateras bak till den 25:e mars 1821 då revolutionen mot turkarna satte igång. Det var efter denna revolution som grekerna frigjorde sig från det turkiska styret, som härskat i nära 400 år, och blev självständiga. Det är en mycket stor dag för grekerna och än idag finns det mycket agg mellan turkar och greker. Ärren sitter djupt i folkminnet. Lyckligtvis minskar fördomarna och ilskan mot grannarna för varje år som går. Man måste ju tänka framåt.
I alla fall. Den 25:e mars är naturligtvis en helgdag, ingen jobbar och alla affärer är stängda. Skolbarnen går parad genom byn och invånarna står uppradade för att beskåda de finklädda små nationalisterna. Det är ganska rörande tycker jag, men så är jag också extremt blödig. Tänk den dag då lilla Elli ska gå där, hand i hand med en jämgammal, klädd i vitt och blått, med lite ovisshet i blicken. Som jag kommer grina... Nästa år får vi i alla fall se Panajota gå, hittills har det bara varit Efterpi i familjen som generat sökt våra blickar från ledet.
Efter paraden var det, såklart, lunch hos svärmor, gäster var inbjudna och svärmor har förberett mat i dagarna tre. Allt fanns! Kyckling, pilaffiris, kanin, fläskkött, kalitsounia, staka, sallader och bläckfisk för de som fastar. Ingen av gästerna fastade, så det var bara Emmanouela och Vasilis från familjen som åt fastematen. Vet inte om jag har nämnt det men när man fastar får man ju inte äta kött- eller mjölkprodukter. Men djur som inte har blod får man äta - därav bläckfisken. Bläckfisk är för övrigt en ganska vanlig maträtt här, i havet finns massor! Jag gillar det dock inte, om det inte handlar om friterade bläckfiskringar förstås.
Som vi åt sedan! Åååh, vad gott det var! Speciellt pilaffiriset är en personlig favorit, och kaninen smälte i munnen... Mmm! Sen gick vi hem, jag sydde en jump suit åt Elli medan hon sov, men den blev tyvärr alldeles för stor så den får vänta till hösten. Minst. Men det gör inget, sömnad är bästa avslappningen för mig och lagom till att jag var klar så vaknade lillan. Resten av kvällen har vi myst i soffan alla tre, ätit lite kvällsmat och kollat på grekiska filmer om revolutionen. Nu har lillan lagts för kvällen och jag är ganska redo för att sova själv. Men det får bli en timmes lungt soffmys till först.
Titta såna sötingar!
Smälter man inte?
Elli i sin älskade yayas famn.
Elli i Panajotas mindre mjuka grepp.
Yaya Efi älskar sina barnbarn mer än allt annat på jorden. Hon säger att barnbarnen är som två gånger ens egna barn. Det låter nästan för maffigt för att vara sant.
Söta, söta lilla Panajotatrollet.
Elli fick såklart en ankballong. Hon älskar ankor. Och ballonger. Hon kramade och bankade på sin anka och pekade åt alla att beundra den. Till slut lyckades den flyga iväg förstås och då vinkade Panajota och skrek efter den "Trevlig resa!". Det var så sött tyckte jag. Elli är lyckligtvis för liten för att bli uppriven, hon pekade bara efter ballongen med förvånad blick tills den flugit så långt bort att man inte kunde se den längre. Då glömdes den snabbt bort igen.
Elli sitter en stund hos pappous Lefteris.
Pappous kan också mata.
Nämen. Så fina...
Jag och Elli kvällsmyser.
Sista timmen innan läggdags är det alltid mycket mys och bus i soffan. Såhär ser det ofta ut då. Gullegull.
I alla fall. Den 25:e mars är naturligtvis en helgdag, ingen jobbar och alla affärer är stängda. Skolbarnen går parad genom byn och invånarna står uppradade för att beskåda de finklädda små nationalisterna. Det är ganska rörande tycker jag, men så är jag också extremt blödig. Tänk den dag då lilla Elli ska gå där, hand i hand med en jämgammal, klädd i vitt och blått, med lite ovisshet i blicken. Som jag kommer grina... Nästa år får vi i alla fall se Panajota gå, hittills har det bara varit Efterpi i familjen som generat sökt våra blickar från ledet.
Efter paraden var det, såklart, lunch hos svärmor, gäster var inbjudna och svärmor har förberett mat i dagarna tre. Allt fanns! Kyckling, pilaffiris, kanin, fläskkött, kalitsounia, staka, sallader och bläckfisk för de som fastar. Ingen av gästerna fastade, så det var bara Emmanouela och Vasilis från familjen som åt fastematen. Vet inte om jag har nämnt det men när man fastar får man ju inte äta kött- eller mjölkprodukter. Men djur som inte har blod får man äta - därav bläckfisken. Bläckfisk är för övrigt en ganska vanlig maträtt här, i havet finns massor! Jag gillar det dock inte, om det inte handlar om friterade bläckfiskringar förstås.
Som vi åt sedan! Åååh, vad gott det var! Speciellt pilaffiriset är en personlig favorit, och kaninen smälte i munnen... Mmm! Sen gick vi hem, jag sydde en jump suit åt Elli medan hon sov, men den blev tyvärr alldeles för stor så den får vänta till hösten. Minst. Men det gör inget, sömnad är bästa avslappningen för mig och lagom till att jag var klar så vaknade lillan. Resten av kvällen har vi myst i soffan alla tre, ätit lite kvällsmat och kollat på grekiska filmer om revolutionen. Nu har lillan lagts för kvällen och jag är ganska redo för att sova själv. Men det får bli en timmes lungt soffmys till först.
Titta såna sötingar!
Smälter man inte?
Elli i sin älskade yayas famn.
Elli i Panajotas mindre mjuka grepp.
Yaya Efi älskar sina barnbarn mer än allt annat på jorden. Hon säger att barnbarnen är som två gånger ens egna barn. Det låter nästan för maffigt för att vara sant.
Söta, söta lilla Panajotatrollet.
Elli fick såklart en ankballong. Hon älskar ankor. Och ballonger. Hon kramade och bankade på sin anka och pekade åt alla att beundra den. Till slut lyckades den flyga iväg förstås och då vinkade Panajota och skrek efter den "Trevlig resa!". Det var så sött tyckte jag. Elli är lyckligtvis för liten för att bli uppriven, hon pekade bara efter ballongen med förvånad blick tills den flugit så långt bort att man inte kunde se den längre. Då glömdes den snabbt bort igen.
Elli sitter en stund hos pappous Lefteris.
Pappous kan också mata.
Nämen. Så fina...
Jag och Elli kvällsmyser.
Sista timmen innan läggdags är det alltid mycket mys och bus i soffan. Såhär ser det ofta ut då. Gullegull.
Nedräkningen börjar... nu!
Om en vecka, tjalallallalla, så åker vi, tjalallallalla, till S V E R I G E. Tjalallallallalla!
Varj gång jag ska resa hem så skriver jag en lista med saker jag vill göra och handla när jag är i Sverige. Den kan nog uppfattas som lite underhållande för vissa, så jag delar med mig:
Köpa bikinis
Köpa tyger (t ex styvt tyg, klänningstyg och barnvelour), gummitråd, framilonband, och annat på Stoff och Stil
Se Män som hatar kvinnor pa bio
Se andra svenska filmer, fast hemma
Köpa boken Skynda att älska
Köpa en flaska Remouladesås
Äta Thaimat
Äta McDonalds sunkburgare
Ha en tacokväll
Köpa en ljus, skimrande ögonskugga, en mascara och en våt eyeliner
Köpa Astrid Lindgren-filmer
Kanske en ny billig sulky?
Busfabriken?
Ansiktsbehandling
Frisören 7/4 kl 14.00
Vräka Kinapuffar
Lakrits!!
Varje dag kommer nya tillägg och längst ner på listan står det, med versaler:
SPARA PENGAR, LÅT INTE SHOPPINGDJÄVULEN TA DIG, DET ÄR BRA ATT HA NÅGRA € KVAR NÄR DU KOMMER HEM!
Som om det skulle hjälpa liksom... sssäkert.
Men skit samma. Idag är det alltså en vecka kvar. Nästa tisdag vid halv elva lyfter vi från Chania flygplats, tre kvart senare är vi i Aten där vi får försöka roa oss i tre timmar innan vi får boarda nästa plan som på drygt tre timmar tar oss till Kastrup. Jag ska göra mitt bästa för att hålla Elli vaken till flygtur nummer två så att hon kan sova sig igenom större delen av resan, det vore skönt för oss båda. På Kastrup väntar sedan min mammi, förmodligen studsande av otålighet.
Aaah, det ögonblicket, när man stiger in i ankomsthallen, med en hel semester framför sig och en massa uppbunkrad längtan som efter några sekunder kommer att frigöras ur kroppen. Jag får syn på mamma som står där i sin svarta kappa eller kavaj, en stor sjal, fixat hår och strålande leende. Hon tränger sig igenom folkmassan och ser ingen annan än oss, målet är att ta sig fram. Lejonet har tagit sikte på sitt byte och inget kan stoppa henne. Så kramas vi i evigheter och mamma försöker charma Elli som är mycket skeptisk och antagligen en aning förvirrad. Elli greppar tag lite extra i min tröjärm och kniper med sina små fläskben om min midja. "Vem är denna överväldigande tant egentligen? Jag tycker mig känna igen henne..." På mig tränger en tår fram i ögonvrån när jag kramar mamma hårt, hårt. Efter någon minut sansar vi oss och styr kosan mot tåget som ska ta oss till Malmö. Där väntar mammas bil vid stationen och en kvart senare är vi hemma. Antagligen är då klockan sex ungefär.
En vecka kvar...
Varj gång jag ska resa hem så skriver jag en lista med saker jag vill göra och handla när jag är i Sverige. Den kan nog uppfattas som lite underhållande för vissa, så jag delar med mig:
Köpa bikinis
Köpa tyger (t ex styvt tyg, klänningstyg och barnvelour), gummitråd, framilonband, och annat på Stoff och Stil
Se Män som hatar kvinnor pa bio
Se andra svenska filmer, fast hemma
Köpa boken Skynda att älska
Köpa en flaska Remouladesås
Äta Thaimat
Äta McDonalds sunkburgare
Ha en tacokväll
Köpa en ljus, skimrande ögonskugga, en mascara och en våt eyeliner
Köpa Astrid Lindgren-filmer
Kanske en ny billig sulky?
Busfabriken?
Ansiktsbehandling
Frisören 7/4 kl 14.00
Vräka Kinapuffar
Lakrits!!
Varje dag kommer nya tillägg och längst ner på listan står det, med versaler:
SPARA PENGAR, LÅT INTE SHOPPINGDJÄVULEN TA DIG, DET ÄR BRA ATT HA NÅGRA € KVAR NÄR DU KOMMER HEM!
Som om det skulle hjälpa liksom... sssäkert.
Men skit samma. Idag är det alltså en vecka kvar. Nästa tisdag vid halv elva lyfter vi från Chania flygplats, tre kvart senare är vi i Aten där vi får försöka roa oss i tre timmar innan vi får boarda nästa plan som på drygt tre timmar tar oss till Kastrup. Jag ska göra mitt bästa för att hålla Elli vaken till flygtur nummer två så att hon kan sova sig igenom större delen av resan, det vore skönt för oss båda. På Kastrup väntar sedan min mammi, förmodligen studsande av otålighet.
Aaah, det ögonblicket, när man stiger in i ankomsthallen, med en hel semester framför sig och en massa uppbunkrad längtan som efter några sekunder kommer att frigöras ur kroppen. Jag får syn på mamma som står där i sin svarta kappa eller kavaj, en stor sjal, fixat hår och strålande leende. Hon tränger sig igenom folkmassan och ser ingen annan än oss, målet är att ta sig fram. Lejonet har tagit sikte på sitt byte och inget kan stoppa henne. Så kramas vi i evigheter och mamma försöker charma Elli som är mycket skeptisk och antagligen en aning förvirrad. Elli greppar tag lite extra i min tröjärm och kniper med sina små fläskben om min midja. "Vem är denna överväldigande tant egentligen? Jag tycker mig känna igen henne..." På mig tränger en tår fram i ögonvrån när jag kramar mamma hårt, hårt. Efter någon minut sansar vi oss och styr kosan mot tåget som ska ta oss till Malmö. Där väntar mammas bil vid stationen och en kvart senare är vi hemma. Antagligen är då klockan sex ungefär.
En vecka kvar...
Fin
Idag har jag och Elli myst massor, det är märkligt hur det kan skifta från en dag till en annan... Vi spenderade morgonen med att titta på Barnen i Bullerbyn (det var nog mest jag som tittade förstås) och leka. Vid elva gick vi och drack en kaffe och därefter gick vi hem till Efi och åt lunch. Det var så lugnt och trevligt alltihopa och Elli var på topphumör hela dagen. Nu sover hon middag och jag njuter av lugnet. Det är märkligt hur mycket bättre vissa dagar är än andra, trots att de ser i stort sett likadana ut allihopa. Det handlar nog mycket om ens attityd. Ibland är jag supermamman som älskar att leka och busa i timmar, gå promenader och engagera Elli i alla aktiviteter med ett aldrig sinande tålamod. Och ibland är jag tråkmamman som bara vill slappa medan Elli leker för sig själv (vilket aldrig händer, men ändå). Vissa dagar längtar jag innerligt efter syskon till lillan, gärna flera stycken, andra dagar vill jag inte ha fler barn, i alla fall inte de närmaste fem åren.
Men. Varje dag är jag tacksam att jag har henne. Det lilla pulvret. För även när det är som jobbigast och tråkigast så är hon det finaste jag har. Och för varje dag blir hon bara finare.
Men. Varje dag är jag tacksam att jag har henne. Det lilla pulvret. För även när det är som jobbigast och tråkigast så är hon det finaste jag har. Och för varje dag blir hon bara finare.
Månadsdepp eller bara tråkig mamma?
Nu har det varit dött på jobbfronten ett tag, kanske är det bara några dagar, men det känns som en evighet. Jag trodde aldrig att jag skulle bli sån, men om jag bara är mamma hela dagarna blir jag fruktansvärt uttråkad och deppig. Elli vilar middag ett par timmar om dagen och det är under dessa två timmar - och enbart dessa - som jag kan göra något i hobbyväg, ja, eller städväg (vilket det oftast blir) för den delen. Elli är vansinnigt mammig just nu och skulle jag ställa mig och diska, eller få för mig att rita upp ett mönster medan hon är vaken så blir hon väldigt ilsken. Det ska vara lek och tjo för hela slanten, med fullt fokus på henne. Kalla mig bortskämd om ni vill men jag föredrar att bryta av dagen med ett par timmars jobb i lugn och ro. Då är jag dessutom en mycket positivare och tålmodigare mamma resten av dagen. Usch, det känns hemskt att erkänna, men det är faktiskt sant.
Det kan också handla om att jag fortfarande inte är i fas med min kvinnocykel, för det verkar som att jag blir deppig en gång i månaden - ganska exakt. Och aldrig fattar jag varför...
Men titta så snäll och lugn hon är när hon dricker sin älskade välling. Tvinnar håret gör hon ALLTID när hon dricker välling. Min älskade gullplutt.
Det kan också handla om att jag fortfarande inte är i fas med min kvinnocykel, för det verkar som att jag blir deppig en gång i månaden - ganska exakt. Och aldrig fattar jag varför...
Men titta så snäll och lugn hon är när hon dricker sin älskade välling. Tvinnar håret gör hon ALLTID när hon dricker välling. Min älskade gullplutt.
Söndag på gammeldags vis
Här är det något speciellt med söndagar. Och då menar jag inte "ligga-soffan-bakis-äta-pizza-dricka-cocacola". Nä, man klär sig lite finare än andra dagar, inte fancypancy, men ändå. Man tar kanske lite parfym på sig efter duschen. Man är lite extra trevlig mot sina kära och man spenderar tid med familjen. Man går ner i byn tillsammans och dricker en kaffe på något av de trevliga kaféerna, gärna i sällskap med vänner. Där snackar man bort någon timme innan lunch. Till lunch är alla samlade och på menyn står kött. På söndagar är det alltid kött av något slag, vilket här innebär lite extra lyx, det lever kvar sedan gammalt (i vår familj lagas det oftast kötträtter två gånger i veckan och aldrig på onsdagar eller fredagar-det är nåt religöst). Efter lunch rusar man inte hem direkt efter sista tuggan utan stannar en halvtimme extra och umgås med familjen. Jag gillar söndagar väldigt mycket, jag har blivit en mycket familjeorienterad person.
Elli leker utanför kaféet. Alldeles överklädd p g a paranoida föräldrar och öroninflammation.
Elli med sin kompis Gogo utanför Skala.
Elli leker utanför kaféet. Alldeles överklädd p g a paranoida föräldrar och öroninflammation.
Elli med sin kompis Gogo utanför Skala.
Mmm... ni vet
Igår var jag hos svärmor hela eftermiddagen. Vi satt ute på hennes stora terass, mitt i den milda vårsolen, och drack kaffe och tjattrade - jag och mina tre svägerskor, samt svärmor förstås. Barnen lekte runt omkring och stämningen var på topp. Pllötsligt berättar mellansystern Eleni att hon hade hittat ett Marabouchoklad när huset hade städats inför en ommålning några dagar tidigare. Ett flygplatschoklad på 250 gram! Chokladet var fortfarande intakt eftersom några i familjen fastar (läs framför allt: Emmanuela (även kallad choladmonstret) fastar) och svärmor sprang rakt in i huset och la det under näsan på mig när hon såg min rovdjursblick. Hur man ens kan glömma bort ett Marabouchoklad är för mig helt obegripligt, men det kanske har att göra med att jag är svensk, bosatt utomlands. Men ändå.
En halvtimme tog det inna chokladet var slut. Eftihula och Emmanuela fastar, Eleni var inte sugen och svärmor har en form av åldersdiabetes och äter inte choklad (så andra ser det i alla fall). Så jag, Panajota och Elli åt de 250 grammen choklad tillsammans. Elli stod för en bit och Panajota en rad. Alla skrattade, men jag skyllde på att det skulle smälta bort i solen om jag inte åt upp det fort.
Det var som att komma till himmelriket.
En halvtimme tog det inna chokladet var slut. Eftihula och Emmanuela fastar, Eleni var inte sugen och svärmor har en form av åldersdiabetes och äter inte choklad (så andra ser det i alla fall). Så jag, Panajota och Elli åt de 250 grammen choklad tillsammans. Elli stod för en bit och Panajota en rad. Alla skrattade, men jag skyllde på att det skulle smälta bort i solen om jag inte åt upp det fort.
Det var som att komma till himmelriket.
God morgon!
En hel natts sömn, utan att väckas av barngråt och. Så ofantligt skönt. Lika mycket för sömnens skull som vetskapen om att min lilla Elli inte har haft ont. Idag vaknade hon ganska tidigt, men med ett leende och busigt joller - så som hon brukar - och det var ett nöje att stiga upp. Så mycket man tar för givet alltså... Helt otroligt.
Idag blir det att täcka öronen ordentligt och sedan gå ut och njuta av dagen, för vädret här är exemplariskt vårväder. Sol, klarblå himmel, glittrande Medelhav och en stillsam bris.
Det blir lunch hos svärmor i vanlig ordning, men i övrigt ska Elli och jag spendera dagen tillsammans. Inget jobb finns på schemat, och inte heller känner jag mig särskilt sjuk längre, så mysigt vi ska ha det! Min lilla kounelaki och jag.
Idag blir det att täcka öronen ordentligt och sedan gå ut och njuta av dagen, för vädret här är exemplariskt vårväder. Sol, klarblå himmel, glittrande Medelhav och en stillsam bris.
Det blir lunch hos svärmor i vanlig ordning, men i övrigt ska Elli och jag spendera dagen tillsammans. Inget jobb finns på schemat, och inte heller känner jag mig särskilt sjuk längre, så mysigt vi ska ha det! Min lilla kounelaki och jag.
Diagnos: Öroninflammation
Jahapp. Ännu en helvetisk natt och jag var ett litet vrak framåt småtimmarna. Tyckte Elli var dum som inte lät mamma sova ens en halvtimme i sträck. Så som hon grät har jag sällan hört henne gråta förr och jag började undra vad som var fel, men hon visade inga tecken på att ha ont någonstans. Det är uppenbart att jag bara har varit mamma i 1,5 år... Runt sextiden somnade hon i alla fall och sov lugnt till klockan nio.
Idag såg jag att hela hennes högeröra, kind och hår var fullt med torkat gult klet som kommit från örat. Trumhinnan hade spruckit, antagligen någon gång under natten, jag gissar då runt sextiden.
Aris tog henne till doktorn och antibiotika blev utskrivet, en dag innan vi flyger till Sverige tar kuren slut - snacka om flyt (i oflyten förstås)!
Så nu går vi åt rätt håll och nätterna blir lättare att hantera. Jag är dessutom feberfri, så - hej positivitet!
Och solen skiner!
Idag såg jag att hela hennes högeröra, kind och hår var fullt med torkat gult klet som kommit från örat. Trumhinnan hade spruckit, antagligen någon gång under natten, jag gissar då runt sextiden.
Aris tog henne till doktorn och antibiotika blev utskrivet, en dag innan vi flyger till Sverige tar kuren slut - snacka om flyt (i oflyten förstås)!
Så nu går vi åt rätt håll och nätterna blir lättare att hantera. Jag är dessutom feberfri, så - hej positivitet!
Och solen skiner!
...
Kanske är detta inlägg ett dumt drag av mig, vissa saker hör inte hemma i en blogg, och det väldigt privata brukar jag vilja hålla utanför detta forum. I så fall får jag skylla på mitt sjuka tillstånd.
Jag fick en kommentar om hur jag kan acceptera att Aris inte kan ta Elli när hon är sjuk och ledsen på natten ens när jag är sjuk. Ett mycket vettigt ifrågasättande tycker jag, och som jag själv naturligtvis också gör när sådana situationer uppstår. Men jag har funderat och känner nog att jag får försvara honom lite. Kanske hade han kunnat försöka lite mer, men båda vet vi hur envis Elli kan vara när hon är på det humöret, och med ens han gick in till henne så eskalerade gråten, och ju mer han försökte lugna desto högre skrek hon. Vi visste båda att om jag gick in så skulle hon tystna direkt. Det är ett hårt slag mot hans ego, att inte kunna trösta sin febriga dotter (och när en mycket manlig greks ego såras så brukar det yttra sig i svordomar). Något som såklart kommer sig av att han sällan behövt, vilket i sig är en felhandling av oss båda. Med nästa bebis ska han få vara mer delaktig från början, så mycket är klart. Trots feber så var det också lättare för mig att hålla Elli än att lyssna på hennes gråt.
Sedan vill jag tillägga att i vanliga fall, när Elli är frisk, så brukar det gå bra även för honom att natta. Jag har ju varit ute flera gånger och när hon då har vaknat så har han lyckats bra med omsomning. Men en febrig Elli vill ha sin mamma, och hon tar inte hänsyn till mammans tillstånd. Och mamman sätter givetvis sin Elli före sig själv så långt det bara är möjligt. Och pappan tar i sin tur hand om mamman på ett exemplariskt sätt.
Jag fick en kommentar om hur jag kan acceptera att Aris inte kan ta Elli när hon är sjuk och ledsen på natten ens när jag är sjuk. Ett mycket vettigt ifrågasättande tycker jag, och som jag själv naturligtvis också gör när sådana situationer uppstår. Men jag har funderat och känner nog att jag får försvara honom lite. Kanske hade han kunnat försöka lite mer, men båda vet vi hur envis Elli kan vara när hon är på det humöret, och med ens han gick in till henne så eskalerade gråten, och ju mer han försökte lugna desto högre skrek hon. Vi visste båda att om jag gick in så skulle hon tystna direkt. Det är ett hårt slag mot hans ego, att inte kunna trösta sin febriga dotter (och när en mycket manlig greks ego såras så brukar det yttra sig i svordomar). Något som såklart kommer sig av att han sällan behövt, vilket i sig är en felhandling av oss båda. Med nästa bebis ska han få vara mer delaktig från början, så mycket är klart. Trots feber så var det också lättare för mig att hålla Elli än att lyssna på hennes gråt.
Sedan vill jag tillägga att i vanliga fall, när Elli är frisk, så brukar det gå bra även för honom att natta. Jag har ju varit ute flera gånger och när hon då har vaknat så har han lyckats bra med omsomning. Men en febrig Elli vill ha sin mamma, och hon tar inte hänsyn till mammans tillstånd. Och mamman sätter givetvis sin Elli före sig själv så långt det bara är möjligt. Och pappan tar i sin tur hand om mamman på ett exemplariskt sätt.
På sydfronten intet nytt
Nu har jag också blivit sjuk - underbar timing. Ellis feber verkar inte vilje ge med sig riktigt heller. Efter att ha varit feberfri och inomhus hela dagen så hade hon 38.5 grader igen innan läggdags. För mig kom frossan på eftermiddagen och framåt kvällen var jag ett riktigt offer, skakandes i soffan. Tyvärr hade Elli ännu en svår natt och eftersom A överhuvudtaget inte kan ta nattning och nattröst så var det inte mycket att be för. Om jag inte vill lyssna på Ellis gråt och A:s svordomar hela natten så fick jag ta hand om lillan själv. Vi sov i sängen och ungefär en gång i timmen, hela natten igenom vaknade hon för att byta sovställning vilket resulterade i en massa bök och gnäll innan hon kom till ro igen. Själv hade jag feberdrömmar och vaknade varannan gång genomsvettig och varannan gång med frossa.
Tänk att jag hade mage att klaga igår!
Nu har jag i alla fall skeppat ut ungen till sin faster för att få några timmar för mig själv. Mitt tillstånd verkar redan bättre, men jag behöver sova. Massor.
Men ni kanske kan hjälpa mig? Elli har nu varit sjuk och mer eller mindre febrig sedan i lördags, är inte det ganska länge? Och det här med jobbiga nätter, är det länkat till sjukdomen eller kanske bara en fas i allmänhet? För hon verkar ju så pigg och "normal" under dagarna. Vill bara ha en god natts sömn igen...
Jag är själv trött på att skriva om feber och sjukdom så jag kan tänka mig att det är ännu mindre kul att läsa om. Återkommer när vi mår bättre.
Tänk att jag hade mage att klaga igår!
Nu har jag i alla fall skeppat ut ungen till sin faster för att få några timmar för mig själv. Mitt tillstånd verkar redan bättre, men jag behöver sova. Massor.
Men ni kanske kan hjälpa mig? Elli har nu varit sjuk och mer eller mindre febrig sedan i lördags, är inte det ganska länge? Och det här med jobbiga nätter, är det länkat till sjukdomen eller kanske bara en fas i allmänhet? För hon verkar ju så pigg och "normal" under dagarna. Vill bara ha en god natts sömn igen...
Jag är själv trött på att skriva om feber och sjukdom så jag kan tänka mig att det är ännu mindre kul att läsa om. Återkommer när vi mår bättre.
Hemsk natt
Gårkvällen var full av besök och roligheter, alla fastrar och kusiner kom och hälsade på och hade med sig välgörande choklad. Likaså vännen Zoe, så kvällen gick riktigt fort och innan vi visste ordet av så var det dags att hoppa i säng.
Febern verkade ha försvunnit och första timmen var lugn. Men sedan började gråten och för första gången i sitt liv var Elli helt otröstlig. Det är verkligen en hemsk känsla att inte kunna trösta sitt barn och inte heller veta vad problemet är. Min man kan inte hantera sånt så han låste in sig i sovrummet och jag dansade och sjöng och försökte alla knep. Efter nån timme kom A ut igen och frågade om jag hade gett Depon (typ Alvedon), vilket jag inte hade gjort eftersom Elli inte hade feber längre. Det verkade dock inte spela nån roll och två sekunder senare fick hon sina Depondroppar. Konstigt nog lugnade hon ner sig omedelbart efter det och somnade till slut. Stämningen mellan oss vuxna var kanske inte den bästa och eftersom jag ville sova med Elli så valde jag dubbelsoffan i vardagsrummet istället för vår lilla 1.20-säng.
Såklart vaknade hon och var lika otröstlig vid flera tillfällen under natten så jag har inte fått många minuters sömn, men Elli fick tillräckligt till slut i alla fall, och det är ju ändå det viktigaste.
Tempen i morse stod på 37.0 och Elli visar sig från sin allra bästa sida med skratt och bus i blick. Sjukdomen verkar vara miles away.
Men vi stannar ändå inne idag. Tar det säkra för det osäkra som man säger.
Tack för alla fina kommenterer. Hoppas att er natt var bättre än min.
Febern verkade ha försvunnit och första timmen var lugn. Men sedan började gråten och för första gången i sitt liv var Elli helt otröstlig. Det är verkligen en hemsk känsla att inte kunna trösta sitt barn och inte heller veta vad problemet är. Min man kan inte hantera sånt så han låste in sig i sovrummet och jag dansade och sjöng och försökte alla knep. Efter nån timme kom A ut igen och frågade om jag hade gett Depon (typ Alvedon), vilket jag inte hade gjort eftersom Elli inte hade feber längre. Det verkade dock inte spela nån roll och två sekunder senare fick hon sina Depondroppar. Konstigt nog lugnade hon ner sig omedelbart efter det och somnade till slut. Stämningen mellan oss vuxna var kanske inte den bästa och eftersom jag ville sova med Elli så valde jag dubbelsoffan i vardagsrummet istället för vår lilla 1.20-säng.
Såklart vaknade hon och var lika otröstlig vid flera tillfällen under natten så jag har inte fått många minuters sömn, men Elli fick tillräckligt till slut i alla fall, och det är ju ändå det viktigaste.
Tempen i morse stod på 37.0 och Elli visar sig från sin allra bästa sida med skratt och bus i blick. Sjukdomen verkar vara miles away.
Men vi stannar ändå inne idag. Tar det säkra för det osäkra som man säger.
Tack för alla fina kommenterer. Hoppas att er natt var bättre än min.
Greker- Svenskar: 1-0
Nu är jag helt villrådig. Här ska man hålla sitt barn inne när det är sjukt, till en galet överbeskyddande gräns. Har barnet t ex feber så är man en olämplig mamma om man skulle få för sig att ta ut barnet, även om det var 20 grader och sol.
Det jag hör från er i Sverige låter helt annorlunda. Är det okej väder (typ inte snö eller ösregn och minusgrader), så kan man med gott samvete ta ut barnet även om det har lite feber (vi snackar här 37-38 grader, inte högre), så länge barnet inte stimmar runt för mycket utan håller sig lugnt. Frisk luft är ju jäääättebraaaa (hurt, hurt)!
Jag gillar ju att trotsa grekerna och deras, många gånger, förlegade uppfattningar, det finns många. Så idag när Ellis feber hade sjunkit ända ner till 37.3 så gick jag ut med henne i strålande sol och 16 grader. Vindstilla var det med. Vi gick en promenad med vagnen, drack en kaffe med några vänner på ett kafé och gick sedan hem för tt hälsa på farmor. Väl där blev Elli plötsligt jättegnällig och hänging så jag hann inte ens sätta mig ner innan jag bestämde mig för att gå hem igen.
När vi kom hem kollade jag Ellis feber igen - 39,8!
Jag börjar luta åt att grekerna faktiskt har rätt denna gång. Ett barn som har/nyligen har haft feber bör kanske stanna inne tills hon är helt återställd och gärna mer därtill?
Kommentarer på det?
Det jag hör från er i Sverige låter helt annorlunda. Är det okej väder (typ inte snö eller ösregn och minusgrader), så kan man med gott samvete ta ut barnet även om det har lite feber (vi snackar här 37-38 grader, inte högre), så länge barnet inte stimmar runt för mycket utan håller sig lugnt. Frisk luft är ju jäääättebraaaa (hurt, hurt)!
Jag gillar ju att trotsa grekerna och deras, många gånger, förlegade uppfattningar, det finns många. Så idag när Ellis feber hade sjunkit ända ner till 37.3 så gick jag ut med henne i strålande sol och 16 grader. Vindstilla var det med. Vi gick en promenad med vagnen, drack en kaffe med några vänner på ett kafé och gick sedan hem för tt hälsa på farmor. Väl där blev Elli plötsligt jättegnällig och hänging så jag hann inte ens sätta mig ner innan jag bestämde mig för att gå hem igen.
När vi kom hem kollade jag Ellis feber igen - 39,8!
Jag börjar luta åt att grekerna faktiskt har rätt denna gång. Ett barn som har/nyligen har haft feber bör kanske stanna inne tills hon är helt återställd och gärna mer därtill?
Kommentarer på det?
Söndag
Elli var mycket piggare imorse, tempen visade 37,8 så visst fanns det fortfarande feber i kroppen, men inte som igår. Så vi trotsade de grekiska normerna som säger att man inte tar ut ett barn med feber och tog med Elli ner i byn, drack kaffe i vårsolen och gick sedan hem till Efi för den traditionella söndagslunchen. När vi kommit dit så blev lillan sämre igen och under hela lunchen satt hon slickad i mitt knä och ville varken äta eller leka. Efi och fastrar försökte hålla henne och leka, men bara mamma dög. Det är vid sådana tillfällen det verkligen känns i hela kroppen att man är mamma. I annat fall verkar hon lika glad för alla. I vagnen på väg hem somnade hon såklart och sover än. Hoppas i alla fall att hon mår ännu bätte imorgon. Jag tror att promenaden sög lite för mycket energi, men i det långa loppet var det nog bra med lite sol och frisk luft.
Ikväll blir det lugnt, med mycket gos och kel.
Ja, det finns nog inte så mycket mer att berätta just nu...
Ikväll blir det lugnt, med mycket gos och kel.
Ja, det finns nog inte så mycket mer att berätta just nu...
Fortfarande sjukt
Lilla fjunloppan vaknade redan 07.30 i morse, efter att ha korvat omkring i vår säng i flera timmar redan. Vanligtvis sover hon ju alltid i sin egen säng eftersom 1.20 m definitivt är för litet för tre. Men det gör såklart inget, är man sjuk så får man ta sig friheter.
När vi ätit frukost och Aris gått till jobbet så satte jag oss i soffan med lite småpajer och vattenflaska och satte igång sensaste avsnittet av Grey's Anatomy, och aldrig förr har väl Elli suttit så lugnt och gosigt i min famn ett helt avsnitt igenom. När det var slut så insåg jag att hon hade somnat. Lilla pyre... Än ligger hon i soffan och sover och jag ska försöka hinna skriva färdigt mitt senaste skrivuppdrag, inte mycket kvar nu.
Ironiskt nog är det sommar här idag, första riktiga sommardagen med strålande sol, vindstilla och vad som verkar vara riktigt behaglig temperatur. Men man tar ju inte ut en febrig ettåring. Väl? Jaja, det kommer fler sommardagar, det är ett som är säkert.
Hoppas att ni är friska och glada och att solen skiner även på er.
När vi ätit frukost och Aris gått till jobbet så satte jag oss i soffan med lite småpajer och vattenflaska och satte igång sensaste avsnittet av Grey's Anatomy, och aldrig förr har väl Elli suttit så lugnt och gosigt i min famn ett helt avsnitt igenom. När det var slut så insåg jag att hon hade somnat. Lilla pyre... Än ligger hon i soffan och sover och jag ska försöka hinna skriva färdigt mitt senaste skrivuppdrag, inte mycket kvar nu.
Ironiskt nog är det sommar här idag, första riktiga sommardagen med strålande sol, vindstilla och vad som verkar vara riktigt behaglig temperatur. Men man tar ju inte ut en febrig ettåring. Väl? Jaja, det kommer fler sommardagar, det är ett som är säkert.
Hoppas att ni är friska och glada och att solen skiner även på er.
Sjuk vill ut
Oavbrutet gnällprat, feberblossande kinder, näsa som aldrig slutar snora och hosta som väcker mitt i natten. Lilla plommonbollen är fuuuk. Nu sover hon förvisso och imorgon hoppas vi att febern håller sig borta så att lillis får lite mer energi.
Längtar tills vi kan ut och leka på stranden igen...
Längtar tills vi kan ut och leka på stranden igen...
Leva med vindarna
Vinden har vänt, från sydvästlig till nordlig. I Paleohora betyder det klarare solsken men kallare temperatur - mycket pillimariskt. Det är så vackert och ser så skönt och, men när man kommer ut i sin tunna kofta så önskar man genast att man satt på sig sin varma kappa istället. Det tar några år att lära sig att leva med vindarna så som man gör här. Vindriktningen är alltid avgörande för vädret.
I alla fall...
Idag har jag och Elli städat i huset lite. Hon såg till att krossa glas och spilla ut cornflakes i köket för att medan jag sedan städade där välta ut alla leksakerna i storarummet. Hon är så snäll, lilla fjunloppan.
Sedan gick vi ner till farmor där jag lämnade henne för att gå hem och jobba. Nu, två timmar senare, har jag jobbat och är lite trött på datorn. Solen ser så lockande ut utanför dörren och man glömmer lätt att det blåser kallt.
Men så tänker jag på er där hemma, som hade slängt av er alla kläderna och lagt er på första lediga sand- eller gräsplätt och kanske till och med kastat er i havet, om ni hade haft en dag som denna. Och då fnissar jag åt er dumhet. Fast på ett mycket kärleksfullt sätt förstås. Nakna vid 12 grader. Det är svenskarna, det. Härligt tycker jag. Lite despo, men härligt ändå.
Själv drar jag på mig en extra kofta och virar in mig i en fleecefilt så att jag kan ha dörren öppen och njuta av den fantastiska utsikten utanför. Den klår det mesta.
Disk och tvätthängning och helst en skurning av badrummet står på listan nu. Men jag funderar på att som vanligt trotsa listan och hoppas att allt är fixat när jag kommer tillbaka efter lunchen sen. En vacker dag måste väl även jag få uppleva ett mirakel? Och idag är dagen väldigt vacker.
I alla fall...
Idag har jag och Elli städat i huset lite. Hon såg till att krossa glas och spilla ut cornflakes i köket för att medan jag sedan städade där välta ut alla leksakerna i storarummet. Hon är så snäll, lilla fjunloppan.
Sedan gick vi ner till farmor där jag lämnade henne för att gå hem och jobba. Nu, två timmar senare, har jag jobbat och är lite trött på datorn. Solen ser så lockande ut utanför dörren och man glömmer lätt att det blåser kallt.
Men så tänker jag på er där hemma, som hade slängt av er alla kläderna och lagt er på första lediga sand- eller gräsplätt och kanske till och med kastat er i havet, om ni hade haft en dag som denna. Och då fnissar jag åt er dumhet. Fast på ett mycket kärleksfullt sätt förstås. Nakna vid 12 grader. Det är svenskarna, det. Härligt tycker jag. Lite despo, men härligt ändå.
Själv drar jag på mig en extra kofta och virar in mig i en fleecefilt så att jag kan ha dörren öppen och njuta av den fantastiska utsikten utanför. Den klår det mesta.
Disk och tvätthängning och helst en skurning av badrummet står på listan nu. Men jag funderar på att som vanligt trotsa listan och hoppas att allt är fixat när jag kommer tillbaka efter lunchen sen. En vacker dag måste väl även jag få uppleva ett mirakel? Och idag är dagen väldigt vacker.
Det går framåt
Elli är ju en aning sen med att tala. Hittills har det varit mam (tidigare mnjam), boff (hund) och pappa (pappa, sko, lampa). Förståelsen har förstås varit större.
På bara några dagar säger hon nu wowow för hund, mamam för mat fortfarande, pappa för pappa, pappou för farfar (vilket är helt rätt!), pappa/pappou/pappoutsi för sko (pappoutsi är dessutom helt korrekt), mjääm för vad katten säger, pwapwap för vad ankan säger, och det senaste yaya, som betyder farmor. Ordet mamma lyser dock med sin frånvaro även om hon pekar på mig när jag frågar var mamma är. Hon vet också är Elli är hon själv. Hon älskar att titta på fotografierna jag har hängt upp på väggen, hon springer fram och pekar upp och säger "Pappou!" och när jag lyfter upp henne så pekar det lilla fingret rakt på farfar. Sedan börjar jag fråga: var är yaya?, Var är Panajota? Var är pappa? Var är Efterpi? och hon sätter dem allihopa. Bara när jag frågar var mamma är så gör hon fel. Då pekar hon på sin mormor. Hon säger också med frågande tonfall "Baepappa?" varje gång Aris går och det betyder ungefär "Var är pappa?" eller "Var ska pappa?".
Nu när jag tänker efter så försöker hon faktiskt säga Panajota också, jag minns inte exakt hur för det är så nytt, men något i stil med Atota. Ja! Också dada såklart vilket är grekiskans ajabaja, det har faster Eftihula lärt henne, men precis som med ajabaj har det blivit en lek. Hon skriker "Dada!" och springer iväg med gnistrande ögon mot olovligt mål.
Så, det går åt rätt håll och det är så fruktansvärt mysigt att höra förståeliga ord från den lilla människan. Stoltheten vet inga gränser. Min lilla dotter. Helt sjukt härligt.
Min lilla flicka i hemsydda byxor. Så stor hon börjar bli...
På bara några dagar säger hon nu wowow för hund, mamam för mat fortfarande, pappa för pappa, pappou för farfar (vilket är helt rätt!), pappa/pappou/pappoutsi för sko (pappoutsi är dessutom helt korrekt), mjääm för vad katten säger, pwapwap för vad ankan säger, och det senaste yaya, som betyder farmor. Ordet mamma lyser dock med sin frånvaro även om hon pekar på mig när jag frågar var mamma är. Hon vet också är Elli är hon själv. Hon älskar att titta på fotografierna jag har hängt upp på väggen, hon springer fram och pekar upp och säger "Pappou!" och när jag lyfter upp henne så pekar det lilla fingret rakt på farfar. Sedan börjar jag fråga: var är yaya?, Var är Panajota? Var är pappa? Var är Efterpi? och hon sätter dem allihopa. Bara när jag frågar var mamma är så gör hon fel. Då pekar hon på sin mormor. Hon säger också med frågande tonfall "Baepappa?" varje gång Aris går och det betyder ungefär "Var är pappa?" eller "Var ska pappa?".
Nu när jag tänker efter så försöker hon faktiskt säga Panajota också, jag minns inte exakt hur för det är så nytt, men något i stil med Atota. Ja! Också dada såklart vilket är grekiskans ajabaja, det har faster Eftihula lärt henne, men precis som med ajabaj har det blivit en lek. Hon skriker "Dada!" och springer iväg med gnistrande ögon mot olovligt mål.
Så, det går åt rätt håll och det är så fruktansvärt mysigt att höra förståeliga ord från den lilla människan. Stoltheten vet inga gränser. Min lilla dotter. Helt sjukt härligt.
Min lilla flicka i hemsydda byxor. Så stor hon börjar bli...
Vill du bli kändis?
Jag har en hot-shot-vän. Faktiskt så är hon min bästa bästa vän och jobbar som journalist på ett av Sveriges glassigaste magasin. Nu vill hon hitta intervjuoffer. Artikeln ska handla om svenska kvinnor som flyttat utomlands för kärlekens skull. Jag själv vore ju givetvis en lämplig kandidat om det inte vore för att jag var med på en helsida i tidningen för bara några månader sedan.
Jag vet att det hänger en del tjejer här i min blogg som, precis som jag, har lämnat Sverige för kärlekens skull.
Så om du är en som jag och som gärna vill synas lite i ett svenskt magasin, lämna då en kort kommentar om var du nu bor samt din e-mailadress så kontaktar kanske Johanna dig för en intervju.
Ta chansen, det är jätteroligt!
Jag vet att det hänger en del tjejer här i min blogg som, precis som jag, har lämnat Sverige för kärlekens skull.
Så om du är en som jag och som gärna vill synas lite i ett svenskt magasin, lämna då en kort kommentar om var du nu bor samt din e-mailadress så kontaktar kanske Johanna dig för en intervju.
Ta chansen, det är jätteroligt!
Dagens nöt
Sedan min toppform i somras har jag lagt på mig 4 kilo. Tills senast juni, men helst tills maj vill jag tappa dem igen.
Hur gör jag detta utan att sluta äta choklad varje dag?
Hur gör jag detta utan att sluta äta choklad varje dag?
En ny människa
Åh! Inatt födde våra vänner fram sitt andra barn, en liten pojke som ska heta Antonis. Jag har berättat om denna familj tidigare. De har en dotter som kallas Gogo, hon är en månad äldre än Elli och föddes med hjärtfel. Det har varit många turer till specialistläkare i Aten, massor av oro och försiktighet och enorma summor pengar som har spenderats på detta lilla flickebarn och när jag har dragit runt Elli till stranden och på resor och ut i kyla som värme så har lilla Gogo tvingats leva ett överbeskyddat liv i hemmets lugna vrå. Hon har varit mycket mammig och krävande och hennes mamma Roula har inte fått många minuter för sig själv sedan Gogo föddes då hon klängt på sin mamma ända in i sömnens rike. Hon har inte stått ut med att lämnas ensam ens i några minuter.
Så blev Roula gravid igen förra sommaren, hon närmar sg redan 40 så hon kände väl att hon ville skynda på lite innan det fanns risk att det skulle vara försent. Pojken som växte i magen blev mest ett stressmoment. Hur skulle hon orka och hinna ännu ett barn? Dessutom skulle Gogo opereras inom snar framtid och det var en svår och farlig operation och oron var såklart stor.
Operationen drog ut på tiden och samtidigt närmade sig förlossningen. Inte förrän i slutet av januari fick de äntligen ett datum och operationen gick över all förväntan. I 10 dagar låg Gogo på sjukhus och det var förstås väldigt svårt för henne och hennes föräldrar, men flickans hjärta lagades och det var huvudsaken. Hon passade på att glömma hur man går medan hon var inlagd. Det tycker jag säger en del om hur traumatiskt det hela var för henne. Och för Roula som var van vid att ha flickan på sig 24 timmar om dygnet brast nästan hjärtat.
Igårkväll vid tio började värkarna och de stegrade snabbt i både täthet och styrka. Strax efter ett i natt var de på plats på kliniken och en timme senare föddes lille Antonis. Gogo hade tvingats stanna kvar i sin farmors omvårdnad och Gogo är inte lätt som Elli utan hade skrikit efter sin mamma och pappa oavbrutet i fem timmar innan hon somnade av utmattning. Aouch.
Roula var livrädd inför förlossningen och inför sonens hälsa såklart. Men pojken är frisk som en nötkärna, född tio dagar för tidigt med en vikt på 3100 gram. Han ser precis ut som sin syster i ansiktet, men medan Gogo är blondin så är Antonis, hittills i alla fall, svarthårig. Bedårande!
Roula satt där, så lugn och harmonisk med ett skimmer över sig som bara en nybliven mamma kan ha. Så vacker. Hon höll sin lille son och all den spänning och oro jag sett henne bära på de senaste åren var som bortblåst. Hon hade oroat sig över om hon skulle kunna känna något alls för den nye bebisen och många gånger ångrat ett andra barn eftersom Gogo behöver så mycket stöd och tid. Men när jag frågade om detta så sa hon att all oro hade varit i onödan. Hon var så lycklig över sin lille son och tidigare hade hon sagt att hon ville skynda hem så fort som möjligt för att ta hand om Gogo, men nu hade hon lyckligtvs ändrat sig och sa att hon skulle stanna ett par dagar i lugn och ro med pojken för att lära sig hur en nyfödd fungerar. Och för att återhämta sig lite såklart. Gogo togs ju ifrån dem från dag två och låg inlagd i 35 dagar så det är första gången de nu ska ta hand om en nyfödd.
Hon är lyrisk över att få amma och hålla den lille pojken. Och Kostas är förstås också jättelycklig, men allt det här har definitivt varit tuffare för Roula.
Jag är så oerhört lycklig för Kostas och Roulas skull. De har varit så starka och deras små barn är så fina. De förtjänar verkligen all lycka. Själv blev jag förstås rörd till tårar när jag fick se den lille. Det är inte så ofta jag blir det mitt bland en massa människor.
Så liten!
Livets mirakel.
Stolt pappa för andra gången.
Underbart söta Gogo firar Ellis födelsedag i oktober 2008.
Så blev Roula gravid igen förra sommaren, hon närmar sg redan 40 så hon kände väl att hon ville skynda på lite innan det fanns risk att det skulle vara försent. Pojken som växte i magen blev mest ett stressmoment. Hur skulle hon orka och hinna ännu ett barn? Dessutom skulle Gogo opereras inom snar framtid och det var en svår och farlig operation och oron var såklart stor.
Operationen drog ut på tiden och samtidigt närmade sig förlossningen. Inte förrän i slutet av januari fick de äntligen ett datum och operationen gick över all förväntan. I 10 dagar låg Gogo på sjukhus och det var förstås väldigt svårt för henne och hennes föräldrar, men flickans hjärta lagades och det var huvudsaken. Hon passade på att glömma hur man går medan hon var inlagd. Det tycker jag säger en del om hur traumatiskt det hela var för henne. Och för Roula som var van vid att ha flickan på sig 24 timmar om dygnet brast nästan hjärtat.
Igårkväll vid tio började värkarna och de stegrade snabbt i både täthet och styrka. Strax efter ett i natt var de på plats på kliniken och en timme senare föddes lille Antonis. Gogo hade tvingats stanna kvar i sin farmors omvårdnad och Gogo är inte lätt som Elli utan hade skrikit efter sin mamma och pappa oavbrutet i fem timmar innan hon somnade av utmattning. Aouch.
Roula var livrädd inför förlossningen och inför sonens hälsa såklart. Men pojken är frisk som en nötkärna, född tio dagar för tidigt med en vikt på 3100 gram. Han ser precis ut som sin syster i ansiktet, men medan Gogo är blondin så är Antonis, hittills i alla fall, svarthårig. Bedårande!
Roula satt där, så lugn och harmonisk med ett skimmer över sig som bara en nybliven mamma kan ha. Så vacker. Hon höll sin lille son och all den spänning och oro jag sett henne bära på de senaste åren var som bortblåst. Hon hade oroat sig över om hon skulle kunna känna något alls för den nye bebisen och många gånger ångrat ett andra barn eftersom Gogo behöver så mycket stöd och tid. Men när jag frågade om detta så sa hon att all oro hade varit i onödan. Hon var så lycklig över sin lille son och tidigare hade hon sagt att hon ville skynda hem så fort som möjligt för att ta hand om Gogo, men nu hade hon lyckligtvs ändrat sig och sa att hon skulle stanna ett par dagar i lugn och ro med pojken för att lära sig hur en nyfödd fungerar. Och för att återhämta sig lite såklart. Gogo togs ju ifrån dem från dag två och låg inlagd i 35 dagar så det är första gången de nu ska ta hand om en nyfödd.
Hon är lyrisk över att få amma och hålla den lille pojken. Och Kostas är förstås också jättelycklig, men allt det här har definitivt varit tuffare för Roula.
Jag är så oerhört lycklig för Kostas och Roulas skull. De har varit så starka och deras små barn är så fina. De förtjänar verkligen all lycka. Själv blev jag förstås rörd till tårar när jag fick se den lille. Det är inte så ofta jag blir det mitt bland en massa människor.
Så liten!
Livets mirakel.
Stolt pappa för andra gången.
Underbart söta Gogo firar Ellis födelsedag i oktober 2008.
Lyckad love song
Jag har matats med saliga svenskar som lovprisat något kallat Spotify. Det hade nåt med musik att göra, så mycket förstod jag, men fanns inte tillgängligt för oss i Grekland. Eller kanske, men då skulle det kosta mer än jag var villig att betala.
Men så fick jag nys om blip.fm, som skulle vara något internationellt liknande Spotify. Och det är fantastiskt!
Jag blippade The Rose med Bette Midler eftersom jag på senare tid sjungin den mycket för Elli vid nattning. Jag kan varenda stämma och ord i denna sång, jag tror den kunskapen kom till mig under högstadiet när vi höll på rätt mycket med musik. Jag har inte hört låten sedan dess.
Så fort de första pianoplinkarna spelades så kom tårarna och sedan har det varit gråtkalas hela morgonen. Jag lyssnar på den om och om igen, får inte nog. Den är SÅ SJUKT VACKER (och jag är en sentimental fjant, ja). Inte undra på att Aris för första gången kommentarede mitt sjungande när jag började sjunga just denna sång här hemma. Han sa att jag skulle skippa syendet och satsa på en karriär som balladsångerska. Han skulle vara manager. För att vara han var den en fantatsisk komplimang.
Till och med utan musik är denna sång något alldeles extra...
Men så fick jag nys om blip.fm, som skulle vara något internationellt liknande Spotify. Och det är fantastiskt!
Jag blippade The Rose med Bette Midler eftersom jag på senare tid sjungin den mycket för Elli vid nattning. Jag kan varenda stämma och ord i denna sång, jag tror den kunskapen kom till mig under högstadiet när vi höll på rätt mycket med musik. Jag har inte hört låten sedan dess.
Så fort de första pianoplinkarna spelades så kom tårarna och sedan har det varit gråtkalas hela morgonen. Jag lyssnar på den om och om igen, får inte nog. Den är SÅ SJUKT VACKER (och jag är en sentimental fjant, ja). Inte undra på att Aris för första gången kommentarede mitt sjungande när jag började sjunga just denna sång här hemma. Han sa att jag skulle skippa syendet och satsa på en karriär som balladsångerska. Han skulle vara manager. För att vara han var den en fantatsisk komplimang.
Some say love it is a river, that drowns the tender reed
Some say love it is a razor that leaves your soul to bleed
Some say love it is a hunger, an endless aching need
I say love it is a flower, and you its only seed.
It's the heart afraid of breaking, that never learns to dance
It's the dream, afraid of waking, that never takes the chance.
It's the one who won't be taken, who cannot seem to give
and the soul afraid of dying, than never learns to live.
When the night has been too lonely, and the road has been too long
And you think that love is only for the lucky and the strong
Just remember, in the winter, far beneath the bitter snows,
lies the seed that with the suns love, in the spring, becomes the rose.
Some say love it is a razor that leaves your soul to bleed
Some say love it is a hunger, an endless aching need
I say love it is a flower, and you its only seed.
It's the heart afraid of breaking, that never learns to dance
It's the dream, afraid of waking, that never takes the chance.
It's the one who won't be taken, who cannot seem to give
and the soul afraid of dying, than never learns to live.
When the night has been too lonely, and the road has been too long
And you think that love is only for the lucky and the strong
Just remember, in the winter, far beneath the bitter snows,
lies the seed that with the suns love, in the spring, becomes the rose.
Till och med utan musik är denna sång något alldeles extra...
Puttolini bemboulini
Läsarantalet har vuxit på senaste tiden, jag vet inte riktigt varför, men roligt är det såklart! Fler är ni som kommenterar också, och det gillas ännu mer.
Jag har inte så mycket mer att säga för idag, solen skiner och det blåser kraftigt. Sådan är hon, Grekland, het och vild. Och som vi älskar varandra...
Just det! Jag skulle visa er en bild på min alldeles egna lilla putto (felaktigt ofta kallade keruber, tack wikipedia!), kanske blir hon ett bokmärke en vacker dag?
Jag har inte så mycket mer att säga för idag, solen skiner och det blåser kraftigt. Sådan är hon, Grekland, het och vild. Och som vi älskar varandra...
Just det! Jag skulle visa er en bild på min alldeles egna lilla putto (felaktigt ofta kallade keruber, tack wikipedia!), kanske blir hon ett bokmärke en vacker dag?
Panajota vet
Igår berättade Eftihula för mig att det finns en kvinna i Panajotas närhet som för henne fungerar som en sorts prototyp för den perfekta kvinnan. Vidare berättade hon vad det lilla trollet hade fört för resonemang tidigare under dagen.
Panajota: Om du dör, Eftihula... Vad ska då Roland göra? (Roland är givetvis Eftihulas man)
Eftihula: Jag vet inte...
Panajota: Äh, det är ingen fara, vi får helt enkelt hitta en ny kvinna åt honom.
Eftihula: Jaså? Vem skulle det vara då?
Panajota: Hmm... Inte Johanna, för då blir ju Aris ensam...
Eftihula: ...
Panajota: Men någon som Johanna.
Bästa komplimangen på mycket länge.
Panajota: Om du dör, Eftihula... Vad ska då Roland göra? (Roland är givetvis Eftihulas man)
Eftihula: Jag vet inte...
Panajota: Äh, det är ingen fara, vi får helt enkelt hitta en ny kvinna åt honom.
Eftihula: Jaså? Vem skulle det vara då?
Panajota: Hmm... Inte Johanna, för då blir ju Aris ensam...
Eftihula: ...
Panajota: Men någon som Johanna.
Bästa komplimangen på mycket länge.
Drömmer om sommar...
Jag är den som arkiverar och bränner ut alla Elenis digitalkamerafoton eftersom hon inte är så haj på det än. Så nu fick jag ett halvårs fotografier av henne och hittade ett ljuvligt kort på mig och Elli på stranden. Bilden togs runt klockan 18 på eftermiddagen, det kan man se på solens läge. Som jag längtar efter sommaren nu. Sandaler, lätta länningar, bad och sena kvällar... Snart är den här.
Fast detta året ska jag undvika kycklinggult hår. Och Elli lär inte låta mig sitta så stilla särskilt länge.
Fast detta året ska jag undvika kycklinggult hår. Och Elli lär inte låta mig sitta så stilla särskilt länge.
Fest, fasta och drakflygning
Lite tråkiga är ni allt som inte kommenterar när jag bemödar mig att lägga upp bilder och allt, men eftersom jag är en stor människa så låter jag det passera för den här gången.
Fest blev det förstås på lördagen och på söndagen var maken min ganska klubbad hela dagen. Själv mådde jag tiptop så när barnet i huset gått och lagt sig och mannen placerats framför en "mycket viktig" basketmatch på TVn så stassade jag om och gick ut i natten. Vatten var drinken för kvällen men enormt mycket dans och skratt blev det i alla fall.
Åkta partybilder är denna blogg tyvärr inte så bortskämd med, men idag gör vi ett undantag. Jag och underbara vännen Zoe dansar och fular oss.
Fest blev det förstås på lördagen och på söndagen var maken min ganska klubbad hela dagen. Själv mådde jag tiptop så när barnet i huset gått och lagt sig och mannen placerats framför en "mycket viktig" basketmatch på TVn så stassade jag om och gick ut i natten. Vatten var drinken för kvällen men enormt mycket dans och skratt blev det i alla fall.
Åkta partybilder är denna blogg tyvärr inte så bortskämd med, men idag gör vi ett undantag. Jag och underbara vännen Zoe dansar och fular oss.
Dagen därpå skulle Elli givetvis vakna jättetidigt så tur var att jag kom hem i tid kvällen innan (1.30) och inte drack något berusande på hela kvällen. Det var "ren måndag", dagen då den förtio dagar långa fastan startar. Fastan innebär att man inte äter kött eller mjölkprodukter, inte dricker alkohol och inte heller äter sötsaker. Kanske hälften av byns invånare tar fastan på allvar, men många bryr sig inte alls. Jag är ju inte ens ortodox så mig påverkar den inte nämnvärt förutom att svärmor inte lagar kötträtter lika ofta som vanligt, även omde faktsk förekommer då och då i alla fall. Den "rena måndagen" är en stor festlighet och dessutom röd dag så vi började dagen med att gå ner i byn för en kaffe. Där stötte vi på många vänner och socialiserade i solen. Sedan gik vi hem och åt grönsaker av olika slag för att vid två-tiden bege oss till Grameno Beach där man enligt traditionen flyger drake med barnen. Vår nioåriga Efterpi och hennes väninna hade varsin drake, likaså Panajota, men hennes flög inte. Vädret var alldeles perfekt för drakflygning och hundratals drakar dansade på himlen. Det var jättetrevligt! Mat och musik fanns på plats och mycket, mycket folk.
Här kommer hela gänget, redo att flyga drake.
Ellis tredje faster Eftihula bor i Qatar men är här och hälsar på i en månad, vilket vi gillar mycket.
Men bäst är ändå farmor Efi.
Panajota flyger drake med hjälp av sin mamma Eleni och farfar Lefteris ivrigt påhejande i bakgrunden.
Faster Eftihula leker gärna med alla barnen.
Elli får lära sig grunderna i drakflygning av faster Eleni - superproffset.
Kusin Efterpi flyger och hennes mamma Emmanuela hjälper till.
Första draken i vårt gäng att lyfta, den tillhör Efterpis kompis Katerina.
Yeay!
Ett litet foto till familjealbumet. Aris satsar på terroristlooken.
Efter flera timmars drakflygning åkte vi tillbaka till farmors hus för att cykla lite. Solen värmde otroligt skönt.
Här kommer hela gänget, redo att flyga drake.
Ellis tredje faster Eftihula bor i Qatar men är här och hälsar på i en månad, vilket vi gillar mycket.
Men bäst är ändå farmor Efi.
Panajota flyger drake med hjälp av sin mamma Eleni och farfar Lefteris ivrigt påhejande i bakgrunden.
Faster Eftihula leker gärna med alla barnen.
Elli får lära sig grunderna i drakflygning av faster Eleni - superproffset.
Kusin Efterpi flyger och hennes mamma Emmanuela hjälper till.
Första draken i vårt gäng att lyfta, den tillhör Efterpis kompis Katerina.
Yeay!
Ett litet foto till familjealbumet. Aris satsar på terroristlooken.
Efter flera timmars drakflygning åkte vi tillbaka till farmors hus för att cykla lite. Solen värmde otroligt skönt.
Karnevalsbilder!
Jag har fått tag på Elenis bilder från karnevalen nu. Tyvärr syns inte bikostymen eftersom alla bilderna togs utomhus där Elli fick ha sin kappa på sig pga kyla och förkylning. Men en liten skymt får ni i alla fall.
Aris klädde inte ut sig. Men jag tyckte att han var ganska lik en hemlös med sitt ruffiga skägg och sin slitna jacka. Så vi sa att det var hans utklädnad.
Jag var en ganska bra hippie faktiskt, fast det inte syns så mycket för den stora kappan jag har på mig.
Kusin Efterpi var bäst i vår grupp. Hon gick med i paraden också, som sjöjungfru.
Panajota matar Elli med souvlaki. Mmmmnjam mnjam!
Aris klädde inte ut sig. Men jag tyckte att han var ganska lik en hemlös med sitt ruffiga skägg och sin slitna jacka. Så vi sa att det var hans utklädnad.
Jag var en ganska bra hippie faktiskt, fast det inte syns så mycket för den stora kappan jag har på mig.
Kusin Efterpi var bäst i vår grupp. Hon gick med i paraden också, som sjöjungfru.
Panajota matar Elli med souvlaki. Mmmmnjam mnjam!
Festligheter i byn
Lite "dagen-efter" idag. Paraden var spektakulär och jag njöt i fulla drag under de två (!) timmar den pågick. Sedan gick vi och åt souvlaki hela gänget som bestod av mig, Aris och Elli, Eleni och Panajota, Emmanuela och Efterpi samt den tredje systern Eftihula som vanligtvis bor i Qatar, och henns kompis Katerina. Därefter gick vi till kommunhuset och dansade med barnen tills klockan var ca 22 då vi tog Elli till sin farmor. Där sov hon sedan gott medan vi dansade loss på Skala bar. Jag har inte dansat så mycket på bra länge så det var verkligen roligt.
Kamerabatteriet var urladdat så några bilder fick vi tyvärr inte, men jag ska försöka få tag på Eftihulas bilder så att ni får se mitt söta lilla bi, hon var verkligen makalöst gullig. Men det förvånar väl ingen vid det här laget.
Nu ska jag ta igen helgens eftersläpade jobb. Elli sover middag och ikväll är det mer festligheter.
Kamerabatteriet var urladdat så några bilder fick vi tyvärr inte, men jag ska försöka få tag på Eftihulas bilder så att ni får se mitt söta lilla bi, hon var verkligen makalöst gullig. Men det förvånar väl ingen vid det här laget.
Nu ska jag ta igen helgens eftersläpade jobb. Elli sover middag och ikväll är det mer festligheter.
31 frågor
Jag brukar undvika sånahärade listor för att det alltid ingår för personlinga eller för osmakliga frågor som jag inte vill svara på inför hela världen. Men den här var snäll och ändå ganska kul, så here we gå.
1. Stänger du av mobilen när du sover? Nä, det är ändå äldrig någon som ringer till mig.
2. Vem såg dig senast naken? Det var nog Aris.
3. Hur såg du ut på högstadiet? Utsvängda kilade jeans, hippietröjor och hennafärgat hår. Oftast.
4. Hur kommer du se ut om tjugo år? Som en lite fulare version av min mamma tror jag. Men det är inte fy skam.
5. Hur var du på dagis? Jätteledsen vid lämnings- och matdags. Men i övrig ganska glad tror jag.
6. Hur är du att ha som arbetskamrat? Uppiggande.
7. Har du celluliter? Ja.
8. Biter du på naglarna? Gjorde när jag var tonåring, men inte nu längre, förutom om jag hittar en trasig nagel och inte har direkt tillgång till nagelsax eller fil.
9. Har du något handikapp? Nej. Tvärtom.
10. Är du rädd för att få hängbröst? Det är nog omöjligt för mig att få. Så nej.
11. Tror du att gud är en man eller en kvinna? Inget av det.
12. Svär du? Ja, men ganska sällan.
13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen? Varför skulle jag inte vara det?
14. Hur homo är du på en skala 1-10? 2 kanske? Svårt att säga.
15. Tror du på utomjordingar? Ja, det ter sig lite orealistiskt att vi skulle vara de enda i universum.
16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du? Hummm... Får man välja choklad? Då väljer jag det. Annars kyckling av nåt slag.
17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på? Varma och slemmiga grönsaker, svamp och blomkål.
18. Har du blivit arresterad? Nope. Thank god.
19. Ljuger du? Det händer, men sällan.
20. Har du kysst en polis? Inte vad jag kan minnas... Men en brandman har jag kysst, haha!
21. Är du rädd för Securitasvakter? Verkligen inte.
22. Har du någonting att dölja? Massor. Men skulle jag berätta vad här så skulle jag ju inte vara så bra på att dölja det, ellerhur?
23. Vad har du på din nyckelknippa? Har ingen. Har ingen nyckel heller.
24. Är du/har du varit gift? Ja, och det känns fortfarande mycket awkward att svara så.
25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen? Jag hoppas att jag aldrig skulle det. Men mig kan man inte lita på.
26. Kan du laga cyklar? Jag kan allt jag vill.
27. Kan du fixa med bilar? Nä...
28. Brukar du köra om? Ofta. Men bara med cykel och barnvagn.
29. Kan du baka bröd? Självklart!
30. Vet du hur man frostar av en frys? Kom igen... ja!
31. Vilken tv-serie skulle du helst leva i? Grey's Anatomy. Lätt.
1. Stänger du av mobilen när du sover? Nä, det är ändå äldrig någon som ringer till mig.
2. Vem såg dig senast naken? Det var nog Aris.
3. Hur såg du ut på högstadiet? Utsvängda kilade jeans, hippietröjor och hennafärgat hår. Oftast.
4. Hur kommer du se ut om tjugo år? Som en lite fulare version av min mamma tror jag. Men det är inte fy skam.
5. Hur var du på dagis? Jätteledsen vid lämnings- och matdags. Men i övrig ganska glad tror jag.
6. Hur är du att ha som arbetskamrat? Uppiggande.
7. Har du celluliter? Ja.
8. Biter du på naglarna? Gjorde när jag var tonåring, men inte nu längre, förutom om jag hittar en trasig nagel och inte har direkt tillgång till nagelsax eller fil.
9. Har du något handikapp? Nej. Tvärtom.
10. Är du rädd för att få hängbröst? Det är nog omöjligt för mig att få. Så nej.
11. Tror du att gud är en man eller en kvinna? Inget av det.
12. Svär du? Ja, men ganska sällan.
13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen? Varför skulle jag inte vara det?
14. Hur homo är du på en skala 1-10? 2 kanske? Svårt att säga.
15. Tror du på utomjordingar? Ja, det ter sig lite orealistiskt att vi skulle vara de enda i universum.
16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du? Hummm... Får man välja choklad? Då väljer jag det. Annars kyckling av nåt slag.
17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på? Varma och slemmiga grönsaker, svamp och blomkål.
18. Har du blivit arresterad? Nope. Thank god.
19. Ljuger du? Det händer, men sällan.
20. Har du kysst en polis? Inte vad jag kan minnas... Men en brandman har jag kysst, haha!
21. Är du rädd för Securitasvakter? Verkligen inte.
22. Har du någonting att dölja? Massor. Men skulle jag berätta vad här så skulle jag ju inte vara så bra på att dölja det, ellerhur?
23. Vad har du på din nyckelknippa? Har ingen. Har ingen nyckel heller.
24. Är du/har du varit gift? Ja, och det känns fortfarande mycket awkward att svara så.
25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen? Jag hoppas att jag aldrig skulle det. Men mig kan man inte lita på.
26. Kan du laga cyklar? Jag kan allt jag vill.
27. Kan du fixa med bilar? Nä...
28. Brukar du köra om? Ofta. Men bara med cykel och barnvagn.
29. Kan du baka bröd? Självklart!
30. Vet du hur man frostar av en frys? Kom igen... ja!
31. Vilken tv-serie skulle du helst leva i? Grey's Anatomy. Lätt.
Karnevalsdag!
Elli har ju som sagt varit förkyld, men det verkar börja ge med sig nu - så otroligt skönt!
Idag är det karnevalsdag i Paleohora! Denna dag motsvarar ungefär Sveriges julafton för barnen. Alla klär ut sig, stora som små och vid femtiden går ett paradtåg genom byn som man antingen struttar med i eller tittar på. Mycket festligt faktiskt. Sedan är det folkfest hela kvällen och natten, så vi ska förmodligen låta Elli sova hos farmor inatt.
Min tanke var att klä ut mig och Elii till hippies, men så kome Eleni med en regelrätt bikostym till Elli som var så himla rolig och klockren, så Elli får vara bi istället. Själv blir jag nog hippie ändå, det är det enda jag har medel till i garderoben... Frågan är väl bara om folk ens kommer märka att jag har klätt ut mig.
Även igår var det festligheter, främst för skolbarnen och vi gick ner och dansade ch tittade på utklädda barn en stund. Tyvärr glömde jag kameran, men det ska jag inte göra idag.
Jag är superladdad - vilken festlighet!
Idag är det karnevalsdag i Paleohora! Denna dag motsvarar ungefär Sveriges julafton för barnen. Alla klär ut sig, stora som små och vid femtiden går ett paradtåg genom byn som man antingen struttar med i eller tittar på. Mycket festligt faktiskt. Sedan är det folkfest hela kvällen och natten, så vi ska förmodligen låta Elli sova hos farmor inatt.
Min tanke var att klä ut mig och Elii till hippies, men så kome Eleni med en regelrätt bikostym till Elli som var så himla rolig och klockren, så Elli får vara bi istället. Själv blir jag nog hippie ändå, det är det enda jag har medel till i garderoben... Frågan är väl bara om folk ens kommer märka att jag har klätt ut mig.
Även igår var det festligheter, främst för skolbarnen och vi gick ner och dansade ch tittade på utklädda barn en stund. Tyvärr glömde jag kameran, men det ska jag inte göra idag.
Jag är superladdad - vilken festlighet!
Besök
Idag törstade jag så efter vuxet sällskap att jag ringde svärmor och bjöd in på en kopp kaffe - det var första gången. Hon blev glad och kom som ett skott och med sig hade hon en massa choklad. Hon känner till min böjelse. Ellis näsa rinner som en kran och hostar gör hon med, men i övrigt är hon som vanligt (ta i trä). Så hon blev jätteglad att se sin farmor, och lyckan var förstås ömsesidig. Efi hade också med sig nyfriterade småpajer och lovade att koka kycklingsoppa till lunch åt sjuklingen. Ja, jag vet att jag är bortskämd på vissa punkter. Precis när Efi skulle gå så kom faster Emmanuela på besök, hon hade inte med sig choklad, men hon åt desto mer. Chokladberoendet är stor i hela familjen, haha!
Nu är det snart dags för Ellis middagslur. Vi har badat och ångat upp en massa hett vatten i näsan och hon har fått sin hostmedicin, så allt är i ordning. T o m huset är städat. Och nej det var inte svärmor, det gjorde jag faktiskt själv.
Ja, ni ser hur mycket action jag har i mitt liv, knappt jag hinner med själv.
Ta hand om er.
Nu är det snart dags för Ellis middagslur. Vi har badat och ångat upp en massa hett vatten i näsan och hon har fått sin hostmedicin, så allt är i ordning. T o m huset är städat. Och nej det var inte svärmor, det gjorde jag faktiskt själv.
Ja, ni ser hur mycket action jag har i mitt liv, knappt jag hinner med själv.
Ta hand om er.
Tomorrow MUST happen, man!
Snorig och gnällig dotter som krävt full uppmärksamhet varenda sekund.
Ovanligt frånvarande make.
Magknip och huvudvärk och retligt humör - gissa varför...
Regn, regn och regn.
Inga semlor, inget syende och inget jobb gjort.
Tung dag. Hoppas på en bättre variant i morgon.
Ovanligt frånvarande make.
Magknip och huvudvärk och retligt humör - gissa varför...
Regn, regn och regn.
Inga semlor, inget syende och inget jobb gjort.
Tung dag. Hoppas på en bättre variant i morgon.
Löfte
Jag ska balansera bloggen på ett snyggt sätt vad gäller syintresse, barn och annat. Jag vet att det blivit för mycket av hantverket på senaste tiden.
Man blir snäll av semlor. Eller glömsk i alla fall
Jag tänkte skriva ett surt inlägg om att jag haft husarrest hela dagen eftersom att Elli är förkyld (här snackar vi snorig, inte febrig) och inte får gå ut eftersom det då är livsfarligt. Minst. Dessutom var det jag som gav henne förkylningen genom att gå ut med henne efter mörkrets infall igår. Det vet väl alla att man blir förkyld av mörker?
Men så såg jag en bild på en semla och kom på att det fettisdagen idag. Vad man missar när man bor här alltså.
Så nu är ilskan över husarresten ett minne blott. Bara jag får tag på recept och ingredienser till världens godaste semlor.
Hilfe!
Men så såg jag en bild på en semla och kom på att det fettisdagen idag. Vad man missar när man bor här alltså.
Så nu är ilskan över husarresten ett minne blott. Bara jag får tag på recept och ingredienser till världens godaste semlor.
Hilfe!
Selektiv moral
Jag känner massvis av människor som inte blinkar vid anblicken eller tanken på att människa som dödas, inte ens ett barn. Men samma person brukar bli alldeles vansinnig av olycka över ett djur som dödas. Jag tror att det handlar om en rättvisekamp inombords. Att djur i denna fråga är försvarslösa (vilket jag kan tycka att ett barn, ja, tom en vuxen i "fel" situation, också är, så min teori har ju redan brustit). I alla fall.
Jag insåg nyss att jag har lite konstig moral själv på vissa punkter. Även om jag våndas över både djur och människor som far illa, så är jag helt rasistisk när det gäller mat. Att slänga mat rör mig inte i ryggen, men spillt godis får mig att rysa ända in i märgen - i synnerhet choklad.
Idag tvingade jag slänga gamla chokladbollar. Det gjorde riktigt ont.
Jag insåg nyss att jag har lite konstig moral själv på vissa punkter. Även om jag våndas över både djur och människor som far illa, så är jag helt rasistisk när det gäller mat. Att slänga mat rör mig inte i ryggen, men spillt godis får mig att rysa ända in i märgen - i synnerhet choklad.
Idag tvingade jag slänga gamla chokladbollar. Det gjorde riktigt ont.
Favorit i repris
Zalli, min längst kompisande kompis, med en dotter i samma ålder som Ellitutan gillade velourdressen jag sydde till Elli förra vecken. Eftersom jag köpt in ett lager velourtyger så var det inte så svårt att erbjuda en likadan till lilla Tilde. Jag satte mig med grejerna vid 9 igårkväll och 4.5 timme senare hade denna skapats: Velourkaramell no II med mer benvidd, kortare muddar och längre hängslen. Den kommer passa ett bra tag tror jag.
Varsågod lilla Tilde!
Eftersom Tilde bor i Sverige så kommer hon inte att få den förrän om en månad (då jag och Elli ska till Sverige!), så Elli får leka modell sålänge (välplanerade poser är inte riktigt hennes grej).
Varsågod lilla Tilde!
Eftersom Tilde bor i Sverige så kommer hon inte att få den förrän om en månad (då jag och Elli ska till Sverige!), så Elli får leka modell sålänge (välplanerade poser är inte riktigt hennes grej).
Dramatik utanför mitt fönster
Elli sover middag och jag sitter i ljuv tystnad och knapprar på en jobbtext. Plötsligt hör jag grannpojken på 4 år skrika och gråta som en stucken gris på gatan utanför. Inget konstigt med det, barn i detta land, och kanske överallt, gör så ganska ofta, så jag bad bara i tystnad att skriket inte skulle väcka Elli.
Efter någon minut ser jag pojkens mamma komma springande och nästan faller ihop i en mans famn rakt utanför mitt fönster, samtidigt som hon ger ifrån sig ett avgrundsvrål följt av utmattad gråt. I början visste jag inte om hon var överlycklig eller förtvivlad men det var efter en väldigt liten stund lätt att se att det var det senare. Pojken sprang fortfarande omkring och grät öppet och ingen var där som försökte trösta honom.
Till slut gick jag nervöst fram till fönstret för jag märkte att det bildats en liten folksamling som satt precis utanför mitt synfält, och det var då jag såg anledningen till uppståndelsen.
Grannens lilla vita fluffboll till hund låg orörlig - död - vid vägkanten.
Alltså jag vet hur förfärligt det är att förlora ett husdjur, men jag trodde minst att en människa hade dött, MINST! Kanske skulle mamman försökt att kontrollera sin sorg just i detta dramatiska skede för att kanske trösta den lille grabben först? Han sprang ju omkring helt förtvivlad utan någon som tröstade och förklarade. Men, vem är jag att säga hur man ska bete sig? Att vädra sina känslor är ju samtidigt hälsosamt och jag tror på att visa barnen att vuxna också har intensiva känslor.
För en månad sedan dog min andra grannes hund, samma gamla lufsare som min mamma skrivit en barnberättelse om. Han blev förgiftad och kanske har denna lille stackare nu gått samma hemska öde till mötes. Det finns många hundhatare i den här byn.
Så tragiskt och så onödigt.
Efter någon minut ser jag pojkens mamma komma springande och nästan faller ihop i en mans famn rakt utanför mitt fönster, samtidigt som hon ger ifrån sig ett avgrundsvrål följt av utmattad gråt. I början visste jag inte om hon var överlycklig eller förtvivlad men det var efter en väldigt liten stund lätt att se att det var det senare. Pojken sprang fortfarande omkring och grät öppet och ingen var där som försökte trösta honom.
Till slut gick jag nervöst fram till fönstret för jag märkte att det bildats en liten folksamling som satt precis utanför mitt synfält, och det var då jag såg anledningen till uppståndelsen.
Grannens lilla vita fluffboll till hund låg orörlig - död - vid vägkanten.
Alltså jag vet hur förfärligt det är att förlora ett husdjur, men jag trodde minst att en människa hade dött, MINST! Kanske skulle mamman försökt att kontrollera sin sorg just i detta dramatiska skede för att kanske trösta den lille grabben först? Han sprang ju omkring helt förtvivlad utan någon som tröstade och förklarade. Men, vem är jag att säga hur man ska bete sig? Att vädra sina känslor är ju samtidigt hälsosamt och jag tror på att visa barnen att vuxna också har intensiva känslor.
För en månad sedan dog min andra grannes hund, samma gamla lufsare som min mamma skrivit en barnberättelse om. Han blev förgiftad och kanske har denna lille stackare nu gått samma hemska öde till mötes. Det finns många hundhatare i den här byn.
Så tragiskt och så onödigt.
Morgonmys
Det gör absolut inget att ens man kanske har lite trist morgonhumör, eller att man själv inte direkt är en morgonmänniska. För har man en alldeles egen kramnalle som vill pussas och kela med en så kan inget morgonhumör i hela världen stå emot.
Kela, kela, kela. Mjukar upp mammisens usla morgonhumör på bästa sätt.
Puss!
Mannekängar lite.
Kela, kela, kela. Mjukar upp mammisens usla morgonhumör på bästa sätt.
Puss!
Mannekängar lite.
Velourkaramell
Ja, alltså, jag vet att det kanske är på väg att gå överstyr, men jag kan inte rå för det, det är så roligt! Jag har äntligen hittat en kanal för att få utlopp för min kreativitet och jag är i himmelriket.
Igår ritade jag upp ett festligt mönster och bad en kort bön att det skulle passa Ellan. Sen klippte jag ut bitar och sicksackade all kanter och idag sydde jag ihop alla bitar och se där! Efter att ha fått lägg in en liten extrabit i grenen så satt dressen som skräddarsydd (vilket den ju väl är också kan man nästan säga). Jag är helnöjd med denna lilla karamell och jätteglad över att jag har mönstret färdigt på papper och en hel drös med nya velourtyger i min nya fina sylåda.
Blomman på magen kanske ni känner igen från min första kreation, jag klippte helt enkelt av en av blommorna från spillbitarna jag hade kvar, strök på lite mellanlägg och sydde fast den, busenkelt!
Vad tror ni, har jag en framtid som kläddesigner?
Fast nästa gång blir benmuddarna kortare och själva brallan lite längre.
Igår ritade jag upp ett festligt mönster och bad en kort bön att det skulle passa Ellan. Sen klippte jag ut bitar och sicksackade all kanter och idag sydde jag ihop alla bitar och se där! Efter att ha fått lägg in en liten extrabit i grenen så satt dressen som skräddarsydd (vilket den ju väl är också kan man nästan säga). Jag är helnöjd med denna lilla karamell och jätteglad över att jag har mönstret färdigt på papper och en hel drös med nya velourtyger i min nya fina sylåda.
Blomman på magen kanske ni känner igen från min första kreation, jag klippte helt enkelt av en av blommorna från spillbitarna jag hade kvar, strök på lite mellanlägg och sydde fast den, busenkelt!
Vad tror ni, har jag en framtid som kläddesigner?
Fast nästa gång blir benmuddarna kortare och själva brallan lite längre.
Glosförhör med Elli
Jag tog fram Ellis ordbok för en liten snabblektion innan läggdags. Skitungen är ju helt sen med språket så här måste drillas lite. Och med tanke på att hon inte studerat någonting alls sedan sist och bara hånade mina pedagogiska försök med blajord så tror jag nog att piskan får åka fram nästa gång. Några rappar på gumpalallan gör nog att hon kan ta bokstaven b i sin lilla pussmun.
Saxat från dagens lektion:
Jag: Titta Elli, en B-A-N-A-N. Vad är det? (Pekar på bananen)
Elli: Mnjam mnjam!
Jag: Och där då Elli, en T-O-M-A-T! Kan du säga tomat?
Elli: Mnjam mnjam!
Jag: Vad är det Elli? En A-P-E-L-S-I-N! Säg apelsin.
Elli: Mnjam mnjam!
Jag: Jag tror vi byter kapitel, maten distraherar... Vad är det Elli? En sko! Säg S-K-O.
Elli: Pappa!
Jag: Och här är en hund (som sträckte ut sin tunga). Säg H-U-N-D.
Elli: *Sträcker ut sin tunga*.
Jag: Titta, en sked! Säg S-K-E-D.
Skitungen: Mnjam mnjam! Mnjam mnjam!
Där tröttnade jag. Klart är i alla fall att hon är bra på associationer.
Gullskräpet.
Saxat från dagens lektion:
Jag: Titta Elli, en B-A-N-A-N. Vad är det? (Pekar på bananen)
Elli: Mnjam mnjam!
Jag: Och där då Elli, en T-O-M-A-T! Kan du säga tomat?
Elli: Mnjam mnjam!
Jag: Vad är det Elli? En A-P-E-L-S-I-N! Säg apelsin.
Elli: Mnjam mnjam!
Jag: Jag tror vi byter kapitel, maten distraherar... Vad är det Elli? En sko! Säg S-K-O.
Elli: Pappa!
Jag: Och här är en hund (som sträckte ut sin tunga). Säg H-U-N-D.
Elli: *Sträcker ut sin tunga*.
Jag: Titta, en sked! Säg S-K-E-D.
Skitungen: Mnjam mnjam! Mnjam mnjam!
Där tröttnade jag. Klart är i alla fall att hon är bra på associationer.
Gullskräpet.
Och ännu mer...
Ja, också blev det lite tyg över och det var så fint så jag snodde ihop en liten klänning också. Fast jag hade inget mönster att gå efter så den blev för tajt. Jag ska sy in kilar i sidorna nu tänkte jag, dels för att Elli ska få plats i den, men även för att jag vill ha mer vidd i kjolen. Själva klänningen tycker jag blev riktigt söt och det skulle vara synd om den inte fick komma till användning.
Jag kunde förstås inte hålla mig utan tryckte ner stackars Elli i klänningen. Hon skrattade mest när jag pregade in hennes tjocka mage i tygstumpen. Sedan fick hon stå på boordet och det var så festligt att det var omöjligt att stå still. Till slut ville hon sätta sig ner och när hon till slut lyckades verkade hon ha lite svårt att andas. Så då åkte (läs: nästan klipptes) klänningen av. På huden hade hon märken efter tyg och sömmar. Hemsk, hemsk mamma.
Jag kunde förstås inte hålla mig utan tryckte ner stackars Elli i klänningen. Hon skrattade mest när jag pregade in hennes tjocka mage i tygstumpen. Sedan fick hon stå på boordet och det var så festligt att det var omöjligt att stå still. Till slut ville hon sätta sig ner och när hon till slut lyckades verkade hon ha lite svårt att andas. Så då åkte (läs: nästan klipptes) klänningen av. På huden hade hon märken efter tyg och sömmar. Hemsk, hemsk mamma.
Mera pyssel...
Jag äälskar min nya symaskin. Jag älskar den ofantligt mycket och helst vill jag spendera all min tid med den. Men jag har ju ett barn att ta hand om också. Suck. (Ironi).
Jag har i alla fall sytt ihop några nya kuddfodral till våra sorgliga gamla kuddar i extensionrummet. Visst är tygerna underbara?
Jag har i alla fall sytt ihop några nya kuddfodral till våra sorgliga gamla kuddar i extensionrummet. Visst är tygerna underbara?
Nu är det klippt
Skulle klippa Ellis lugg lite, den irriterade ögonen hela tiden. Men så vände hon plötsligt huvudet och snipp så hade jag klippt ett djuuupt hack i den stackars luggen. Jaja, tänkte jag. Då testar vi nåt nytt istället.
Jo Designs presenterar: Punk-Elli!
Från början sörjde jag hennes vanställda hår, men nu gillar jag det faktiskt. Ganska tufft ju!
Jo Designs presenterar: Punk-Elli!
Från början sörjde jag hennes vanställda hår, men nu gillar jag det faktiskt. Ganska tufft ju!
Tandis
Var hos tandläkaren idag, skulle fylla i en urtrillad lagning. Trodde jag. Jag trodde så eftersom det väldigt plötsligt uppstått ett stort hålrumm mellan två tänder där all mat fastnade på ett irriterande sätt.
Men det var ingen urtrillad lagning. Det var ett hål. Storlek gigantum. Jag som lallat dit helt lugn fick genast upp en liten puls, för all vet ju att lagning av hål innebär bedövningsSPRUTA. Men jag fortsatte att hurtigt skoja med den snälle tandläkaren som för att bevisa för mig själv att jag var helt lugn med läget. Han skrattade mycket i alla fall, så jag var nog i mitt esse.
Han kom med nålen och bad mig gapa och jag gapade som en duktig flicka. Sen bara ssatt han där med nålen i munnen i en evighet och jag undrade när han skulle sätta in den jäveln. Plötsligt tog han ut sprutan igen och sa att det var klart. Jag trodde att han drev med mig men efter några minuter började det kittla i läppen från bedövningen. Magiskt. Han hade stuckit mig med en nål i tandköttet utan att jag känt ett kvatt. Helt otroligt.
Sen borrades det och fylldes och slipades och han suckade flera gånger över vilket STORT hål jag hade fått. Det där är konstigt tycker jag, för sist jag var på min årliga tandiskontroll var i april förra året och då fanns inte några tecken på några hål.
Med sina hökögon såg han ytterigare ett grått område på en annan kindtand och röntgenbild fick tas för att kolla om det var en annan lömsking. Så på måndag är det återbesök för rengöring av alla tänder samt ytterligare en eventuell lagning.
Det jag ville säga var i alla fall att jag aldrig stött på en bättre tandis, och halva priset mot Sverige är det med.
Nu sitter jag här med halva ansiktet bedövat och uppsvullet och kan inte äta trots att jag är hungrig. Visst är det skönt att bedövningen släpper, men samtidigt gör det ju lite ont i den misshandlade tandynklingen.
Man kan som bekant inte få allt. Men en magiker till tandläkare har jag i alla fall. Yeay!
Men det var ingen urtrillad lagning. Det var ett hål. Storlek gigantum. Jag som lallat dit helt lugn fick genast upp en liten puls, för all vet ju att lagning av hål innebär bedövningsSPRUTA. Men jag fortsatte att hurtigt skoja med den snälle tandläkaren som för att bevisa för mig själv att jag var helt lugn med läget. Han skrattade mycket i alla fall, så jag var nog i mitt esse.
Han kom med nålen och bad mig gapa och jag gapade som en duktig flicka. Sen bara ssatt han där med nålen i munnen i en evighet och jag undrade när han skulle sätta in den jäveln. Plötsligt tog han ut sprutan igen och sa att det var klart. Jag trodde att han drev med mig men efter några minuter började det kittla i läppen från bedövningen. Magiskt. Han hade stuckit mig med en nål i tandköttet utan att jag känt ett kvatt. Helt otroligt.
Sen borrades det och fylldes och slipades och han suckade flera gånger över vilket STORT hål jag hade fått. Det där är konstigt tycker jag, för sist jag var på min årliga tandiskontroll var i april förra året och då fanns inte några tecken på några hål.
Med sina hökögon såg han ytterigare ett grått område på en annan kindtand och röntgenbild fick tas för att kolla om det var en annan lömsking. Så på måndag är det återbesök för rengöring av alla tänder samt ytterligare en eventuell lagning.
Det jag ville säga var i alla fall att jag aldrig stött på en bättre tandis, och halva priset mot Sverige är det med.
Nu sitter jag här med halva ansiktet bedövat och uppsvullet och kan inte äta trots att jag är hungrig. Visst är det skönt att bedövningen släpper, men samtidigt gör det ju lite ont i den misshandlade tandynklingen.
Man kan som bekant inte få allt. Men en magiker till tandläkare har jag i alla fall. Yeay!
Elli i svärfars grepp
Jag har försökt ringa svärmor hela morgonen för att få lite barnvakt idag så att jag skulle kunna jobba. Hon var i kyrkan men till slut svarade svärfar. Hjälp! Jag framförde mitt ärende och han frågade om han skulle komma och hämta Elli istället, för att passa henne själv. Jag försökte säga att det var okej, att det INTE behövdes, men han hörde nog bara okej och nyss kom han och min svåger farande i bilden för att plocka upp lillan. Jag bad en kort bön till högre makter att allt skulle gå bra och satt Elli i bilen med männen. Svärfar skojade högljutt med Elli i vanlig ordning och hennes smått nervösa blick när de körde iväg sa: "Mamma, är du säker på att det här är en bra idé?". Nej, helt säker är jag inte. Men svärmor bör komma hem när som helst och mannen har ju ändå haft fyra småttingar själv.
Samtidigt är han man, grek och över 70 år gammal... Hjälp!
Och han älskar sina barnbarn över allt annat,, en riktig busfarbror är han.
Samtidigt är han man, grek och över 70 år gammal... Hjälp!
Men stilig är han, har sett foton på honom i trettioårsåldern, vilken karisma!
Och han älskar sina barnbarn över allt annat,, en riktig busfarbror är han.
Min pappa
Nu när jag har skrivit ett hyllningsinlägg tillägnat mamma så vill jag passa på att göra likadant för pappa.
Pappans lott är ofta lite orättvis. Han hamnar kanske lätt i skymundan, särskilt om mamman har en väldigt intim relation med barnet - mig. Och orättvist är det, för min pappa är verkligen värd att få ta mer plats än han gör.
När jag var liten var pappa min kung - ingen var roligare, bättre, smartare eller mer intressant än han. Sedan hade vi några svåra år och en dotter glider nog lätt ifrån sin pappa när de första barnaårens skoj och lek mattas av. Så var det i alla fall för oss. Knepiga situationer och familjekonstellationer som inte alltid var lätta gjorde att det skapades ett glapp. Men som vuxen ser jag honom återigen för den fantastiska människa han faktiskt är - oavsett han vet om det eller ej.
Pappa är en konstnär, medan mamma är väldigt duktig på mycket - även konst, så är pappa den sanna hantverkaren. Det pappa inte kan bygga/laga/fixa kan ingen. Han har jobbat som tandtekniker i hela sitt liv och skapar nya tänder som folk ska tugga sin mat med varje dag, det tycker jag är ganska fantastiskt! Inte nog med det - han skulle lika gärna kunna jobba som guldsmed om han ville. Som hobby gör han otroligt proffsiga guldsmycken - om andan faller på. Men mest snickrar han på sina munspel.
En mer passionerad människa än min far går inte att finna. Vill han göra något så lyckas han med det, det gör egentligen alla, men eftersom pappa förstår att det är sanning så lyckas han med allt. Vare sig han köper gamla cadillacs och renoverar dem till toppskick, eller bygger ett munspel som aldrig tidigare konstruerats och får positiv feedback av världens proffs, så lyckas han. Han är en väldigt stor inspirationskälla för mig och om det är någon som fått mig att tro på mig själv så är det pappa.
Hans passionerade själ tar sig ibland uttryck i ett ganska häftigt humör och kan brusa upp lite oförväntat, men som med de flesta passionerade människor så ser han inte det själv. Han har inte alltid varit helt lätt att leva med (men vem är egentligen det?), vare sig för hans kvinnor eller hans barn och när jag var yngre kunde jag uppleva honom som lite skrämmande när han brusade upp. Idag ser jag det som ett tecken på att han känner. Och är det något jag värdesätter i en person så är det deras förmåga att känna. Nu för tiden är han betydligt lugnare förstås, jag tror att han äntligen funnit en sorts inre harmoni där han har tid att rå om sig själv och sina behov.
Jag är en oerhört känslig person själv, men pappa är strået vassare. Han älskar och hatar med otrolig intensitet och jag är lyckligt lottad som hans kanske största kärlek i livet. Att pappa finns för mig, älskar mig och har kämpat så som han gjort för att vi ska bibehålla en nära kontakt även när det varit som svårast är jag otroligt tacksam över.
Ju äldre jag blir, desto mer ser jag hur lik jag är pappa, även om jag på ytan kanske är mer lik mamma så har jag och pappa väldigt lika själar. Och även om vår verbala kommunikation brister ibland, så har vi en grundläggande förståelse för varandra utan att behöva tala, och den påminner vi varandra om ibland.
Kunde jag fokusera så som min pappa kan, så hade jag kanske också kunnat bli en väldigt duktig hantverkare, men mitt huvud är nog lite för mycket uppe i det blå.
Jag hoppas att inget är uttryckt klumpigt nu, för meningen med denna text var att berätta att jag är så oerhört stolt över min pappa. Eller kanske snarare över att få vara just min pappas dotter.
Det finns ingen som han. Och jag älskar och beundrar honom hejdlöst mycket.
Och då har jag inte ens nämnt hur musikalsk han är och hur duktig han är på både gitarr och munspel... Men ni kan ju döma av Elli fascinerade blick.
Pappans lott är ofta lite orättvis. Han hamnar kanske lätt i skymundan, särskilt om mamman har en väldigt intim relation med barnet - mig. Och orättvist är det, för min pappa är verkligen värd att få ta mer plats än han gör.
När jag var liten var pappa min kung - ingen var roligare, bättre, smartare eller mer intressant än han. Sedan hade vi några svåra år och en dotter glider nog lätt ifrån sin pappa när de första barnaårens skoj och lek mattas av. Så var det i alla fall för oss. Knepiga situationer och familjekonstellationer som inte alltid var lätta gjorde att det skapades ett glapp. Men som vuxen ser jag honom återigen för den fantastiska människa han faktiskt är - oavsett han vet om det eller ej.
Pappa är en konstnär, medan mamma är väldigt duktig på mycket - även konst, så är pappa den sanna hantverkaren. Det pappa inte kan bygga/laga/fixa kan ingen. Han har jobbat som tandtekniker i hela sitt liv och skapar nya tänder som folk ska tugga sin mat med varje dag, det tycker jag är ganska fantastiskt! Inte nog med det - han skulle lika gärna kunna jobba som guldsmed om han ville. Som hobby gör han otroligt proffsiga guldsmycken - om andan faller på. Men mest snickrar han på sina munspel.
En mer passionerad människa än min far går inte att finna. Vill han göra något så lyckas han med det, det gör egentligen alla, men eftersom pappa förstår att det är sanning så lyckas han med allt. Vare sig han köper gamla cadillacs och renoverar dem till toppskick, eller bygger ett munspel som aldrig tidigare konstruerats och får positiv feedback av världens proffs, så lyckas han. Han är en väldigt stor inspirationskälla för mig och om det är någon som fått mig att tro på mig själv så är det pappa.
Hans passionerade själ tar sig ibland uttryck i ett ganska häftigt humör och kan brusa upp lite oförväntat, men som med de flesta passionerade människor så ser han inte det själv. Han har inte alltid varit helt lätt att leva med (men vem är egentligen det?), vare sig för hans kvinnor eller hans barn och när jag var yngre kunde jag uppleva honom som lite skrämmande när han brusade upp. Idag ser jag det som ett tecken på att han känner. Och är det något jag värdesätter i en person så är det deras förmåga att känna. Nu för tiden är han betydligt lugnare förstås, jag tror att han äntligen funnit en sorts inre harmoni där han har tid att rå om sig själv och sina behov.
Jag är en oerhört känslig person själv, men pappa är strået vassare. Han älskar och hatar med otrolig intensitet och jag är lyckligt lottad som hans kanske största kärlek i livet. Att pappa finns för mig, älskar mig och har kämpat så som han gjort för att vi ska bibehålla en nära kontakt även när det varit som svårast är jag otroligt tacksam över.
Ju äldre jag blir, desto mer ser jag hur lik jag är pappa, även om jag på ytan kanske är mer lik mamma så har jag och pappa väldigt lika själar. Och även om vår verbala kommunikation brister ibland, så har vi en grundläggande förståelse för varandra utan att behöva tala, och den påminner vi varandra om ibland.
Kunde jag fokusera så som min pappa kan, så hade jag kanske också kunnat bli en väldigt duktig hantverkare, men mitt huvud är nog lite för mycket uppe i det blå.
Jag hoppas att inget är uttryckt klumpigt nu, för meningen med denna text var att berätta att jag är så oerhört stolt över min pappa. Eller kanske snarare över att få vara just min pappas dotter.
Det finns ingen som han. Och jag älskar och beundrar honom hejdlöst mycket.
Och då har jag inte ens nämnt hur musikalsk han är och hur duktig han är på både gitarr och munspel... Men ni kan ju döma av Elli fascinerade blick.
Vår i Paris med mamma och dotter - en sann dröm!
Jag har aldrig deltagit i någon bloggtävling förr, jag bor på Kreta och känner oftast att priserna bättre förtjänas av någon som bor i Sverige, men denna gång kan jag inte motstå. Söta Engla lottar ut en weekendresa till valfri modestad genom Airtours, och jag vill så vansinnigt gärna vinna den. Här är varför:
Jag vill ta med min mamma till Paris. Min mamma är allt jag hoppas att jag kommer att kunna vara i livet: vacker, rolig, godhjärtad som ingen annan och ställer alltid upp för mig och mina bröder, vad än det må handla om. Hon är positiv och en sann livsälskare som alltid lyckas finna ljuspunkter i sin tillvaro trots att livet inte alltid har varit så lätt.
Mamma är en av de starkaste personerna jag känner. När hon var nästan 40 år bestämde hon sig för att börja studera och efter många långa år levande på mindre än existensminimum med tre barn tog hon sin examen som gymnasielärare i svenska och drama. Jag är så stolt! Nu har hon jobbat på en folkhögskola i ett par år och har med sin livserfarenhet, sitt engagemang och sitt alltid lika positiva sätt att förhålla sig till saker blivit helt oumbärlig där. Min mamma är en sån som det borde finnas fler av, en sann människovän och livsälskare.
Tyvärr så har hon aldrig nog med pengar att unna sig själv något, med mig boende på Kreta och min storebror i Bolivia går alla hennes pengar till telefonräkningar och resor så ofta hon kan - vilket inte är ofta nog. Det skulle vara så underbart att få ge henne något tillbaka för allt det hon gett och ger både mig och alla andra i hennes omgivning. Ingen förtjänar det som hon gör, men det är en trend i familjen att aldrig ha särskilt stora ekonomiska marginaler, det är nog en generell trend bland de som tänker mer med hjärtat än hjärnan. Fast mamma brukar säga att hon är rikast i världen, tack vare oss, hennes barn och Elli, min dotter och mammas första barnbarn samt storebrors kommande bebis.
Mamma är mycket intresserad av både mode och konst så Paris är en given destination. Hon studerade dessutom franska på Komvux när hon läste upp sina betyg, och skulle bli alldeles till sig bara över att få kunna praktisera sina språkkunskaper lite. Men alltså... att få gå runt med mamma vid min sida och Elli i barnvagnen i Paris på vårkanten... få inspireras i butiker och äta gott på pittoreska restauranger... jag har svårt att föreställa mig något närmre paradiset än det, jag får tårar i ögonen bara jag skriver om det.
I april ska jag hem två veckor till Sverige med min lilla dotter, för att hälsa på familj och vänner. Tänk om jag då kunde få överraska min mamma med en weekendresa till Paris! Hon skulle bli så glad att hon hade svimmat.
Och jag med.
Stor och liten - bästa vänner!
Jag vill ta med min mamma till Paris. Min mamma är allt jag hoppas att jag kommer att kunna vara i livet: vacker, rolig, godhjärtad som ingen annan och ställer alltid upp för mig och mina bröder, vad än det må handla om. Hon är positiv och en sann livsälskare som alltid lyckas finna ljuspunkter i sin tillvaro trots att livet inte alltid har varit så lätt.
Mamma är en av de starkaste personerna jag känner. När hon var nästan 40 år bestämde hon sig för att börja studera och efter många långa år levande på mindre än existensminimum med tre barn tog hon sin examen som gymnasielärare i svenska och drama. Jag är så stolt! Nu har hon jobbat på en folkhögskola i ett par år och har med sin livserfarenhet, sitt engagemang och sitt alltid lika positiva sätt att förhålla sig till saker blivit helt oumbärlig där. Min mamma är en sån som det borde finnas fler av, en sann människovän och livsälskare.
Tyvärr så har hon aldrig nog med pengar att unna sig själv något, med mig boende på Kreta och min storebror i Bolivia går alla hennes pengar till telefonräkningar och resor så ofta hon kan - vilket inte är ofta nog. Det skulle vara så underbart att få ge henne något tillbaka för allt det hon gett och ger både mig och alla andra i hennes omgivning. Ingen förtjänar det som hon gör, men det är en trend i familjen att aldrig ha särskilt stora ekonomiska marginaler, det är nog en generell trend bland de som tänker mer med hjärtat än hjärnan. Fast mamma brukar säga att hon är rikast i världen, tack vare oss, hennes barn och Elli, min dotter och mammas första barnbarn samt storebrors kommande bebis.
Mamma är mycket intresserad av både mode och konst så Paris är en given destination. Hon studerade dessutom franska på Komvux när hon läste upp sina betyg, och skulle bli alldeles till sig bara över att få kunna praktisera sina språkkunskaper lite. Men alltså... att få gå runt med mamma vid min sida och Elli i barnvagnen i Paris på vårkanten... få inspireras i butiker och äta gott på pittoreska restauranger... jag har svårt att föreställa mig något närmre paradiset än det, jag får tårar i ögonen bara jag skriver om det.
I april ska jag hem två veckor till Sverige med min lilla dotter, för att hälsa på familj och vänner. Tänk om jag då kunde få överraska min mamma med en weekendresa till Paris! Hon skulle bli så glad att hon hade svimmat.
Och jag med.
Stor och liten - bästa vänner!
Jo Design presents
Disco-Elli!
Pussminen.
Är inte tyget alldeles, alldeles fantstiskt? Det här blir Ellis karnevalsoutfit i år. Första kreationen och allt - ja, jag är i alla fall ganska stolt.
Just det, har jag glömt att berätta att symaskinen kommit? En Brother Innovis 10 - alldeles underbar!
Just det, har jag glömt att berätta att symaskinen kommit? En Brother Innovis 10 - alldeles underbar!
Malmö på mitt hjärta
Och i.
Hellre glitter än strut
Angående det förra inlägget...
Jim fick tydligen vara tärna på dagis efter att han totalvägrat sätta på sig stjärngossestruten.
Vem vill inte hellre ha glitter än en dumstrut?
Jim fick tydligen vara tärna på dagis efter att han totalvägrat sätta på sig stjärngossestruten.
Vem vill inte hellre ha glitter än en dumstrut?
Jämställdhet
Det här med jämställdhet är en kamp som pågår inom mig hela tiden. Jag har sedan blöjstadiet varit oerhört mån om att saker och ting ska vara rättvisa och att jag inte ska nekas saker bara för att jag är flicka eller kvinna. Det har varit en medfödd kamp, nästanpå.
Jag minns en gång när min fem år yngre lillebror fick skjuta med morfars luftgevär, och jag sedan nekades för att jag var flicka. Det kändes otroligt orättvist och fel och jag var inte så lite upprörd. I övrigt har min morfar varit väldigt rättvis och generös på alla sätt, och det är nog därför jag minns den gången med sådan intensitet.
Ett annat minne är från när jag var i kanske åttaårsåldern och mamma kom hem med knallpistoler åt mina bröder för hela grannskapets ungar hade skaffat sådana och lekte krig. Jag satt där och kände mig besviken när hon delade ut de coola pistolerna till Jim och Måns, med tillhörande knallpulverringar. De blev jätteglada och sprang iväg och skjöt direkt och jag satt kvar med besviken min. Då frågade mamma om jag också hade velat ha en varpå jag såklart svarade ja, kanske lite surt. Då gjorde hon något som jag aldrig kommer att glömma. Hon drog fram en tredje pistol med tillhörande knallpulverringar och gav den till mig. Är inte det ganska fantastiskt? Mamma spelade jämställdhetsspelet och hade strategiskt räknat ut processen. Jag blev fantastiskt glad och lekte krig med alla pojkarna tills mörkret föll. Redan då kände jag att det hon gjorde var ovanligt.
I allmänhet så tror jag att min mamma var lite före sin tid när det kom till jämlik uppfostran. Många gånger klädde vi ut lillebror till "Malin", med klackskor, nylonstrumpor och klänning, och lite läppstift på det. Han älskade det och vi hade jättekul allihop. Måns har idag ingen böjelse för att klä ut sig till kvinna, inte vad jag vet i alla fall. Inte för att det skulle vara fel på något sätt förstås.
Ju mer jag skriver nu desto fler intressanta minnen dyker upp, men det var inte minnen som inlägget skulle handla om utan om min dagliga inre kamp rörande jämställdhet.
Jag lever idag i ett förhållande där det manliga och kvinnliga hela tiden ilsket kämpar för att hålla sina inlärda roller. Jag förväntas ta hand om hem och barn, hålla det rent och klanderfritt och alltid ha ett leende på läpparna. Jag ska helst inte be om för mycket heller, utan vara nöjd med vad jag får. Aris ska försörja oss och hålla hus och trädgård i bra grundskick. Han är den som ska måla och renovera och sköta allt praktiskt. Detta förväntade system driver mig till vansinne. Jag måste kämpa varje dag för att bryta trenden, och det skapar friktioner både här och där, och absolut inte bara inom dessa fyra väggar. Jag vill aldrig bli den inställsamma hemmafrun med lågt personvärde, men här är det norm, och kvinnorna inte bara finner sig i det, de "tycker om det". Visst faller ansvaret för barn och hem på dem, men de behöver inte oroa sig över pengar eller andra praktiska saker, och det är ju skönt. JO, på ett sätt är det såklart det, men vad händer med ens frihet? Jag kan säga som så att det är inte konstigt att det är färre skilsmässor här, en anledning är att kvinnorna inte skulle klara det ekonomiskt.
Jag försöker jobba med mitt skrivande så mycket jag kan, för att i alla fall känna att jag skulle kunna klara mig själv om jag var tvungen. Jag håller inte hemmet skinande rent för att undvika att reduceras till en städerska. Och när Aris är hemma så försöker jag se till att han byter blöjor och diskar undan efter maten någon gång då och då, även om han är den sm är ute och jobbar medan jag går hemma. Hemarbete måste också värderas. Den här kampen är inte lätt. Lätt hade varit att ta hand om hem och barn utan klagomål. Mannen hade varit nöjd och kanske mer uppskattande, för det är så han är lärd och uppvuxen. En bra mamma och fru sätter sig själv i sista hand. Men så är det ju så att man samtidigt såklart vill vara en bra mamma och fru. Men jag vill vara det på mitt sätt, inte så som normen har deklarerat.
Det finns dock intressanta inslag i vårt liv, som nog mest kommer genom att jag är utlänning.
När det gäller Ellis hälsa har Aris fullt ansvar. Han ser till att alla vaccinationer kommer vid rätt tidpunkt. Han sköter kontakten med barnläkaren och bokar alla möten. Det kanske låter som en liten grej, men jag skulle vilja höra talas om en enda grekisk man som sköter den biten. Han lagar också nästan alltid kvällsmaten, mest för att han oftast är hungrigast förstås, men en annan grek hade förväntat sig att frun skulle se till att han höll sig mätt. Och märker han att en blöja behöver bytas så byter han det, han kallar inte på mig. Oftast i alla fall.
Jag vet att det låter förlegat för er, för mig med, och det är som sagt en fruktansvärd inre kamp varenda dag. Men man vänjer sig vid nya normer ganska fort. Inte förrän jag flyttade hit insåg jag hur fantastiskt långt fram Sverige ligger i jämställdhetsfrågor. Vi kan vara stolta och ibland gör det så ont i hjärtat när jag tänker på hur mycket lättare den biten hade varit i Sverige, och att jag kanske var dum som slängde bort den utan eftertanke. Men jag följer ju alltid hjärtat, hjärnan hänger inte alltid med i svängarna.
När jag beklagar mig över vissa saker till mina kvinnliga bekanta här nere så får jag inget medhåll, oftast. De är fortfarande i stadiet där man anser att män och kvinnor är bra på olika saker och bör fokusera på det de kan. Som att män kan renovera och kvinnor kan laga mat. Typ. Jag hårddrar lite förstås.
I mitt förra förhållande, som varade i drygt 3.5 år, så var rollerna väldigt könstypiska. Fast omvänt. Min kille gick hemma hela dagarna, han städade och lagade mat, tvättade och diskade. Och gjorde han inte allt det så blev jag irriterad, för han gick ju hemma och jag både pluggade och jobbade. Samtidigt pressade jag honom att söka arbete eller utbildning för att göra något "viktigt", men han trivdes bra hemma. Jag var själv en typisk mansgris utan att veta om det, men jag trodde att jag förde kvinnornas kamp och var stolt över att berätta om vår hemsituation. Kanske är det därför jag nu valt den motsatta sidan, för att betala för min synd.
I slutändan handlar det ju om att man i ett förhållande ska må bra och ta hand om varandra. Man får försöka kompromissa och se till så att saker och ting är så känslomässigt rättvisa som de bara kan vara. Det är väl ändå den egentliga betydelsen av jämställdhet? Att båda parter i förhållandet har lika rätt att välja hur det gemensamma livet ska se ut. Och då kan sällan båda få det precis hur de vill ha det. Men man kan ju glädja sig åt den andre på de punkter där man inte fick precis som man ville.
Jag minns en gång när min fem år yngre lillebror fick skjuta med morfars luftgevär, och jag sedan nekades för att jag var flicka. Det kändes otroligt orättvist och fel och jag var inte så lite upprörd. I övrigt har min morfar varit väldigt rättvis och generös på alla sätt, och det är nog därför jag minns den gången med sådan intensitet.
Ett annat minne är från när jag var i kanske åttaårsåldern och mamma kom hem med knallpistoler åt mina bröder för hela grannskapets ungar hade skaffat sådana och lekte krig. Jag satt där och kände mig besviken när hon delade ut de coola pistolerna till Jim och Måns, med tillhörande knallpulverringar. De blev jätteglada och sprang iväg och skjöt direkt och jag satt kvar med besviken min. Då frågade mamma om jag också hade velat ha en varpå jag såklart svarade ja, kanske lite surt. Då gjorde hon något som jag aldrig kommer att glömma. Hon drog fram en tredje pistol med tillhörande knallpulverringar och gav den till mig. Är inte det ganska fantastiskt? Mamma spelade jämställdhetsspelet och hade strategiskt räknat ut processen. Jag blev fantastiskt glad och lekte krig med alla pojkarna tills mörkret föll. Redan då kände jag att det hon gjorde var ovanligt.
I allmänhet så tror jag att min mamma var lite före sin tid när det kom till jämlik uppfostran. Många gånger klädde vi ut lillebror till "Malin", med klackskor, nylonstrumpor och klänning, och lite läppstift på det. Han älskade det och vi hade jättekul allihop. Måns har idag ingen böjelse för att klä ut sig till kvinna, inte vad jag vet i alla fall. Inte för att det skulle vara fel på något sätt förstås.
Ju mer jag skriver nu desto fler intressanta minnen dyker upp, men det var inte minnen som inlägget skulle handla om utan om min dagliga inre kamp rörande jämställdhet.
Jag lever idag i ett förhållande där det manliga och kvinnliga hela tiden ilsket kämpar för att hålla sina inlärda roller. Jag förväntas ta hand om hem och barn, hålla det rent och klanderfritt och alltid ha ett leende på läpparna. Jag ska helst inte be om för mycket heller, utan vara nöjd med vad jag får. Aris ska försörja oss och hålla hus och trädgård i bra grundskick. Han är den som ska måla och renovera och sköta allt praktiskt. Detta förväntade system driver mig till vansinne. Jag måste kämpa varje dag för att bryta trenden, och det skapar friktioner både här och där, och absolut inte bara inom dessa fyra väggar. Jag vill aldrig bli den inställsamma hemmafrun med lågt personvärde, men här är det norm, och kvinnorna inte bara finner sig i det, de "tycker om det". Visst faller ansvaret för barn och hem på dem, men de behöver inte oroa sig över pengar eller andra praktiska saker, och det är ju skönt. JO, på ett sätt är det såklart det, men vad händer med ens frihet? Jag kan säga som så att det är inte konstigt att det är färre skilsmässor här, en anledning är att kvinnorna inte skulle klara det ekonomiskt.
Jag försöker jobba med mitt skrivande så mycket jag kan, för att i alla fall känna att jag skulle kunna klara mig själv om jag var tvungen. Jag håller inte hemmet skinande rent för att undvika att reduceras till en städerska. Och när Aris är hemma så försöker jag se till att han byter blöjor och diskar undan efter maten någon gång då och då, även om han är den sm är ute och jobbar medan jag går hemma. Hemarbete måste också värderas. Den här kampen är inte lätt. Lätt hade varit att ta hand om hem och barn utan klagomål. Mannen hade varit nöjd och kanske mer uppskattande, för det är så han är lärd och uppvuxen. En bra mamma och fru sätter sig själv i sista hand. Men så är det ju så att man samtidigt såklart vill vara en bra mamma och fru. Men jag vill vara det på mitt sätt, inte så som normen har deklarerat.
Det finns dock intressanta inslag i vårt liv, som nog mest kommer genom att jag är utlänning.
När det gäller Ellis hälsa har Aris fullt ansvar. Han ser till att alla vaccinationer kommer vid rätt tidpunkt. Han sköter kontakten med barnläkaren och bokar alla möten. Det kanske låter som en liten grej, men jag skulle vilja höra talas om en enda grekisk man som sköter den biten. Han lagar också nästan alltid kvällsmaten, mest för att han oftast är hungrigast förstås, men en annan grek hade förväntat sig att frun skulle se till att han höll sig mätt. Och märker han att en blöja behöver bytas så byter han det, han kallar inte på mig. Oftast i alla fall.
Jag vet att det låter förlegat för er, för mig med, och det är som sagt en fruktansvärd inre kamp varenda dag. Men man vänjer sig vid nya normer ganska fort. Inte förrän jag flyttade hit insåg jag hur fantastiskt långt fram Sverige ligger i jämställdhetsfrågor. Vi kan vara stolta och ibland gör det så ont i hjärtat när jag tänker på hur mycket lättare den biten hade varit i Sverige, och att jag kanske var dum som slängde bort den utan eftertanke. Men jag följer ju alltid hjärtat, hjärnan hänger inte alltid med i svängarna.
När jag beklagar mig över vissa saker till mina kvinnliga bekanta här nere så får jag inget medhåll, oftast. De är fortfarande i stadiet där man anser att män och kvinnor är bra på olika saker och bör fokusera på det de kan. Som att män kan renovera och kvinnor kan laga mat. Typ. Jag hårddrar lite förstås.
I mitt förra förhållande, som varade i drygt 3.5 år, så var rollerna väldigt könstypiska. Fast omvänt. Min kille gick hemma hela dagarna, han städade och lagade mat, tvättade och diskade. Och gjorde han inte allt det så blev jag irriterad, för han gick ju hemma och jag både pluggade och jobbade. Samtidigt pressade jag honom att söka arbete eller utbildning för att göra något "viktigt", men han trivdes bra hemma. Jag var själv en typisk mansgris utan att veta om det, men jag trodde att jag förde kvinnornas kamp och var stolt över att berätta om vår hemsituation. Kanske är det därför jag nu valt den motsatta sidan, för att betala för min synd.
I slutändan handlar det ju om att man i ett förhållande ska må bra och ta hand om varandra. Man får försöka kompromissa och se till så att saker och ting är så känslomässigt rättvisa som de bara kan vara. Det är väl ändå den egentliga betydelsen av jämställdhet? Att båda parter i förhållandet har lika rätt att välja hur det gemensamma livet ska se ut. Och då kan sällan båda få det precis hur de vill ha det. Men man kan ju glädja sig åt den andre på de punkter där man inte fick precis som man ville.
Pappas flicka
Det är mycket pappa här hemma just nu. Det är fortfarande tydligt att jag är viktigast för Elli, om jag går kan hon börja gråta, det händer t ex aldrig med någon annan, inte ens med Aris.
Men hon är väldigt fascinerad av sin pappa. Förutom att ordet pappa är det mest välanvända ordet just nu (det har nämligen många betydelser: pappa, lampa, sko (papoutsi på grekiska) och jag tappade den, så frågar hon mig nästan hela tiden: Vaepappa? eller Vaepapapapa? vilket såklart betyder: Var är pappa? Jag har länge och ofta ställt henne den frågan så förmodligen är det just därför denna fråga har snappats upp och nu efterapas. Så fort hon druckit sin morgonvälling så ställer hon sig upp i sin säng och frågar mig: Vaepappa? trots att han ligger i samma säng som jag. Likaså varje gång han lämnar huset eller hon hör en motorcykel komma körandes utanför: Vaepappa? eller Vaepapapa?
Som grädde på moset så kom hon just förbi, gåendes mot Aris med ett smackande ljud med läpparna - hon ville ha en puss. Från pappa.
Det är väldigt gulligt måste jag säga.
Men hon är väldigt fascinerad av sin pappa. Förutom att ordet pappa är det mest välanvända ordet just nu (det har nämligen många betydelser: pappa, lampa, sko (papoutsi på grekiska) och jag tappade den, så frågar hon mig nästan hela tiden: Vaepappa? eller Vaepapapapa? vilket såklart betyder: Var är pappa? Jag har länge och ofta ställt henne den frågan så förmodligen är det just därför denna fråga har snappats upp och nu efterapas. Så fort hon druckit sin morgonvälling så ställer hon sig upp i sin säng och frågar mig: Vaepappa? trots att han ligger i samma säng som jag. Likaså varje gång han lämnar huset eller hon hör en motorcykel komma körandes utanför: Vaepappa? eller Vaepapapa?
Som grädde på moset så kom hon just förbi, gåendes mot Aris med ett smackande ljud med läpparna - hon ville ha en puss. Från pappa.
Det är väldigt gulligt måste jag säga.
Grekiskan
Jag fick en fråga bland kommentarerna idag om min grekiska, om jag fortfarande kämpar för att förstå och göra mig förstådd eller om det kommer relativt flytande nu.
Alltså, beroende på vem man frågar så får man väldigt olika svar. Frågar ni mina vänner och familjemedlemmar som har varit här nere och sett mig "in action" så kommer de att säga att jag är jättaduktig och förstår "allt". Detta helt ogrundade svar bottnar nog i att grekiska språket är så oerhört svårt och för de som inte förstår ett dyft så låter det som att jag faktiskt är jätteduktig och förstår allt, men tyvärr är det långt ifrån sanningen.
Jag har kanske tagit tio lektioner i grekiska sen jag kom hit, så det jag kan har jag i stort sett lärt mig genom att snappa upp, och det är inte lätt att snappa upp när man inte har någonting att associera med. Grekiska språket är inte besläktat med något annat språk och låter därför som "rena grekiskan". Ett exempel: Tack heter Efharisto på grekiska. Alla ord är lika kluriga.
Idag hänger jag oftast med i dagligt tal, även om det fortfarande är svårt att aktivt delta i konversationer. Men jag tänker som så att jag har ett helt liv på mig att lära mig språket här och jag låter det gå sakta med stadigt framåt. Och när de börjar ge "riktiga" lektioner här i byn så kommer jag stå först i kön att få delta, att ta lektioner av en vän fungerar inte så bra med min självdisciplin, det blir mest skratt och fjant. Egentligen är språk något jag lätt lär mig, så för mig är detta med min dåliga grekiska lite av en känslig punkt.
Något som för närvarande är viktigare för mig än att jag ska lära mig flytande grekiska är att Elli ska lära sig flytande svenska, så jag pratar så mycket svenska jag bara kan när vi är hemma, till och med med Aris ibland som inte fattar ett dyft. Den fantastiska chans hon har att lära sig ett extraspråk utan att ens tänka på det får hon inte igen. Om jag lär mig grekiska nu eller om ett par år gör ingen större skillnad.
Men visst, livet här blir nog lättare den dagen då inte språket längre är ett hinder.
Alltså, beroende på vem man frågar så får man väldigt olika svar. Frågar ni mina vänner och familjemedlemmar som har varit här nere och sett mig "in action" så kommer de att säga att jag är jättaduktig och förstår "allt". Detta helt ogrundade svar bottnar nog i att grekiska språket är så oerhört svårt och för de som inte förstår ett dyft så låter det som att jag faktiskt är jätteduktig och förstår allt, men tyvärr är det långt ifrån sanningen.
Jag har kanske tagit tio lektioner i grekiska sen jag kom hit, så det jag kan har jag i stort sett lärt mig genom att snappa upp, och det är inte lätt att snappa upp när man inte har någonting att associera med. Grekiska språket är inte besläktat med något annat språk och låter därför som "rena grekiskan". Ett exempel: Tack heter Efharisto på grekiska. Alla ord är lika kluriga.
Idag hänger jag oftast med i dagligt tal, även om det fortfarande är svårt att aktivt delta i konversationer. Men jag tänker som så att jag har ett helt liv på mig att lära mig språket här och jag låter det gå sakta med stadigt framåt. Och när de börjar ge "riktiga" lektioner här i byn så kommer jag stå först i kön att få delta, att ta lektioner av en vän fungerar inte så bra med min självdisciplin, det blir mest skratt och fjant. Egentligen är språk något jag lätt lär mig, så för mig är detta med min dåliga grekiska lite av en känslig punkt.
Något som för närvarande är viktigare för mig än att jag ska lära mig flytande grekiska är att Elli ska lära sig flytande svenska, så jag pratar så mycket svenska jag bara kan när vi är hemma, till och med med Aris ibland som inte fattar ett dyft. Den fantastiska chans hon har att lära sig ett extraspråk utan att ens tänka på det får hon inte igen. Om jag lär mig grekiska nu eller om ett par år gör ingen större skillnad.
Men visst, livet här blir nog lättare den dagen då inte språket längre är ett hinder.
Kaffet är klart!
Nyss skrev jag det sista ordet i min kaffetext. Det var en oerhört befriande känsla. Kvar finns naturligtvis korrläsningen, men själv produktionen är klar.
Halleluja!
Halleluja!
Status just nu
Elli sover.
Aris kollar fotboll.
Jag jobbar (officiellt - egentligen köper jag en symaskin och leker med min blogg, men sch).
Ja, kreativiteten sprudlar verkligen. vad är det för ord egentligen... Sprudlar? Roligt.
Aris kollar fotboll.
Jag jobbar (officiellt - egentligen köper jag en symaskin och leker med min blogg, men sch).
Ja, kreativiteten sprudlar verkligen. vad är det för ord egentligen... Sprudlar? Roligt.
Kolla!
Kolla så fint Johanna har pimpat min blogg! En helt ny och uppdaterad bild i sköna färger, mmm, jag känner hur kreativiteten börjar bubbla i fingrarna.
Då får vi hoppas att det var detta som behövdes för att hitta lusten igen.
Då får vi hoppas att det var detta som behövdes för att hitta lusten igen.
Inget klår mamma
Elli är en liten muntergök mest hela tiden. Lugn och glad och rolig är nog hennes största karaktärsdrag. De enda gångerna hon gråter är när hon slår sig hårt eller om man gör fel när man tillrättavisar henne. I stort sett.
I dag passar farmor lillnallen, det går alltid bra vid lämning, en puss, lite vink vink och sedan full fart in i köket där Elli vet att farmor har mnjam mnjam på gång. Hon älskar sin framor, jag tror att det har mycket med maten att göra, de delar den passionen. Det känns i alla fall väldigt tryggt för mig att lämna Elli hos henne då jag vet att de njuter av varandras sällskap. Ibland kan jag dock svartsjukt undra om Elli kanske inte tycker att det spelar någon roll vem hon är hos eftersom hon aldrig verkar ledsen när jag lämnar henne, men det är förstås en negativ tanke som många gånger om uppvägs av de positiva.
Nu precis ringde Efi och frågade om hon skulle låta Elli sova sin middagslur där eller om jag skulle hämta henne och somna henne här hemma. Jag sa att hon likabra kunde sova där som här så hon fick stanna. Sedan frågade hon om jag ville säga hej till lillis genom telefonen och det ville jag naturligtvis. Det var då det hände.
När lillan fick höra mammas röst i telefonen så bröjade hon gråta, det var inget gnällgråt utan riktigt ledsengråt och jag blev helt paff. Det gick förstås snabbt över och innan vi la på försäkrade jag mig om att hon var glad igen.
Samtidigt som det alltid är obehagligt när min lilla bebis blir ledsen så kändes det ändå lite skönt att få en bekräftelse på att inget klår mamma.
Åååh mitt lilla pyre, nu saknar jag henne...
I dag passar farmor lillnallen, det går alltid bra vid lämning, en puss, lite vink vink och sedan full fart in i köket där Elli vet att farmor har mnjam mnjam på gång. Hon älskar sin framor, jag tror att det har mycket med maten att göra, de delar den passionen. Det känns i alla fall väldigt tryggt för mig att lämna Elli hos henne då jag vet att de njuter av varandras sällskap. Ibland kan jag dock svartsjukt undra om Elli kanske inte tycker att det spelar någon roll vem hon är hos eftersom hon aldrig verkar ledsen när jag lämnar henne, men det är förstås en negativ tanke som många gånger om uppvägs av de positiva.
Nu precis ringde Efi och frågade om hon skulle låta Elli sova sin middagslur där eller om jag skulle hämta henne och somna henne här hemma. Jag sa att hon likabra kunde sova där som här så hon fick stanna. Sedan frågade hon om jag ville säga hej till lillis genom telefonen och det ville jag naturligtvis. Det var då det hände.
När lillan fick höra mammas röst i telefonen så bröjade hon gråta, det var inget gnällgråt utan riktigt ledsengråt och jag blev helt paff. Det gick förstås snabbt över och innan vi la på försäkrade jag mig om att hon var glad igen.
Samtidigt som det alltid är obehagligt när min lilla bebis blir ledsen så kändes det ändå lite skönt att få en bekräftelse på att inget klår mamma.
Åååh mitt lilla pyre, nu saknar jag henne...
Madame Elli
Lillmesen här hemma är väldigt matglad, det märkte vi redan när hon var spädbarn och spenderade största delen av sin vakna, och sovande tid ammandes, ja, hon åt till och med i sömnen. Det höll i sig och när vi introducerade lite gröt vid fem månaders ålder så åt hon glupskt när hon väl fattat hur skedätande gick till.
Idag äter hon ibland lika stora portioner som jag och hennes aptit är en återkommande lustighet i familjen och grund för många vitsar och skratt. Elli själv bryr sig inte så mycket utan tuggar glupskt vidare.
Det första Elli gör innan hon knappt slagit upp ögonen varje morgon är att bestämt kräva "mnjam", dessa bestämda uppfordringar tar inte slut förrän någon av oss masat oss upp ur sängen och hämtat en flaska välling åt henne. Då kastar hon sig ner i liggande position och inväntar flasknappens placering i munnen. När vällingen är slut låter hon oss veta det genom det magiska ordet "mnjam" och då är det dags för vanlig frukost som ägg, yoghurt, macka eller frukt.
Varje gång kylskåpet öppnas hör vi "mnjam" från Elli, likaså vaje gång orden "mat", "äta", "mjölk", "na fame", "gala", troi" etc yttras från någon (ja, alla orden betyder i stort sett äta, mat eller mjök på något sätt).
Nu har hon precis satt i sig två päron och ber om mer. "Mnjam!"
Elli har tre passioner. De är mat, djur och skor. Hon förstår både grekiska och svenska för ord relaterade till dessa tre saker, utöver det i stort sett ingenting mer än mamma och pappa, i synnerhet pappa.
Hela dagarna går hon omkring och hämtar skor, pekar på skor och leker med skor. Jag visste inte att man fick fetischer i så ung ålder.
Varje gång hon hör en hund skälla eller en katt jama så säger hon "woff", till och med i sömnen (ja, det är sant!).
I Ellis framtid ser jag en tjock madame vräkt i en lyxig sammetssoffa omgiven av små mopsar och snygga skor. Där ligger hon och äter stora lyxiga middagar, serverade på guldbrickor, och trycker i sig praliner och bläddrar i modemagasin, framför allt skomodemagasin. Allt medan hon klappar sina små mopsar och ger dem godsaker. Hon har betjänter förstås och är väldigt bestämd i tonen när hon ber om saker.
Idag äter hon ibland lika stora portioner som jag och hennes aptit är en återkommande lustighet i familjen och grund för många vitsar och skratt. Elli själv bryr sig inte så mycket utan tuggar glupskt vidare.
Det första Elli gör innan hon knappt slagit upp ögonen varje morgon är att bestämt kräva "mnjam", dessa bestämda uppfordringar tar inte slut förrän någon av oss masat oss upp ur sängen och hämtat en flaska välling åt henne. Då kastar hon sig ner i liggande position och inväntar flasknappens placering i munnen. När vällingen är slut låter hon oss veta det genom det magiska ordet "mnjam" och då är det dags för vanlig frukost som ägg, yoghurt, macka eller frukt.
Varje gång kylskåpet öppnas hör vi "mnjam" från Elli, likaså vaje gång orden "mat", "äta", "mjölk", "na fame", "gala", troi" etc yttras från någon (ja, alla orden betyder i stort sett äta, mat eller mjök på något sätt).
Nu har hon precis satt i sig två päron och ber om mer. "Mnjam!"
Elli har tre passioner. De är mat, djur och skor. Hon förstår både grekiska och svenska för ord relaterade till dessa tre saker, utöver det i stort sett ingenting mer än mamma och pappa, i synnerhet pappa.
Hela dagarna går hon omkring och hämtar skor, pekar på skor och leker med skor. Jag visste inte att man fick fetischer i så ung ålder.
Varje gång hon hör en hund skälla eller en katt jama så säger hon "woff", till och med i sömnen (ja, det är sant!).
I Ellis framtid ser jag en tjock madame vräkt i en lyxig sammetssoffa omgiven av små mopsar och snygga skor. Där ligger hon och äter stora lyxiga middagar, serverade på guldbrickor, och trycker i sig praliner och bläddrar i modemagasin, framför allt skomodemagasin. Allt medan hon klappar sina små mopsar och ger dem godsaker. Hon har betjänter förstås och är väldigt bestämd i tonen när hon ber om saker.
Miraklerna slutar aldrig
Det finns en flicka som heter Lisa som är väldigt duktig på att skriva. Hon är lite som ett barn och lyckas reagera på allt med en härlig glimt i ögat. Hon har dessutom (snart) gett ut tre böcker, två ungdomsböcker och en lärobok. Jag har följt hennes blogg sen i början av 2006 och undrade länge när det var dags för henne och hennes stabile sambo att skaffa barn, så när hon i somras meddelade att hon var gravid blev jag glad, bättre mammamaterial finns nog inte.
Det är så konstigt med bloggar, man tar del av en främlings liv så till den grad att hennes liv påverkar ens eget. Lisa är en av dem för mig. Hon är min ovetande syster eller vän åtminstone och hennes små blogginlägg lyfter alltid en tung dag, en gnutta i alla fall, och bara det är ganska fantastiskt.
I onsdags föddes hennes lille son, den lyckans osten. Och tårarna sprutade när jag fick se första bilden på honom på hennes blogg bara några timmar efter förlossningen. Plötsligt längtade jag så efter nästa gång det är min tur, samtidigt som jag blev helt varm inombords när jag tänkte på att jag redan har ett litet mirakel. För hur klyshigt ni än kanske tycker att det låter så är det precis så det känns, som att man skapat ett mirakel. Och kärleken har verkligen inget slut, även om den ändå växer och växer för varje dag som går.
Ja, nu blev det väldigt sentimentalt, men när balla kvinnor får uppleva det bästa som finns så blir det lätt så.
Grattis Lisa och Gustav! Det är nu ni kommer att uppleva de STORA känslorna.
Det är så konstigt med bloggar, man tar del av en främlings liv så till den grad att hennes liv påverkar ens eget. Lisa är en av dem för mig. Hon är min ovetande syster eller vän åtminstone och hennes små blogginlägg lyfter alltid en tung dag, en gnutta i alla fall, och bara det är ganska fantastiskt.
I onsdags föddes hennes lille son, den lyckans osten. Och tårarna sprutade när jag fick se första bilden på honom på hennes blogg bara några timmar efter förlossningen. Plötsligt längtade jag så efter nästa gång det är min tur, samtidigt som jag blev helt varm inombords när jag tänkte på att jag redan har ett litet mirakel. För hur klyshigt ni än kanske tycker att det låter så är det precis så det känns, som att man skapat ett mirakel. Och kärleken har verkligen inget slut, även om den ändå växer och växer för varje dag som går.
Ja, nu blev det väldigt sentimentalt, men när balla kvinnor får uppleva det bästa som finns så blir det lätt så.
Grattis Lisa och Gustav! Det är nu ni kommer att uppleva de STORA känslorna.
Sysysysysysysysysysyyyyyyyyyy..!
Jag ska köpa en symaskin, jag har spenderat säkert 20 timmar med att leta efter den ultimata maskinen på nätet. Budgeten i början var: så billig som möjligt, vilket innebar runt tusenlappen, men sedan läste jag på forum och jämförde priser med egenskaper och budgeten steg och steg. Nu ligger den på mellan 200-250 pund, plus frakt fån England (ca 50 pund, men det blir ändå betydligt billigare än att köpa motsvarande maskin här) och för det får jag en fin basmaskin med stark motor som kan sy flera lager jeans, och balla sömmar och andra finesser. Och nu kan jag knappt bärga mig! Jag ska först sy nya kuddfodral till våra sorgliga små sittkuddar, sedan laga allt som ska lagas här hemma och sedan ge mig ut på större äventyr som kläder (hjälp!).
Det kliar i fingrarna och det enda som ligger mellan mig och min symaskin nu är jobbet om kaffe som jag håller på att färdigställa.
JAG VILL SY. NUUUUUUUUUUU!
Men först mer kaffe.
Det kliar i fingrarna och det enda som ligger mellan mig och min symaskin nu är jobbet om kaffe som jag håller på att färdigställa.
JAG VILL SY. NUUUUUUUUUUU!
Men först mer kaffe.
En dag att inte minnas
Jag har inte varit mig själv idag. Efter en lång tid som balanserad och harmonisk människa så har jag fått smaka på hur livet känns när inte allt känns så där förbaskat bra. Ingen direkt anledning har jag heller utan lutar åt att kroppen är i kemisk obalans.
Det började med att jag tappade bort Elli TVÅ gånger. Historien ni fick ta del av nedan upprepade sig väldigt snart och andra gången lyckades hon ta sig över gatan och upp för grannens väldigt långa stentrappa innan jag hittade henne. Jag var ensam hemma och sprang som en fnattig hare gatan upp och ner skrikandes efter Elli innan en idiot till granne pekade till mig var hon befann sig (tar man inte hand om en ettåring man ser på en gata helt utan sällskap?). Såklart kom Aris körandes precis då och blickarna jag fick av honom när han förstod att jag tappat bort henne IGEN var inte nådiga. Men jag förstår honom, vilken idiot låter en sådan historia upprepa sig inom loppet av en timme. Kan tillägga att det inte gick mer än en minut utan uppsikt innan hon var försvunnen och jag var säker på att dörren var stängd.
Kort därefter satt jag i sängen med Elli hårt i famnen och skakade, och sedan grät jag lite med. Läskigare har jag knappt varit med om.
Sedan var det kört, en butter mamma och fru med oerhört kort stubin har min lilla familj plågats av resten av dagen. Ingenting har känts ljust, trots lilla Ellis leenden och solens ihärdiga strålar. Nä, denna dagen får gärna strykas ur mitt minne illa kvickt.
Nu har Elli lagt sig och i morgon hoppas jag att den vanliga harmonin infinner sig och att jag kan ge mina älsklingar den Johanna som de förtjänar.
Tack och adjö.
Det började med att jag tappade bort Elli TVÅ gånger. Historien ni fick ta del av nedan upprepade sig väldigt snart och andra gången lyckades hon ta sig över gatan och upp för grannens väldigt långa stentrappa innan jag hittade henne. Jag var ensam hemma och sprang som en fnattig hare gatan upp och ner skrikandes efter Elli innan en idiot till granne pekade till mig var hon befann sig (tar man inte hand om en ettåring man ser på en gata helt utan sällskap?). Såklart kom Aris körandes precis då och blickarna jag fick av honom när han förstod att jag tappat bort henne IGEN var inte nådiga. Men jag förstår honom, vilken idiot låter en sådan historia upprepa sig inom loppet av en timme. Kan tillägga att det inte gick mer än en minut utan uppsikt innan hon var försvunnen och jag var säker på att dörren var stängd.
Kort därefter satt jag i sängen med Elli hårt i famnen och skakade, och sedan grät jag lite med. Läskigare har jag knappt varit med om.
Sedan var det kört, en butter mamma och fru med oerhört kort stubin har min lilla familj plågats av resten av dagen. Ingenting har känts ljust, trots lilla Ellis leenden och solens ihärdiga strålar. Nä, denna dagen får gärna strykas ur mitt minne illa kvickt.
Nu har Elli lagt sig och i morgon hoppas jag att den vanliga harmonin infinner sig och att jag kan ge mina älsklingar den Johanna som de förtjänar.
Tack och adjö.
Kaninpuls!
Oh herregud! Oh HERREGUUUUD!
Idag är det fantastiskt vackert väder här, 20 grader och sol och därför lämnade jag ytterdörren öppen när jag steg upp. Vi åt frukost och klädde oss och sedan satte jag mig vid datorn lite medan Aris gick ut och sågade ved och Elli lekte i sin lekhörna. Hon kan ju inte gå nedför trappor än så jag bekymrade mig inte över den öppna ytterdörren, dessutom var ju Aris precis utanför.
Efter en stund tänker jag att det är väldigt tyst här hemma, och det var ju värst vad hon låtit mig sitta länge vid datorn utan att komma och hälsa på... Så jag gick för att se efter var hon var. Inte i lekhörnan i alla fall... Jag ser sedan ett spår som leder ut genom ytterdörren, ett litet led av Ellis kläder och leksaker och jag rusar ut. Ingen Elli i sikte. Aris varken hör eller ser någonting eftersom han skär veden med en maskinsåg.
Uppe på vägen, på Aris lilla motorcykel hittar jag henne till slut, alldeles överlycklig över sitt lilla stunt.
Min puls rusar fortfarande. Lilla, lilla galenpanna! Och dumma, dumma mamma...
Idag är det fantastiskt vackert väder här, 20 grader och sol och därför lämnade jag ytterdörren öppen när jag steg upp. Vi åt frukost och klädde oss och sedan satte jag mig vid datorn lite medan Aris gick ut och sågade ved och Elli lekte i sin lekhörna. Hon kan ju inte gå nedför trappor än så jag bekymrade mig inte över den öppna ytterdörren, dessutom var ju Aris precis utanför.
Efter en stund tänker jag att det är väldigt tyst här hemma, och det var ju värst vad hon låtit mig sitta länge vid datorn utan att komma och hälsa på... Så jag gick för att se efter var hon var. Inte i lekhörnan i alla fall... Jag ser sedan ett spår som leder ut genom ytterdörren, ett litet led av Ellis kläder och leksaker och jag rusar ut. Ingen Elli i sikte. Aris varken hör eller ser någonting eftersom han skär veden med en maskinsåg.
Uppe på vägen, på Aris lilla motorcykel hittar jag henne till slut, alldeles överlycklig över sitt lilla stunt.
Min puls rusar fortfarande. Lilla, lilla galenpanna! Och dumma, dumma mamma...
Under ett mandarinträd vill jag ligga...
Vi åkte till Chania idag. Aris hade en massa ärenden där och jag tog tillfället i akt att ha en mysdag ensam med honom. Vi lämnade Elli hos sin farmor vid 10 och gav oss iväg. Dagen var helt ok, det var mest fokus på jobb, men det var ett skönt avbrott ändå.
När man just kommer in i Chania är den gamla kyrkogården en av de första saker man möts av. Egentligen ser man bara en hög, vit stenmur, men man vet att stadens begravningsplats ligger där bakom. Regnet hade öst ner under hela färden från Paleohora, men slutade precis när vi kom in i staden, solen forcerade sina strålar genom det allt mer tunna molntäcket över oss och den vita kyrkogårdsmuren var väldigt vit och bländande. Precis då upptäckte jag något som jag förundras över att jag aldrig märkt förut. Mitt emot begravningsplatsen ligger en mandarinodling, de knallgröna bladen glänste när solens strålar sken på vattendropparna från det tidigare regnet, och de mogna frukterna sken som juveler i den grå staden. Naturen i all sin prakt.
Då fick jag en kraftig känsla, en känsla som uppfyllde hela mig och som för en liten stund helt slukade upp min ganska påträngande rädsla för döden.
När jag dör, så tror jag att om jag bara får vila under ett mandarinträd, så kommer jag att vila i frid. Även om jag egentligen är ganska övertygad om att jag inte alls kommer att befinna mig under det där trädet, så känns det som en bra försäkring. Om ifall att.
När man just kommer in i Chania är den gamla kyrkogården en av de första saker man möts av. Egentligen ser man bara en hög, vit stenmur, men man vet att stadens begravningsplats ligger där bakom. Regnet hade öst ner under hela färden från Paleohora, men slutade precis när vi kom in i staden, solen forcerade sina strålar genom det allt mer tunna molntäcket över oss och den vita kyrkogårdsmuren var väldigt vit och bländande. Precis då upptäckte jag något som jag förundras över att jag aldrig märkt förut. Mitt emot begravningsplatsen ligger en mandarinodling, de knallgröna bladen glänste när solens strålar sken på vattendropparna från det tidigare regnet, och de mogna frukterna sken som juveler i den grå staden. Naturen i all sin prakt.
Då fick jag en kraftig känsla, en känsla som uppfyllde hela mig och som för en liten stund helt slukade upp min ganska påträngande rädsla för döden.
När jag dör, så tror jag att om jag bara får vila under ett mandarinträd, så kommer jag att vila i frid. Även om jag egentligen är ganska övertygad om att jag inte alls kommer att befinna mig under det där trädet, så känns det som en bra försäkring. Om ifall att.
Stoppknappen är ur funktion (och snart alla andra knappar med)
Jag köpte med mig sex Marabouchoklad, fyra påsar Gott och Blandat, två megapåsar Ahlgrens Bilar och ett dubbelpaket Toffefee när jag lämnade Sverige för en och en halv vecka sedan.
Idag köpte jag med mig chokladkex hem efter lunchen. Varför? Det är sannerligen en rättfärdigad fråga.
Well...
Lagret tog slut.
Idag köpte jag med mig chokladkex hem efter lunchen. Varför? Det är sannerligen en rättfärdigad fråga.
Well...
Lagret tog slut.
Kaffet tog slut
Jag har fått ett uppdrag att skriva om kaffe och ALLT som det medför. Jag är laddad och tycker att det är intressant och har i några timmar nu knapprat och knapprat på tangenterna. Men nu tog det stopp. Jag läser och läser men inget går in i hjärnan och när jag vänder från infosidan till Word-dokumentet så minns jag inte vad det var jag skulle skriva.
Jag tror att we call it a day.
Jag tror att we call it a day.
"Faster Johanna"
Jag ska få en ny titel! Jag har älskat titlar ända sedan min farfar började skriva brev till mig och då benämnde mig "Skolflickan Johanna". Idag har jag ganska många att stoltsera med - dotter, syster, fru, mamma, författarinna (haha!), m.m i all oändlighet... Och nu kommer en till gedigen titel att läggas på denna lista, en titel jag suktat efter ett litet tag nu, nämligen faster!
I augusti beräknas Jims första bebis se dagens ljus och det känns så stort och fint. Han ska dessutom ta frugan med sig och flytta tillbaka till Sverige ett tag, så jag har redan börjat planera in en höstsemester i Skåne. Jag känner mig säker på att det blir en pojke, kom ihåg var ni läste det först.
Stort grattis storebror! Och lycka till!
Lilla Vilddjuret Elli ska få sin första (halv)svenska kusin!
I augusti beräknas Jims första bebis se dagens ljus och det känns så stort och fint. Han ska dessutom ta frugan med sig och flytta tillbaka till Sverige ett tag, så jag har redan börjat planera in en höstsemester i Skåne. Jag känner mig säker på att det blir en pojke, kom ihåg var ni läste det först.
Stort grattis storebror! Och lycka till!
Lilla Vilddjuret Elli ska få sin första (halv)svenska kusin!
Ett år och proffs på flyg
Elli är en berest liten ettåring med eget pass och tre resor till Sverige och två till Aten i bagaget.
Så här gör man när man visar fram biljetterna:
Så här chillar man i flygplanet i väntan på take-off:
Och så här kan det se ut när man chillar i väntan på boarding:
Ganska imponerande va? Va? Va? Va?
Det gör ont när tandkött brister...
Det är alltid så besvärligt att skriva ett första inlägg efter ett långt uppehåll, det finns så mycket att skriva om och eftersom vare sig tiden eller lusten räcker till att nämna allt så måste man välja ut, och det kräver energi det med. Så jag lämnar sammanfattningar och berättelser från julen till senare inlägg.
Nu vill jag bara komma igång och börja skriva så jag berättar lite om Elli, mitt glädjeämne i livet som jag aldrig kan få nog av.
Hon skrek i en timme i natt, tre kindtänder är på väg ut samtidigt och stackarn var helt otröstlig trots att jag efter löjliga återinsomningsförsök med sång erbjöd henne att leka både hund och katt och krama den enorma nallen som hon älskar bortom sans och vett (julklapp från extramormor). Inget fungerade och pappan stängde in sig i sovrummet efter att ha väst att hans nerver höll på att gå itu av skrikandet (bättre det än att ha två nervvrak att ta hand om). Ja, vi är inte så vana vid sånt här... Men om någon ska klara av det så är det ju en mamma, så jag sög in ett djupt andetag efter ett annat och kramade och erbjöd tuggsaker och sjöng och skojade och allt annat jag kunde komma på. Efter ett tag lugnade hon ner sig en smula, men grät fortfarande. Till slut gjorde jag en flaska välling trots att hon redan hade slukat två fulla vid insomningen några timmar tidigare. "Mnjam" sa Elli, som för övrigt är hennes tredje ord, efter mamma och boff (hund), och som används mycket flitigt. Sedan sög hon i sig sin välling i lugn och ro och somnade gott i sin säng. Och pappan omfamnade en omskakad mamma när hon återvände till sängen.
Men sen fick jag sova till 10.30 idag, och det var härligt, det.
Nu vill jag bara komma igång och börja skriva så jag berättar lite om Elli, mitt glädjeämne i livet som jag aldrig kan få nog av.
Hon skrek i en timme i natt, tre kindtänder är på väg ut samtidigt och stackarn var helt otröstlig trots att jag efter löjliga återinsomningsförsök med sång erbjöd henne att leka både hund och katt och krama den enorma nallen som hon älskar bortom sans och vett (julklapp från extramormor). Inget fungerade och pappan stängde in sig i sovrummet efter att ha väst att hans nerver höll på att gå itu av skrikandet (bättre det än att ha två nervvrak att ta hand om). Ja, vi är inte så vana vid sånt här... Men om någon ska klara av det så är det ju en mamma, så jag sög in ett djupt andetag efter ett annat och kramade och erbjöd tuggsaker och sjöng och skojade och allt annat jag kunde komma på. Efter ett tag lugnade hon ner sig en smula, men grät fortfarande. Till slut gjorde jag en flaska välling trots att hon redan hade slukat två fulla vid insomningen några timmar tidigare. "Mnjam" sa Elli, som för övrigt är hennes tredje ord, efter mamma och boff (hund), och som används mycket flitigt. Sedan sög hon i sig sin välling i lugn och ro och somnade gott i sin säng. Och pappan omfamnade en omskakad mamma när hon återvände till sängen.
Men sen fick jag sova till 10.30 idag, och det var härligt, det.
Sverige!
Vi åkte till Aten där vi stannade två nätter och en heldag, denna dag spenderades på det nyöppnade "The Mall", till Aris stora förtjusning. Kvällen spederades med god middag och trevliga släktingar, många barn var där och det lektes minst sagt vilt.
På lördagen gick flyget mot Sverige och dagen kändes ganska lång även om allt flöt på bra. Det var ljuvligt att sätta fötterna på svensk mark igen, även om vi möttes av en ganska ovänlig vind.
Söndagen var lugn, jag och mamma begav oss ut för lite julshopping medan Aris och Elli stannade hemma och tog det lugnt.
Sedan har det vait fullt ös medvetslös med möten, julshopping och -firanden och inte minst anpassning till det svenska klimatet. Men vi har det väldigt mysigt och allt har gått långt över förväntan. Idag fortsätter julfirandet hemma hos faster Vanja och imorgon blir det en kalkon här hemma. Men vi ska ut ikväll också, måste ju visa att vi har uteliv i <sverige med, och inte bara familjeliv.
Hoppas att ni alla har en fin jul, julen här i Sverige är magisk.
Utförligare uppdateringar kommer senare.
På lördagen gick flyget mot Sverige och dagen kändes ganska lång även om allt flöt på bra. Det var ljuvligt att sätta fötterna på svensk mark igen, även om vi möttes av en ganska ovänlig vind.
Söndagen var lugn, jag och mamma begav oss ut för lite julshopping medan Aris och Elli stannade hemma och tog det lugnt.
Sedan har det vait fullt ös medvetslös med möten, julshopping och -firanden och inte minst anpassning till det svenska klimatet. Men vi har det väldigt mysigt och allt har gått långt över förväntan. Idag fortsätter julfirandet hemma hos faster Vanja och imorgon blir det en kalkon här hemma. Men vi ska ut ikväll också, måste ju visa att vi har uteliv i <sverige med, och inte bara familjeliv.
Hoppas att ni alla har en fin jul, julen här i Sverige är magisk.
Utförligare uppdateringar kommer senare.
De sista timmarna
Jag skurar badrum och frostar av frys och tömmer kyl och skickar betjänten att handla de sista nödvändigheterna. Jag packar och packar om och undrar hur väskorna som redan är fyllda till bristningsgränsen ska klara av rymma allt när vi åker tillbaka sedan. Med min erfarenhet så brukar det finnas ungefär dubbelt så mycket packning på hemresan, och denna gång är det dessutom jul.
Jag lyssnar på nostalgimusik och sjunger i duschen och väljer resekläder till mig och mini, jag skriver listor av olika slag och fyller en hel resväska med mat som svärmor prompt ska skicka med, två tillagade kaniner till Aten och kalitsounia till Sverige plus sex liter olivolja. Det är en vänlighetsgest hon inte kan tänka sig att tumma på, oavsett om det uppskattas eller ej. Helst ville hon skicka med nåt kilo mandariner också - till Sverige, men där satte vi stopp.
Så, detta får bli det sista inlägget från Paleohora, inte så roligt kanske, men en vänlighetsgest till er som jag inte kan tänka mig att tumma på.
Vi hörs från/i Malmö om några dagar!
Och tack för att ni läser, det är fantastiskt att någon kan finna glädje av att läsa mina små nerklottringar.
Jag lyssnar på nostalgimusik och sjunger i duschen och väljer resekläder till mig och mini, jag skriver listor av olika slag och fyller en hel resväska med mat som svärmor prompt ska skicka med, två tillagade kaniner till Aten och kalitsounia till Sverige plus sex liter olivolja. Det är en vänlighetsgest hon inte kan tänka sig att tumma på, oavsett om det uppskattas eller ej. Helst ville hon skicka med nåt kilo mandariner också - till Sverige, men där satte vi stopp.
Så, detta får bli det sista inlägget från Paleohora, inte så roligt kanske, men en vänlighetsgest till er som jag inte kan tänka mig att tumma på.
Vi hörs från/i Malmö om några dagar!
Och tack för att ni läser, det är fantastiskt att någon kan finna glädje av att läsa mina små nerklottringar.
Efterfest
Igårkväll satt jag och Aris i soffan och åt godsaker när lillan hade lagt sig. Som vanligt så somnade vi där och vaknade efter en stund och gick likt zombies in i sängen för att fortsätta sova.
I morse när Elli vaknade, tidigare än vanligt, så gav jag henne mjölk varpå hon fick leka lite för sig själv medan vi låg kvar i sängen och halvsov.
Efter en stund masade jag mig upp och mötes av detta:
En chokladbulle i ena handen och en liten påse MM's i andra och tydliga bevis runt munnen... Och en min som säger "Kolla mamma, jag hittade skitgod frukost här ute, kan du öppna denna gula påse åt mig? Du kan få smaka en."
I morse när Elli vaknade, tidigare än vanligt, så gav jag henne mjölk varpå hon fick leka lite för sig själv medan vi låg kvar i sängen och halvsov.
Efter en stund masade jag mig upp och mötes av detta:
En chokladbulle i ena handen och en liten påse MM's i andra och tydliga bevis runt munnen... Och en min som säger "Kolla mamma, jag hittade skitgod frukost här ute, kan du öppna denna gula påse åt mig? Du kan få smaka en."
Firande
Idag är jag närmre 30 än 20 år. Det är lite skrämmande på ett sätt, jag har ju känt mig som 22 nu i flera år och enligt min man så är det det jag ser ut att vara också (tack älskling!), så jag tror att jag stannar i den illusionen ett tag till. Dagen var fin, solig och mysig med många kindpussar och gratulationer och kaffe med vännerna. Många sms och andra hälsningar fick jag med och jag känner mig mycket älskad. Dock tror jag att det kommer inifrån, det där, jag känner mig ganska hel just nu. Det är så fint.
I morgon åker vi till Aten där vi stannar i två nätter hos Aris kusin Aris, som har två pojkar, 4 och 1 år gamla. Sedan bär det av till Sverige där vi ska visa Aris hur en riktig jul går till, shoppa, träffa älskade vänner och familj. Mmmm....
Eleftheria hade sin namnsdag i förrgår förresten, hon är ju inte döpt än, så då firas man inte egentligen, men jag gjorde ändå en liten tårta som jag skrev Χρονια Πολλα (ungefär Grattis) på. Jag tog den med till föräldrahuset när vi åkte dit för att äta lunch och alla trodde att jag gjort den åt min svärfar, som ju har namnsdag samma dag då Elli fått sitt namn efter honom. "Titta vad din lilla svärdotter gjort åt dig Lefteris!" utbrast Efi, min svärmor, när hon såg tårtan, jag sa inget utan bjöd på den, men jag viskade till Elli att den egntligen var mest till henne. Mysigt hade vi i alla fall.
Idag står det städning och packning på att-göra-listan, allt till tonerna av julmusik och en riktigt härlig känsla i magen.
25-årsdagen
I morgon åker vi till Aten där vi stannar i två nätter hos Aris kusin Aris, som har två pojkar, 4 och 1 år gamla. Sedan bär det av till Sverige där vi ska visa Aris hur en riktig jul går till, shoppa, träffa älskade vänner och familj. Mmmm....
Eleftheria hade sin namnsdag i förrgår förresten, hon är ju inte döpt än, så då firas man inte egentligen, men jag gjorde ändå en liten tårta som jag skrev Χρονια Πολλα (ungefär Grattis) på. Jag tog den med till föräldrahuset när vi åkte dit för att äta lunch och alla trodde att jag gjort den åt min svärfar, som ju har namnsdag samma dag då Elli fått sitt namn efter honom. "Titta vad din lilla svärdotter gjort åt dig Lefteris!" utbrast Efi, min svärmor, när hon såg tårtan, jag sa inget utan bjöd på den, men jag viskade till Elli att den egntligen var mest till henne. Mysigt hade vi i alla fall.
Idag står det städning och packning på att-göra-listan, allt till tonerna av julmusik och en riktigt härlig känsla i magen.
25-årsdagen
Kära dagbok
Idag har vi haft en riktigt skön dag. Det började med omelettfrukost på svärmors höns ägg och färsk apelsinjuice på familjens egna apelsiner. Därefter kom Emmanuela och vi bestämde oss för att gå en promenad med våra döttrar (Emmanuela har ju nioåriga Efterpi). Vi gick till lekplatsen nere på stranden där Efterpi och Elli lekte en bra stund medan jag och Emmanuela mestadels satt på gungorna och pratade relationer, lika sant som det är klyshigt. Solen sken och havet brusade rytmiskt. Sedan gick vi till favvohaket Agios för en "kaffe", fast vi drack apelsinjuice (igen, ja, värsta vitaminchocken). När klockan närmade sig ett så styrde vi kosan mot svärmors hus för den traditionella söndagslunchen och på vägen dit sprang vi på Eleni och Panajota som kom hemifrån sig, på väg mot samma mål som vi, Panajota ville prompt leka vid Jesuskrubban i byns centrum en liten stund, så det gjorde vi. På söndagar vet man att det är god mat - alltid kött - så även idag - kyckling med pilaffiris, mumma! Så vi åt tills vi dog, nästan, och gick sedan hem, var och en till sitt. Väl hemma somnade Elli på en halv sekund, vanligtvis tar hon sin tupplur mellan klockan 11-12 men idag dröjde det till 14, så hon var helt slut. Sedan dess har jag suttit vid min nya dator och lekt, klockan är nästan fem och Elli sover än. Sköna söndag...
Omelettfrukost som Elli mest petade i.
Här gungas Elli av Efterpi.
Emmanuela, Elli och Efterpi.
Mitt lilla bustroll.
Jag älskar att plåga min dotter. Jag gör det mest hela tiden. Här fångades det visst på bild också...
Klart slut varulvstjut!
Johanna
Omelettfrukost som Elli mest petade i.
Gungeligung!
Här gungas Elli av Efterpi.
Emmanuela, Elli och Efterpi.
Mitt lilla bustroll.
Jag älskar att plåga min dotter. Jag gör det mest hela tiden. Här fångades det visst på bild också...
De tre små Jesusbarnen.
Klart slut varulvstjut!
Johanna
Bebissuget...
Sedan Elli föddes har jag tyckt att insinuationer om när nästa bebis ska komma är lite jobbiga. Jag älskar min dotter såklart, det behöver inte nämnas, och kanske har det varit lite därför. Jag älskar henne så mycket att jag velat ge henne allt, min odelade kärlek och uppmärksamhet. Dessutom har jag svårt att tänka mig att jag skulle kunna älska nästa barn lika mycket som jag älskar Elli, men jag vet att de flesta tänker så och att alla blir lika förvånade över hur mycket kärlek de har i sig, så jag får bara hoppas på att det är så.
Det är så smidigt att resa med ett barn, att gå och handla, att skaffa barnvakt, att hitta egentid, att... göra allt, om man bara har ett barn. Jag är ju ung och vill kunna vara så flexibel jag kan vara trots att jag är mamma.
Barn nummer två kommer ju att komma, helst när Elli är mellan 3-5 år(jag). Jag tänker som så att Elli ska ha kommit förbi de första årens trots och ha lite förståelse för rätt och fel och konsekvens, men fortfarande vara liten nog att kunna ha kul med sitt syskon.
Men så idag.
Jag satt och tittade igenom alla filmerna jag tagit på Elli under hennes första månader. Hon, den lilla sprallapa som idag springer omkring här hemma och hittar på hyss precis hela tiden, hon var så liten, så mjuk, så oskyldig, så oförstörd, så, så sagolikt underbar.
Och jag tänkte för några ögonblick att det kanske inte är så svårt ändå att ha två småttingar samtidigt.
Så, gott folk, nu behöver jag er hjälp att påminna mig om allt det där jag nämnde först, för mina ögon låter mig bara läsa de sista två styckena. Men så tänker jag att jag måste väl lära mig att leva med det där suget, för tänk om det aldrig fösvinner. Man kan ju inte förtsätta att göra bebisar tills ens fertilitet försvinner, det är ju inte rimligt. Väl?
Lätt att resa... MJUUUUK... Egentid.... LIIIITEN... Trotsåren... OSKYLDIG...
Mjuk, och snäll och liten...
Söt, stor och busig som få.
Det är så smidigt att resa med ett barn, att gå och handla, att skaffa barnvakt, att hitta egentid, att... göra allt, om man bara har ett barn. Jag är ju ung och vill kunna vara så flexibel jag kan vara trots att jag är mamma.
Barn nummer två kommer ju att komma, helst när Elli är mellan 3-5 år(jag). Jag tänker som så att Elli ska ha kommit förbi de första årens trots och ha lite förståelse för rätt och fel och konsekvens, men fortfarande vara liten nog att kunna ha kul med sitt syskon.
Men så idag.
Jag satt och tittade igenom alla filmerna jag tagit på Elli under hennes första månader. Hon, den lilla sprallapa som idag springer omkring här hemma och hittar på hyss precis hela tiden, hon var så liten, så mjuk, så oskyldig, så oförstörd, så, så sagolikt underbar.
Och jag tänkte för några ögonblick att det kanske inte är så svårt ändå att ha två småttingar samtidigt.
Så, gott folk, nu behöver jag er hjälp att påminna mig om allt det där jag nämnde först, för mina ögon låter mig bara läsa de sista två styckena. Men så tänker jag att jag måste väl lära mig att leva med det där suget, för tänk om det aldrig fösvinner. Man kan ju inte förtsätta att göra bebisar tills ens fertilitet försvinner, det är ju inte rimligt. Väl?
Lätt att resa... MJUUUUK... Egentid.... LIIIITEN... Trotsåren... OSKYLDIG...
Mjuk, och snäll och liten...
Söt, stor och busig som få.
Julklappschock
Man lever sitt liv och tror att saker är på ett visst sätt, och när man förlikat sig med att vissa saker är som de är, oavsett man tycker om det eller inte, ja, då ändras de och förvånad blir man såklart.
Med det sagt så vill jag bara berätta att jag, lagom till att min gamle, trogne till slut kollapsade, har fått en ny dator. Den heter Lenovo och är jättefin och jättebra och jag älskar den.
Men det bästa av allt... Den var en julklapp från min man. Förvånad, ja. Men mest av allt jättejätteglad.
Med det sagt så vill jag bara berätta att jag, lagom till att min gamle, trogne till slut kollapsade, har fått en ny dator. Den heter Lenovo och är jättefin och jättebra och jag älskar den.
Men det bästa av allt... Den var en julklapp från min man. Förvånad, ja. Men mest av allt jättejätteglad.
Mission olives: Completed
Igår plockade vi de sista oliverna för säsongen. Det var fantastiskt roligt att se hur allas humör skiftade. Från att ha varit en butter grupp människor som endast tilltalade varandra med orders om att göra si eller så, eller klaga när någon gjort fel, blev alla plötsligt otroligt positiva. Vasilis (svåger) drog skämt och alla skrattade, Eftihis (farbror) visslade muntra melodier och Aris log och sa söta saker varje gång han såg mig, emellanåt kunde jag till och med höra honom sjunga. Själv var jag nog mer som vanligt, mest för att jag alltid har en ganska positiv inställning tror jag. Ja, det var väldigt komiskt och jag log för mig själv vid åsynen.
Eleni (syster) har inte följt med den senaste veckan eftersom hon... olidlig spänning... är gravid! Vilddjuret Panajota ska få ett syskon till sommaren och alla är förstås väldigt glada.
Jag tog inte så många foton eftersom jag glömde kameran hela tiden, men några ska jag bjuda på så ni får en liten inblick i hur det kan se ut.
Utsikt över Paleohora uppe på olivkullen.
Ett träd som väntar på att plockas, redo med nät undertill.
Den vibrerande pinnen som får alla oliver på fall.
Den omtalade kammen, som ser ut mer som en sandlådskratta.
Aris i full gång.
Men nu är det som sagt slut för den här gången, och det är en underbar känsla. Rätt att slappa i hemmet och mer tid att spendera med gullungen. Ljuvligt!
En flicka!
Elli sover middag. Nyss vaknade hon och jag hörde hennes hesa snyftningar inifrån sovrummet. Jag gick in dit och såg henne ståendes i sin spjälsäng med trötta ögon och ena armen utsträckt för att säga "ta upp mig" och den andra gnuggande sitt trötta öga. Jag tog upp henne, som jag alltid gör när hon vaknar men egentligen behöver sova mera och höll hennes kropp tätt intill min med hennes huvud vilande på min axel. Hon tystnade omedelbart och blev alldeles mjuk och sedan stod vi sådar och gungade lite medan jag tyst sjöng Ellis hypnossång "Sov du lilla videung".
I spegeln mitt emot fick jag plötsligt syn på oss. En mamma med ett somnande barn i famnen. Inte en bebis längre utan ett barn. Hennes vader var så långa och hennes vågiga hår långt och yvigt på det stora huvudet och plötsligt kände jag tyngden av hennes kropp i min klena famn. Min lilla bebis har blivit en riktig flicka och jag kan inte riktigt förstå hur det gick till.
Elli är så mjuk och fin, men kompromissar aldrig, vilket ju kanske i och för sig tillhör hennes ålder. Envis som synden och inte alltid så lättflörtad (det har hon garanterat efter sin pappa), men en fantastiskt charmig och generös liten människa mot de som hon bryr sig om. Hon skriker av lycka och upphetsning när hon blir jagad och fascineras väldigt mycket av sin nakna mage. Hon älskar mat, äter allt, men mest av allt clementiner och vindruvor, och sötsaker förstås. Och trots sina 14 månader så har hon fortfarande bara ett ord i sitt vokabulär "Mamma".
Jag älskar henne så mycket, den lilla flickan, och samtidigt som jag tycker att hon växer lite för fort ibland, så är det så spännande att få se henne växa och mogna och jag kan knappt bärga mig inför de kommande utvecklingsfaserna - när hon börjar prata, äta själv, börja dagis, skola, bli tonåring och slutligen vuxen. Att få dela liv med Elli är en fantastisk gåva och jag hoppas innerligt att hennes liv blir en vacker resa. För för mig, så blir resan bara bättre och bättre. Tack vare henne.
Elli poserar.
Perspektiv
Jag kommer hem till svärmor alldeles utmattad tillsammans med resten av olivtruppen mellan klockan 14-15 varje dag. Då har vi dragit nät under trånga träd, rensat kvistar och blad från olver, plockat, kammat...zzzz...jätteintressant jag vet... osv. Alla dundrar vi in i hennes fridfulla kök och sätter oss till bords medan lilla tanten fyller tallrik efter tallrik med hennes vansinnigt goda och hälsosamma mat. Tallrikarna delas ut och vi slevar i oss. Hårt fysiskt arbete i 5-6 timmar i sträck utan paus eller mat har gjort oss till en grumpen grupp människor. Jag brukar förstås ge henne ett hej och ett leende när vi kommer, men jag är isåfall den enda som ens tittar på henne. Fantastiska människa som står ut med detta utan att klaga! När vi ätit färdig och är mätta så börjar vi småprata lite smått, vissa röker, andra äter frukt eller efterrätt. Bara jag säger tack för maten.
När de andra har lämnat sina platser och jag sitter kvar, för trött och mätt för att orka resa mig från stolen så ser jag hur svärmor ger mig ett medlidsamt leende och berättar att hon vet att det är jobbigt uppe bland olivträden. Jag nickar och ler tillbaka och försöker säga att det visst inte är sååå farligt, men misslyckas nog med att låta övertygande. Svärmor berättar om att hon inte alls tycker om att plocka oliver, det har med hennes psykologi att göra säger hon och jag blir förvånad. Denna krutgumma som alltid har en miljon järn i elden med matlagning till 10 personer om dagen, får, getter, höns och kaniner att åka runt och mata och ta hand om, barnbarn som hon alltid finns till för, en man som inte lyfter ett finger i hemmet (men sliter hårt i sin järnfabrik trots sina 72 år!) osv, osv. Min förvåning mattades av när hon fortsatte prata.
De var åtta (egentligen tio, men två dog som små) syskon i en fattig familj i en fattig by, i bergen ovanför Paleohora. Efi och hennes syskon gick under vinterhalvåret i två timmar varje morgon till var familjen hade sina olivträd och plockade, utan maskiner, utan nät, utan kam, utan direkt från marken med sina fingrar, en efter en. Dessa oliver var det enda familjen hade att försörja sig på så det var viktigt att alla hjälpte till, varje dag från oktober till april. Skolan kom i andra hand. På kvällen när det blev mörkt gick de hem igen - en promenad på två timmar till. Vissa perioder hade de inte ens några skor och ser man Efis fötter idag så förstår man att de varit utsatta förganska hårda prövningar. Mamman amlade ihop deras kläder och tvättade dem inför nästa dag, varje barn hade bara två set kläder i sin ägo.
Hon berättade detta för mig där jag satt i mina sköna mjukiskläder, mätt och belåten och utstrålade "trött", "utmattad", "slut". Plötsligt kände jag mig relativt full av energi, och blev snabbt påmind om hur ödmjuk man bör vara inför andra människor. Efi klagar så sällan, och ställer alltid upp där hon kan, hon uppfostrade fyra barn, födda inom loppet av fem år helt på egen hand (med lite hjälp från sin svärmor) då hennes man åkte till jobbet tidigt på morgonen och ofta kom hem sent på kvällen, och hon tycker att hon har haft ett jättelyxigt liv. Ja, med den bakgrunden så kan man förstå varför. Hon hade ju ett fint hus, behövde inte jobba och hade "bara " fyra barn att ta hand om - och ingen som dog.
Det var inte så länge sedan, det ska ni veta. Efi är 62 år gammal och var alltså tio år 1958. Det är inte mer än ett par generationer bort. Jämför det med Sverige 1958 och man förstår plötsligt varför Grekland känns lite "efter" i den sociala utvecklingen även om det ju är "medlem i EU".
"Hemmafru" = kvinnosvikare
Jag känner mig som en riktig hemmafru idag. Jag fick stanna hemma från oliverna för att farmor skulle till Hania och fixa sina tänder. Så när Elli somnade strax efter 11 så satte jag igång med lussekatter och mjuk pepparkaka och diskade och skrev in recept i min receptbok mellan varven. Sen när Elli vaknade runt 15 och jag precis blivit klar med alltihop så gick vi och åt. Sedan gick jag en promenad med vagnen och efterföljande kaffe med Emmanouela. När jag kom hem städade jag och blev precis klar med det.
Nu sitter jag här i pyjamas och känner mig hemsk. Så mycket åstadkommet, ett hem som är rent och luktar nybakat, en ren och mätt dotter och en nöjd man som jobbat hårt "out on the fields" och sedan slappat framför TV:n. Man tycker ju att jag borde känna mig nöjd och belåten med mig själv. Men nej. Jag känner mig som en svikare och en hunsad, förtryckt kvinna. En svikare mot alla mina starka landskvinnor som jobbat fram en jämställdhet som inte går att finna någon annanstans i världen. Och en hunsad , förtryckt kvinna för att jag har bakat och städat utan hjälp.
Grejen är ju att jag ville baka, och njöt av det. Och städningen var inte så jobbig och eftersom jag glidit runt hela dagen i harmoni bland mjöl och ljuv musik och Elli sovit mesta delen av dagen så var det kanske inte mer än rätt att jag tog den medan A fick hämta sig en stund efter en hård dag bland oliverna... Logiskt egentligen, om man ser till detaljerna. Men jag känner mig alltid som en kvinnosvikare när jag gör husliga saker.
Fast nu när jag sitter vid datorn och A leker med Elli så känns det lite bättre. Lite.
Rikedom
Jag har två fulla paket av mina allra favoritaste chokladkex ovanför kylskåpet, ett pepparkakshus dekorerat med godis och bomull och glitter enligt konstens alla regler, en hel uppsättning nybakta lussekatter storlek GIGA som ligger snyggt inpackade i supermarketens påsar och en rykande färsk mjuk pepparkaka vars lukt sprider en fantastisk stämning i vårt lilla hus.
Få saker får mig att känna mig så rik och tillfredsställd som när huset är fullt av godsaker. Vänta er ingen smalis på besök i jul...
Trött, så trött...
Alltså.... jag har egentligen ganska mycket att berätta och visa, men jag är så slut. Jag är så slut som jag inte har varit på mycket länge. Vinden suger musten ur mig uppe på kullen medan vi drar nät och fyller säck efter säck med oliver. Jag är alldeles färdig. Varje kväll tänker jag att "imorgon ska jag minsanna blogga rejält", men det blir inte, dag efter dag och kväll efter kväll svischar förbi och när Elli lagt sig och vi fått lugn och ro så orkar vi på sin höjd en film om vi inte går direkt och lägger oss. Bloggen är inte prioritet tydligen. Och det är så synd, jag vet.
Men i alla fall, nu sitter jag här och skriver med halvslutna ögon, Aris har satt på en fransk pangpang-film och jag ska efter detta inlägg gå och lägga mig, cille bara berätta att jag lever.
Igår byggde vi ett pepparkakshus, det vill jag gärna visa, men först måste jag ladda in bilderna i datorn. Sen har jag tagit bilder på olivplockningen som jag också vill visa, men det är samma story där. Ha tålamod kära vänner, en vacker dag ska jag belöna er.
KRam!
zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz...
Bilder! (på riktigt)
Den försvunna USB-kabeln är funnen. Av mamma hemma i Malmö...
Men!
Aris farbror har också en Canon Ixus, eller rättare sagt två, så jag kunde visst få låna en av hans kablar sålänge. Enligt Aris i alla fall, jag är dock tveksam till om farbrorn känner till lånet. Men det spelar kanske ingen roll.
Hur som helst...
Detta öppnar dörrar för er mina kära vänner. Dörrar till en massa foton från mitt liv här på Kreta. Vi börjar med en på den lille munken tycker jag. Minns ni när jag berättade om Ellis luggklippning? Att hon fick ett nytt spännande utseende, mycket i likhet med en liten munk. Ah well... Bedöm själva!
Sen kom Rebecka och räddade oss från ångest och tristess när Aris for till Gavdos. Hon lärde Elli bl a akrobatiska konster, och hur man tvättar händerna i ett glas. Akrobatiken hade hon inte mycket till övers för, men handtvättningen ur glas blev hon efter mycket träning nästan proffs på.
Sedan åkte Becki hem, och det var förstås väldigt jobbigt och tråkigt. Men som plåster på såret så åkte jag, Aris och den lille munken på vår första resa som hel familj - en tur runt Kreta. Det var alldeles underbart att få komma iväg och bara fokusera på oss själva en hel vecka. Vädret var dessutom kanon så vi lyckades till och med bada en hel del - i mitten av november!
Dessa två sista bilderna är tagna på Knossos arkeologisa utgrävningar. Här fanns en mycket utvecklad handelscivilisation för över 4000 år sedan. Helt otroligt var det!
Nu är min dator väldigt seg och vill inte ladda upp fler bilder, men det här räcker väl för ett tag nu? Bra.
Nu ska jag vila middag.
Lite gammalt i väntan på nytt
Hela mitt 2 GB minneskort till kameran är fullt med flera månaders bilder (nåja, nästan i alla fall), men jag hittar inte min förbannade USB-kabel. Jag tycker att denna blogg börjar bli så trist eftersom det aldrig kommer upp nya bilder, så det får bli nåt gammalt idag.
Detta foto togs i somras och föreställer Elli och Panajota, jag tycker att det är alldeles underbart!
I övrigt är det mest oliver just nu, och regn. Eller kanske snarare oliver eller regn. Idag är det storm, alldeles ursinniga vindar tillsammans med åska, regn och hagel från helvetet, så det blir ingen plockning idag. Vaknade mitt i natten av att jag drömde att hela huset skakade från en tsunamivåg, men det var bara en hagelstorm. Det kan alltid vara värre.
Oliver överallt
Igår drog olivsäsongen igång på riktigt. Vi stiger upp runt halv åtta, äter frukost och fixar och packar för dagen åt lillan. Sedan droppar vi av henne hos farmor och åker vidare upp på kullen där de perfekta raderna av olivträd fulla med frukt väntar på oss. Jag och Eleni (Aris syster) knatar allra högst upp på kullen för att för hand ta itu med de minsta träden, medan Aris och Vasilis (Elenis man) går på de stora träden längre ner med maskiner. Nätet lägger vi ut på marken runt om trädet och sedan kammar vi kvist för kvist tills alla oliver trillat ner från grenarna och landat på nätet. Därefter samlar vi upp de små frukterna och lägger de i en säck och går vidare till nästa lilla träd. Solen bländar, axlarna värker, händerna och fötterna får blåsor och efter arbetsdagens slut är man så utmattad att man knappt orkar hålla en konversation, men det är ändå något visst med att jobba i naturen. Jag känner mig... värdig på något sätt. Att jobba hårt och göra slut på kroppen för att skörda något som sedan ska njutas av hela familjen under de nästkommande två åren är väldigt häftigt faktiskt, om än väldigt tufft. Det får mig att minnas somrarna under mina tidiga tonår då vi skulle ta in hö och halm till hästarna, sjukt slitigt och jobbigt, men samtidigt ger det en en känsla av värde, av att vara viktig i den lilla världen, plus samhörigheten av att jobba i en grupp som alla sliter hårt mot samma mål, ja, och pizzan vi åt på kvällen förstås (det var inte så ofta).
Idag regnar det dock, och då jobbar man inte eftersom "Vi är väl inga pingviner heller" (Aris) och lika skönt som det känns efter en hård arbetsdag ute på fälten, lika skönt känns det när man får en överraskningsledighet.
Så här sitter jag med ett litet berg av disk att ta itu med, ett jobb att skriva, massor av tvätt att tvätta och en liten, alldeles ljuvlig flicka som springer omkring och stökar upp allt hon kan komma över. Fina grejer.
Jag har förresten blivit omnämnd i en trevlig liten blogg idag (länkningen funkar inte så kolla lolly.blogg.se), välkommen Lisa! Jag vet precis hur det är när man fastnar någonstans.
Kretatour
Ja, nu är ni väl i upplösningstillstånd? Var är hon? Och var är de utlovade bilderna? Kom Aris hem från Gavdos egentligen? Och är Rebecka fortfarande kvar i Paleohora? Och Elli? Är hon fortfarande mammig?
Lugn, lugn, här kommer svaren.
Aris kom hem en dag försenat eftersom båtschemat lades om. Jag blev först besviken men sedan glad, för det innebar en extra dag i lugn harmoni med bästa, bästa Rebecka. Jag funderade allvarligt på skilsmässa ett tag och konverterande till platonisk kvinnokärlek. Veckan med Becki var alldeles, alldeles underbar, speciellt efter ett jobbigt avsked från mannen när han i strålande solsken och blankt vatten lämnade mig ensam på trappan med en skrikande bebis (svag överdrift) för en vecka i ett avslappnat paradis. Jag var så arg och kände mig så lämnad. Men sen kom i alla fall Rebecka och allt det där negativa vändes till något positivt. Solen sken hela veckan som vore det sommar, och vi hade minst lika kul som när vi var barn. Det var så lätt, så kul, så himla himla underbart! Vi fnittrade och pratade och gick promenader och festade till och med till det ganska rejält på lördagen (kom hem fyra och yra).
Men så innan dagen för Rebeckas återresa kom alltså Aris hem, brunare än någonsin, och min slumrande ilska väcktes på nytt. Så sjukt och så missunnsamt eftersom min egen vecka ju varit alldeles fantastisk (där har vi nåt för min vän terapeuten att bita i), men jag kände mig mest bara butter att se honom, speciellt eftersom han var så brun.
I alla fall, sen åkte lilla Beckisen tillbaka till Lille och jag kände mig lite tom. Vad hade jag inte gjort för att ha en så bra vän här permanent?
Men två dagar senare lämnade lilla familjen Paleohora för en tour runt Kreta, vi besökte många härliga platser och vädret var helt ok, det blev till och med några bad. Bilder och mer ingående om resan hoppas jag att jag fixar fram till er inom rimlig tid.
Elli är mammigare än någonsin, här hemma finns det en ramsa som går stup i ett, den är så här fantastirik: MAMMAMAMMAMAMMAMAMMAMAMMAMAMMAMMA!!!! och ser hon mig inte så gnäller hon tills hon hittar mig och när hon hittar mig sätter hon sig som ett klistermärke runt ett ben. Visst är det väldigt gulligt och det är ju fantastiskt att betyda så mycket för någon, men ibland är det problematiskt, som när jag vill duscha eller gå på toa i lugn och ro och ger lämnar henne gallskrikande i sin pappas famn. Det kniper till i hjärtat, både för hennes skull, men mest för Aris faktiskt, även om han verkar ta det med ro. Men det går nog över snart.
Ja, det var det om det.
Mammamammamammamamma...!!
Elli har börjat bli mammig.
Det är ju väldigt mysigt när hon går efter mig i huset och säger mammamammamammamammamammamamma, i alla fall om jag inte är upptagen med något. Mindre mysigt när hon skriker sina hjärtskärande skrik efter uppmärksamhet när jag ställer mig för att diska MAMMAAAAAAMAMMAAAA!!!. Ja, lilla hjärtat... mamma är snaaaart klar!
Mysigt som tusan är det när hon börjar bli sömnig och knatar fram till mig och lägger sitt lilla huvud i mitt knä och står sådär och kelar en lång lång stund. Mindre mysigt är det när hon vaknar en liten stund efter att hon somnat med välling i sin säng och skriker halsen av sig med stora krokodiltårar rullandes ned för kinderna. I samma ögonblick som hon får komma upp i min famn tystnar hon och somnar om, tills jag försöker lägga henne i sängen igen, då börjar illtjuten om.
Det är ju så fint att hon älskar mig och behöver emig, men det är ju ohållbart. Det lilla livet får för lite sömn och jag tvingas bära och vagga mer än jag egentligen kan.
Går det över det här? Eller är det lika bra att köpa en familjesäng på en gång och ställa in mig på att jag tvingas ligga där bredvid henne när hon behöver sova?
Hon som alltid sovit så bra...
Bilder!
Inte! För jag har tappat bort mi USB-kabel. Men så fort den är återfunnen så kommer det nog upp lite roliga bilder här. Håll ut.
Rebecka är här nu, och vi har det lajbans. Aris är på Gavdos och njuter av sin ensamhet medan jag och tjejerna går promenader, äter mat och godsaker, leker, akrobatiserar (mest tjejerna), och pratar, pratar, pratar. Igår var vi dessutom på Panajotas treårskalas och det var... livat, hahaha! Tänk tio treåringar, några lite äldre och några lite yngre, plus alla dessa ungars (grekiska!) föräldrar. Maten var ljuvlig och Panajota lika charmig som alltid, och Elli höjde alla vuxnas ögonbryn med sitt lugn och jag hörde min svärmor säga till alla att "Johanna har knappt nån bebis, jag försår inte varför de inte redan har en till på väg...". Well, JAG är väldigt övertygad om att jag redan har en bebis, och vill gärna fortsätta fokusera på bara den ett tag till, men eftersom den tanken är svår att förmedla till en kvinna som födde fyra barn på fem år så ler jag bara och mumlar finurligt att "...ja, man vet ju aldrig...". Men hon är väldigt rar, min svärmor.
Det är så vansinnigt kul att träffa Rebecka igen att jag för det mesta glömmer bort att sakna min lille man. Och det är ju väldigt skönt.
En liten munk i mitt sovrum
Ellis kalufs växte och växte, så som kalufser brukar. Luggen hängde ner i ögonen på henne, vilket hon i ärlighetens namn inte verkade bry sig nämnvärt om. Men hennes farmor suckade ljudligt varje gång hon såg de "retade små ögonen" (fri tolkningsöversättning), och Aris var snabb att hålla med sin mamma (hur gick det till?!). Min egen mor fnissade nervöst och drog snabbt Elli till sig och menade att det inte alls behövde göras något åt de små testarna som skymde sikten när jag förde det på tal, men så vet vi ju alla att hon är närmast sjukligt besatt av långt hår, och har en manisk fobi för allt som innebär att man kapar av hår. Tydligen har det med nåt trauma från hennes barndom när hon tvingades ha pojkfrilla och vara stjärngosse på lucia att göra. Själv gillar jag också långt hår, men jag gillar kort med, och mittemellan och upp och ner. Jag gillar ju variation (om någon nu missat det). Så blev jag till slut nyfiken på hur lilla bollhuvudet skulle se ut i lugg så de gamla saxarna dammades av och jag började klippa. Det är inte helt lätt att klippa en ettåring ska ni veta, även om man har frisörutbildning. Men jag lyckades till slut.
Resultatet (fniss)?
Ja, alltså, jag vill ju börja med att säga att min lilla dotter bär på fantastiska gener och är alltid söt (ast i världen). Men jag får nog erkänna att hon nu också ser lite rolig ut. Ungefär som en munk.
Slutsats?
Det är tur att hår växer ganska fort.
Bilder? Ja, snart...
...
Vi har varit i Sverige och det var underbart. Det är lika underbart att vara hemma igen, och att få kramas med min store nalle.
Elli och jag hade fantastiskt kul och hon verkade charma byxorna av alla hon mötte.
Nån direkt skrivinspiration har jag dock inte.
Bear with me.
Becki kommer!
Jag har precis fått reda på att en jättegod vän kommer hit i slutet av oktober, lagom till att jag blir gräsänka för att Aris ska åka en vecka till sin älskarinna Gavdos (det är en ö, no need to worry). Ibland kan saker inte tajmas mer perfekt.
Att det dessutom var flera år sen jag sist såg Rebecka, och att hon är en av mina allra äldsta och bästa vänner, gör bara det hela ännu mer kittlande underbart.
Vi ska gå promenader i solen (som natuligtvis kommer stråla), laga goda middagar och dricka vin och prata om allt och inget in på småtimmarna. Precis som för så många år sen (minus middagarna och vinet och byt ut promenader mot trädklättring). Och leka med Elli förstås. Massor.
Wohoooo!!!
Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nej, det är ingen vanlig dag,
för det är Ellis födelsedag.
HURRA HURRA HURRA!
HURRA HURRA HURRA!
Igår firade vi med tårta och kalas in på sena natten och idag tar vi det lugnt. Lilla Elli är ingen bebis längre, utan en riktig liten flicka! Grattis min lilla pärla, jag älskar dig in i evigheten!
Den hemmagjorda tårtan som tog fyra timmar att göra blev väldigt fin. Mindre god dock...
Undrar om man är lika ambitiös varje år?
Far och dotter förbereder inför kalajset.
Ellis första ljus!
Den enda bilden med oss alla tre, synd att vi alla ser lite miffo ut.
Också en bild på den riktiga födelsedagsflickan idag, min älskade lilla tosseboll!
Himlen i min famn
Alltså, såklart att man älskar sitt barn, det gör alla friska människor tror jag, det sitter i instinktshjärnan liksom. Man älskar dem mer än något annat, och det kommer alldeles av sig självt, och försvinner inte. Sen har de perioder då de är jobbiga, så är det, då kan man eventuellt i några sekunder/minuter/timmar, beroende på intensiteten i jobbiheten och förälderns stressnivå i allmänhet, undra varför man skaffade barn alls, eller kanske till och med önska att de inte fanns. Men den där undran eller önskan är såklart inte verklig och när jobbigheten är borta så får man massiva skuldkänslor och undrar hur i hela världen man ens kunnat snudda vid tanken på ens gosenalles icke-existens, plötsligt är det ens största rädsla igen.
Men det där var egentligen bara en parentes, för i mitt fall är de där stunderna så sällsynta att de knappt existerar, för min allmänna stressnivå är väldigt låg och Ellis jobbighet knappt existerande.
Däremot händer det att jag blir yr, så yr att jag måste blunda och fälla ner huvudet en stund för att återfå balansen, yr så att jag nästan mår illa. Yrseln orsakas av intensiteten i den kärlek jag kan fyllas med när jag ibland tittar på henne. Det kan vara när hon precis har vaknat och tittar på mig med sina mörka ögon och sitt stora leende, och hennes sovhesa röst piper fram några glädjeljud i min riktning. Eller när hon, utan att jag ens ber henne, lutar fram sin lilla mun mot min för att pussas. Eller när hon är trött och gnällig och till slut får komma i min famn och direkt slappnar av och borrar in sitt huvud i min hals och låter sina små fingrar mjukt leka i mitt hår. Eller när hon sitter djupt försjunken i nån leksak och varken hör eller ser något som försigår i hennes omgivning, den lilla, lilla kroppen, så fulländad och perfekt, i en helt egen värld i min. Eller när hon går sina första, stapplande, men mäkta stolta steg.
Då faller himlen ner i min famn, solen blir blek i jämförelse, allt blod i kroppen går till hjärtat och hjärnan blir yr. Yr så att jag måste blunda och fälla ner huvudet en stund för att återfå balansen...
Man har dåliga dagar, dåliga tider till och med. Men så länge jag har min Elli, så är jag i grunden en lycklig människa. Elli har fulländat mig och kärleken jag känner är så stor att detta inlägg känns som en förolämpning mot den.
Elli, om du någon gång läser detta, så ska du veta att ingen, och ingenting kommer någonsin att vara viktigare för mig än du. Vad som än händer älskling.
Spontanresa
Om en och en halv vecka är vi i Sverige, jag och Elli. Lagom spontant och härligt va? En liten vecka blir det bara, men det räcker för att hålla oss till jul sen. Nu när det är verkligt, när jag har biljetterna i min hand så längtar jag nåt kopiöst, det var lite som att släppa ut en hemlängtansdemon som legat och lurat långt inne i nån gömma. Här ska käkas lakrits, promeneras på Malmös gator, bäras vinterjacka, käkas godis i mammas soffa och kramas. Kramas massor.
VI KOMMER!!
Hon går!
Elli går, hon tar massor av steg och kan stanna och stå hur länge som helst och, och, och! Hon är verkligen alldeles fantastisk, min dotter. Knappt en vecka innan första födelsedagen. JAG ÄLSKAR MIN ELLI MEST I HEEEEELA VÄRLDEN!!!
Fit for fight
Ojojoj... jag har börjat på aerobics! Tjohej, tjohopp, fläng hit, fläng dit och flaxa med benen tills de är bedövade. Det går bra, än så länge. Vi får se vad jag säger senare idag efter andra passet. Nu ska denna rumpa pumpas!
Ny milsten
Ja, Elli kan ju som bekant (?) krypa nu, hon far omkring som en duracellkanin och förstör det mesta i sin väg, allt med ett finurligt leende under lugg.
Hon har tagit sitt första stapplande steg också, men det var ett tag sedan och hon har inte gjort om det sedan dess. Hon kan pussas också, om man ber fint vid rätt tillfälle, ibland gör hon det (på mig) utan att jag ens ber om det, det är kärlek det. Hon har åtta små tänder med fina glipor mellan var och en och sover gör hon gott, dag som natt. Dessutom säger hon mamma ibland.
En praktbebis på alla sätt.
Varje gång en ny milsten avklaras så bubblar hela Ellis omgivning av stolthet och glädje, förutom hennes pappa, som, på sitt vis, nöjer sig med att nicka, eller säga "yeah?" eller något annat machoentusiastiskt. Fram tills idag.
Aris satt inne och matade lillfisen och plötsligt hör jag manligt jubel "BRAVO BEBOULA MOU!" "DU ÄR VÄRLDENS DUKTIGASTE FLICKA, SOM DU KAN!!!" "PAPPAS FLICKA, SÅ DUUUUKTIGT DU ÄR!" "BRAVO, BRAVO!". Snart kom han ut till mig och frågade kaxigt om jag någonsin sett Elli peta sig i näsan själv, och nä, det hade jag ju inte. "Det gjorde jag, nu, nyss! Det är en stor dag Johanna, detta måste skrivas in i bebisboken."
Sen gick han in igen och fortsatte ge Elli komplimanger för sin bragd.
Ja, vi imponeras av olika saker här i livet, så mycket är uppenbart.
Grus i ögonen
Här sitter jag klockan nio på morgonen med grus i ögonen, märkligt kan man tycka. Men det är det inte för att efter att ha somnat vid halv elva (tre timmar innan mig) igår så vaknade lilla skitungen klockan sex idag, sömnig och gnällig men utan en tanke på att somna om. Nu har hon precis gjort det, tre timmar senare.
Kanske borde jag följa hennes exempel...
Det är förresten svinkallt och regnigt här nu, som typiskt novemberväder. Från en dag till en annan måste man ta på sig kofta och skor om man vill vara ute, mycket märklig känsla. Men jag tror att det är tillfälligt.
Vår morgon
Idag vaknade Elli på sitt soligaste humör strax innan klockan åtta. Jag var väl kanske inte riktigt lika solig, är ju inte direkt känd för mitt fantastiska morgonhumör. Men med Elli brukar det gå lättare att komma upp, en kramgo och leende liten trollunge på andra sidan rummet är bra lockbete för att ta sig upp ur sängen.
Vi gick upp till hotellet efter att jag diskat undan gårdagens disk lite snabbt och Elli som nu HELA tiden vill gå tog till slut för mycket av den lilla morgonpower jag skrapat ihop. Jag kände hur irritationskänslorna kom krypande när lillan bara gnällde och gnällde och gnällde oavsett vad jag gav henne eller gjorde med henne. Fick hon inte gå (hållandes i mina händer såklart), så blev hon frustrerad och arg. Så till slut gick jag hem och då var väl klockan runt tio.
Jag insåg snabbt att hon inte skulle somna om än på ett tag och eftersom mina egna ögon kändes tunga redan så bestämde jag mig för att spänna fast Elli i barnsadeln och köra ut på en cykeltur.
Det började som en ganska jobbig morgon men blev en av de bästa någonsin.
Temperaturen är perfekt idag, run t25 grader skulle jag tippa, solen skiner intensivt och emellanåt ger några vita moln en lite skugga. Vi cyklade ut mot landsbygden och hela tiden hade vi havet precis sidan om oss, och det glittrade så vi fick kisa om vi ville titta på det. Vi svängde av på en liten grusväg och grönskan blev intensiv då en liten flod sakta ringlade fram parallellt med vår lilla grusväg. Vägen ledde till en hage där två fantastiskt vackra hästar stod och njöt av morgonen. Jag parkerade cykeln och gick fram till hästarna med Elli i famnen som blev alldeles överförtjust. Vi matade dem med lite gräs och de var så lugna och mjuka och fina, ja, de såg riktigt välmående ut. Hela jag fylldes av en stark känsla av harmoni och välbehag och Ellis gurglande skratt när hästen nafsade efter mer gräs värmde min själ inifrån och ut. Där stod vi i grönskan under träden med solen strilande in mellan bladverken och klappade hästar, de enda ljud som hördes kom från naturen och oss. Det var en magisk stund.
Efter ett tag hoppade vi upp på cykeln igen och begav oss hemåt på en lika underbar och stillsam tur, och väl framme vid huset såg jag att Elli hade somnat och satt som en liten säck potatis på sin barnsadel. Jag kunde knäppa loss henne och bära in henne i sin säng utan att hon vaknade och mysig musik välkomnade oss då jag hade lämnad cd-dpelaren på innan vi stack.
Jag är glad att jag tog mig tid att skriva denna text, för denna morgon hade något som jag vill minnas för evigt, och återskapa om och om igen. Något jag bara kan finna här, men här i överflöd.
Frid.
Vi är med i SOLO!
Om man köper oktobernumret av supermagasinet SOLO och slåt upp sidan 32 - vad hittar man då? Jo, ett helsidereportage om mig och Elli, som en del av ett tresidigt reportage om unga mammor. Vi är jättefina och texten är såklart skriven av bästis Johanna som lever drömmen som magasinjournalist i Stockholmia.
Lustigt att hon hamnade där och så och jag som hemmafru i en by i Grekland. Vi är ju egentligen väldigt lika.
Öden, gott folk, öden.
Men i alla fall. Köp SOLO och rama in oss på era väggar. Detta är min chans att bli känd. Hahahaha!
Såhär kan det vara...
Vi var hos doktorn igen för en ny omgång vaccination, mätning och vägning för två veckor sen (jag vet att jag är lite sent på det...). I väntrummet fanns många festliga saker att leka med. Bland annat en röd åsna.
Några dagar senare fyllde Ellis kompis Gogo ett år så det åkte vi såklart och firade.
Här är Gogo med sin farmor, fler än jag som ser en slående likhet?
Ellis pappa satte en blomma i hennes hår, han är kanske inte bäst på färgmatchning, men det är tanken som räknas. Och det blev förstås ändå väldigt gulligt.
Samma kväll var det en "mycket viktig" fotbollsmatch (AEK-Panathinaikos) så istället för att placera Gogo i centrum så fick TV:n den äran. I stort sett alla greker är passionerade fotbollsälskare, men min käre make är nog snäppet värre än de flesta. Det tycker jag demonstreras ganska bra av denna bild.
Hahaha....
Nästa dag hittade jag Elli vid vårt spritförråd, väldigt långt ifrån där jag hade placerat henne en minut tidigare. Hon såg misstänktsam glad ut och jag inser att det är dags att börja barnsäkra hemmet.
Lyckan kommer, och återkommer
Egentligen vet jag inte hur öppen jag vågar eller vill vara här, och jag vet att det börjar bli tjatigt för er att läsa, men jag försöker hitta balansen så ha lite tålamod.
Jag mår bättre och är mer harmonisk just nu än vad jag har varit på ganska länge. Det är ett resultat av ganska mycket jobb med mig själv, och arbetet fortsätter. Skillnaden är att jag har börjat visa mer av vad som pågår inuti mig, både i verkliga livet och här på bloggen. Kanske känns det egentligen inte alltid helt ok att bli för personlig här, men det är samtidigt ett tecken på att jag blir starkare och gladare. Även om det kan verka motsägelsefullt. Livet ruskade om i mig på ett lite chockartat sätt, eller rättare sagt så hann jag inte riktigt anpassa mig efter de nya, väldigt mycket annorlunda förutsättningarna. Kanske är jag i anpassningsfasen nu. Jag ställer höga krav på mitt tillstånd och jag är inte nöjd med något så länge jag inte är riktigt lycklig och balanserad, men det betyder inte att jag är olycklig, kanske bara hyfsat nöjd. En sak vet jag dock, jag har själv all makt för att finna lyckan. Och den tanken är så befriande.
Vilket förhållande som helst kräver jobb, och av vad jag har sett i livet så finns det inga perfekta sådana. Men min man kämpar på så gott han kan, och jag vet det egentligen. Även om jag inte accepterar att han jämför sig med andra fäder här i byn när vi diskuterar ansvarsfördelning om Elli oss emellan, så finns det en del av mig som ser att han är betydligt mer engagerad och ansvarsfull än de flesta andra grekiska män jag har sett. Det är en balansgång, man kan inte förändra någon och blir ens krav orimliga så skapar man bara problem för en själv. A försöker så gott han kan, jag vet det. Precis som jag.
Jag har mina stunder av sorgsenhet då jag ifrågasätter det mesta och nojar över en massa "tänk om". En stor del av det jag försöker förändra ligger just där. För det finns ingen anledning att oroa sig över det man inte vet, det gör en bara paranoid och nervös och man tar ut sorger i förskott. Man måste ha tilltro till livet, annars blir man bitter och det vill jag verkligen inte bli.
Jag vet att jag inte skriver i klartext alltid, men som jag skrev i början så vet jag inte alltid hur personlig jag vågar eller vill vara här.
Jag försöker finna balansen.
Drömmar
Jag har slutat att drömma. Under hela mitt liv har jag drömt väldigt mycket, lagt all min lycka, tro och hopp i framtiden, vilket ju inte alltid varit så lyckat eftersom jag har glömt att uppskatta nuet och det jag har haft. Men sedan jag kom hit tog drömmandet slut och i början var det lite av en befrielse, jag lever för dagen utan höga krav eller stora drömmar. Och det kan man ju tolka lite hur man vill. Kanske kan man säga att jag nu lever drömmen? Eller så är det tvärtom något som stympat mitt mod att drömma, att jag gett upp tron på att jag har makt att önska något för mig själv? Det spelar ingen större roll egentligen, men jag nu vill jag börja drömma igen, som en del av processen att återskapa den Jo som jag egentligen är och vill vara. Den starka, självständiga, sprudlande tjejen som vet vad hon tycker om och vill ha i sitt liv.
Så här kommer lite drömmar.
1. Jag vill ha ett större hus. Två, tre sovrum hade varit bra så att alla fick ett eget rum, inklusive lillebror/lillasyster. Ett kontor till mig själv med fin utsikt där jag kan sitta och skriva, kanske hade detta varit den slutliga sparken i baken att skriva den där boken? Ett fräscht kök som inspirerar till matlagning. Lättstädade golv, typ klinkers så att hemmet känns rent när det är nystädat istället för konstant smutsigt. Ett badrum med badkar så man kan mjuka upp alla ben och muskler under kalla vintermånader. Ett stort vardagsrum med sköna soffor som har plats åt minst fyra personer. Detta hus skulle jag måla i tokiga färger, men i färger som vi väljer tillsammans (glöm blått!). Barnens rum skulle inredas kreativt med mycket plats för bus och lek. Huset skulle gärna ha en lättskött trädgård som var mysig att vistas i under svala kvällar, sköna och snygga trädgårdmöbler såklart!
2. Jag vill öppna en liten salong. Jag vill uppdatera mina frisörkunskaper och ha en liten privat salong där jag kan jobba deltid. Även denna skulle inredas kreativt, vara lite alternativ med skön musik och kanske lite rökelse eller en aromalampa brinnande i ett hörn för att ta bort lite av alla kemikalier. Jag skulle vilja jobba med naturliga produkter i den mån det gick.
3. Jag vill ha så pass mycket jobb att jag känner mig självständig. Jag tror att det är en viktig aspekt för att jag ska må bra i ett förhållande, vilket som helst. Jag vill vara med någon för att jag vill det, aldrig behöva tvivla på om jag stannar för att jag måste, vilket säkert skulle kunna hända.
4. Jag vill skriva en bok.
5. Jag vill resa till London med min väninna Ellie.
6. Jag vill resa mer med familjen.
Jag börjar att försöka förverkliga punkt tre, jag tror att det är rätt ände att börja i. Sefan kommer nog ettan och tvåan, men med de är det ingen stress. De sista tre lämnar jag i den obestämda framtiden.
Jag tror att drömmar är otroligt viktiga.
Semester från livet
"Jag har nerver" kan man säga om man direktöversätter ett uttryck för att man är irriterad och frustrerad från grekiska till svenska.
Hemmamamma med en man som jobbar väldigt mycket och inte hjälper till så mycket som man kanske hade hoppas, och utöver det inte kan förstå vad som skulle vara ansträngande med att ta hand om ett barn hela dagarna.
Samtidigt jobbande kvinna som inte vill nöja sig med att bara vara hemmamamma, så de få timmar då pyret sover ägnas åt jobb framför datorn.
Och mån om sitt sociala liv på kvällarna, enda tiden som finns till att träffa vänner.
Samtidigt i behov av lite uppmuntran från specifika håll, men det är tyvärr ganska sällsynt.
Egentligen vill jag inte klaga, jag vill verkligen inte det. Mitt lilla barn är så snällt även om också hon växer och blir mer och mer krävande, som alla andra barn. Nu vill hon öva på att gå hela tiden, fram och tillbaka, upp och ner, och vansinniga illtjut varvat med soliga leenden. Och platsen jag bor på är så vacker och stressfri. Och jag har mycket jobb, vilket ju är bra egentligen, på det stora taget.
Men jag känner att jag "har nerver". Mitt tålamod är inte så bra som det brukar och ögonlocken blir så tunga när jag sätter mig framför datorn för att jobba. Jag är trött, men sover jag nu så är jag ännu tröttare när jag vaknar och måste springa runt med Ellisen.
Jag skulle behöva en liten semester, tänk att få spendera en helg utan barn, jobb, man eller ens vänner. Bara helt för mig själv i lugn och ro. På ett spa kanske, eller ett tält i ingenstans hade också gått bra. Några bra böcker, lite god mat, kanske några softiga tv-serier, mysig musik. Samla ny fräsch energi, få längta efter min lilla familj ordentligt... Ja, det hade varit underbart.
Så att nerverna hade försvunnit.
Men snart är det höst, då trappas makens arbetstimmar ner drastiskt och jag hoppas innerligt att det innebär mer delad tid med Elli. För hennes skull, framför allt.
Svengelska
Jag har alltid irriterat mig en smula på de svenskar som lägger in engelska ord istället för vanliga svenska när de pratar och skriver.
När jag nu läste igenom mitt förra inlägg så ställde sig armhåren i givakt. Så fult!
Men det är ändå inget mot hur vi pratar här hemma, fast då är det greeswelish som gäller.
T ex:
Do you know where Ellis pipila is? (Napp)
Kalinihta älskling. (Godnatt)
Hi babe, kala? Puss! (Bra?)
Have you seen the bibero? (Nappflaska)
Dose mou ena puss. (Ge mig en...)
Osv, osv... Ganska underhållande för en utomstående skulle jag tro.
Inbrottstjuv - är det lönsamt?
Igår var vi ute till halv ett ungefär. Vi gick först och åt middag på Calypso, svärdfisk fick det bli för min del så mandelpeston var slut. Sen satte vi oss med Aris systrar för att tjattra lite, den tredje systern som vanligtvis bor i Qatar är hemma på holiday, och hon är mycket trevligt sällskap. Hon har alltid utomjordiska stories då hon för det första jobbar som flygvärdinna och reser jorden runt mest hela tiden och för det andra på ett privat plan rör sig i rika businesskretsar bestående av sheiker och businessmän från hela arabvärlden and beyond. Igår var topstoryn om hennes väninna som tydligen är älskarinna till amiren av Qatar och hur mycket pengar hen hade gett denna väninna för att hålla tyst så att ingen av hans tre fruar skulle få reda på läget. Vidare berättade hon att många av sheikerna och de andra affärsmännen samlar bilar som hobby, och då snackar vi toppbilarna, de nyaste, fetaste, dyraste av alla, och samtidigt är de så rädda för att få onda ögat på sig så att om någon skulle berömma en av bilarna så får han den. T ex en affärsbekant hälsar på en sheik och sheiken visar honom några av bilarna ur han samling för att imponera och övertyga om sin rikedom, bekanten berömmer bilsamlingen såklart, allt annat är oartigt och kanske berömmer han särskilt en av dem. Detta tror man kan jinxa sheikens lycka, så för att upphäva jinxen så ger han bekanten bilen i fråga. Summorna och de kända namnen hon delar med sig av är hisnande, och mitt i all brist på moral så låter berättelserna så overkliga att de blir väldigt underhållande. Man sitter där och gapar och skrattar åt vansinnet.
Hur som helst. Vi drack ett par raki och tequila och var lagom mjuka under fötterna när vi gick hem.
Väl hemma märker vi att vi låst in dörrnyckeln, oh nej! Vi har en sådan dörr som låses när man drar igen den, så det är lätt hänt att låsa in nyckeln. Lyckligtvis var ett litet toppfönster öppet i sovrummet och jag klättrade och ålade mig in som värsta MonaLisa-tjuven i Louvren. Och jag lyckades ta mig in oskadd! Värsta adrenalinruset, jag älskar sånt.
Lite småspänning i vardagen är aldrig fel och om till och med Aris är imponerad så har man faktiskt gjort nåt ganska coolt. Kanske borde jag sadla om till inbrottstjuv?
Magknip
Två män i byn, goda vänner till min man, var ute i lördags och slog runt. Båda har seriösa förhållanden med fantastiska kvinnor som jag känner mer eller mindre väl. Den ena är nyförlskad i en oerhört vacker tjej och snackar om att han tror sig eventuellt ha funnit sin blivande fru, och den andra kämpar på i ett förhållande med en utländsk tjej som praktiskt taget är här för hans skull eftersom hon har svårt att hitta sin plats i byn. Jag har tagit dessa män för att vara grabbar med goda intentioner.
Tre vänner till mig är här på semester, de var också ute i lördags och slog runt, två av dem har ett semesterförflutet med ovan nämnda män. Det är partytjejer som vill ha kul och det är ju inget fel i det.
Idag berättade tjejerna lättsamt att vissa saker aldrig ändras, dvs en gång fuck friends, alltid fuck friens.
Männen hade alltså smugit iväg i natten, ensamma förstås, mött upp sina före detta semsterflirtar på nåt hemligt ställe, fått sin bekräftelse på att de fortfarande är attraktiva och med i gamet, utan en tanke på de intet ont anande flickvännerna som låg hemma och sov tryggt eftersom de lärt sig att lita på sina män då de vet att ett förhållande utan tillit inte fungerar.
Jag vet att det inte är min börda, men jag är så besviken. Besviken på männen som inte verkar bry sig om de de menar att de älskar. Besviken på tjejerna som inte förstår vilken skit de varit med om att skapa. Besviken på mig själv som tar det personligt. Besviken på mig själv igen som tappar tron på både kärlek, trohet och mina egna nära. Och oerhört ledsen för de utsatta flickvännenrnas skull.
Och sen det olustiga frågan som jag gör mitt bästa för att försöka förtränga...
Borde jag berätta?
Det enda jag vet är att om det skulle hända mig så hade jag velat veta, och jag hoppas att någon hade berättat för mig. Men jag riskerar att göra mig ovän med min mans bästa vänner, och därmed kanske också min egen man, och det är en sits som är oerhört svår för mig att hantera. Och så det klassiska "det man inte vet har man inte ont av", är det verkligen så?
Nä, denna dag började väldigt illa.
Tre vänner till mig är här på semester, de var också ute i lördags och slog runt, två av dem har ett semesterförflutet med ovan nämnda män. Det är partytjejer som vill ha kul och det är ju inget fel i det.
Idag berättade tjejerna lättsamt att vissa saker aldrig ändras, dvs en gång fuck friends, alltid fuck friens.
Männen hade alltså smugit iväg i natten, ensamma förstås, mött upp sina före detta semsterflirtar på nåt hemligt ställe, fått sin bekräftelse på att de fortfarande är attraktiva och med i gamet, utan en tanke på de intet ont anande flickvännerna som låg hemma och sov tryggt eftersom de lärt sig att lita på sina män då de vet att ett förhållande utan tillit inte fungerar.
Jag vet att det inte är min börda, men jag är så besviken. Besviken på männen som inte verkar bry sig om de de menar att de älskar. Besviken på tjejerna som inte förstår vilken skit de varit med om att skapa. Besviken på mig själv som tar det personligt. Besviken på mig själv igen som tappar tron på både kärlek, trohet och mina egna nära. Och oerhört ledsen för de utsatta flickvännenrnas skull.
Och sen det olustiga frågan som jag gör mitt bästa för att försöka förtränga...
Borde jag berätta?
Det enda jag vet är att om det skulle hända mig så hade jag velat veta, och jag hoppas att någon hade berättat för mig. Men jag riskerar att göra mig ovän med min mans bästa vänner, och därmed kanske också min egen man, och det är en sits som är oerhört svår för mig att hantera. Och så det klassiska "det man inte vet har man inte ont av", är det verkligen så?
Nä, denna dag började väldigt illa.
Hur gör de?
Jag vill skriva, skriva sådant som betyder något, varvat med löljigheter och lättsamheter då och då. Men hur skriver man om det viktiga utan att dömas? Eller rättare sagt, hur skriver man om det viktiga utan att bry sig om domarna? Det behöver inte handla om enbart negativa domar, men ibland är det så svårt för mig att öppna upp för efteråt är jag så uttömd på energi att det inte finns något kvar för att ta emot responsen, och domarna.
Hur gör de som skriver böcker? Än mer, de som skriver självbiografier? Jag klarar knappt av att upprätthålla en blogg utan att göra den platt och simpel då det jag egentligen vill skriva tar för mycket kraft, inte själva skrivandet utan responsen, och ibland bristen på respons. Men jag älskar att skriva, att skapa text som befirar och berör är något jag griper tag i när näsan knappt är ovan vattenytan. Som terapi.
Hoppas att jag en dag kan finna balansen.
Hur gör de som skriver böcker? Än mer, de som skriver självbiografier? Jag klarar knappt av att upprätthålla en blogg utan att göra den platt och simpel då det jag egentligen vill skriva tar för mycket kraft, inte själva skrivandet utan responsen, och ibland bristen på respons. Men jag älskar att skriva, att skapa text som befirar och berör är något jag griper tag i när näsan knappt är ovan vattenytan. Som terapi.
Hoppas att jag en dag kan finna balansen.
Överkonsumtion
Gösta Petter!
Två finska tjejer som jag lärde känna när jag för drygt två år sedan jobbade som partybartender på Cosmogonia här i Paleohora är på besök. De har följt min resa med stort intresse och tycker att förvandlingen från att vara byns partysessa till lugn och mogen liten mamma är enorm. De är väldigt glada och mysiga tjejer så det är väldigt kul att se dem igen, även om det blir färre tequilas denna omgång.
De frågade om det var nåt jag ville att de skulle ta med och jag sa såklart att jag ville ha lite Marabou.
Tre kakor fick jag, plus en enorm påse sura och salta godisar.
Gissa vem som har ont i magen nu.
Två finska tjejer som jag lärde känna när jag för drygt två år sedan jobbade som partybartender på Cosmogonia här i Paleohora är på besök. De har följt min resa med stort intresse och tycker att förvandlingen från att vara byns partysessa till lugn och mogen liten mamma är enorm. De är väldigt glada och mysiga tjejer så det är väldigt kul att se dem igen, även om det blir färre tequilas denna omgång.
De frågade om det var nåt jag ville att de skulle ta med och jag sa såklart att jag ville ha lite Marabou.
Tre kakor fick jag, plus en enorm påse sura och salta godisar.
Gissa vem som har ont i magen nu.
Framgångsrika vänner
Jag försökte få tag på min svenska frisör idag för att boka in en tid tills jag är i Sverige på besök. "Va?" kanske ni tänker, "Hon ska väl inte hem förrän i december?". Rätt tänkt, men min frisör är så poppis och uppbokad (med all rätt, hon är magiker) att det gäller att vara ute i väldigt god tid om man vill bli fin hos henne. Så jag ringde idag, ca fyra månader i förväg.
Nja... det såg dåligt ut under de två veckorna jag befinner mig i Sverige, fullt schema.
Jahapp... Nähäpp... Men det är verkligen kul att det går så bra för henne, det förtjänar hon. Mindre kul är det för mitt förfärligt fula hår.
(Fast jag är ganska säker på att hon kommer lyckas klämma in mig ändå, det brukar hon kunna till slut, vi är ju ändå gamla klasskompisar.)
Nja... det såg dåligt ut under de två veckorna jag befinner mig i Sverige, fullt schema.
Jahapp... Nähäpp... Men det är verkligen kul att det går så bra för henne, det förtjänar hon. Mindre kul är det för mitt förfärligt fula hår.
(Fast jag är ganska säker på att hon kommer lyckas klämma in mig ändå, det brukar hon kunna till slut, vi är ju ändå gamla klasskompisar.)
Terapidag nummer två
Ikväll är det dags för nästa hypnoterapisession hos Ellie, det ser jag fram emot. Såhär en vecka senae känner jag mig fortfarande starkare och positivare än innan. Om det beror på terapin eller något annat kan jag inte svara på, men det känns väldigt bra att vara på rätt köl. Livet flyter på bra trots att det såklart lämnar en del att önska. Fast jag tror att om livet vore perfekt så hade vi inte haft något att leva för, enda vägen är ju uppåt och framåt och står man hela tiden på toppen av berget så förlorar man sitt syfte. Mitt syfte är att finna lyckan i den tillvaro jag hamnat i, för att i vidare led kunna ge Elli en så bra start i livet som möjligt. Jag tror inte att något är viktigare för ett barn än att växa upp i en trygg familj (inte nödvändigtvis kärnfamilj, även om det oftast gör det hela enklare) med tillfredsställda och positiva föräldrar som kan ge kärlek och tid i överflöd.
Jag har en del att jobba på med mig själv, spärrar, rädslor, konstiga uppfattningar... Det är så lätt att skylla sina motgångar och svårigheter på omständigheter och människor runt omkring en, men den anda som bär ansvaret för ens egen lycka och välmående är ju egentligen en själv. Tror jag i alla fall. Sedan underlättar det ju om man har förstående och stöttande människor omkring sig, men även det är ju upp till en själv att se till. Och lyckas man dra på sig närstående som inte är så förstående och stöttande så får man bygga sig stark själv. T ex genom lite terapi, haha.
Jag har en del att jobba på med mig själv, spärrar, rädslor, konstiga uppfattningar... Det är så lätt att skylla sina motgångar och svårigheter på omständigheter och människor runt omkring en, men den anda som bär ansvaret för ens egen lycka och välmående är ju egentligen en själv. Tror jag i alla fall. Sedan underlättar det ju om man har förstående och stöttande människor omkring sig, men även det är ju upp till en själv att se till. Och lyckas man dra på sig närstående som inte är så förstående och stöttande så får man bygga sig stark själv. T ex genom lite terapi, haha.
Vad hände?!
Ok, sista tjatinlägget om nattning nu, lovar!
Lillan blev trött, tiden var inne, jag fasade.
Blandade välling, förberedde lillsnuttis som trött gnuggade sina bruna små ögon.
La henne i sängen, hon ströckte sig efter flaskan, sög hungrigt i sig av vällingen och somnade efter ca tio minuter. Jag drog ut flaskan, smög ut ur rummet och stängde försiktigt den gnisslande rulldörren.
Hon sover än.
Inte en tår, inte ett pip, bara lugn och mys.
Jag kan nog inte beskriva i ord min förvåning och lättnad. Det känns som att jag vunnit ett krig.
Åh vad jag älskar min lilla flicka!
Lillan blev trött, tiden var inne, jag fasade.
Blandade välling, förberedde lillsnuttis som trött gnuggade sina bruna små ögon.
La henne i sängen, hon ströckte sig efter flaskan, sög hungrigt i sig av vällingen och somnade efter ca tio minuter. Jag drog ut flaskan, smög ut ur rummet och stängde försiktigt den gnisslande rulldörren.
Hon sover än.
Inte en tår, inte ett pip, bara lugn och mys.
Jag kan nog inte beskriva i ord min förvåning och lättnad. Det känns som att jag vunnit ett krig.
Åh vad jag älskar min lilla flicka!
Det är svårt, men går framåt
Ja, jag har ju hittills varit så oerhört lyckligt lottad med att ha fått ett så fantastiskt lätt barn som i stort sett aldrig gråtit, alltså riktigt gråtit. Jag tror att jag kan räkna de gångerna på ena handen.
Därför är det så extra jobbigt för mig att se henne gråta så när jag vet att en enkel handling kan få henne att sluta.
Men jag var så stark att jag förundras över mig själv.
Vid tio började processen, blanda välling, byta blöja, borsta tänderna, sätta på pyjamas, skratta lite tillsammans, släcka ner och lägga ner lillan i sin säng. Jag bjöd på välling som hon drack lite av i lugn och ro. A kom hem och lite ljud kom från köket, kanske detta störde lite...
Efter en stund börjades det, upp och ner i sängen och varje gång lade jag försiktigt ner henne igen.
Sen blev hon arg, började gnälla. Välling var inte intressant längre. Gnället blev till gråt och tills lut var hon nästan hysterisk mellan gäspningarna och ögongnuggen. A blev orolig och undrade vad sjutton jag höll på med och istället för att ta diskussionen där och då och sabba det lugn jag försökte hålla i sovrummet så sa jag bara att allt var i sin ordning och att han kunde gå ut en runda medan vi nattade. Han lämnade huset ganska upprörd. Han är ju inte heller van att se sin lilla prinsessa så ledsen.
Jag satte in en liten speldosa och plockade upp Elli när hon var som mest ledsen och dansade lite till vaggvisorna, hon blev lite lugnare och jag lade ner henne igen. Märkligt nog blev hon lugn direkt när hon kom ner i sin säng igen, jag hade verkligen väntat mig att hysterianfall. Lite gnäll senare somnade hon.
Under hela tiden hon är i sin säng sitter jag brevid och har mina händer på henne så att hon aldrig ska känna sig ensam. Det tror jag är det viktigaste.
Det var en väldig prövning och tog nog allt som allt runt en timme. Under natten vaknade hon några gånger men med antningen lite smek på kroppen eller dans ett par minuter somnade hon om igen.
Så det gick till slut, ikväll gör vi likadant och hoppas på att det åtminstone går snabbare.
Tack Tess, Zalli och Ulrica som gett fina inputs, när det var som värst tänkte jag på er och det hjälpte jättemycket.
Därför är det så extra jobbigt för mig att se henne gråta så när jag vet att en enkel handling kan få henne att sluta.
Men jag var så stark att jag förundras över mig själv.
Vid tio började processen, blanda välling, byta blöja, borsta tänderna, sätta på pyjamas, skratta lite tillsammans, släcka ner och lägga ner lillan i sin säng. Jag bjöd på välling som hon drack lite av i lugn och ro. A kom hem och lite ljud kom från köket, kanske detta störde lite...
Efter en stund börjades det, upp och ner i sängen och varje gång lade jag försiktigt ner henne igen.
Sen blev hon arg, började gnälla. Välling var inte intressant längre. Gnället blev till gråt och tills lut var hon nästan hysterisk mellan gäspningarna och ögongnuggen. A blev orolig och undrade vad sjutton jag höll på med och istället för att ta diskussionen där och då och sabba det lugn jag försökte hålla i sovrummet så sa jag bara att allt var i sin ordning och att han kunde gå ut en runda medan vi nattade. Han lämnade huset ganska upprörd. Han är ju inte heller van att se sin lilla prinsessa så ledsen.
Jag satte in en liten speldosa och plockade upp Elli när hon var som mest ledsen och dansade lite till vaggvisorna, hon blev lite lugnare och jag lade ner henne igen. Märkligt nog blev hon lugn direkt när hon kom ner i sin säng igen, jag hade verkligen väntat mig att hysterianfall. Lite gnäll senare somnade hon.
Under hela tiden hon är i sin säng sitter jag brevid och har mina händer på henne så att hon aldrig ska känna sig ensam. Det tror jag är det viktigaste.
Det var en väldig prövning och tog nog allt som allt runt en timme. Under natten vaknade hon några gånger men med antningen lite smek på kroppen eller dans ett par minuter somnade hon om igen.
Så det gick till slut, ikväll gör vi likadant och hoppas på att det åtminstone går snabbare.
Tack Tess, Zalli och Ulrica som gett fina inputs, när det var som värst tänkte jag på er och det hjälpte jättemycket.
Bära eller brista?
Puh! Elli sover!
Gråt: Ja.
Amning: Nej.
Imorgon blir det utvärdering...
Gråt: Ja.
Amning: Nej.
Imorgon blir det utvärdering...
Somna utan bröst eller gråt - är det möjligt?
Varning! Om du inte har en bebis själv så är följande inlägg med största säkerhet väldigt ointressant, läs på egen risk.
Elli ammas fortfarande och här ses det som något närmast märkligt och jag får ofta frågan Varför?. För att riktigt få er att förstå hur märkligt det verkar i grekernas ögon så ska jag berätta om våra två senaste besök till Ellis barnläkare.
Elli 9 månader:
Vi står och pratar om man och vad Elli bör äta och inte och doktorn frågar vilken mjölk (välling kallas mjölk här) jag ger henne varpå jag svarar min egen såklart. Min schyssta doktor (som är kvinna, kanske jag bör tillägga), som alltid anstränger sig för att jag ska förstå allt hon säger och inte har något emot att använda sig av engelska språket (till skillnad från många andra), tittar förvånat/skeptiskt på mig och undrar om det inte är jobbigt. Jag svarar att det inte är det, att jag faktiskt tycker att det är väldigt praktiskt och mysigt. Hon insisterar på att det måste vara besvärligt och jag får återigen berätta att jag tycker om att amma Elli. Hon virrar lite på huvudet och säger jaja...
Elli 10,5 månad:
Aris är lite orolig över att Elli ligger i vår säng och ammas på morgonen och frågar om hon kommer bli van vid att vara hos oss och inte vilja sluta med det förrän hon är tio år gammal (ja, jag ler lite överseende brevid eftersom jag ju vet svaret). Doktorn ignorerar hans riktiga fråga om sängen och fokuserar på det faktum att jag fortfarande ammar., Hon skrattar lite och säger att det är fantastiskt med många tyska, engelska och skandinaviska mammor som har så mycket mjölk och energi att amma så länge. Ja, det är ett mysterium hon knappt kan förstå. (För er som inte är så insatta i amning så kan jag berätta att i stort sett alla kvinnor har tillräckligt med mjölk fram till dess att de väljer att sluta, mjölkproduktionen går helt hand i hand med hur mycket som efterfrågas av barnet och har man för lite mjölk ett tag så får man intensivamma tills produktionen går upp. Det kan kanske innebära 10 timmars amning per dygn i några dagar, vilket inte så många kvinnor är pigga på, så då säger de att de inte har tillräckligt med mjölk istället och börjar ge ersättning (inget fel i det alls för den som vill, enligt min mening, jag är absolut ingen amningshetsare utan gillar det bara personligen).)
Men visst är det lustigt att en barnläkare som jobbat i tjugo år med bebisar och barn tycker att det är ytterst underligt att någon kvinna väljer att amma sitt barn i elva månader? Bara för att det finns alternativ? Jag tror att Grekland i den här frågan ligger i tiden ungefär som vi gjorde på 70-talet då kvinnans frigörelse var som störst. Kvinnor vill ha rätt att välja vad de ska göra med sina kroppar och vill inte förminskas till mjölkkossa så fort de får barn. Kanske har brösten fått en än mer sexuell laddning de senaste åren och inte riktigt kan förknippas med mat åt små barn? Det finns säkert fler anledningar än så och säkert ligger det lite sanning i dem alla.
Men så i alla fall...
Jag har nu börjat försöka trappa ner amningen för att kunna sluta när Elli är runt ett år, vilket jag tycker blir lagom för oss, dels för att vi blir en smula mer oberoende av varandra och dels för att det därefter kommer bli väldigt mycket svårare att sluta. Så i förrgår lyckades jag för första gången somna lillis med flaska. Jag bara lade henne i sängen och satt och höll flaskan medan hon drack och efter 15 minuter så somnade hon. Det var helt fantastiskt och jag kund einte tro att det var sant. Inga protester, inget gråt inget klag.
Sedan vaknade hon flera gånger och alla utom sista gången somnade hon om igen efter lite dans. Sista gången var hon dock otröstlig och efter en halvtimmes dansande, vaggande, sjungande etc så gav jag henne till slut bröstet varpå hon somnade efter en minut och sov sedan hela natten.
Men det var ju första försöket... intalade jag mig.
Igår gjorde jag likadant som föregående natt och precis när hon hade slutit ögonen och var på väg att somna med flaskan i munnen så behövde hon bajsa. Så hon bajsade och jag bytte hennes blöja så tyst och lugnt jag kunde. Men det är ju klart att hon ändå vaknade till liv. Sedan ville hon leka. Hon har precis lärt sig att ställa sig upp i spjälsängen så hon ställde sig upp, jag lade ner henne, hon ställde sig upp, jag lade ner henne osv i all evighet, och hon skrattade precis hela tiden. Flaskan kunde jag glömma, den var inte intressant längre.
Till slut gick jag ut och tänkte att hon fick trötta ut sig i sängen en stund och kanske sedan kunna somna lättare. Men så fort jag lämnade rummet började hon gråta. Suck, in igen. Till slut var hon så övertrött och svettig att inget var bra. Det som hade börjat så lugnt och bra hade någonstans på vägen gått väldigt fel och lillis bara gnällde och grät om vartannat. Jag vaggade och vaggade och sjöng och vyssjade men hon var otröstlig. Så efter en och en halv timme så gav jag henne utmattat bröstet och hon somnade på en minut.
Finns det någon där ute som har något tips på hur jag gör detta så smärtfritt för oss båda som möjligt? Jag frånsäger mig intresse från alla metoder som innebär att Elli måste gråta sig till sömns. Men jag vill verkligen veta hur ni andra gör/har gjort.
Så här såg det ut till slut i alla fall...
Elli ammas fortfarande och här ses det som något närmast märkligt och jag får ofta frågan Varför?. För att riktigt få er att förstå hur märkligt det verkar i grekernas ögon så ska jag berätta om våra två senaste besök till Ellis barnläkare.
Elli 9 månader:
Vi står och pratar om man och vad Elli bör äta och inte och doktorn frågar vilken mjölk (välling kallas mjölk här) jag ger henne varpå jag svarar min egen såklart. Min schyssta doktor (som är kvinna, kanske jag bör tillägga), som alltid anstränger sig för att jag ska förstå allt hon säger och inte har något emot att använda sig av engelska språket (till skillnad från många andra), tittar förvånat/skeptiskt på mig och undrar om det inte är jobbigt. Jag svarar att det inte är det, att jag faktiskt tycker att det är väldigt praktiskt och mysigt. Hon insisterar på att det måste vara besvärligt och jag får återigen berätta att jag tycker om att amma Elli. Hon virrar lite på huvudet och säger jaja...
Elli 10,5 månad:
Aris är lite orolig över att Elli ligger i vår säng och ammas på morgonen och frågar om hon kommer bli van vid att vara hos oss och inte vilja sluta med det förrän hon är tio år gammal (ja, jag ler lite överseende brevid eftersom jag ju vet svaret). Doktorn ignorerar hans riktiga fråga om sängen och fokuserar på det faktum att jag fortfarande ammar., Hon skrattar lite och säger att det är fantastiskt med många tyska, engelska och skandinaviska mammor som har så mycket mjölk och energi att amma så länge. Ja, det är ett mysterium hon knappt kan förstå. (För er som inte är så insatta i amning så kan jag berätta att i stort sett alla kvinnor har tillräckligt med mjölk fram till dess att de väljer att sluta, mjölkproduktionen går helt hand i hand med hur mycket som efterfrågas av barnet och har man för lite mjölk ett tag så får man intensivamma tills produktionen går upp. Det kan kanske innebära 10 timmars amning per dygn i några dagar, vilket inte så många kvinnor är pigga på, så då säger de att de inte har tillräckligt med mjölk istället och börjar ge ersättning (inget fel i det alls för den som vill, enligt min mening, jag är absolut ingen amningshetsare utan gillar det bara personligen).)
Men visst är det lustigt att en barnläkare som jobbat i tjugo år med bebisar och barn tycker att det är ytterst underligt att någon kvinna väljer att amma sitt barn i elva månader? Bara för att det finns alternativ? Jag tror att Grekland i den här frågan ligger i tiden ungefär som vi gjorde på 70-talet då kvinnans frigörelse var som störst. Kvinnor vill ha rätt att välja vad de ska göra med sina kroppar och vill inte förminskas till mjölkkossa så fort de får barn. Kanske har brösten fått en än mer sexuell laddning de senaste åren och inte riktigt kan förknippas med mat åt små barn? Det finns säkert fler anledningar än så och säkert ligger det lite sanning i dem alla.
Men så i alla fall...
Jag har nu börjat försöka trappa ner amningen för att kunna sluta när Elli är runt ett år, vilket jag tycker blir lagom för oss, dels för att vi blir en smula mer oberoende av varandra och dels för att det därefter kommer bli väldigt mycket svårare att sluta. Så i förrgår lyckades jag för första gången somna lillis med flaska. Jag bara lade henne i sängen och satt och höll flaskan medan hon drack och efter 15 minuter så somnade hon. Det var helt fantastiskt och jag kund einte tro att det var sant. Inga protester, inget gråt inget klag.
Sedan vaknade hon flera gånger och alla utom sista gången somnade hon om igen efter lite dans. Sista gången var hon dock otröstlig och efter en halvtimmes dansande, vaggande, sjungande etc så gav jag henne till slut bröstet varpå hon somnade efter en minut och sov sedan hela natten.
Men det var ju första försöket... intalade jag mig.
Igår gjorde jag likadant som föregående natt och precis när hon hade slutit ögonen och var på väg att somna med flaskan i munnen så behövde hon bajsa. Så hon bajsade och jag bytte hennes blöja så tyst och lugnt jag kunde. Men det är ju klart att hon ändå vaknade till liv. Sedan ville hon leka. Hon har precis lärt sig att ställa sig upp i spjälsängen så hon ställde sig upp, jag lade ner henne, hon ställde sig upp, jag lade ner henne osv i all evighet, och hon skrattade precis hela tiden. Flaskan kunde jag glömma, den var inte intressant längre.
Till slut gick jag ut och tänkte att hon fick trötta ut sig i sängen en stund och kanske sedan kunna somna lättare. Men så fort jag lämnade rummet började hon gråta. Suck, in igen. Till slut var hon så övertrött och svettig att inget var bra. Det som hade börjat så lugnt och bra hade någonstans på vägen gått väldigt fel och lillis bara gnällde och grät om vartannat. Jag vaggade och vaggade och sjöng och vyssjade men hon var otröstlig. Så efter en och en halv timme så gav jag henne utmattat bröstet och hon somnade på en minut.
Finns det någon där ute som har något tips på hur jag gör detta så smärtfritt för oss båda som möjligt? Jag frånsäger mig intresse från alla metoder som innebär att Elli måste gråta sig till sömns. Men jag vill verkligen veta hur ni andra gör/har gjort.
Så här såg det ut till slut i alla fall...
Terapi
Jag nämnde förra veckan att jag skulle gå på en terapisession hos Ellie för att lätta lite på det tryck som uppstår i oss då och då. Ellie är utbildad inom en massa olika terapier såsom psykoterapi, hypnoterapi, massageterapi, reflexiologi, reiki osv... Efter vårt inledeande samtal så avgjorde hon att det mest lämpliga för mig nog var hypnoterapi. Åh så spännande! Det kittlade i magen och jag undrade om det skulle vara som på film där man knäpper med fingrarna, somnar och gör knasiga saker och sen knäpper igen och vaknar. Skulle det verkligen funka på mig?
Så var det ju förstås inte. Det handlade mer om någon sorts djup, vägledd avslappning/meditation där vi försökte komma åt det undermedvetna jaget och koppla från det medvetna för en stund. Det gick ganska bra faktiskt, trots att jag tappade fokus några gånger. Vissa stunder minns jag som ett behagligt svävande, andra stunder vägledde Ellie mig genom trappor till trädgårdar och andra väldigt behagliga platser där jag fick i uppgift att kratta och bränna löv och plantera blommor och andra kreativa saker. Platserna och genomförandet av dessa uppgifter skulle fungera som metaforer för att ta isär negtiva mönster och uppfattningar som jag bär på, och byta ut dem mot positiva.
Såklart är inget så pass enkelt att man efter en timme har fått bukt med allt man drar omkring på, men när jag lämnade Ellies mottagning så kändes det som att jag svävade, jag hade ett leende på läpparna och ville verkligen sprida den värme jag hade inom mig till varenda människa jag mötte på vägen. Det var fantastiskt så mycket positiv energi det gav!
Ellie frågade mig efter sessionen hur lång tid jag trodde att jag varit "under" och jag gissade på 15-20 minuter, i själva verket hade jag legat där i 55. Det blev jag väldigt förvånad över.
Jag ska gå en gång i veckan nu, och det är något jag verkligen skulle rekommendera varenda människa som har möjlighet att göra.
Så var det ju förstås inte. Det handlade mer om någon sorts djup, vägledd avslappning/meditation där vi försökte komma åt det undermedvetna jaget och koppla från det medvetna för en stund. Det gick ganska bra faktiskt, trots att jag tappade fokus några gånger. Vissa stunder minns jag som ett behagligt svävande, andra stunder vägledde Ellie mig genom trappor till trädgårdar och andra väldigt behagliga platser där jag fick i uppgift att kratta och bränna löv och plantera blommor och andra kreativa saker. Platserna och genomförandet av dessa uppgifter skulle fungera som metaforer för att ta isär negtiva mönster och uppfattningar som jag bär på, och byta ut dem mot positiva.
Såklart är inget så pass enkelt att man efter en timme har fått bukt med allt man drar omkring på, men när jag lämnade Ellies mottagning så kändes det som att jag svävade, jag hade ett leende på läpparna och ville verkligen sprida den värme jag hade inom mig till varenda människa jag mötte på vägen. Det var fantastiskt så mycket positiv energi det gav!
Ellie frågade mig efter sessionen hur lång tid jag trodde att jag varit "under" och jag gissade på 15-20 minuter, i själva verket hade jag legat där i 55. Det blev jag väldigt förvånad över.
Jag ska gå en gång i veckan nu, och det är något jag verkligen skulle rekommendera varenda människa som har möjlighet att göra.
En ny dimension
Jag vet inte riktigt vad det är med mig men de senaste dagarna har jag blivit ohyggligt nostalgisk. För ett år sedan var jag höggravid , klumpig, nervös, lycklig, livrädd och grät och skrattade om vartannat mest hela tiden. Jag längtade så efter att få ut Elli samtidigt som det skrämde mig något oerhört att bli mamma. Jag längtade efter att få en midja igen samtidigt som graviditetstillståndet kändes unikt och näst intill heligt. Det var väldigt omtumlande. Under nästan hela graviditeten så ville jag snabbspola till dagen då lillan skulle komma ut, bara sista veckan ändrade jag åsikt, plötsligt blev jag så rädd, nästan panikslagen. Verkligheten knackade på dörren och jag började undra om jag var redo för detta nya äventyr som våldsamt trängt sig in i mitt liv. I retrospekt så förstår jag att det mesta berodde på hormoner, men det är inget man vill höra när man sitter där med magen i vädret, då vill man egentligen inte höra något alls mer än komplimanger och uppgifter om att man ska få presenter eller mat.
Men så kom hon i alla fall. Och de första dagarna kände jag inget alls och jag undrade desperat när magin skulle infinna sig? Min dotters födelsedag skulle ju vara den underbaraste dagen i mitt liv? Jag kände mig bara tom, ensam och förvirrad. Oro över att kanske ha drabbats av en förlossningsdepression hann flimra förbi ett par gånger. För alla nyblivna mammor är ju saliga, varför var inte jag det? Första gången jag fick hålla Elli var jättekonstig, ett litet knyte bars in och lades på mig, ett barn. De sa att det var mitt men jag kände det inte. Jaha, liksom. Jag log och spelade med men kände mig bara tom och uttittad, för hela familjen Liatakis var med. Nä, konstigt var det alltihopa. Och ont som satan hade jag efter kejsarsnittet.
Sen på tredje dagen bröt jag ihop. Jag grät och grät och grät, det var som en enorm flodvåg som sköljdes över mig och bort det tjocka luddet som omgav hjärta och hjärna. Jag var så ledsen för att jag inte hade en enda familjemedlem som skulle komma och hälsa på mig där på sjukhuset, allt medan Aris familj, närstående som avlägsen, samt massor av vänner trillade in en efter en. Samtidigt såg jag ett litet knyte i en glaskupa brevid min säng. Jag hade inte hållt henne så många gånger än, dels för att jag inte kunde röra mig så bra pga smärtan, och dels för att hon sov mest hela tiden och jag inte ville väcka henne. Hon låg ju bra där i sin glaskupa.
Men så betraktade jag hennes svarta kalufs genom tårarna, hennes små knutna händer och den lilla plutmunnen som redan gjorde sugrörelser i sömnen, något hon gör än idag, och flodvågen ändrade karaktär. Det var som att det ögonblicket, där på tredje dagen i mitt fina sjukhusrum i Hania, var som att stiga in i en ny dimension. En dimension som öppnades för mig och som aldrig kommer att stängas igen. Hjärtat höll på att brista av kärleksöversvämning. Det var så kraftfulla känslor att jag på riktigt höll över hjärtat i ren smärta. Sedan fylldes jag för en stund av självförakt för att ha skapat något så rent och oskyldigt och fört det in i vår hårda, smutsiga värld. Hur skulle jag någonsin kunna skydda henne från allt ont? Plötsligt kände jag ett intensivt behov av att ta upp henne till mig, hålla henne hårt och nära och skydda henne med all kraft jag någonsin skulle kunna frambringa. Så jag trotsade smärtan i snittet och tog mig upp, med tårarna fortfarande forsandes ur ögonen, jag lyfte upp mitt sovande lilla knyte och höll henne ömt och nära. Jag tror att jag satt där och tittade på henne i timmar, tårarna konstant rinnande och knipet i hjärtat skoninslöst ihållande.
Lilla, lilla flicka... Du må vara lik din pappa, och född i hans land och de kan ge dig sitt namn och sin kultur och sätt och språk och mat och allt de vill. Men det viktigaste och finaste av allt kan bara jag ge dig - en mamma. Och det viktigaste för mig, utan tillstymmelsen av konkurrens - är du. Den dagen då du kommer i verklig kontakt med ditt första barn kommer du att förstå hur mycket jag älskar dig. Det är den dagen som man på riktigt inser vad verklig kärlek är.
Sedan lämnade hon inte min famn för någras längre stunder...
Men så kom hon i alla fall. Och de första dagarna kände jag inget alls och jag undrade desperat när magin skulle infinna sig? Min dotters födelsedag skulle ju vara den underbaraste dagen i mitt liv? Jag kände mig bara tom, ensam och förvirrad. Oro över att kanske ha drabbats av en förlossningsdepression hann flimra förbi ett par gånger. För alla nyblivna mammor är ju saliga, varför var inte jag det? Första gången jag fick hålla Elli var jättekonstig, ett litet knyte bars in och lades på mig, ett barn. De sa att det var mitt men jag kände det inte. Jaha, liksom. Jag log och spelade med men kände mig bara tom och uttittad, för hela familjen Liatakis var med. Nä, konstigt var det alltihopa. Och ont som satan hade jag efter kejsarsnittet.
Sen på tredje dagen bröt jag ihop. Jag grät och grät och grät, det var som en enorm flodvåg som sköljdes över mig och bort det tjocka luddet som omgav hjärta och hjärna. Jag var så ledsen för att jag inte hade en enda familjemedlem som skulle komma och hälsa på mig där på sjukhuset, allt medan Aris familj, närstående som avlägsen, samt massor av vänner trillade in en efter en. Samtidigt såg jag ett litet knyte i en glaskupa brevid min säng. Jag hade inte hållt henne så många gånger än, dels för att jag inte kunde röra mig så bra pga smärtan, och dels för att hon sov mest hela tiden och jag inte ville väcka henne. Hon låg ju bra där i sin glaskupa.
Men så betraktade jag hennes svarta kalufs genom tårarna, hennes små knutna händer och den lilla plutmunnen som redan gjorde sugrörelser i sömnen, något hon gör än idag, och flodvågen ändrade karaktär. Det var som att det ögonblicket, där på tredje dagen i mitt fina sjukhusrum i Hania, var som att stiga in i en ny dimension. En dimension som öppnades för mig och som aldrig kommer att stängas igen. Hjärtat höll på att brista av kärleksöversvämning. Det var så kraftfulla känslor att jag på riktigt höll över hjärtat i ren smärta. Sedan fylldes jag för en stund av självförakt för att ha skapat något så rent och oskyldigt och fört det in i vår hårda, smutsiga värld. Hur skulle jag någonsin kunna skydda henne från allt ont? Plötsligt kände jag ett intensivt behov av att ta upp henne till mig, hålla henne hårt och nära och skydda henne med all kraft jag någonsin skulle kunna frambringa. Så jag trotsade smärtan i snittet och tog mig upp, med tårarna fortfarande forsandes ur ögonen, jag lyfte upp mitt sovande lilla knyte och höll henne ömt och nära. Jag tror att jag satt där och tittade på henne i timmar, tårarna konstant rinnande och knipet i hjärtat skoninslöst ihållande.
Lilla, lilla flicka... Du må vara lik din pappa, och född i hans land och de kan ge dig sitt namn och sin kultur och sätt och språk och mat och allt de vill. Men det viktigaste och finaste av allt kan bara jag ge dig - en mamma. Och det viktigaste för mig, utan tillstymmelsen av konkurrens - är du. Den dagen då du kommer i verklig kontakt med ditt första barn kommer du att förstå hur mycket jag älskar dig. Det är den dagen som man på riktigt inser vad verklig kärlek är.
Sedan lämnade hon inte min famn för någras längre stunder...
Livet just nu - på riktigt
Min första sommar som mamma börjar gå mot sitt slut även om vi har tre månader av grekisk sensommar och höst kvar framför oss. Det har varit en berg- och dalbana om jag ska vara helt uppriktig, och det har jag ju lovat mig själv att börja våga vara här igen.
Ellis intåg i mitt liv har varit helt fantastiskt på fler sätt än jag ens kan få perspektiv över, men att bli mamma har jag också, stundvis, haft lite svårt att förlika mig med. Inte så mycket på grund av Elli själv, som varit helt underbar, utan mer på grund av de krav som ställs, som man tror ställs, och som man själv ställer på sig.
När jag blev gravid kände jag direkt instinktivt att jag ville behålla det lilla liv som obstinat bestämt sig för att ta form i min mage, endast om min man kände att jag skulle förstöra hans liv genom att föda detta lilla barn kunde jag tänka mig att genomgå en abort mot min vilja men så var lyckligtvis inte fallet (och ingen är nog gladare än han idag att jag för en gångs skull verkligen slogs för min önskan). Jag var dock, som alltid, väldit naiv och tyckte att ett barn behöver väl inte förändra så mycket, om man inte låter det. Men det förändrar en. Och där var A väldigt klar och realistisk (även om jag tyckte att han var en gammal tråkfis). Plötsligt står man där med blödigt hjärta och har som högsta önskan och mål att ens lilla avkomma ska ha det så bra som möjligt, även om det betyder att man efter en hel sommar i Grekland inte har lyckats få till en snygg solbränna eftersom det är alldeles för varmt att låta ens bebis befinna sig utomhus mellan 11-18 om dagarna. Till exempel. Och då tillhör jag definitivt de väldigt avslappnade mammorna i byn.
Folks råd och åsikter om vad ens barn behöver kan vara väldigt enerverande, särskilt här där de är hämningslösa när det gäller just detta. När det blir för mycket för mig så slutar jag vistas bland grekiska kvinnor för ett tag, eller låtsas att jag inte förstår vad de säger (något jag fortfarande kan komma undan med i viss mån). Det är ju liksom mitt barn och så länge jag inte utsätter henne för fara så tycker jag att de kan lämna mig och min barnuppfostran i fred. Det gör ju jag med dem även om jag ibland undrar från vilket århundrade de kommer när de medvetet ljuger för sina barn, slår dem och skriker så att till och med jag blir nervös (gäller såklart inte alla).
En annan sak jag har haft lite tvångstankar kring har varit att jag varit livrädd över att bli en mjukismamma. Plågsamma känslor om att jag inte är intressant, snygg eller smart nog längre har torterat mig stundvis under hela detta första år som mamma. Med mödraskapets känsla av att genom att vara mamma vara viktigare än någonsin, kom samtidigt en känsla av att inte längre vara intressant som människa. Och plötsligt blev det viktigare än någonsin att se bra ut, att vara tillgänglig för de få vänner jag lyckats samla på mig när de känt för att gå ut och jag tror att jag många gånger gett intryck av att vara en obstinat tonåring. Här är det nämligen inte så vanligt att pappan sitter hemma lördag efter lördag medan mamman är ute och festar, när jag mött A's vänner ute så har de uppgivet virrat på sina huvuden. Men jag har behövt det, och A har inte haft något emot soffan. Det känns som att han har lekt färdigt i mycket större utsträckning än vad jag har så denna fördelning har som tur är kommit ganska naturligt. Dessutom händer det ju att vi gör tvärtom också såklart. Telefonen är ju alltid på och det tar mig aldrig mer än fem minuter att komma hem om lillis behöver mig. Under sommaren har hon dessutom oftast följt med ut, sovandes gött i sin vagn.
Nu när jag börjar vänja mig lite mer vid tanken på att jag är mamma, och att det växande barnet, som inte riktigt kan kallas bebis längre, är min dotter, känner jag mig väldigt stolt. Det är så lätt att bli gravid, det kräver ingenting av en. Att fatta beslutet att behålla barnet är också lätt, men man har verkligen ingen aning om vad man ger sig in i. Ibland kan jag sakna min frihet något oerhör och undra om jag egentligen var redo för det ansvar som ett barn för med sig, och det tänker jag inte be om ursäkt för. Men allra oftast ger hon mig en känsla av värde som ingen annan har lyckats ge mig förut. Och den kärleken jag kan ge henne är så stor och mäktig att jag förundras över mig själv och mina tillgångar. Hon är så vacker, så mjuk och lugn och i hennes mörka ögon lyser en visdom och värme som jag är säker på är något alldeles extra. Kanske hade det varit bättre att vänta fem år innan jag blev mamma, men tanken på att inte få ha Elli hos mig nu är så svindlande plågsam att jag inte ens vill kännas vid den.
Jag vill ha fler barn, men nästa gång vill jag planera för det, och vara förberedd på vad som ska komma. Jag vill helst att Elli ska vara stor nog att vara relativt självgående. Kanske fyra-fem år. Tills dess vill jag njuta av att vara enbarnsförälder, som kan hoppa på ett flyg med lilltjejen i ena handen och handbagaget i andra, som lätt kan ordna barnvakt för en kväll eller helg om något roligt evenemang med vännerna dyker upp. Det känns som att jag lever i tunneln mellan stabil hemmamamma och galen singeltjej. Och jag trivs oftast väldigt, väldigt bra i denna tunnel, även om jag ibland måste välja sida.
Ibland är det väldigt ensamt här, i ett land som inte helt känns som hemma, med ett språk jag inte riktigt behärskar och bland människor som ser saker på ett helt annat sätt än jag själv. Mitt hjärta ekar tomt och en tjock klump flyttar in i min hals. Då är det bara att skaka på huvudet lite, fokusera på det blå havet och den strålande solen, minnas Malmös gråa husfasader som brukade få mig att känna mig som ett djur i en bur som paniskt ville fly.
Ingen plats är perfekt, heller ingen människa. Konsten är att lyckas hitta ljuspunkterna i den tillvaro man har, samtidigt som man rör sig mot att få det bättre hela tiden. Det är lätt att säga och skriva men inte alltid så lätt att leva efter, det är jag smärtsamt medveten om. Men det hjälper att påminna sig om insikten.
Och vad jag allra mest behöver påminna mig själv om är att jag trots denna massiva förändring från att bara vara jag, Johanna, till att vara mamman och hustrun Johanna, fortfarande faktiskt bara är jag, Johanna. Det är då jag är som bäst. Även som fru. Och mamma.
Ellis intåg i mitt liv har varit helt fantastiskt på fler sätt än jag ens kan få perspektiv över, men att bli mamma har jag också, stundvis, haft lite svårt att förlika mig med. Inte så mycket på grund av Elli själv, som varit helt underbar, utan mer på grund av de krav som ställs, som man tror ställs, och som man själv ställer på sig.
När jag blev gravid kände jag direkt instinktivt att jag ville behålla det lilla liv som obstinat bestämt sig för att ta form i min mage, endast om min man kände att jag skulle förstöra hans liv genom att föda detta lilla barn kunde jag tänka mig att genomgå en abort mot min vilja men så var lyckligtvis inte fallet (och ingen är nog gladare än han idag att jag för en gångs skull verkligen slogs för min önskan). Jag var dock, som alltid, väldit naiv och tyckte att ett barn behöver väl inte förändra så mycket, om man inte låter det. Men det förändrar en. Och där var A väldigt klar och realistisk (även om jag tyckte att han var en gammal tråkfis). Plötsligt står man där med blödigt hjärta och har som högsta önskan och mål att ens lilla avkomma ska ha det så bra som möjligt, även om det betyder att man efter en hel sommar i Grekland inte har lyckats få till en snygg solbränna eftersom det är alldeles för varmt att låta ens bebis befinna sig utomhus mellan 11-18 om dagarna. Till exempel. Och då tillhör jag definitivt de väldigt avslappnade mammorna i byn.
Folks råd och åsikter om vad ens barn behöver kan vara väldigt enerverande, särskilt här där de är hämningslösa när det gäller just detta. När det blir för mycket för mig så slutar jag vistas bland grekiska kvinnor för ett tag, eller låtsas att jag inte förstår vad de säger (något jag fortfarande kan komma undan med i viss mån). Det är ju liksom mitt barn och så länge jag inte utsätter henne för fara så tycker jag att de kan lämna mig och min barnuppfostran i fred. Det gör ju jag med dem även om jag ibland undrar från vilket århundrade de kommer när de medvetet ljuger för sina barn, slår dem och skriker så att till och med jag blir nervös (gäller såklart inte alla).
En annan sak jag har haft lite tvångstankar kring har varit att jag varit livrädd över att bli en mjukismamma. Plågsamma känslor om att jag inte är intressant, snygg eller smart nog längre har torterat mig stundvis under hela detta första år som mamma. Med mödraskapets känsla av att genom att vara mamma vara viktigare än någonsin, kom samtidigt en känsla av att inte längre vara intressant som människa. Och plötsligt blev det viktigare än någonsin att se bra ut, att vara tillgänglig för de få vänner jag lyckats samla på mig när de känt för att gå ut och jag tror att jag många gånger gett intryck av att vara en obstinat tonåring. Här är det nämligen inte så vanligt att pappan sitter hemma lördag efter lördag medan mamman är ute och festar, när jag mött A's vänner ute så har de uppgivet virrat på sina huvuden. Men jag har behövt det, och A har inte haft något emot soffan. Det känns som att han har lekt färdigt i mycket större utsträckning än vad jag har så denna fördelning har som tur är kommit ganska naturligt. Dessutom händer det ju att vi gör tvärtom också såklart. Telefonen är ju alltid på och det tar mig aldrig mer än fem minuter att komma hem om lillis behöver mig. Under sommaren har hon dessutom oftast följt med ut, sovandes gött i sin vagn.
Nu när jag börjar vänja mig lite mer vid tanken på att jag är mamma, och att det växande barnet, som inte riktigt kan kallas bebis längre, är min dotter, känner jag mig väldigt stolt. Det är så lätt att bli gravid, det kräver ingenting av en. Att fatta beslutet att behålla barnet är också lätt, men man har verkligen ingen aning om vad man ger sig in i. Ibland kan jag sakna min frihet något oerhör och undra om jag egentligen var redo för det ansvar som ett barn för med sig, och det tänker jag inte be om ursäkt för. Men allra oftast ger hon mig en känsla av värde som ingen annan har lyckats ge mig förut. Och den kärleken jag kan ge henne är så stor och mäktig att jag förundras över mig själv och mina tillgångar. Hon är så vacker, så mjuk och lugn och i hennes mörka ögon lyser en visdom och värme som jag är säker på är något alldeles extra. Kanske hade det varit bättre att vänta fem år innan jag blev mamma, men tanken på att inte få ha Elli hos mig nu är så svindlande plågsam att jag inte ens vill kännas vid den.
Jag vill ha fler barn, men nästa gång vill jag planera för det, och vara förberedd på vad som ska komma. Jag vill helst att Elli ska vara stor nog att vara relativt självgående. Kanske fyra-fem år. Tills dess vill jag njuta av att vara enbarnsförälder, som kan hoppa på ett flyg med lilltjejen i ena handen och handbagaget i andra, som lätt kan ordna barnvakt för en kväll eller helg om något roligt evenemang med vännerna dyker upp. Det känns som att jag lever i tunneln mellan stabil hemmamamma och galen singeltjej. Och jag trivs oftast väldigt, väldigt bra i denna tunnel, även om jag ibland måste välja sida.
Ibland är det väldigt ensamt här, i ett land som inte helt känns som hemma, med ett språk jag inte riktigt behärskar och bland människor som ser saker på ett helt annat sätt än jag själv. Mitt hjärta ekar tomt och en tjock klump flyttar in i min hals. Då är det bara att skaka på huvudet lite, fokusera på det blå havet och den strålande solen, minnas Malmös gråa husfasader som brukade få mig att känna mig som ett djur i en bur som paniskt ville fly.
Ingen plats är perfekt, heller ingen människa. Konsten är att lyckas hitta ljuspunkterna i den tillvaro man har, samtidigt som man rör sig mot att få det bättre hela tiden. Det är lätt att säga och skriva men inte alltid så lätt att leva efter, det är jag smärtsamt medveten om. Men det hjälper att påminna sig om insikten.
Och vad jag allra mest behöver påminna mig själv om är att jag trots denna massiva förändring från att bara vara jag, Johanna, till att vara mamman och hustrun Johanna, fortfarande faktiskt bara är jag, Johanna. Det är då jag är som bäst. Även som fru. Och mamma.
Vilda partymamman - inte så mycket
Igårnatt kom vi hem vid tretiden, efter ännu en trevlig utenatt. Om jag vara en halvt oansvarig partymamma så låt mig förklara. Det är så livet ser ut så här, och jag försöker göra det bästa av det hela. Dagarna är långa och varma och det är svårt att hålla energinivån uppe under de hetaste timmarna, helst sover jag då, som alla andra, men det är inte alltid Elli känner likadant och då är det bara att gilla läget. När solen gått ner och temperaturen sjunkit något vaknar allt till liv. Man går ut och äter sent, runt 21-22-tiden och därefter är det tid för att umgås med vänner. Så att komma hem vid ett-två en vanlig natt är inte något konstigt. Lillan somnas i sin vagn vid 22-23 och sover sedan gått där. Visst finns det de som stannar hemma kväll efter kväll, kanske har de småbarn som inte är lika lätta som Elli, men jag hade blivit tokig och jag hade tvingats att stanna hemma. Alla barer har uteserveringar så det är bara att parkera vagnen intill ens bord och ha det trevligt tills man tröttnar.
Fast ikväll är jag verkligen slut i rutan. Igår blev det som sagt lite extra sent och kanske lite drinkar på det, plus att jag åkt vattenskidor tidigare under dagen och idag fått lida rätt ordentligt för det (aj höfter, rumpa, lår och armar!). Så nu sitter jag här med en stor påse M&M's, Elli har just slocknat, grabben och hans vänner kollar fotboll på hotellet. Det känns väldigt skönt och lugnt.
Imorgon ska jag på min första terapisession hos Ellie, har några issues som kan må bra av att bli lite behandlade, men det är ingenting allvarligt så oroa er inte. Lite terapi tror jag de flesta kan må bra av.
Så, sov gott och dröm nåt kul.
Fast ikväll är jag verkligen slut i rutan. Igår blev det som sagt lite extra sent och kanske lite drinkar på det, plus att jag åkt vattenskidor tidigare under dagen och idag fått lida rätt ordentligt för det (aj höfter, rumpa, lår och armar!). Så nu sitter jag här med en stor påse M&M's, Elli har just slocknat, grabben och hans vänner kollar fotboll på hotellet. Det känns väldigt skönt och lugnt.
Imorgon ska jag på min första terapisession hos Ellie, har några issues som kan må bra av att bli lite behandlade, men det är ingenting allvarligt så oroa er inte. Lite terapi tror jag de flesta kan må bra av.
Så, sov gott och dröm nåt kul.
Från stenåldersparty till Biri Biri
Vi hade sagt till kompisarna att komma runt klockan nio, några skulle komma lite innan för att hjälpa till att få fjutt på grillen och hacka lite sallad och feta och så. Så när de första började droppa in vid halv nio var stämningen på topp. Sen sa det - ja, ingenting, allt tystnade och mörknade (ja, här blir det mörkt strax innan nio nu). Strömmen hade gått. Luftfuktigheten var så hög att jag inte kände någon skillnad före, under eller efter duschen och detta kan ibland påverka elektriciteten, jag menar, det är ju ändå Grekland vi snackar om nu, inte något avancerat i-land eller så.
Jaja, när strömmen går brukar den komma tillbaka rättså snabbt igen, oftast max en timme senare, så vi gjorde det bästa av situationen - tände ljus och grill och lät virvelvinden Panajota föra liv och locka till skratt som ersättning för den väldigt saknade musiken.
En timme gick, och två och tre och det var tyst och mörkt som i en norrlandsskog i december, dock betydligt varmare. Vi ringde elgubbarna och de sa att det skulle vara avbrott till idag. Dåliga nyheter alltså.
Vid halv tolv var ju natten fortfarande nyfödd men ändå satt vi mätta och ganska tysta och gäspade allihopa och bestämde oss för att gå ner i byn istället där man använder sig av generatorer vid strömavbrott. Skala skulle ha livemusik och det niomannaband som skulle spela var vi alla ganska nyfikna på. Så vi traskade neråt, Elli sovande i sin vagn i vanlig ordning.
Det var som i tecknade filmer när de går in i ett vattenfall och kommer ut på andra sidan och kliver in i en helt annorlunda värld. Det fanns lampor, is till drinkarna, till och med hög musik och folket var på toppenhumör och i hela hamnen dansade man på gatan. Vår partymeter steg direkt. Bandet som spelade hette Biri Biri och var vansinnigt bra. Lite som Manu Chao fast mindre reggae, mer shakyshaky och lite tuffare attityd. Min partybebis sov igenom trumpetsolon och trumtempo som till och med mina fötter ibland fann det svårt att hänga med i. Tyvärr var de redan i slutet av sin spelning och vi fick bara dansa till fyra låtar, men det var lätt bästa stunden på hela kvällen.
Efteråt satt vi och drack upp våra drinkar i lugn och ro innan vi gick hemåt igen. Redan 01.30 gick vi och lade oss i basturummet (ingen ström - ingen fläkt, och vi har över 30 grader på natten fortfarande) och det är något jag känner mig väldigt tacksam över idag. Kvällen som helhet var väl helt ok, partystämningen var inte så hög här hemma, men mysfaktorn detso högre, och tack vare Biri Biri fick vi till slut njuta av lite rumpskak.
Längtar redan till nästa år då Biri Biri kommer tillbaka, då ska jag minsann se till att ha barnvakt och clearat schema och sen ska det röjas.
Jaja, när strömmen går brukar den komma tillbaka rättså snabbt igen, oftast max en timme senare, så vi gjorde det bästa av situationen - tände ljus och grill och lät virvelvinden Panajota föra liv och locka till skratt som ersättning för den väldigt saknade musiken.
En timme gick, och två och tre och det var tyst och mörkt som i en norrlandsskog i december, dock betydligt varmare. Vi ringde elgubbarna och de sa att det skulle vara avbrott till idag. Dåliga nyheter alltså.
Vid halv tolv var ju natten fortfarande nyfödd men ändå satt vi mätta och ganska tysta och gäspade allihopa och bestämde oss för att gå ner i byn istället där man använder sig av generatorer vid strömavbrott. Skala skulle ha livemusik och det niomannaband som skulle spela var vi alla ganska nyfikna på. Så vi traskade neråt, Elli sovande i sin vagn i vanlig ordning.
Det var som i tecknade filmer när de går in i ett vattenfall och kommer ut på andra sidan och kliver in i en helt annorlunda värld. Det fanns lampor, is till drinkarna, till och med hög musik och folket var på toppenhumör och i hela hamnen dansade man på gatan. Vår partymeter steg direkt. Bandet som spelade hette Biri Biri och var vansinnigt bra. Lite som Manu Chao fast mindre reggae, mer shakyshaky och lite tuffare attityd. Min partybebis sov igenom trumpetsolon och trumtempo som till och med mina fötter ibland fann det svårt att hänga med i. Tyvärr var de redan i slutet av sin spelning och vi fick bara dansa till fyra låtar, men det var lätt bästa stunden på hela kvällen.
Efteråt satt vi och drack upp våra drinkar i lugn och ro innan vi gick hemåt igen. Redan 01.30 gick vi och lade oss i basturummet (ingen ström - ingen fläkt, och vi har över 30 grader på natten fortfarande) och det är något jag känner mig väldigt tacksam över idag. Kvällen som helhet var väl helt ok, partystämningen var inte så hög här hemma, men mysfaktorn detso högre, och tack vare Biri Biri fick vi till slut njuta av lite rumpskak.
Längtar redan till nästa år då Biri Biri kommer tillbaka, då ska jag minsann se till att ha barnvakt och clearat schema och sen ska det röjas.
ABBA-motivation
Det som alltid får igång min motivation till det mesta är ABBA. Jag vet, det är fruktansvärt (och stämmer inte alls med mina musikpreferenser i övrigt), men det kan man ju skita i.
Jag sätter in More ABBA Gold (den vita skivan) i stereon och öser upp volymen så mycket jag kan utan att väcka Elli. När Summer Night City börjar pumpa ur högtalarna börjar blodet rusa runt i kroppen och jag får en känsla av att jag kan göra vad som helst.
Till och med städa.
Jag kallar det ABBA-motivation.
Oh nu kommer AngelEyes, så sorry folks, disken väntar.
Look into his Aaaaaangeleyes!! Yeeeeaaaaaaaaaaaaaaaaaaah! Diskadiskadiska!
Jag sätter in More ABBA Gold (den vita skivan) i stereon och öser upp volymen så mycket jag kan utan att väcka Elli. När Summer Night City börjar pumpa ur högtalarna börjar blodet rusa runt i kroppen och jag får en känsla av att jag kan göra vad som helst.
Till och med städa.
Jag kallar det ABBA-motivation.
Oh nu kommer AngelEyes, så sorry folks, disken väntar.
Look into his Aaaaaangeleyes!! Yeeeeaaaaaaaaaaaaaaaaaaah! Diskadiskadiska!
Plommonpower
Plommon är så himla, himla gott, och lätt att äta själv.
Tycker lillstrumpan.
Tycker lillstrumpan.
Hon som rymde från städnigen
Ikväll ska vi ha barbecuepartaj här hemma i trädgården. Så jag behöver egentligen ta tag i att städa huset litegrann, dammsuga och diska och så, men det är ju som tidigare nämnt inte direkt en av mina favoritsysselsättningar, så jag skjuter upp det så länge det går. A jobbar dubbelskift nu för att kunna vara ledig ikväll, så när han slutar vid fyra vore det bra att vara klar. Det innebär tre timmar från nu.
Ääääh, det är luuuugna tider... Dessutom kan jag ju inte föra en massa liv nu när Elli sover middelur.
Ääääh, det är luuuugna tider... Dessutom kan jag ju inte föra en massa liv nu när Elli sover middelur.
Shoplossning
I förra veckan var jag och Emmanuela i Hania för att shoppa loss litegrann, det finns ett fåtal bra affärer, men de är å andra sidan riktigt bra och billiga så det blir alltid storshopping i dem, lite som H&M faktiskt.
Jag hittade bl a en skinn(imitations)jacka inför vintern, precis en sån som jag velat ha hur länge som helst och priset var så lågt att det var skrattretande. I övrigt blev det tre tunikor, tre tjocktröjor, fem linnen och två par jeans.
Helnöjd kom jag tillbaka till Paleohora vid 23.30 för att mötas av en väldigt sömnig liten flicka i pappas famn, hon är alldeles underbar och glad och snäll med vem som helst i stort sett hur länge som helst, men natt-nattningen kan bara mamma göra. Som de rödgnuggade ögonen sken upp när jag kom in genom dörren, hon är ju van att läggas vid 22-22.30, det lilla pyret. Snabbt av med svettiga kläder och in i sovrummet för att natta, vilket gick på ca två minuter. Sen var jag oerhört sugen på att dra ner i byn eftersom Ellie o co var ute och partajade, jag hade ju dessutom massa nya kläder som jag var sugen på att använda. Men efter en snabb återhämtningssession i hängmattan så var ögonlocken så tunga att de bara skulle orka hålla sig uppe ungefär så lång tid som det skulle ta att gå från hängmattan och in i sängen, så utgång fick skjutas upp.
Det blev en liten barrunda i lördags i stället och det var fantastiskt trevligt, som alltid.
Jag hittade bl a en skinn(imitations)jacka inför vintern, precis en sån som jag velat ha hur länge som helst och priset var så lågt att det var skrattretande. I övrigt blev det tre tunikor, tre tjocktröjor, fem linnen och två par jeans.
Helnöjd kom jag tillbaka till Paleohora vid 23.30 för att mötas av en väldigt sömnig liten flicka i pappas famn, hon är alldeles underbar och glad och snäll med vem som helst i stort sett hur länge som helst, men natt-nattningen kan bara mamma göra. Som de rödgnuggade ögonen sken upp när jag kom in genom dörren, hon är ju van att läggas vid 22-22.30, det lilla pyret. Snabbt av med svettiga kläder och in i sovrummet för att natta, vilket gick på ca två minuter. Sen var jag oerhört sugen på att dra ner i byn eftersom Ellie o co var ute och partajade, jag hade ju dessutom massa nya kläder som jag var sugen på att använda. Men efter en snabb återhämtningssession i hängmattan så var ögonlocken så tunga att de bara skulle orka hålla sig uppe ungefär så lång tid som det skulle ta att gå från hängmattan och in i sängen, så utgång fick skjutas upp.
Det blev en liten barrunda i lördags i stället och det var fantastiskt trevligt, som alltid.
Nya tag
Ja, också fick ni se ett typiskt prov på ombytlighet a'la Jo. Jag har ångrat mig, jag vill inte sluta blogga här, men jag vill blogga lite mer fritt, så som jag gjorde förr, utan att fundera så mycket på vad som är lämpligt, och kanske inte bara om Elli, hur underbar hon än må vara så är hon ju inte jag och det är faktiskt min blogg.
Så here we go.
Så here we go.
Tom
Varje dag tänker jag att jag ska skriva här. Det händer saker hela tiden och det finns så mycket att berätta. Men min berättarlust är slut. Det är endast av pliktkänsla som det fortfarande dyker upp nya inlägg då och då. Och så vill jag verkligen inte ha det.
Det tar emot för mycket att ta bort bloggen, så den får ligga kvar i cyberrymden och ta upp plats, men jag tänker inte börja skriva igen förrän jag känner att jag har lust. Att lusten är borta har många anledningar, några av anledningarna är för privata för att ta upp här, och det är väl egentligen lite därför som jag också har tappat lusten att blogga här. Jag vill inte blotta mig längre, inte för er som läser här, människor jag egentligen inte känner som får ta del av min vardag på ett lite för intimt sätt, det känns fel, olustigt. Samtidigt vill jag kunna dela med mig av mitt liv till de jag faktiskt känner och står nära, så kanske öppnas en ny blogg på en annan plats.
Kände bara att jag skulle förklara läget lite.
Det tar emot för mycket att ta bort bloggen, så den får ligga kvar i cyberrymden och ta upp plats, men jag tänker inte börja skriva igen förrän jag känner att jag har lust. Att lusten är borta har många anledningar, några av anledningarna är för privata för att ta upp här, och det är väl egentligen lite därför som jag också har tappat lusten att blogga här. Jag vill inte blotta mig längre, inte för er som läser här, människor jag egentligen inte känner som får ta del av min vardag på ett lite för intimt sätt, det känns fel, olustigt. Samtidigt vill jag kunna dela med mig av mitt liv till de jag faktiskt känner och står nära, så kanske öppnas en ny blogg på en annan plats.
Kände bara att jag skulle förklara läget lite.
Elenis bildarkiv
Jag fick i uppdrag att lägga in Elenis foton från sommare på en cd-skiva och jag hittade sådana guldkorn bland dessa foton att jag var tvungen att sno några. Och jag är inte snål, så varsågoda!
Glad liten Elli visar upp sina tandstumpar.
Här plaskar fr.. Manos, Niki, Dimitrakis, Panajota, jag, Elli och Eleni.
Världens finaste lilla sessa.
Världens roligaste tokbollar.
Ord är överflödiga...
Glad liten Elli visar upp sina tandstumpar.
Här plaskar fr.. Manos, Niki, Dimitrakis, Panajota, jag, Elli och Eleni.
Världens finaste lilla sessa.
Världens roligaste tokbollar.
Ord är överflödiga...
Maria/Marie
Idag är det en av grekisk-ortodoxa kyrkans största högtider - jungfru Marias namnsdag. Därmed firas alla som heter Maria, eller varianter av Maria och alla som heter Panajota eller varianter av Panajota (eftersom Panajota, på ett ungefär, är en äldre variant av namnet Maria - rätta mig om jag har fel!). Så grattis på namnsdagen mamma!
Jag har för övrigt många gånger tänkt att Elli ska få Marie som mellannamn eftersom både min mamma och jag bär det namnet och för att vi i min familj har traditionen att ge mellannamn. Eleftheria Marie klingar ganska fint dessutom. Också får hon ju i så fall ett lite svenskrotat namn på köpet vilket skulle kännas bra för min del. Jag har dock inte tagit upp detta med herr pappan än, så vi får se hur jag ställer mig till frågan efter den diskussionen. Här brukar man oftast bara få ett namn. I annat fall kanske nästa dotter får en variant av Marie som första namn eftersom traditionen säger att första barnet ska döpas efter faderns föräldrar och andra efter moderns. Jag skulle dock föredra att ge Elli Marie som mellannamn så att jag kan få välja ett lite finare namn till (eventuella) dotter # 2.
Aris förstår inte riktigt denna upphängdhet på namn, det gör väl varken till eller från vad ungen heter menade han då jag motsatte mig att ge Elli hans mammas namn - Efterpi. Till viss del har han väl rätt, men jag gillar namn och vill att de ska låta fint, det kommer ju antagligen bli ett av de namn jag uttalar flest gånger i mitt liv. Att det sen har en fin betydelse är ju ett stort plus, som Eleftheria som ju betyder frihet. Vi gick i alla fall en gyllene medelväg när vi valde Eleftheria, jag menade att Efterpi redan har ett barnbarn uppkallat efter sig och att Eleftheria var mycket finare, Aris hade kanske helst av allt sett att Elli fick hans mammas namn och att hans pappas namn gick till en framtida son, men en son är ju ingen garanti och då var förstfödda barnet bästa alternativet. Jag vet att det låter väldigt gammeldags och patriarkiskt, men så är det ju här och man orkar inte slåss i alla strider.
I alla fall... Grattis alla Marior och Panajotor!
Jag har för övrigt många gånger tänkt att Elli ska få Marie som mellannamn eftersom både min mamma och jag bär det namnet och för att vi i min familj har traditionen att ge mellannamn. Eleftheria Marie klingar ganska fint dessutom. Också får hon ju i så fall ett lite svenskrotat namn på köpet vilket skulle kännas bra för min del. Jag har dock inte tagit upp detta med herr pappan än, så vi får se hur jag ställer mig till frågan efter den diskussionen. Här brukar man oftast bara få ett namn. I annat fall kanske nästa dotter får en variant av Marie som första namn eftersom traditionen säger att första barnet ska döpas efter faderns föräldrar och andra efter moderns. Jag skulle dock föredra att ge Elli Marie som mellannamn så att jag kan få välja ett lite finare namn till (eventuella) dotter # 2.
Aris förstår inte riktigt denna upphängdhet på namn, det gör väl varken till eller från vad ungen heter menade han då jag motsatte mig att ge Elli hans mammas namn - Efterpi. Till viss del har han väl rätt, men jag gillar namn och vill att de ska låta fint, det kommer ju antagligen bli ett av de namn jag uttalar flest gånger i mitt liv. Att det sen har en fin betydelse är ju ett stort plus, som Eleftheria som ju betyder frihet. Vi gick i alla fall en gyllene medelväg när vi valde Eleftheria, jag menade att Efterpi redan har ett barnbarn uppkallat efter sig och att Eleftheria var mycket finare, Aris hade kanske helst av allt sett att Elli fick hans mammas namn och att hans pappas namn gick till en framtida son, men en son är ju ingen garanti och då var förstfödda barnet bästa alternativet. Jag vet att det låter väldigt gammeldags och patriarkiskt, men så är det ju här och man orkar inte slåss i alla strider.
I alla fall... Grattis alla Marior och Panajotor!
Kejsarinnans nya tänder
Mamma har så många gånger bett om att få se bilder på Ellis roliga tänder, och tro mig när jag säger att jag har försökt fånga dem på ett bra sätt. Här om morgonen gjorde jag ett t ex försök...
Först ville hon bara leka med kamerasnöret...
Sen ville hon kramas.
När jag fortsatte att envisas med att försöka fota hennes bissingar och inte lät henne leka med kamerasnöret så blev hon lite butter.
Jag tjoade och tjimmade, men Elli vägrade flasha de vita små grynen...
Men så blev nåt plötsligt roligt.
Och här kan man skymta alla fyra små grynen!
Först ville hon bara leka med kamerasnöret...
Sen ville hon kramas.
När jag fortsatte att envisas med att försöka fota hennes bissingar och inte lät henne leka med kamerasnöret så blev hon lite butter.
Jag tjoade och tjimmade, men Elli vägrade flasha de vita små grynen...
Men så blev nåt plötsligt roligt.
Och här kan man skymta alla fyra små grynen!
Update
Oj, oj, oj vad det händer grejer. En vaknar plötsligt upp ur en lång och djup sömn, eller kanske snarare dvala, en annan blir brutalt väckt ur sitt sega, halvvakna tillstånd och en tredje väljer äntligen att kliva upp ur sängen, om än lite motvilligt, efter många, långa snoozar. Det är nystarter på G för ett flertal av mina allra närmaste och jag ser det enbart som positivt, även om det kanske är en jobbig process.
Elli vaknar som en sol varje morgon. Hon har nu sex tänder, varav två knappt synliga (men ändå). Framtänderna har ett stort glapp mellan sig så det händer att jag kallar henne Puff. Gulligt som satan är det i alla fall. I morse tog hon tag i spjälorna på sin spjälsäng och försökta ställa sig upp, hon kom upp på knä, vilket är ett enormt framsteg. Där stod hon sen och vinglade lite innan hon satte sig igen. Kryper gör hon inte heller, min lilla fegis, men hon ställer sig på alla fyra och gungar en stund, innan hon sätter sig ner igen. Hon har lärt sig säga mamma och säger det till det mesta, haha! En annan favorit är att klappa händerna och en tredje att öva på att gå. Inget mera sitta still nu inte.
I övrigt så skiner såklart solen, jag äter choklad och Aris stressar runt bland truliga gäster.
Allt i sin ordning med andra ord.
Elli vaknar som en sol varje morgon. Hon har nu sex tänder, varav två knappt synliga (men ändå). Framtänderna har ett stort glapp mellan sig så det händer att jag kallar henne Puff. Gulligt som satan är det i alla fall. I morse tog hon tag i spjälorna på sin spjälsäng och försökta ställa sig upp, hon kom upp på knä, vilket är ett enormt framsteg. Där stod hon sen och vinglade lite innan hon satte sig igen. Kryper gör hon inte heller, min lilla fegis, men hon ställer sig på alla fyra och gungar en stund, innan hon sätter sig ner igen. Hon har lärt sig säga mamma och säger det till det mesta, haha! En annan favorit är att klappa händerna och en tredje att öva på att gå. Inget mera sitta still nu inte.
I övrigt så skiner såklart solen, jag äter choklad och Aris stressar runt bland truliga gäster.
Allt i sin ordning med andra ord.
Så små, men ändå så stora
| "For after all what is man in nature? A nothing in relation to infinity, all in relation to nothing, a central point between nothing and all and infinitely far from understanding either. The ends of things and their beginnings are impregnably concealed from him in an impenetrable secret. He is equally incapable of seeing the nothingness out of which he was drawn and the infinite in which he is engulfed." |
Blaise Pascal
När man lider motgångar, när ens hjärna fastnat i negativa mönster och inte verkar besitta förmågan att ta sig ur, då hjälper det ofta att försöka blicka lite högre. För hur svåra problem vi än lider, så är det aldrig så farligt som vi tror, och samtidigt alltid värre.
Vi är allt och inget och våra motgångar och svackor är löjliga och livsavgörande på samma gång.
Men det hjälper att blicka högre. Det gör verkligen det.
Vi är allt och inget och våra motgångar och svackor är löjliga och livsavgörande på samma gång.
Men det hjälper att blicka högre. Det gör verkligen det.
Släktingmånaden har börjat
Nu har vi kommit tillbaka från söndagslunch hos svärföräldrarna. De senaste veckorna har varit intensiva med släktingbesök från Aten. Först var det Aris kusin Aris och hans fru Niki och deras två barn Manos (Aris gudson by the way) och Dimitris. Manos är bara ett halvår äldre än Panajota och Dimitris är tre månader äldre än Elli så det var verkligen fullt upp med alla små tokar.
Här har vi hela björnligan, fr v: Elli, 10 mån, Efterpi, 9 år, Manos, 3 år, Dimitrakis, 1 år, Artemis, nästan 1,5 år och apan Panajota, 3 år i oktober.
Sedan kom nästa kusin, Stavroula, en jättegullig, mjuk , smart och varm tjej som jag tycker väldigt mycket om. Hon älskar barn och barn älskar henne, men än har hon inte hittat den rätte att slå sig till ro med. Hoppas så innerligt att hon gör det, då det är det hon verkligen önskar själv. Hon verkar bara vara lite åt det perfektionistiska hållet och eftersom perfekt inte finns är jag rädd att hon aldrig kommer kunna sluta leta efter den "rätte". Men vi håller tummarna. Idag åker hon och vi har nyss kramats hejdå. Nästa gång blir i förmodligen i december innan jul då vi tänkte ta några dagar i Aten innan vi åker vidare til Svea Rike.
Stavroula håller lilla Elitsa och menar att hon inte vill ha "barn" - hon vill ha Elli. Well, what can I say... she's a piece of art.
Stavroula håller lilla Elitsa och menar att hon inte vill ha "barn" - hon vill ha Elli. Well, what can I say... she's a piece of art.
Eloise
Ni vet alla hur det är att vara förälskad... Sådär så att det riktigt kittlar i magen av ett välbehag så nära obehag det bara går att komma. Man mår nästan illa...
Jag är nästan där. Jag har varit ute med Ellie på vår första middag ihop och aldrig har jag känt mig så lycklig över en ny kontakt förr, åtminstone inte när det gäller vänner. Såklart är jag inte förälskad i henne så som jag blivit i mina pojkvänner, men känslan är lik. Hon är så söt, så smart, så social och så intelligent och varm att jag blir alldeles pirrig bara av att tänka på henne. Jag vill vara hon.
Eloise heter hon egentligen, man hör ju redan på namnet att det handlar om en speciell tjej. Eloise... låter som en melodi.
Ellie berättade för mig att hon sett mig en av sina första dagar här och redan då känt en stark längtan efter att få lära känna mig, att bli vän med MIG. Jag visste inte att hon fanns fram till Buena Vista-konserten, men dagen efter berättade jag för mamma att jag blivit vän-förälskad i en engelsk Ellie.
Min tro på ödet har fått ny luft. Och jag en ny vän. Jag vet redan att vi kommer blir väldigt, väldigt goda vänner. Jag och Ellie.
(Oroa dig inte hjärtat... Ingen kan någonsin ta din plats som nummer ett. Och grattis igen!)
Jag är nästan där. Jag har varit ute med Ellie på vår första middag ihop och aldrig har jag känt mig så lycklig över en ny kontakt förr, åtminstone inte när det gäller vänner. Såklart är jag inte förälskad i henne så som jag blivit i mina pojkvänner, men känslan är lik. Hon är så söt, så smart, så social och så intelligent och varm att jag blir alldeles pirrig bara av att tänka på henne. Jag vill vara hon.
Eloise heter hon egentligen, man hör ju redan på namnet att det handlar om en speciell tjej. Eloise... låter som en melodi.
Ellie berättade för mig att hon sett mig en av sina första dagar här och redan då känt en stark längtan efter att få lära känna mig, att bli vän med MIG. Jag visste inte att hon fanns fram till Buena Vista-konserten, men dagen efter berättade jag för mamma att jag blivit vän-förälskad i en engelsk Ellie.
Min tro på ödet har fått ny luft. Och jag en ny vän. Jag vet redan att vi kommer blir väldigt, väldigt goda vänner. Jag och Ellie.
(Oroa dig inte hjärtat... Ingen kan någonsin ta din plats som nummer ett. Och grattis igen!)
En eftermiddag på stranden
Jag var på stranden igår och fick syn på två lustiga figurer i vattnet. Den ena var stor och hade kalt huvud och hårig kropp och den andra liten med stor kalufs men helt naken kropp - vilket par!
Jag tänkte att jag inte fick gå miste om chansen att lära känna två såna unika varelser, så jag kallade upp dem till min filt och spenderade hela eftermiddagen med dem. Den lilla håriga var helt oförståelig, hon snackade konstant, men jag förstod inget hon sa, hon klappade dessutom händerna hela tiden. Den store kunde engelska, så vi hade en trevlig pratstund.
Sedan tröttnade till slut den lilla lustiga och med teckenspråk var hon väldigt tydlig med vad hon menade. Jag misstänker att hon ville ha sin store kompis för sig själv. Så jag packade ihop och begav mig hemåt. Det var ändå en trevlig eftermiddag, även om den fick ett lite abrupt slut.
Jag tänkte att jag inte fick gå miste om chansen att lära känna två såna unika varelser, så jag kallade upp dem till min filt och spenderade hela eftermiddagen med dem. Den lilla håriga var helt oförståelig, hon snackade konstant, men jag förstod inget hon sa, hon klappade dessutom händerna hela tiden. Den store kunde engelska, så vi hade en trevlig pratstund.
Sedan tröttnade till slut den lilla lustiga och med teckenspråk var hon väldigt tydlig med vad hon menade. Jag misstänker att hon ville ha sin store kompis för sig själv. Så jag packade ihop och begav mig hemåt. Det var ändå en trevlig eftermiddag, även om den fick ett lite abrupt slut.
Framsteg
Elli har gjort många framsteg den senaste tiden.
Nu har hon fyra tänder, två uppe och två nere. Hon sitter stadigt och har idag till och med ställt sig i krypställning från sittande. Hon står och svajar men vågar inte ta steget att börja krypa, men det dröjer nog inte många dagar. Hon har börjat acceptera välling från flaska och äter det mesta med stor aptit. Hon har också den senaste tiden börjat vilja stå (med hjälp förstås) hellre än sitta.
Lilla bollhuvudet.
Här kan man skymta hennes två nedertänder.
Nu har hon fyra tänder, två uppe och två nere. Hon sitter stadigt och har idag till och med ställt sig i krypställning från sittande. Hon står och svajar men vågar inte ta steget att börja krypa, men det dröjer nog inte många dagar. Hon har börjat acceptera välling från flaska och äter det mesta med stor aptit. Hon har också den senaste tiden börjat vilja stå (med hjälp förstås) hellre än sitta.
Lilla bollhuvudet.
Här kan man skymta hennes två nedertänder.
Mormor, mamma, vän.
Min mamma är vacker och speciell, det blir extra tydligt när hon kommer hit. Kolla bara här.
1. Vi var på ett bröllop och någon frågade Aris morbrors fru om det var hans fru. Denna någon pekade inte på mig utan på mamma. Lite olustigt mitt i det lustiga på nåt sätt...
2. Då svarade denna moster att nej, det var Aris frus syster, den yngre systern (jag) var hans fru.
3. Då fick Aris syster rycka in och säga att nej, det var inte Aris fru, men inte heller svägerska, utan hans svärmor.
4. Personen i fråga trodde inte riktigt på vad han hörde, utan skrattade som om någon drog ett skämt för honom. Mycket roligt.
5. Alla tyckte att likheten mellan mig och mamma var slående, men inte en enda av massor av människor frågade om vi var mor och dotter. Alla sa med självklarhet i rösten att "Detta måste ju vara din syster!".
6. Antal frierier som jag vet om: 1.
7. Antal stalkers: 4-5
Och då var mamma mest här i rollen som mormor och gick inte ens ut särskilt ofta.
I övrigt är hon älskad av familjen här, i synnerhet Aris ena syster, alla tycker att hon är så snäll och fin och söt. Det känns bra det.
Men jag skiter egentligen i allt det där. Hon kunde få vara ful och lukta illa for all I care. Jag vill bara ha henne här, nära. Att äta frukost med, att få barnpassning av (Aris mamma i all ära, men inget går upp mot ens egen), att gå ut och ta en drink med, att snacka skit med, att sitta tyst med... Att ha.
Månaden då hon var här var så himla mysig och det gick alldeles för fort att vänja sig vid hennes närvaro. När hon åkte lämnade hon ett hål i mitt lilla ömtåliga hjärta och nu dröjer det ända till jul innan vi ses igen. Elli som blev så bekväm med och glad för sin mormor kommer inte komma ihåg henne till nästa gång. Ja, det smärtar ganska mycket...
Men vi ser framåt, julen med julgran och glitter och god mat och varma ullhalsdukar ligger där som en liten klapp och väntar på oss. Vi kommer alla tre, biljetterna är redan bokade (20 dec till 4 jan). Så mysigt vi ska ha det!
Beboula vet hur man klär sig till jul. I år ska hon för första gången få träffa jultomten!
1. Vi var på ett bröllop och någon frågade Aris morbrors fru om det var hans fru. Denna någon pekade inte på mig utan på mamma. Lite olustigt mitt i det lustiga på nåt sätt...
2. Då svarade denna moster att nej, det var Aris frus syster, den yngre systern (jag) var hans fru.
3. Då fick Aris syster rycka in och säga att nej, det var inte Aris fru, men inte heller svägerska, utan hans svärmor.
4. Personen i fråga trodde inte riktigt på vad han hörde, utan skrattade som om någon drog ett skämt för honom. Mycket roligt.
5. Alla tyckte att likheten mellan mig och mamma var slående, men inte en enda av massor av människor frågade om vi var mor och dotter. Alla sa med självklarhet i rösten att "Detta måste ju vara din syster!".
6. Antal frierier som jag vet om: 1.
7. Antal stalkers: 4-5
Och då var mamma mest här i rollen som mormor och gick inte ens ut särskilt ofta.
I övrigt är hon älskad av familjen här, i synnerhet Aris ena syster, alla tycker att hon är så snäll och fin och söt. Det känns bra det.
Men jag skiter egentligen i allt det där. Hon kunde få vara ful och lukta illa for all I care. Jag vill bara ha henne här, nära. Att äta frukost med, att få barnpassning av (Aris mamma i all ära, men inget går upp mot ens egen), att gå ut och ta en drink med, att snacka skit med, att sitta tyst med... Att ha.
Månaden då hon var här var så himla mysig och det gick alldeles för fort att vänja sig vid hennes närvaro. När hon åkte lämnade hon ett hål i mitt lilla ömtåliga hjärta och nu dröjer det ända till jul innan vi ses igen. Elli som blev så bekväm med och glad för sin mormor kommer inte komma ihåg henne till nästa gång. Ja, det smärtar ganska mycket...
Men vi ser framåt, julen med julgran och glitter och god mat och varma ullhalsdukar ligger där som en liten klapp och väntar på oss. Vi kommer alla tre, biljetterna är redan bokade (20 dec till 4 jan). Så mysigt vi ska ha det!
Beboula vet hur man klär sig till jul. I år ska hon för första gången få träffa jultomten!
Buena Vista Social Club
Förra måndagen åkte jag med ett gäng vänner till Chania för att gå på konsert, Buena Vista Social Club hade kommit ända från Kuba för att underhålla oss, och det tackar vi för. Aris var tvungen att vara kvar på hotellet för att checka in några viktiga gäster, så det blev en kväll utan vare sig man eller barn. Jag kände mig ung, som om jag var i typ... 24-årsåldern.
Aldrig har jag väl varit på en så bra spelning, musiken gjorde mig lycklig ända in i själen, som jag sa till min kompis Nikos "Sån här musik är som medicin, en människa som spelar och sjunger såhär varje dag kan aldrig vara olycklig.", han höll med. Vi dansade barfota och klappade och skrattade och shakade våra rumpor så vi hade grym träningsvärk dagen efter. Spelningen varade i två timmar och när de sa att det var dags för sista låten så trodde jag att de skämtade, jag kunde inte tänka mig att det kunde ha gått mer än en halvtimme. Magiskt, people, I tell you.
Efteråt sprang min söta väninna Zoes pojkvän Teo runt och ville ha autografer och foton med var och en av alla musikanterna. Deras engelska var ok, men Zoe envisades med att jag skulle prata spanska med dem och det gick väl sådär. Allt jag nu lärt mig på grekiska verkar ha suddat ut det jag kunde på spanska, så det blev en intressant språkmix, som vi skrattade, speciellt mina grekiska kompisar.
Vid ett på natten kom vi iväg från arenan och då tyckte grabbarna i gänget att det var läge att käka middag, så in på en restaurang for vi och killarna beställde lammkotletter, pommes, och diverse starters till hela gänget. Det var inte lätt för min del att trycka ner sån mat vid den tiden. Dessutom hade ögonlocken börjat kriga med min vilja att vara alert.
Vid halv tre satte vi oss i bilen på väg tillbaka till Paleohora och vid fyra var jag hemma igen. Jag somnade bums.
Dagen efter väcktes jag vid halv tio av att Aris ringde mig från hotellet, han tyckte det var dags att hämta lilla beboula som för första gången spenderat kvällen och natten hos farmor. Ok, no problema. Upp på cykeln och iväg till svärmor, väl där fick jag veta att det lilla monstret fortfarande sov, men jag packade ner henne i vagnen och tog hem henne ändå, lilla sötbubblan. Allt hade gått strålande, hon hade accepterat mjölk från flaskan och somnat i vagnen vid elva. Två gånger hade hon vaknat till under natten, men lite vaggning senare hade hon slocknat igen. Vilken underbar känsla det är att veta att hon nu klarar av att lämnas bort över natten.
Innan mitt kamerabetteri dog så hann jag ta lite bilder på folket jag var med, men det var tyvärr innan spelningen drog igång.
1. Zoe med sina chips i bilen på väg till Chania.
2. Pax med kameran och min nya supersöta väninna Eloise (kallas Ellie!) som kommer från England.
3. Nikos med skägget och hans kompis Giorgos.
4. Zoes helroliga pojkvän Teo.
Aldrig har jag väl varit på en så bra spelning, musiken gjorde mig lycklig ända in i själen, som jag sa till min kompis Nikos "Sån här musik är som medicin, en människa som spelar och sjunger såhär varje dag kan aldrig vara olycklig.", han höll med. Vi dansade barfota och klappade och skrattade och shakade våra rumpor så vi hade grym träningsvärk dagen efter. Spelningen varade i två timmar och när de sa att det var dags för sista låten så trodde jag att de skämtade, jag kunde inte tänka mig att det kunde ha gått mer än en halvtimme. Magiskt, people, I tell you.
Efteråt sprang min söta väninna Zoes pojkvän Teo runt och ville ha autografer och foton med var och en av alla musikanterna. Deras engelska var ok, men Zoe envisades med att jag skulle prata spanska med dem och det gick väl sådär. Allt jag nu lärt mig på grekiska verkar ha suddat ut det jag kunde på spanska, så det blev en intressant språkmix, som vi skrattade, speciellt mina grekiska kompisar.
Vid ett på natten kom vi iväg från arenan och då tyckte grabbarna i gänget att det var läge att käka middag, så in på en restaurang for vi och killarna beställde lammkotletter, pommes, och diverse starters till hela gänget. Det var inte lätt för min del att trycka ner sån mat vid den tiden. Dessutom hade ögonlocken börjat kriga med min vilja att vara alert.
Vid halv tre satte vi oss i bilen på väg tillbaka till Paleohora och vid fyra var jag hemma igen. Jag somnade bums.
Dagen efter väcktes jag vid halv tio av att Aris ringde mig från hotellet, han tyckte det var dags att hämta lilla beboula som för första gången spenderat kvällen och natten hos farmor. Ok, no problema. Upp på cykeln och iväg till svärmor, väl där fick jag veta att det lilla monstret fortfarande sov, men jag packade ner henne i vagnen och tog hem henne ändå, lilla sötbubblan. Allt hade gått strålande, hon hade accepterat mjölk från flaskan och somnat i vagnen vid elva. Två gånger hade hon vaknat till under natten, men lite vaggning senare hade hon slocknat igen. Vilken underbar känsla det är att veta att hon nu klarar av att lämnas bort över natten.
Innan mitt kamerabetteri dog så hann jag ta lite bilder på folket jag var med, men det var tyvärr innan spelningen drog igång.
1. Zoe med sina chips i bilen på väg till Chania.
2. Pax med kameran och min nya supersöta väninna Eloise (kallas Ellie!) som kommer från England.
3. Nikos med skägget och hans kompis Giorgos.
4. Zoes helroliga pojkvän Teo.
Tillbaka
Ok, mamma har åkt hem, hettan har flugit sin kos (nu njuter vi av sommardagar i klass med den perfekta svenska sommarvärmen - strålande sol och runt 30 grader), lilla Elli är alldeles underbart perfekt på alla sätt man kan tänka sig och jag har varit på en fantastisk konsert - Buena Vista Social Club - med nya fina vänner.
Så, det är skam att bloggen har fått lida så som den gjort. Men nu ska jag försöka komma igen.
Puss på alla er som hängt kvar!
Så, det är skam att bloggen har fått lida så som den gjort. Men nu ska jag försöka komma igen.
Puss på alla er som hängt kvar!
Tossebollen
Ibland testar jag nya grejer, oftast när jag är uttråkad. Här om dagen resulterade detta testande i frisyren ni ser nedan. Lite Björk eller bara tossigt? Hur som helst så var det ett försök till att få en vild och lockig look som misslyckades i och med att jag inte hade tålamod att vänta tills håret blev helt torrt. En annan gång...
Sommar, sommar, sommar...
Jag är så hemskt ledsen för min frånvaro, håll ut, jag tror att den är temporär. Just nu är det så mycket - jobb, besök från lilla mamma och lille Måns, sommar med sol och bad, ett hus att se efter... vad mer... just det! En bebis. Min bebis. Världens sötaste. Snart nog är det vinter igen och då kommer ni inte hinna läsa allt jag skriver eftersom ni har balanserade liv med rutiner. Själv lever jag halva året och bloggar andra halvan.
Ah well... Ni få som har orkat hänga er kvar kan få njuta av några små bilder. Kram så länge!
Yoghurt är skitgott!!
Mormor är en rolig filur - och nya bästisen.
Baljan is the place to be i sommarhettan.
Jag (blond igen!) och mamma på Third Eye.
Ah well... Ni få som har orkat hänga er kvar kan få njuta av några små bilder. Kram så länge!
Yoghurt är skitgott!!
Mormor är en rolig filur - och nya bästisen.
Baljan is the place to be i sommarhettan.
Jag (blond igen!) och mamma på Third Eye.
Barnvakt
Jag har haft barnvakt förr, såklart. Men idag är Elias barnvakt hennes mormor. Jag lämnade henne för en och en halv timme sen på hotellet där mamma bor, u är jag här igen för att kolla läget men då är både mamma och dotter försvunna. morbror Måns som njuter av air-conditionens svalka säger att de gått på promenad.
Jahapp. Känns konstigt. Skönt förstås, men konstigt. Är det någon jag är avslappnad att lämna lillis med så är det förstås min egen mamma. Hon är ju som jag, fast äldre.
Sen ska jag föreslå städparty i mitt hus i kombination med banoffeebak. Kul kul.
Nä... Hej på er!
Jahapp. Känns konstigt. Skönt förstås, men konstigt. Är det någon jag är avslappnad att lämna lillis med så är det förstås min egen mamma. Hon är ju som jag, fast äldre.
Sen ska jag föreslå städparty i mitt hus i kombination med banoffeebak. Kul kul.
Nä... Hej på er!
Sommarmorgon
Att sakta vakna exakt klockan fem i nio för elfte dagen i rad av glada joller från andra sidan det lilla sovrummet. Att ligga där med slutna ögon och lyssna medan kroppen långsamt får förbereda sig för uppstigning. Att smyga ut ur rummet för att gå på toaletten obemärkt. Att smyga tillbaka och ställa sig vid hennes sängkant för ett leende som skulle blända solen själv. Att svara på hennes joller och lyfta upp hennes lilla varma kropp och hålla den tätt, tätt intill sin egen. Att krypa ner i den lilla sängen tillsammans, skuffa lite på den sovande mannen som makar på sig. Att lägga henne till bröstet och låta henne girigt äta och mysa. Att känna hans arm komma slingrande bakifrån för en dubbel omfamning, en omfamning som signalerar kärlek då den är som allra äktast. Att slumra om alla tillsammans för en liten stund och känna total. Lycka.
Hoppelihopp
Ja... det var ju lite surt det där med sista målet ja. Men i jämförelse med att grekerna åkte ur matchen helt så är det ganska lugnt. Vi har ju fortfarande hopp. Till skillnad från grekerna. Som har åkt ut. De är ute. Ingen återvändo. Ute.
Muahahahahahaha!
Muahahahahahaha!
Sverige-Grekland
Något måste ju skrivas om detta. Som svenska boende i Grekland och gift med en fotbollsgalen grek så var matchen minst sagt spännande. Det var en fin känsla när Sverige vann över de inte så lite kaxiga grekerna. Lite hemlängtan kom över mig för en sekund.
Sen var det ljuva förstås slut. Hur kul det än kändes för min del att min kaxiga mans trut blev igentäppt, så led jag ändå med honom. Det var ju så mycket viktigare för honom än mig. Jag är dessutom så van vid att tvingas vara "the bigger person" så jag hade klarat det mycket bättre. Nu blev det istället en tyst kväll. Dyster.
Fast inombords var jag såklart lika stolt över Zlatan som vilken ölmagesvensson som helst.
Go, go Sverige!
Sen var det ljuva förstås slut. Hur kul det än kändes för min del att min kaxiga mans trut blev igentäppt, så led jag ändå med honom. Det var ju så mycket viktigare för honom än mig. Jag är dessutom så van vid att tvingas vara "the bigger person" så jag hade klarat det mycket bättre. Nu blev det istället en tyst kväll. Dyster.
Fast inombords var jag såklart lika stolt över Zlatan som vilken ölmagesvensson som helst.
Go, go Sverige!
Strandmonstret
Det har kommit ett strandmonster till byn. Det är ett trolliknande väsen, inte ens en meter långt. Det äter sand och plaskar vatten på alla som vågar sig nära. Endast fullt nerdoppad i vattnet eller helt inkletad i sandgegga är strandmonstret riktigt nöjt.
I övrigt är det ett ganska gosigt litet monster. Bestämt, men gosigt.
Strandmonstret läxar upp. Inte helt nöjd med att moln har börjat synas vid horisonten. Tycker att den håriga björnen bakom ska ta henne ut för ett dopp i det blå innan molnen kommer.
Här vill monstret äta sand, men elaka häxan bakom tillåter inte det. Vilken hagga.
I övrigt är det ett ganska gosigt litet monster. Bestämt, men gosigt.
Strandmonstret läxar upp. Inte helt nöjd med att moln har börjat synas vid horisonten. Tycker att den håriga björnen bakom ska ta henne ut för ett dopp i det blå innan molnen kommer.
Här vill monstret äta sand, men elaka häxan bakom tillåter inte det. Vilken hagga.
With a little help from my dad
Kolla! Hon står!
Mormor kommer - nedräkning
Samtal mellan mig och Elia igår vid 21.30:
Jag: Elia, lyssna nu på mamma, för jag ska berätta en rolig sak.
Elia: Tatata?
Jag: Ja, du kommer älska det.
Elia: Dodo.
Jag: Imorgon börjar vi nedräkningen tills mormor kommer, då är det bara tio dagar kvar.
Elia: Iiiiiiiihhh!! Oouuhh!
Dadada, bloubli, douudattatatatata..?
Jag: Klämma i håret och fjärilsklänning? Ska du vara så fin bara för att fira att nedräkningen börjat? Sak du inte vänta tills mormor faktiskt kommer?
Elia: Neej!
Jag: Ok, fjärilsklänning och klämma i håret imorgon då.
Idag ser Elia ut såhär för att fira att det bara är tio dagar kvar tills mormor kommer hit och ska vara här i en hel månad. Som vi längtar!
Jag: Elia, lyssna nu på mamma, för jag ska berätta en rolig sak.
Elia: Tatata?
Jag: Ja, du kommer älska det.
Elia: Dodo.
Jag: Imorgon börjar vi nedräkningen tills mormor kommer, då är det bara tio dagar kvar.
Elia: Iiiiiiiihhh!! Oouuhh!
Dadada, bloubli, douudattatatatata..?Jag: Klämma i håret och fjärilsklänning? Ska du vara så fin bara för att fira att nedräkningen börjat? Sak du inte vänta tills mormor faktiskt kommer?
Elia: Neej!
Jag: Ok, fjärilsklänning och klämma i håret imorgon då.
Idag ser Elia ut såhär för att fira att det bara är tio dagar kvar tills mormor kommer hit och ska vara här i en hel månad. Som vi längtar!
Skolavslutning
Igår var vi på Efterpis skolavslutning, det var mycket dans och sång och fina sommarkläder, jag blev lite tjock i halsen när jag såg alla glada barn på skolgården. När jag var liten hade jag ingen som helst förståelse för att vissa vuxna grät en skrvätt under skolavslutningarna, eller under de halvkassa kabaréerna man satte upp, eller konfirmationen. Nu förstår jag.
De är så nya och oförstörda, med hela liven framför sig. Alla vägar är öppna och än har de inte valt vilka de ska gå. Det är en fantastiskt kittlande frihetskänsla som uppfyller mig när jag tänker mig in i deras situation. De förstår det dock inte själva såklart, precis som jag inte heller gjorde. Youth is wasted on the young. Samma känner säkert gamlingar när de ser såna som mig, men det lär jag inte heller förstå förrän jag själv är gammal.
Jag gjorde Efterpi fin i håret innan festen började, hon beställde lockar såklart, och då fick hon det, plus blommor.
Här dansar hon och hennes klasskamrater till "You're the one that I want" från musikalen Grease. De var jätteduktiga.
De är så nya och oförstörda, med hela liven framför sig. Alla vägar är öppna och än har de inte valt vilka de ska gå. Det är en fantastiskt kittlande frihetskänsla som uppfyller mig när jag tänker mig in i deras situation. De förstår det dock inte själva såklart, precis som jag inte heller gjorde. Youth is wasted on the young. Samma känner säkert gamlingar när de ser såna som mig, men det lär jag inte heller förstå förrän jag själv är gammal.
Jag gjorde Efterpi fin i håret innan festen började, hon beställde lockar såklart, och då fick hon det, plus blommor.
Här dansar hon och hennes klasskamrater till "You're the one that I want" från musikalen Grease. De var jätteduktiga.
Elia och Panajota tuggade på grejer och kollade på sin kusin när hon dansade. Största fansen.
Så nu är sommaren här på riktigt. Glad sommar!
Tillbaka
Bloggen har bytt plattform, därför har den varit otillgänglig i några dagar. För även om jag bloggar väldigt lite för tillfället, så är jag inte i närheten av att strypa min lilla blogg. So no worries.
"You want a cock?"
Greker har i regel svårt för sch-ljudet, långa och korta vokaler och diftonger.
Sheet
Shit
Seat
Sit
Alla låter de på samma sätt ur en grekisk mun.
Likaså coke och cock.
Det kan locka till många oförstådda skratt.
Sheet
Shit
Seat
Sit
Alla låter de på samma sätt ur en grekisk mun.
Likaså coke och cock.
Det kan locka till många oförstådda skratt.
Tufftufftåget
I Paleohora finns ett litet turisttåg som kör runt i byn under sommarmånaderna. Här om dagen bestämde jag och Eleni oss för att ta med flickorna (Elia och Panajota förstås) på en runda. Vi satte oss och inväntade tåget i ett café och när Emmanuela kom förbi så bestämde hon sig för att också hänga på, likaså en vän till Eleni och hennes dotter. I sista stund när vi alla redan satt på tåget så kom framor Efi förbi och valde att hänga med hon också, så vi blev ett stort tjejgäng. Det var mysigt och roligast som vanligt var Panajota. När kameran kom fram så spände hon upp sitt allra största (och fejkade) leende och vägrade lyssna på oss när vi sa att hon kunde le lite mindre om hon ville. Nä, på bild ska man såklart le så mycket man bara kan. Elia satt hos farmor längst fram i tåget och trots att hon egentligen var trött så satt hon knäpptyst med stora ögon under precis hela färden. Tänk så häftigt att vara så liten...
Tokaloppan Panajota och hennes jämgamla kompis Zoî.
Åh lilla fining...
"Le, flickor."
Farmor Efi med sin lilla favorit Elia i matchande kläder.
Hahahahaha!
Jag och Emmanuela försökte imitera Panajota men lyckades bara se fulla ut.
Tokaloppan Panajota och hennes jämgamla kompis Zoî.
Åh lilla fining...
"Le, flickor."
Farmor Efi med sin lilla favorit Elia i matchande kläder.
Hahahahaha!
Jag och Emmanuela försökte imitera Panajota men lyckades bara se fulla ut.
Hon är så fin, och hon är min
Det har blivit längre sovstunder för lilla pyret den senaste tiden. Jag gissar att det blir så när man är varm och slö. Mindre mat äter hon med men eftersom hon får mjölk fortfarande så finns det tydligen ingen risk att jaga upp sig över det. Det ser ju inte direkt ut att gå någon nöd på henne heller. Lilla tjockisen.
Hon är nog allra sötast när hon sover...
Ett litet badmonster
Klockan är två, nästan i alla fall. Jag har sedvanligt intagit frukost på hotellet, kommit hem och somnat lillan för att sedan rensa bort ogräs i trädgården till tonerna av skön reggae. Svetten dröp förstås, eftersom jag tippar att vi har mellan 30-35 grader här idag, och i vår trädgård hittar inte ens en pust av lite svalkande bris. Tur då att havet inte ligger mer än två tjolahoppsasteg bort. In och kolla lillan, av med shortsen (bikinin är alltid redo under kläderna), tjolahopp, tjolahej, plaskt ner i böljan. Det är så fantastiskt perfekt just nu. Varmt och skönt, passionen och entusiasmen vaknar till liv i takt med alla insekter, och vattnet smeker ens kropp lite sådär lagom hårdhänt med sin svalka.
Elia verkar dock ta efter mig och tål inte värmen sådär jättebra. Medan andra bebisar sitter i t-shirt och byxor och ser coola ut så dryper Elli av svett i sin nakenhet. Kanske därför hon sover så mycket just nu. Tur i alla fall att hon äntligen accepterar att dricka vatten från flaska.
När lilla skräpet vaknar till liv så blir det på med solkräm och promenad bort till farmor och farfar för lunch. Fisk idag, mumma.
Sen blir det nog stranden vid 17, lillis ÄLSKAR att bada. Måset komma ihåg att fotografera det. Idag.
Kram på er!
Elia verkar dock ta efter mig och tål inte värmen sådär jättebra. Medan andra bebisar sitter i t-shirt och byxor och ser coola ut så dryper Elli av svett i sin nakenhet. Kanske därför hon sover så mycket just nu. Tur i alla fall att hon äntligen accepterar att dricka vatten från flaska.
När lilla skräpet vaknar till liv så blir det på med solkräm och promenad bort till farmor och farfar för lunch. Fisk idag, mumma.
Sen blir det nog stranden vid 17, lillis ÄLSKAR att bada. Måset komma ihåg att fotografera det. Idag.
Kram på er!
Perelli i Grekland
I Grekland är Eurovision enormt, det är nog mycket p g a grekernas intresse i bl a yta, glamour och gossiping. Tjugofyra timmar om dygnet sänds program inför Eurovision och många talk shows dissikerar varenda stackars artist.
Hårdast åtgången hittills är vår lilla Perelli. Man hånar hennes utseende och sätter upp look alikebilder med henne och Donatella Versace, sedan skrattar man rått. Sedan jämför man henne i minsta detalj med hur hon såg ut -99 när hon senast tog hem hela kalaset. Vidare menar de att hon ljuger om sin ålder och är tio år äldre än hon utger sig för att vara. Det är precis så rått och osmakligt som det brukar vara på grekisk TV. Ganska underhållande stundvis, men till slut knyter det sig i magen på mig. Jag har aldrig riktigt stått ut med mobbing, oavsett vem offret är. Fast det finns ju värre saker att bli upprörd över, det vet jag. såklart.
Jag är inget Perellifan. Jag är inte heller särskilt galen i Eurovison, men titta tänker jag göra. Och jag tänker heja intensivt på att Sverige vinner. Det blir liksom så när man flyttar utomlands, tror jag.
Hårdast åtgången hittills är vår lilla Perelli. Man hånar hennes utseende och sätter upp look alikebilder med henne och Donatella Versace, sedan skrattar man rått. Sedan jämför man henne i minsta detalj med hur hon såg ut -99 när hon senast tog hem hela kalaset. Vidare menar de att hon ljuger om sin ålder och är tio år äldre än hon utger sig för att vara. Det är precis så rått och osmakligt som det brukar vara på grekisk TV. Ganska underhållande stundvis, men till slut knyter det sig i magen på mig. Jag har aldrig riktigt stått ut med mobbing, oavsett vem offret är. Fast det finns ju värre saker att bli upprörd över, det vet jag. såklart.
Jag är inget Perellifan. Jag är inte heller särskilt galen i Eurovison, men titta tänker jag göra. Och jag tänker heja intensivt på att Sverige vinner. Det blir liksom så när man flyttar utomlands, tror jag.
Mmm...
Sovande bebis
Arbetande man
Soffa och laptop
Nutellaburk och sked
Kör!
Arbetande man
Soffa och laptop
Nutellaburk och sked
Kör!
I love you sweetie, until the end of time.
Summertime, and the livin' is easy,
fish are jumpin', and the cotton is high,
oh , your dad is rich, and your ma' is good looking,
so hush little baby, don't you cry.
One of these mornings, you're gonna rise up singin',
then you'll spread your wings, and take to the sky,
but 'til that morning there's a nothin' can harm you
with daddy and mommy standin' by.
fish are jumpin', and the cotton is high,
oh , your dad is rich, and your ma' is good looking,
so hush little baby, don't you cry.
One of these mornings, you're gonna rise up singin',
then you'll spread your wings, and take to the sky,
but 'til that morning there's a nothin' can harm you
with daddy and mommy standin' by.
Bara lilleman kvar
Igår small det. Storebror gick och gifte sig med sina drömmars prinsessa. De träffades i januari och blev blixtförälskade. Hon är från Bolivia och dit bär nu flyttlasset. Och de tyckte att det gick fort för mig, haha! Jag firade genom att gå ut och skåla med några vänner (med ett timmeslångt avbrott för att somna om lillprinsessan som tydligen kände av att mamma inte var hemma och vägrade somna om i pappas famn).
Jag är så glad och stolt över storebror som på några få år blivit proffs och duktig och framgångsrik och kär och gift. Han är fin och det värmer så oerhört att han äntligen funnit kärlek och lycka. Nu väntar vi på en kusin till Elli (ja, stackars mamma som får sina små barnbarnsgryn så utspridda över hela världen).
Så nu är det bara lille långeman kvar. Jag har en känsla av att han kommer att väga upp min och Jims frånvaro lite genom att bo kvar hemma tills han är 30 (skämt Måsse!).
GRATTIS JIM OCH NEYDA! Må ert gemensamma liv bli långt och fyllt av framgång, kärlek, lycka och ungar!
Jag är så glad och stolt över storebror som på några få år blivit proffs och duktig och framgångsrik och kär och gift. Han är fin och det värmer så oerhört att han äntligen funnit kärlek och lycka. Nu väntar vi på en kusin till Elli (ja, stackars mamma som får sina små barnbarnsgryn så utspridda över hela världen).
Så nu är det bara lille långeman kvar. Jag har en känsla av att han kommer att väga upp min och Jims frånvaro lite genom att bo kvar hemma tills han är 30 (skämt Måsse!).
GRATTIS JIM OCH NEYDA! Må ert gemensamma liv bli långt och fyllt av framgång, kärlek, lycka och ungar!
Bus i blick
Kolla på det här då och säg mig hur ni tror att jag känner mig när jag ser detta.
Mors dag
Det är mors dag snart. Fint att fira mammorna tycker jag, även om de egentligen borde firas varje dag.
Det händer något med en när man blir mamma, tror jag, det hände något med mig i alla fall. Den empatiska förmågan växer och man får en ny dimension av förståelse för människan, i synnerhet den lilla männsikan - barnet. Och allra mest ens eget förstås, men tanken på att barn far illa gör att det kittlar av obehag i magen, och jag får på gränser till kräkkänslor. Jag ägnar all min uppmärksamhet åt Elia, ändå tycker jag inte att hon får tillräckligt. Tänk då alla barn som paniskt får skrika sig till sömns, alla barn som saknar föräldrar, alla barn som blir slagna, kränkta, våldtagna, tränade till krig.... Listan på ofattbara saker som små, oskyldiga barn utsätts för kan göras så lång och det lrävs egentligen så himla lite för att sätta spår för livet. Ett barn är så rent och så bräckligt. Och mamman symboliserar dess trygghet, dess rot.
Jag hade en fin uppväxt, många människor som gav mig kärlek och uppmärksamhet. Det var väl mest skilsmässan mellan mamma och pappa som stundtals var svår.
Men då fanns hon där, som en vän, en inspiration, en god kraft, en helande ande... Som en extra mamma. Hon lyssnade på min smärta, och hon hörde den ibland utan att jag ens behövde nämna den. Hon skuldbelade aldrig någon men höll mig hårt i sin mjuka famn när jag behövde det som allra mest, och när ingen annan hade kraft att göra det.
Jag föddes inte av henne, det gjorde jag av en annan underbar kvinna. Men genom det tålamod, den kärlek och den aldrig sinande värme hon gett mig under åren känner jag mig för evigt bunden till henne. Nästan som om hon var min egen mor. På ett sätt ser jag det så.
Hon älskar barn och gör många barns liv drägligare genom sin existens, och bara för det är hon värd allt guld på jorden.
Här om dagen fyllde hon år, vilket jag helt missade. Men idag har hon namnsdag. Dessutom är det ju som sagt mors dag snart. Så jag gör en treflugorssmäll här.
GRATTIS Carina! Och tack för att du är du på precis det sätt du är.
Här bakar hon äppelpajer till sin sons studentfest medan äldsta lilla barnbarnet Jolie nyfiket tittar på.
Det händer något med en när man blir mamma, tror jag, det hände något med mig i alla fall. Den empatiska förmågan växer och man får en ny dimension av förståelse för människan, i synnerhet den lilla männsikan - barnet. Och allra mest ens eget förstås, men tanken på att barn far illa gör att det kittlar av obehag i magen, och jag får på gränser till kräkkänslor. Jag ägnar all min uppmärksamhet åt Elia, ändå tycker jag inte att hon får tillräckligt. Tänk då alla barn som paniskt får skrika sig till sömns, alla barn som saknar föräldrar, alla barn som blir slagna, kränkta, våldtagna, tränade till krig.... Listan på ofattbara saker som små, oskyldiga barn utsätts för kan göras så lång och det lrävs egentligen så himla lite för att sätta spår för livet. Ett barn är så rent och så bräckligt. Och mamman symboliserar dess trygghet, dess rot.
Jag hade en fin uppväxt, många människor som gav mig kärlek och uppmärksamhet. Det var väl mest skilsmässan mellan mamma och pappa som stundtals var svår.
Men då fanns hon där, som en vän, en inspiration, en god kraft, en helande ande... Som en extra mamma. Hon lyssnade på min smärta, och hon hörde den ibland utan att jag ens behövde nämna den. Hon skuldbelade aldrig någon men höll mig hårt i sin mjuka famn när jag behövde det som allra mest, och när ingen annan hade kraft att göra det.
Jag föddes inte av henne, det gjorde jag av en annan underbar kvinna. Men genom det tålamod, den kärlek och den aldrig sinande värme hon gett mig under åren känner jag mig för evigt bunden till henne. Nästan som om hon var min egen mor. På ett sätt ser jag det så.
Hon älskar barn och gör många barns liv drägligare genom sin existens, och bara för det är hon värd allt guld på jorden.
Här om dagen fyllde hon år, vilket jag helt missade. Men idag har hon namnsdag. Dessutom är det ju som sagt mors dag snart. Så jag gör en treflugorssmäll här.
GRATTIS Carina! Och tack för att du är du på precis det sätt du är.
Här bakar hon äppelpajer till sin sons studentfest medan äldsta lilla barnbarnet Jolie nyfiket tittar på.
Död men vid liv
Ja, dött som i en grav är det här på bloggen, då och då kommer det någon liten mask inslingrande men inget ordentligt liv så långt ögat kan nå. Jag vet.
Men desto mer liv har jag. Vädret är underbart och jag socialiserar mer än på ett ganska bra tag. Elli är underbar och snckar hela tiden 'dadadatatata'. Sitta har hon också lärt sig och grönsakssoppan har utökats med kyckling. Tre mål mat om dagen och två till tre amningar. Befriande måste jag nog erkänna att det är att inte ha en lite sugmal på sig precis hela tiden.
Bilder kommer. Snart.
Ska bara ut och leva lite till först.
Kram på er som idogt hänger er kvar här.
Men desto mer liv har jag. Vädret är underbart och jag socialiserar mer än på ett ganska bra tag. Elli är underbar och snckar hela tiden 'dadadatatata'. Sitta har hon också lärt sig och grönsakssoppan har utökats med kyckling. Tre mål mat om dagen och två till tre amningar. Befriande måste jag nog erkänna att det är att inte ha en lite sugmal på sig precis hela tiden.
Bilder kommer. Snart.
Ska bara ut och leva lite till först.
Kram på er som idogt hänger er kvar här.
Klonad?
Jag har ett foto, ganska nytaget, i min kamera.
Men vem föreställer det? Elia eller Aris?
Men vem föreställer det? Elia eller Aris?
Glad påsk!
Idag är det påskafton i Grekland och det ska såklart firas. Vid 23 ska vi traska ner till kyrkan och se på när de bränner Judas, lyssna på prästmummel och bekräfta till alla vi känner att Jesus, visst återuppstod han! Hahaha...
Sen går vi vidare hem till svärföräldrarna för att äta soppa och där somnar förhoppningsvis lillis så att även jag kan få följa med ut och partaja efteråt. Vi får se...
Sen går vi vidare hem till svärföräldrarna för att äta soppa och där somnar förhoppningsvis lillis så att även jag kan få följa med ut och partaja efteråt. Vi får se...
The kite runner
Idag fick jag sovmorgon till klockan nio, det tyckte jag var mycket snällt av chefen, dessutom somnade jag innan elva igår så det innebär att jag fått mer än tio timmars sömn inatt och jag känner mig fräsch som en nyponros. Till råga på allt så har chefen somnat igen efter en kort promenad och verkar vara på långsovarhumör så jag har hunnit diska, koka chefens soppa och pluggat grekiska. Grym chef.
Igår anlände min tredje svägerska till byn inför påsken. Ja, vår påskvecka börjar ju idag. Så så fort bossen vaknar ska vi nog traska ner till familjehuset och hälsa på.
Håller på att läsa boken Flyga drake som jag fick av Vanja när jag var hemma i Sverige. Jag läser sällan böcker på svenska nu för tiden, och måste nästan säga att det känns lite stolpigt, vet inte riktigt varför, men kan kanske jämföra det med att lyssna på svensk musik när man är van att lyssna på engelsk, det låter liksom lite, lustigt på något sätt. Boken är i alla fall väldigt bra. Jag har dock bara kommit halvvägs och igår förstörde jag allt genom att se filmen. Så efter att tidigare ha längtat efter varje liten lässtund känns det nu inte alls lika lockande att fortsätta läsa. Jag vet ju vad som kommer hända. Men jag måste säga, boken är som vanligt ojämförligt bra mot filmen. Så jag ska läsa ut den. Om inte annat så för att få alla detaljer och känslor som man inte får i filmen. Ska jag rekommendera en bok i vår så blir det denna. Annars är en gammal favorit Den vidunderliga kärlekens histora som jag brännhett rekommenderar.
Nä, nu ska jag gå och blenda soppan till puré.
Igår anlände min tredje svägerska till byn inför påsken. Ja, vår påskvecka börjar ju idag. Så så fort bossen vaknar ska vi nog traska ner till familjehuset och hälsa på.
Håller på att läsa boken Flyga drake som jag fick av Vanja när jag var hemma i Sverige. Jag läser sällan böcker på svenska nu för tiden, och måste nästan säga att det känns lite stolpigt, vet inte riktigt varför, men kan kanske jämföra det med att lyssna på svensk musik när man är van att lyssna på engelsk, det låter liksom lite, lustigt på något sätt. Boken är i alla fall väldigt bra. Jag har dock bara kommit halvvägs och igår förstörde jag allt genom att se filmen. Så efter att tidigare ha längtat efter varje liten lässtund känns det nu inte alls lika lockande att fortsätta läsa. Jag vet ju vad som kommer hända. Men jag måste säga, boken är som vanligt ojämförligt bra mot filmen. Så jag ska läsa ut den. Om inte annat så för att få alla detaljer och känslor som man inte får i filmen. Ska jag rekommendera en bok i vår så blir det denna. Annars är en gammal favorit Den vidunderliga kärlekens histora som jag brännhett rekommenderar.
Nä, nu ska jag gå och blenda soppan till puré.
Första trillet
Det händer ju grejer när man har en bebis i huset. Hon lär sig nya tricks hela tiden och det gäller att man är försiktig. Igår hittade jag henne t ex gråtande på golvet bredvid sängen som jag hade lagt henne i sovandes en timme tidigare. Hon var oskadd men lite chockad. Jag däremot är nog skadad för livet, större trauma har jag sällan varit med om. Jag fann henne med huvudet neråt och vågade knappt vända på henne för att inspektera ansiktet, ni kan tänka er vilka skräckbilder som hann flimra förbi i min skalle under den hundradels sekunden det tog för mig att lyfta upp det lilla knytet. Jag fann inga blåmärken och inget blod, bara en liten tår i ena ögonvrån. Väl uppe i mammas famn tog det inte många sekunder innan gråten utbyttes mot joller och leenden, så skönt det måste vara med guldfiskminne.
Hon kan sitta nu, utan stöd. Kanske inte så länge i stöten men det blir stadigare och stadigare för varje dag.
Såhär kan det se ut precis när man tappar balansen och samtidigt vill vara fotogenisk.
Jag kan inte hjälpa det... men hon måste vara sötast i hela världen.
Hon kan sitta nu, utan stöd. Kanske inte så länge i stöten men det blir stadigare och stadigare för varje dag.
Såhär kan det se ut precis när man tappar balansen och samtidigt vill vara fotogenisk.
Jag kan inte hjälpa det... men hon måste vara sötast i hela världen.
Glasögonormen Ormensson
Tjackade ju nya glajjer häromveckan. Två par, varav det ena jag fick med mig hem direkt, det oranga. Jag känner mig som en ärkenörd när jag har dem på mig och skulle jag samtala med någon iklädd glasögonen så kan jag inte hålla mig från att skratta. För jag känner mig som Steve Urkel. Men så kollar jag i spegeln eller på detta foto t ex och inser att det ju inte är helt tokigt. Helt klart snyggare utan, men inte Steve Urkel i alla fall. Ni som har haft glasögon ett tag, när vänjer man sig?
Det andra paret är nästan likadana fast med svart ram och antireflexglas.
Det andra paret är nästan likadana fast med svart ram och antireflexglas.
Elia blir storsyster
Oftast när jag drömmer så vet jag att det jag upplever inte riktigt är verkligt, utan just bara en dröm. Men så händer det ibland att drömmen känns så oerhört verklig att man är alldeles förvirrad när man vaknar. Ibland kan man sörja av saknad efter ett scenario man tycker att man varit med om men som ju faktiskt aldrig var på riktigt.
Inatt hade jag en sådan verklig dröm.
Jag drömde att vi fick vårt andra barn. Elia var en liten filur som sprang runt och busade, stort, runt huvud, brunt, rakt hår och varma och lite busiga ögon, kanske var hon 1,5 år eller så. Så go hon var! Så kom då hennes lillasyster till världen, ett underbart sött litet mirakel med kopparblont hår och mörkgröna ögon. Hon var oerhört mild och mjuk, och så liten! Hon grät inget alls, bara tittade på mig med sina stora trolska ögon. Som jag älskade detta lilla barn. Lika mycket som Elia! Jag födde henne utomhus vid en flod mellan några träd och det var en mild dag och solen tittade fram mellan trädkronorna. Själva förlossningen minns jag inget av, bara det faktum att hon kom till oss. Vi pratade om vad vi skulle döpa henne till och jag ville ge henne namnet Elpida som betyder hopp på grekiska (ja, fråga mig inte varifrån det kom).
Jag minns att jag i drömmen insåg att jag hade haft fel angående det här med att älska sina barn då jag sedan Elia kom aldrig riktigt trott att ett andra barn skulle kunna bli lika älskat. På en gång hade kärleken för det nya lilla barnet vuxit sig lika stark som kärleken för Elia. Och kärleken för Elia var starkare än någonsin. Det var en fantastisk dröm!
Idag sörjer jag min andra lilla dotter, hon som inte finns. Det smärtar faktiskt. Kanske kommer just hon en dag? Hoppas det.
Inatt hade jag en sådan verklig dröm.
Jag drömde att vi fick vårt andra barn. Elia var en liten filur som sprang runt och busade, stort, runt huvud, brunt, rakt hår och varma och lite busiga ögon, kanske var hon 1,5 år eller så. Så go hon var! Så kom då hennes lillasyster till världen, ett underbart sött litet mirakel med kopparblont hår och mörkgröna ögon. Hon var oerhört mild och mjuk, och så liten! Hon grät inget alls, bara tittade på mig med sina stora trolska ögon. Som jag älskade detta lilla barn. Lika mycket som Elia! Jag födde henne utomhus vid en flod mellan några träd och det var en mild dag och solen tittade fram mellan trädkronorna. Själva förlossningen minns jag inget av, bara det faktum att hon kom till oss. Vi pratade om vad vi skulle döpa henne till och jag ville ge henne namnet Elpida som betyder hopp på grekiska (ja, fråga mig inte varifrån det kom).
Jag minns att jag i drömmen insåg att jag hade haft fel angående det här med att älska sina barn då jag sedan Elia kom aldrig riktigt trott att ett andra barn skulle kunna bli lika älskat. På en gång hade kärleken för det nya lilla barnet vuxit sig lika stark som kärleken för Elia. Och kärleken för Elia var starkare än någonsin. Det var en fantastisk dröm!
Idag sörjer jag min andra lilla dotter, hon som inte finns. Det smärtar faktiskt. Kanske kommer just hon en dag? Hoppas det.
Dopet
Här kommer en liten bild på lilla familjen när vi nyligen var på dop i Peloponissos (reservation för felstavning).
Och här kommer en bild på lilla dopbarnet Artemis, tillsammans med sin pappa, Aris farbror Kostas.
Och här kommer en bild på lilla dopbarnet Artemis, tillsammans med sin pappa, Aris farbror Kostas.
Uppdatering
När jag inte bloggar särskilt mycket beror det antingen på 1) att jag är hängig och deppig eller 2) att jag är för upptagen med att leva i det verkliga livet och njuter av det så mycket jag kan. Just nu gäller nummer 2.
Lillskiten sover mellan 10-12 timmar i sträck varje natt och somnar rutinmässigt efter gröt och bad strax efter klockan nio på kvällen. Det innebär att jag och A får regelbunden kvalitetstid varje dag och det gör så gott. På dagarna är vi ute mycket, umgås med vänner och familj och njuter av sol och milda brisar. Vagnen är flitigt använd och omtyckt. Hotellet har öppnat men vissa dagar är det tomt och då passar vi på att mysa hela lilla familjen tillsammans. Gladare och lugnare sexmånaders än vår lilla stjärna får man nog leta efter.
Jag har fått årets första bikinilinjer efter lite förmiddagssol utanför huset.
Elia tycker om sin grönsakssoppa.
Idag ska jag till tandläkaren och byta en fyllning.
Afta.
Elia med helvilda kusin Panajota. Älsk!
Lillskiten sover mellan 10-12 timmar i sträck varje natt och somnar rutinmässigt efter gröt och bad strax efter klockan nio på kvällen. Det innebär att jag och A får regelbunden kvalitetstid varje dag och det gör så gott. På dagarna är vi ute mycket, umgås med vänner och familj och njuter av sol och milda brisar. Vagnen är flitigt använd och omtyckt. Hotellet har öppnat men vissa dagar är det tomt och då passar vi på att mysa hela lilla familjen tillsammans. Gladare och lugnare sexmånaders än vår lilla stjärna får man nog leta efter.
Jag har fått årets första bikinilinjer efter lite förmiddagssol utanför huset.
Elia tycker om sin grönsakssoppa.
Idag ska jag till tandläkaren och byta en fyllning.
Afta.
Elia med helvilda kusin Panajota. Älsk!
Jag bor i en dröm
Åååh. Jag är så stolt över mig själv som varit så duktig på att välja hem.
När solen skiner, havet glittrar och temperaturen ligger på lagoma 20-25 grader. När man är ute mer än inne och avnjuter ca tre olika fikor med olika underbara människor per dag. När man kan ta ut Beboula utan vare sig jacka eller tjocktröja och gå på promenader som hon njuter av lika mycket som jag. När man kan doppa tårna i det kalla vårvattnet. När man med öppen dörr kan ha utsikt över guldglittret och lyssna till vågornas svaga brus medan man bloggar. När alla är på så strålande humör eftersom allt börjar vakna till liv. När man känner sig extra kär i sin man. När man nyss fått vara ute hela natten och festa med nyvunna vänner, för första gången på evigheters evighet. När man äntligen åter känner sig nöjd med sig själv och den man verkligen är.
Då kan man stå ut med att ha trista jular och mamma och pappa och bästisar på smärtsamt avstånd. Faktsikt. För allt annat är som ett paradis.
Grekland är magiskt.
När solen skiner, havet glittrar och temperaturen ligger på lagoma 20-25 grader. När man är ute mer än inne och avnjuter ca tre olika fikor med olika underbara människor per dag. När man kan ta ut Beboula utan vare sig jacka eller tjocktröja och gå på promenader som hon njuter av lika mycket som jag. När man kan doppa tårna i det kalla vårvattnet. När man med öppen dörr kan ha utsikt över guldglittret och lyssna till vågornas svaga brus medan man bloggar. När alla är på så strålande humör eftersom allt börjar vakna till liv. När man känner sig extra kär i sin man. När man nyss fått vara ute hela natten och festa med nyvunna vänner, för första gången på evigheters evighet. När man äntligen åter känner sig nöjd med sig själv och den man verkligen är.
Då kan man stå ut med att ha trista jular och mamma och pappa och bästisar på smärtsamt avstånd. Faktsikt. För allt annat är som ett paradis.
Grekland är magiskt.
Tripp till Chania
Chania igår. Lillskiten fick två vaccinsprutor eftersom vi missade en när vi var i Sverige. Skönt tyckte hon inte att det var direkt, men det gick över fort båda gångerna. Det var första gången vi inte behövde ta upp henne för att trösta utan kunde leka bort gråten medan hon fortfarande låg kvar på britsen. Duktiga lilla flicka. Jag tror att det delvis berodde på att vi hade en ny doktor eftersom vår vanliga var sjuk. Hoppas vi kan fortsätta gå till den nya nu, hon var mycket bättre och trevligare och pratade till och med engelska. Herregud vad skönt det var att inte bara stå där som en efterbliven och stirra medan A sköter allt snack. Det är ju ändå jag som känner lillis bäst.
Vi pratade om mat också och fick väldigt specifika order. Risgröt på eftermiddagen i tio dagar, sedan även grönsakspuré bestående av potatis, morot, selleri och zuccini till lunch i tio dagar och sedan även fruktpuré (äpple, päron och banan - inget annat) till mellanmål. Efter sju månaders ålder ska grönsakssoppan utökas med lite kött och efter åttonde månaden får hon äta annan gröt samt alla frukter. Vatten ska hon börja dricka nu också. Ja, jag fick lite dåligt samvete med tanke på att jag redan gett henne en hel del grejer som tydligen var alldeles för tidigt. Olika gröter och frukter och så har hon fått smaka soppor som svärmor har lagat. Och vatten vill hon inte alls dricka. Jaja, nu vet jag i alla fall. Så ikväll blir det risgröt.
I övrigt gick vi och testade min syn hos en optiker och sen fick jag prova ut två par glajjor i en glasögonbutik (ja, optiker och glasögonbutik är skilda saker här). Det blev ett par med svart ram och ett par med brun/orange. Låter tokigt, jag vet, och det är det också. Men coolt. Så nu ska jag inte behöva knipa med ögonen framför TV:n något mer.
Vi kom hem sent, runt 23-tiden, vilket ju helt sabbade Elias läggningsrutin, så jag fick nog gå upp fem gånger och vagga henne innan hon till slut kom till ro, hon blev ju pigg när hon vaknade efter bilfärden och hade svårt att somna om direkt igen. Fullt förståeligt.
Vi pratade om mat också och fick väldigt specifika order. Risgröt på eftermiddagen i tio dagar, sedan även grönsakspuré bestående av potatis, morot, selleri och zuccini till lunch i tio dagar och sedan även fruktpuré (äpple, päron och banan - inget annat) till mellanmål. Efter sju månaders ålder ska grönsakssoppan utökas med lite kött och efter åttonde månaden får hon äta annan gröt samt alla frukter. Vatten ska hon börja dricka nu också. Ja, jag fick lite dåligt samvete med tanke på att jag redan gett henne en hel del grejer som tydligen var alldeles för tidigt. Olika gröter och frukter och så har hon fått smaka soppor som svärmor har lagat. Och vatten vill hon inte alls dricka. Jaja, nu vet jag i alla fall. Så ikväll blir det risgröt.
I övrigt gick vi och testade min syn hos en optiker och sen fick jag prova ut två par glajjor i en glasögonbutik (ja, optiker och glasögonbutik är skilda saker här). Det blev ett par med svart ram och ett par med brun/orange. Låter tokigt, jag vet, och det är det också. Men coolt. Så nu ska jag inte behöva knipa med ögonen framför TV:n något mer.
Vi kom hem sent, runt 23-tiden, vilket ju helt sabbade Elias läggningsrutin, så jag fick nog gå upp fem gånger och vagga henne innan hon till slut kom till ro, hon blev ju pigg när hon vaknade efter bilfärden och hade svårt att somna om direkt igen. Fullt förståeligt.
Jag. Johanna.
När jag var i Malmö så kom min allra allra bästa vän och hälsade på mig och det var så mysigt att jag knappt finner ord. Ni vet känslan av att känna sig helt avslappnad och förstådd av någon? Och samtidigt alltid ha massor att prata om och ha kul under tiden.
Så är det när jag träffar Johanna (ja, vi har till och med samma namn).
Jag och Johanna har känt varandra sedan vi var fem år gamla, vi blev visst bästisar direkt där på förskolan Akka. Vi bar ofta hatt när vi skulle vara finklädda, var lika blonda och lika tokiga i färgen rosa. Ja, klart det blev krig om dockor och pennor!
Bästisskapet höll i sig under hela första klass men när vi började andra klass kom Johanna fram till mig när jag hängde i bommarna på skolgården och förklarade sakligt att vi inte kunde vara bästisar längre eftersom att hon nu, som jag ju så väl kunde se, var bästis med Therese (en annan klasskompis). Det kom inte direkt som en överraskning eftersom vi knappt träffats under hela sommarlovet, men visst sved det litegrann. Jag hittade snabbt en ny bästis, Rebecka, och i många år var vi oskiljaktiga. Men nu handlar det om Johanna.
I femman flyttade jag till Malmö under ett år och när jag kom tillbaka i sjuan så flyttade Johanna till Varberg under nästan lika lång tid. Vi hade i stort sett ingen kontakt alls. Men när hon så kom tillbaka till slut så hittade vi sakta men säkert tillbaka till varandra. Mycket hade ändrats såklart, sedan småskoleåren. Från att ha varit två glada skitar var vi nu, efter dödsfall, skilsmässor och föräldrars trasiga relationer, ganska ledsna och ömtåliga inuti och valde att luta oss mot varandra. Jag fann mycket av min inre styrka genom Johanna. Visst kom vi inte alltid överens (man kan väl inte förvänta sig mycket mer av ett envist lejon och en eldig skytt?) men vi var varandras stora trygghet på något sätt.
Vi hade samma passion och samma drömmar (delfiner, frihet, soliga länder och öppna hav) och följdes åt upp i gymnasiet. Vänskapen bestod och växte sig starkare. Jag kände mig alltid annorlunda och mycket tack vare Johanna vågade jag vara precis den jag ville.
Idag träffas vi, om vi har tur, kanske en gång om året. I övrigt består vår (ganska flitiga) kontakt av bloggläsning och msn. Ändå finns det få människor som jag står så nära som Johanna. Hon känner och förstår mig så väl och jag henne, trots våra olikheter.
Och det är så himla himla fint.
Jag och Johanna i mars 2008.
Johanna med Ellibelliboll.
Så är det när jag träffar Johanna (ja, vi har till och med samma namn).
Jag och Johanna har känt varandra sedan vi var fem år gamla, vi blev visst bästisar direkt där på förskolan Akka. Vi bar ofta hatt när vi skulle vara finklädda, var lika blonda och lika tokiga i färgen rosa. Ja, klart det blev krig om dockor och pennor!
Bästisskapet höll i sig under hela första klass men när vi började andra klass kom Johanna fram till mig när jag hängde i bommarna på skolgården och förklarade sakligt att vi inte kunde vara bästisar längre eftersom att hon nu, som jag ju så väl kunde se, var bästis med Therese (en annan klasskompis). Det kom inte direkt som en överraskning eftersom vi knappt träffats under hela sommarlovet, men visst sved det litegrann. Jag hittade snabbt en ny bästis, Rebecka, och i många år var vi oskiljaktiga. Men nu handlar det om Johanna.
I femman flyttade jag till Malmö under ett år och när jag kom tillbaka i sjuan så flyttade Johanna till Varberg under nästan lika lång tid. Vi hade i stort sett ingen kontakt alls. Men när hon så kom tillbaka till slut så hittade vi sakta men säkert tillbaka till varandra. Mycket hade ändrats såklart, sedan småskoleåren. Från att ha varit två glada skitar var vi nu, efter dödsfall, skilsmässor och föräldrars trasiga relationer, ganska ledsna och ömtåliga inuti och valde att luta oss mot varandra. Jag fann mycket av min inre styrka genom Johanna. Visst kom vi inte alltid överens (man kan väl inte förvänta sig mycket mer av ett envist lejon och en eldig skytt?) men vi var varandras stora trygghet på något sätt.
Vi hade samma passion och samma drömmar (delfiner, frihet, soliga länder och öppna hav) och följdes åt upp i gymnasiet. Vänskapen bestod och växte sig starkare. Jag kände mig alltid annorlunda och mycket tack vare Johanna vågade jag vara precis den jag ville.
Idag träffas vi, om vi har tur, kanske en gång om året. I övrigt består vår (ganska flitiga) kontakt av bloggläsning och msn. Ändå finns det få människor som jag står så nära som Johanna. Hon känner och förstår mig så väl och jag henne, trots våra olikheter.
Och det är så himla himla fint.
Jag och Johanna i mars 2008.
Johanna med Ellibelliboll.
Minnesanteckningar 8/4-08, Elia 6 månader
Jag får ångest ibland över att jag inte dokumenterar Elias utveckling tillräckligt mycket. Foton finns, så där är jag bra, men saker hon lär sig skriver jag sällan upp eftersom det händer nytt precis hela tiden. Så nu tänkte jag sammanfatta lite av det jag minns att hon lärt sig och när genombrottet ungefär skedde.
Lyfta nacken från magläge: ca 3 veckor
Slutade helt med plastnapp vid amning: 4 veckor
Le: ca 4 veckor
Skratta: 3,5 månad
Gripa medvetet: (hjälp, minns inte riktigt) 3-4 månader?
Äta mat (gröt och fruktpuré): drygt 5 månader
Jollra vokaler och tjuta: 3-4 månader (?) men mycket och regelbundet efter 5 månader
Napp: aldrig
Ersättning: aldrig
Rulla från ryggläge till sidoläge (alltså inte helt runt): 6 månader
Sitta med stöd: drygt 5 månader
Åka framåtvänd i vagn: drygt 5 månader
Härma ljud: snart...
Jollra konsonanter: snart...
Första tanden: snart (tror jag)...
Sitta utan stöd: snart...
Rulla runt: snart...
Åla: dröjer nog (gillar inte magläge alls)
Krypa: dröjer nog
Kanske återkommer och fyller på med grejer vartefter jag kommer ihåg.
Hon är grym på att sova.
Lyfta nacken från magläge: ca 3 veckor
Slutade helt med plastnapp vid amning: 4 veckor
Le: ca 4 veckor
Skratta: 3,5 månad
Gripa medvetet: (hjälp, minns inte riktigt) 3-4 månader?
Äta mat (gröt och fruktpuré): drygt 5 månader
Jollra vokaler och tjuta: 3-4 månader (?) men mycket och regelbundet efter 5 månader
Napp: aldrig
Ersättning: aldrig
Rulla från ryggläge till sidoläge (alltså inte helt runt): 6 månader
Sitta med stöd: drygt 5 månader
Åka framåtvänd i vagn: drygt 5 månader
Härma ljud: snart...
Jollra konsonanter: snart...
Första tanden: snart (tror jag)...
Sitta utan stöd: snart...
Rulla runt: snart...
Åla: dröjer nog (gillar inte magläge alls)
Krypa: dröjer nog
Kanske återkommer och fyller på med grejer vartefter jag kommer ihåg.
Hon är grym på att sova.
Tumlande tankar
(Aaah, bloggar på arbetstiiid!)
Idag blir lilla gummitutan sex månader. Ett halvår gammal. Nästa milsten är ettårsdagen och jag känner redan hur jag kommer sitta där på hennes 20-årsdag och undra vad som hände. Hur kunde jag slungas så långt framåt i tiden utan att ens hinna blinka?
Och med detta resonemang avklarat så känner jag mig som en farmor. Nu fattas bara att jag ska knipa alla barn jag ser hårt i kinderna och utbrista 'Nämen så stooor du har blivit!'. Fast vid närmare eftertanke så gör jag nog så redan. Ungefär i alla fall.
Tiden går så fort så fort, Elia växer i ett rasande tempo och jag känner hur dagarna passerar, en efter en.
Jag då? Får man fråga det? Vågar man tänka sådana tankar högt?
Hur utvecklas jag och vad ska jag våga kräva av livet? Hur mycket plats får jag ta nu? Hur ser min framtid ut när det gäller mig själv? Mitt jag inuti och utanpå.
Det går ju naturligtvis inte att svara på eftersom framtiden aldrig kommer. Allt som finns är nu och det gäller att fokusera på det. Jag vet. Men så många har nyligen sagt att jag står på livets högsta punkt nu. Jag är mitt vackraste jag och lever i den vackraste delen av livet. Blir det inte bättre än såhär? Visst, det är inte dåligt på något sätt alls, mest bara fint hela tiden. Men ändå..? Har jag för höga krav?
Jag är rädd för döden. Vill finnas kvar och se vad som händer. Vill vara delaktig. Vill vara viktig.
Måste lämna avtryck.
Finaste.
Idag blir lilla gummitutan sex månader. Ett halvår gammal. Nästa milsten är ettårsdagen och jag känner redan hur jag kommer sitta där på hennes 20-årsdag och undra vad som hände. Hur kunde jag slungas så långt framåt i tiden utan att ens hinna blinka?
Och med detta resonemang avklarat så känner jag mig som en farmor. Nu fattas bara att jag ska knipa alla barn jag ser hårt i kinderna och utbrista 'Nämen så stooor du har blivit!'. Fast vid närmare eftertanke så gör jag nog så redan. Ungefär i alla fall.
Tiden går så fort så fort, Elia växer i ett rasande tempo och jag känner hur dagarna passerar, en efter en.
Jag då? Får man fråga det? Vågar man tänka sådana tankar högt?
Hur utvecklas jag och vad ska jag våga kräva av livet? Hur mycket plats får jag ta nu? Hur ser min framtid ut när det gäller mig själv? Mitt jag inuti och utanpå.
Det går ju naturligtvis inte att svara på eftersom framtiden aldrig kommer. Allt som finns är nu och det gäller att fokusera på det. Jag vet. Men så många har nyligen sagt att jag står på livets högsta punkt nu. Jag är mitt vackraste jag och lever i den vackraste delen av livet. Blir det inte bättre än såhär? Visst, det är inte dåligt på något sätt alls, mest bara fint hela tiden. Men ändå..? Har jag för höga krav?
Jag är rädd för döden. Vill finnas kvar och se vad som händer. Vill vara delaktig. Vill vara viktig.
Måste lämna avtryck.
Finaste.
Vårstädning
Jag har satt igång med vårstädning här hemma. För vanliga människor kanske sådan här städning inte skulle kallas vårstädning utan bara städning, men för mig är det vårstädning. Mattorna tas ut och piskas och luftas, allt dammsugs och vissa delar av golvet till och med våttorkas. Och en massa mer förstås, men hur kul är det att läsa om egentligen?
Nu piper lillskiten, ett ögonblick...
Hur som helst, huset ska sakta men säkert bli rent och fint från grunden. Köket, vardagsrummet och halva sovrummet är klart, men jag har såklart sparat det värsta till sist - toaletten.
I övrigt har jag bestämt mig för att ta tag i mitt jobbande också, chefen är, med all rätt, lite trött på min snigelfart, och varje gång lillan sover en stund försöker jag jobba. Så städningen måste ske när hon är vaken, vilket hon tycker är så lagom kul.
Alltså finns det väldigt lite tid till annat, såsom bloggning, för tillfället. Jag är dessutom hög på Ajax och Mr Muscle så skrivförmågan är ganska nedsatt.
Lovar att återkomma inom rimlig tid.
Nu piper lillskiten, ett ögonblick...
Hur som helst, huset ska sakta men säkert bli rent och fint från grunden. Köket, vardagsrummet och halva sovrummet är klart, men jag har såklart sparat det värsta till sist - toaletten.
I övrigt har jag bestämt mig för att ta tag i mitt jobbande också, chefen är, med all rätt, lite trött på min snigelfart, och varje gång lillan sover en stund försöker jag jobba. Så städningen måste ske när hon är vaken, vilket hon tycker är så lagom kul.
Alltså finns det väldigt lite tid till annat, såsom bloggning, för tillfället. Jag är dessutom hög på Ajax och Mr Muscle så skrivförmågan är ganska nedsatt.
Lovar att återkomma inom rimlig tid.
Tillbaka
Hejsan allesamman!
Hemma igen efter sverigeresan och det efterföljande atendopet. Mycket omställningar, känslor och saker att komma ikapp med så bloggen får vila i några dagar till.
Allt har varit precis så bra som jag hoppades.
I övrigt så skiner solen, havet glittrar och temperaturen tillåter öppen dörr och öppna fönster hela långa dagen. Detta har jag saknat.
Hemma igen efter sverigeresan och det efterföljande atendopet. Mycket omställningar, känslor och saker att komma ikapp med så bloggen får vila i några dagar till.
Allt har varit precis så bra som jag hoppades.
I övrigt så skiner solen, havet glittrar och temperaturen tillåter öppen dörr och öppna fönster hela långa dagen. Detta har jag saknat.
Glad Påsk!
Ja, idag är det påskafton och det ska firas med äggmålning, god mat och massor av skratt. Storebror Jim och hans blivande fru Neyda kommer hit, henne har jag aldrig träffat så det ska verkligen bli kul. I övrigt blir det bara vi (mamma, jag, Ehlia, lillebror Måns också Richard förstås).
Det är härligt att vara i Sverige, allt känns som vanligt trots att det var så länge sen jag var här. Sen är det skönt att få en chans att längta hem lite också, och med hem menar jag förstås Paleohora och Aris. För hur ofta jag än refererar till Malmö som hem, så är ju såklart mitt riktiga hem där med honom, och det är jag väldigt glad över. Särskilt när det en påskafton snöar i Malmö samtidigt som han i andra änden av telefonen vittnar om badande turister, sol och över 25 grader. Inte för att vädret är avgörande, men det hjälper till.
Bla bla bla...
Glad påsk till er alla, hoppas den blir full av ägg och kärlek!
Det är härligt att vara i Sverige, allt känns som vanligt trots att det var så länge sen jag var här. Sen är det skönt att få en chans att längta hem lite också, och med hem menar jag förstås Paleohora och Aris. För hur ofta jag än refererar till Malmö som hem, så är ju såklart mitt riktiga hem där med honom, och det är jag väldigt glad över. Särskilt när det en påskafton snöar i Malmö samtidigt som han i andra änden av telefonen vittnar om badande turister, sol och över 25 grader. Inte för att vädret är avgörande, men det hjälper till.
Bla bla bla...
Glad påsk till er alla, hoppas den blir full av ägg och kärlek!
Fyra generationer
Här har vi fyra generationer glada skitar i rakt nedstigande led.
Gammelmorfar Bertil
Mormor Marie
Mamma Johanna
Och lilla Elefthería
Tre eldtecken, två lejon (de äldsta) och en skytt (jag) och ett litet lufttecken, våg (lillskiten). Tre små grisar och en gammal apa.
Är vi lika?
Gammelmorfar Bertil
Mormor Marie
Mamma Johanna
Och lilla Elefthería
Tre eldtecken, två lejon (de äldsta) och en skytt (jag) och ett litet lufttecken, våg (lillskiten). Tre små grisar och en gammal apa.
Är vi lika?
Tillfälligt avbrott
Vi umgås för fulla muggar och har inte tid att sitta och dönicka vid datorn. Ehlia är en succé var hon än hamnar (såklart!) och jag njuter så av att träffa och krama familj och vänner.
Jag föstår att det är trist att dag ut och dag in se samma gamla inlägg, men just nu har vi andra prioriteringar. Och det vet jag att ni, mina underbara, älskade små vänner, har full förståelse för.
Innan ni vet ordet av är jag tillbaka igen.
Kram tills dess.
Jag föstår att det är trist att dag ut och dag in se samma gamla inlägg, men just nu har vi andra prioriteringar. Och det vet jag att ni, mina underbara, älskade små vänner, har full förståelse för.
Innan ni vet ordet av är jag tillbaka igen.
Kram tills dess.
Prickig
Hej det är Elli!
Nu räknar mamma ner timmarna tills vi är på svensk mark, jag har ju aldrig varit där så jag fattar inte riktigt vad grejen är, men det måste ju vara något alldeles fantastiskt så som mamma går runt och sjunger sverigesånger hela tiden. Jag tror att det är ett mjölk- och fruktparadis (ja, mamma låter mig suga på frukt ibland när jag är gnällig, det hjälper direkt).
Klockan 16.50 landar vi i Köpenhamn (svårt ord) och då är vi nog i Sverige ca en timme senare, alltså runt klockan 18, svensk tid. Nu är hon två här, grekisk tid. Det innebär att det är 53 timmar kvar, om man räknar med tidsskillnaden på en timme. Ja, jag fattar ingenting av det där, jag fattar inte ens om det är lång eller kort tid. Men skitsamma (förlåt!), mamma är rolig. Hon drar och viker och tvättar och stryker och mitt i sin förkylning är hon på toppenhumör, och det smittar av sig såklart, jag gnäller inte alls lika mycket idag.
Men i alla fall...
Varför jag smög in här medan mamma står och diskar var ju för att jag ville visa upp mina fina, matchande prickiga kläder som äntligen passar. Jag fick dem av morfaster Vanja i julklapp och jag har längtat så efter att kunna använda dem.
Vad tycker ni?
Nu räknar mamma ner timmarna tills vi är på svensk mark, jag har ju aldrig varit där så jag fattar inte riktigt vad grejen är, men det måste ju vara något alldeles fantastiskt så som mamma går runt och sjunger sverigesånger hela tiden. Jag tror att det är ett mjölk- och fruktparadis (ja, mamma låter mig suga på frukt ibland när jag är gnällig, det hjälper direkt).
Klockan 16.50 landar vi i Köpenhamn (svårt ord) och då är vi nog i Sverige ca en timme senare, alltså runt klockan 18, svensk tid. Nu är hon två här, grekisk tid. Det innebär att det är 53 timmar kvar, om man räknar med tidsskillnaden på en timme. Ja, jag fattar ingenting av det där, jag fattar inte ens om det är lång eller kort tid. Men skitsamma (förlåt!), mamma är rolig. Hon drar och viker och tvättar och stryker och mitt i sin förkylning är hon på toppenhumör, och det smittar av sig såklart, jag gnäller inte alls lika mycket idag.
Men i alla fall...
Varför jag smög in här medan mamma står och diskar var ju för att jag ville visa upp mina fina, matchande prickiga kläder som äntligen passar. Jag fick dem av morfaster Vanja i julklapp och jag har längtat så efter att kunna använda dem.
Vad tycker ni?
Down
Elli somnade fullständigt utmattad vid 23 igårkväll (vanligtvis somnar hon vid 20) efter en hel dag utan sömn och bara gnäll. Jag är helt slut. Lilla pyret är sjuk, lite feber, rethosta och snorig näsa som gör det så svårt att andas.
I morse vaknade hon 6.45 men nu sover hon igen, jag hoppas att hon sover många timmar nu, både för min och hennes skull. Hon behöver ju sömn om hon är krasslig, och jag behöver hämta krafterna. Aldrig förr har hon ylat på det viset hon gjorde igår. Inte gråt eller skrik, men gnäll non-stop hela dagen. Jag bar och vaggade och vagnade och sjöng. Ylet bestod.
Ja, det är så det är att vara förälder antar jag. Det har sina ups and downs. Vid sjukdom är det definitivt down.
Nu hoppas jag bara att lillis är frisk tills på torsdag och har inte febern lättat till imorgon så åker vi nog och hälsar på doktorn.
Någon som har något tips på att påskynda en liten bebis tillfrisknad?
I övrigt vet jag att bloggandet går på sparlåga, det gör det mesta just nu. Det är den tiden på året.
I morse vaknade hon 6.45 men nu sover hon igen, jag hoppas att hon sover många timmar nu, både för min och hennes skull. Hon behöver ju sömn om hon är krasslig, och jag behöver hämta krafterna. Aldrig förr har hon ylat på det viset hon gjorde igår. Inte gråt eller skrik, men gnäll non-stop hela dagen. Jag bar och vaggade och vagnade och sjöng. Ylet bestod.
Ja, det är så det är att vara förälder antar jag. Det har sina ups and downs. Vid sjukdom är det definitivt down.
Nu hoppas jag bara att lillis är frisk tills på torsdag och har inte febern lättat till imorgon så åker vi nog och hälsar på doktorn.
Någon som har något tips på att påskynda en liten bebis tillfrisknad?
I övrigt vet jag att bloggandet går på sparlåga, det gör det mesta just nu. Det är den tiden på året.
Hatkärleken
Ringde för att få tag på min stora hatkärlek idag. Hon heter Matilda och är frisör.
Matilda är född till yrket. Jag tror att det är hennes stora kall i livet för jag har aldrig sett någon så duktig på detta kluriga hantverk som hon är, och då har jag sett många stora 'proffs' live. Hon är varsam, noggrann och fantastiskt kreativ. Går man till Matilda med en perfekt frisyr i huvudet så kommer man hem med en ännu mer perfekt frisyr på huvudet. Hon är hårmagiker.
Sist jag var i Sverige hade jag en inklämd tid för klippning, men den blev inställd av Matilda i sista sekund pga en studentfest hon skulle på. Jag ville vara skitsur och bojkotta henne för all framtid för jag blev så besviken. Men en gång Matilda, alltid Matilda.
Så ringde jag idag för att få en tid till henne medan jag är i Sverige, men hon var hemma pga sjukdom. Attans. Jag pratade lite med hennes fellow frisör och frågade hur Matildas schema ser ut för den närmaste månaden - alldeles fullproppat. Dubbelattans. Kanske kan hon ändå klämma in mig på en klipptid i alla fall, eftersom vi ju känner varandra sedan skoltiden. Vi gick i parallellklasserna på frisörprogrammet och redan under skoltiden insåg jag Matildas storhet även om många andra bara trodde att hon var överkreativ och inte seriös. Hon var förstås seriösast av alla, och är nog idag den mest eftertraktade av oss alla i den årskullen. Kvalificerad gissning.
Jag skulle ringa imorgon för att se om hon var på jobbet då. Jag fortsatte prata med salongens andra delägare en stund och frågade om hon kanske hade en tid åt mig om nu Matilda skulle vara proppbokad (jag vet nämligen att hennes kompanjon har väldigt gott rykte hon med). Hon svarade generat och artigt att hennes schema var proppbokat till slutet av april. Ja, ni läste rätt, slutet av april!
Jag ville skrika att de var ena jävla kossor som inte tog in fler frisörer i salongen, eller för att de inte jobbade dygnet runt. Det är väl deras ansvar när de är så begåvade!?
Men jag är ju väluppfostrad så jag klämde ur mig något i stil med att det var ju kul att det går så bra för dem. Jättekul.
Dyra är de också, även om man får kompisrabatt. Dyra som guld.
Åååh, guuuuld...
Matilda är född till yrket. Jag tror att det är hennes stora kall i livet för jag har aldrig sett någon så duktig på detta kluriga hantverk som hon är, och då har jag sett många stora 'proffs' live. Hon är varsam, noggrann och fantastiskt kreativ. Går man till Matilda med en perfekt frisyr i huvudet så kommer man hem med en ännu mer perfekt frisyr på huvudet. Hon är hårmagiker.
Sist jag var i Sverige hade jag en inklämd tid för klippning, men den blev inställd av Matilda i sista sekund pga en studentfest hon skulle på. Jag ville vara skitsur och bojkotta henne för all framtid för jag blev så besviken. Men en gång Matilda, alltid Matilda.
Så ringde jag idag för att få en tid till henne medan jag är i Sverige, men hon var hemma pga sjukdom. Attans. Jag pratade lite med hennes fellow frisör och frågade hur Matildas schema ser ut för den närmaste månaden - alldeles fullproppat. Dubbelattans. Kanske kan hon ändå klämma in mig på en klipptid i alla fall, eftersom vi ju känner varandra sedan skoltiden. Vi gick i parallellklasserna på frisörprogrammet och redan under skoltiden insåg jag Matildas storhet även om många andra bara trodde att hon var överkreativ och inte seriös. Hon var förstås seriösast av alla, och är nog idag den mest eftertraktade av oss alla i den årskullen. Kvalificerad gissning.
Jag skulle ringa imorgon för att se om hon var på jobbet då. Jag fortsatte prata med salongens andra delägare en stund och frågade om hon kanske hade en tid åt mig om nu Matilda skulle vara proppbokad (jag vet nämligen att hennes kompanjon har väldigt gott rykte hon med). Hon svarade generat och artigt att hennes schema var proppbokat till slutet av april. Ja, ni läste rätt, slutet av april!
Jag ville skrika att de var ena jävla kossor som inte tog in fler frisörer i salongen, eller för att de inte jobbade dygnet runt. Det är väl deras ansvar när de är så begåvade!?
Men jag är ju väluppfostrad så jag klämde ur mig något i stil med att det var ju kul att det går så bra för dem. Jättekul.
Dyra är de också, även om man får kompisrabatt. Dyra som guld.
Åååh, guuuuld...
Sjuktider även här
Jag har förstått att det under några månader nu varit mycket krasslighet i de svenska hemmen. Sånt där kunde man ju hoppats bli förskonad ifrån genom att flytta till snällare klimat. Men icke.
Det började ju med mig för någon vecka sen, snabb men intensiv magsjuka i kmappt två dagar. Musklerna ömmade, feberfrossa, huvudvärk och magknip. Samtidigt led tydligen lilla Panajota av samma sak, fast under fler dagar. Aris fick känna på hur det är att vara hemmaförälder.
Sen blev Aris själv sjuk, och hans pappa och farbröder. Eleni har hostat ett bra tag och nu senast är den min alldeles egna lilla böna som snorar. Massa snor hela tiden och nu även lite host, och medföljande gnäll och ynklighet förstås. Det kitttlar i mammahjärtat, hennes små hostningar framkallar moderliga leenden för att de är så söta, men mest tycker jag såklart synd om min lilla skatt. Det är ju så besvärligt att äta med täppt näsa och sova när man måste hosta.
En vecka efter snön hade vi förresten 20-25 grader och strålande sol. Många promenader har det blivit de senaste dagarna. Och socialiserande med mina söta svägerskor förstås. Imorgon åker Efi tillbaka till Qatar, det kommer kännas lite tomt.
I eftermiddag kör vi till Chania för att hämta Ehlias pass samt inhandla några små presenter.
Varför?
Vi åker ju till Sverige om en vecka! Wohoo!!!
Det började ju med mig för någon vecka sen, snabb men intensiv magsjuka i kmappt två dagar. Musklerna ömmade, feberfrossa, huvudvärk och magknip. Samtidigt led tydligen lilla Panajota av samma sak, fast under fler dagar. Aris fick känna på hur det är att vara hemmaförälder.
Sen blev Aris själv sjuk, och hans pappa och farbröder. Eleni har hostat ett bra tag och nu senast är den min alldeles egna lilla böna som snorar. Massa snor hela tiden och nu även lite host, och medföljande gnäll och ynklighet förstås. Det kitttlar i mammahjärtat, hennes små hostningar framkallar moderliga leenden för att de är så söta, men mest tycker jag såklart synd om min lilla skatt. Det är ju så besvärligt att äta med täppt näsa och sova när man måste hosta.
En vecka efter snön hade vi förresten 20-25 grader och strålande sol. Många promenader har det blivit de senaste dagarna. Och socialiserande med mina söta svägerskor förstås. Imorgon åker Efi tillbaka till Qatar, det kommer kännas lite tomt.
I eftermiddag kör vi till Chania för att hämta Ehlias pass samt inhandla några små presenter.
Varför?
Vi åker ju till Sverige om en vecka! Wohoo!!!
Lekdags
Det är tur att man har ett mjukt litet lyckopiller nära till hands varje dag. Vilket glädje.
Bä, bä vita lamm...
Aris äldsta lillasyster, Eftihula (Efi), är hemma och hälsar på. Vanligtvis bor hon i Doha, Qatar. Hon jobbar som flygvärdinna och är gift med tokige affärsmannen Roland från Libanon. När de är i krokarna behöver man inte oroa sig för att ha trist. Dessutom har Efi alltid med sig finfina presenter till alla i familjen när hon kommer. En hel påse full med grejer till mig, Ehlia och Aris blev det denna gången, kändes nästan som julafton!
Hemma i familjehuset springer det omkring två små lamm som förlorat sin mamma. De måste flaskmatas. Det påminner mig om Barnen i Bullerbyn, avsnittet där Lisa får ta hand om lammet Pontus. Som jag alltid ville ha ett lamm när jag var liten... Dessa två busar springer lösa, står utanför dörren och bäar och vill komma in. Hur sött som helst. Det roligaste är dock att se dem skutta fram till Hybridis (inte så liten hund - korsning pitbull/pointer) för att leka, Hybridis sitter fint och tittar på när de skuttar runt honom, världens snällaste hund.
I övrigt går det på sparlåga här hemma just nu. Vi går omkring och sköter våra sysslor, jobb, hem, bebis... Inte så mycket mer än så.
Lite vinterdepp kanske man kan säga.
Hemma i familjehuset springer det omkring två små lamm som förlorat sin mamma. De måste flaskmatas. Det påminner mig om Barnen i Bullerbyn, avsnittet där Lisa får ta hand om lammet Pontus. Som jag alltid ville ha ett lamm när jag var liten... Dessa två busar springer lösa, står utanför dörren och bäar och vill komma in. Hur sött som helst. Det roligaste är dock att se dem skutta fram till Hybridis (inte så liten hund - korsning pitbull/pointer) för att leka, Hybridis sitter fint och tittar på när de skuttar runt honom, världens snällaste hund.
I övrigt går det på sparlåga här hemma just nu. Vi går omkring och sköter våra sysslor, jobb, hem, bebis... Inte så mycket mer än så.
Lite vinterdepp kanske man kan säga.
Gaaah!
Det fanns en tid då bloggen fyllde ett helt annat syfte för mig än vad den gör idag.
Då hade jag betydligt färre hämningar (kommer de med åldern eller med familjelivet, eller har jag bara blivit en mes?) och tyckte att det jag kände och tyckte mycket väl skulle kunna finnas i cyberrymden utan att jag skulle behöva skämmas. Varför skulle jag behöva dölja något alls som kom ifrån mitt inre? Om jag hade struliga förhållanden med folk så tyckte jag att det var min rätt att få publicera min version av dem i min blogg. Som en löpande självbiografi kan man säga. Jag skrev om relationer, drömmar, studier och kärlek och bloggen var en fantatsisk ventil. Jag vräkte på utan att ta hänsyn till andra. Mådde jag dåligt så kunde jag skriva det, och ofta till och med varför.
Vissa dagar saknar jag den bloggvarianten. Jag vill så gärna skriva men det som blir skrivet i ett inlägg efter ett annat kan jag inte publicera. Det skulle bli för många frågor och hurtiga kommentarer, och bilden av mig skulle bli en annan, och det är ju inte det jag är ute efter.
Denna blogg ska inte vara tung. Den ska ge bilden av en ung, nöjd mamma, som är ganska tuff och lite avundsvärd eftersom hon vågat starta upp ett helt nytt liv i en soligare del av världen. En mamma som älskar sin lilla familj mer än något annat på jorden och försöker se allt från en ljus synvinkel, men som naturligtvis också har en känslig sida. För det är sant.
Men inte bara det.
Då hade jag betydligt färre hämningar (kommer de med åldern eller med familjelivet, eller har jag bara blivit en mes?) och tyckte att det jag kände och tyckte mycket väl skulle kunna finnas i cyberrymden utan att jag skulle behöva skämmas. Varför skulle jag behöva dölja något alls som kom ifrån mitt inre? Om jag hade struliga förhållanden med folk så tyckte jag att det var min rätt att få publicera min version av dem i min blogg. Som en löpande självbiografi kan man säga. Jag skrev om relationer, drömmar, studier och kärlek och bloggen var en fantatsisk ventil. Jag vräkte på utan att ta hänsyn till andra. Mådde jag dåligt så kunde jag skriva det, och ofta till och med varför.
Vissa dagar saknar jag den bloggvarianten. Jag vill så gärna skriva men det som blir skrivet i ett inlägg efter ett annat kan jag inte publicera. Det skulle bli för många frågor och hurtiga kommentarer, och bilden av mig skulle bli en annan, och det är ju inte det jag är ute efter.
Denna blogg ska inte vara tung. Den ska ge bilden av en ung, nöjd mamma, som är ganska tuff och lite avundsvärd eftersom hon vågat starta upp ett helt nytt liv i en soligare del av världen. En mamma som älskar sin lilla familj mer än något annat på jorden och försöker se allt från en ljus synvinkel, men som naturligtvis också har en känslig sida. För det är sant.
Men inte bara det.
Ehlia presenterar: Vinter i Paleohora
Hej och välkomna till presentationen av min hemby Paleohora under vitaste vintern. Vanligtvis når inte snön ner till Paleohora utan stannar uppe på bergen runt omkring, men vissa år ringlar det ner några flingor även här. I år är det dock extremt. Snöstorm härjade igår och idag är marken täckt av snö! Min pappa är helt nipprig och kör runt och fotar hela byn och farmor och farfar skojar med mamma om att vi har hamnat i Sverige. Mamma tar det hela med ro, tydligen tycker hon att det känns precis som en vanlig vinter, förutom alla snöklädda palmer förstås. Skolan här i byn är inställd, något mamma tycker är speciellt roligt eftersom det bara ligger 3 cm snö på marken och vädret i övrigt är helt stilla och fridfullt. Men kusin Efterpi är glad förstås. Här kommer lite bilder från igårkväll och idag, nästan uteslutet knäppta av pappa. Mamma skulle vilja gå en promenad med mig i vagnen eftersom det är så fint och friskt ute, men hon vågar inte ens föreslå det eftersom de flesta i byn nog skulle ringa soc om hon tog ut mig i 'denna förskräckliga kyla - jag kan ju dööö', men senare kanske vi åker ut en sväng med bilen och tittar och fotar lite till. Hoppas jag inte somnar bara, brukar alltid somna i bilen... (Mössan har jag fått av min pappa, fin va?)
Första snön har lagt sig och pappa har konstnärat sig lite.
Snö på grekiska.
Klockan 8 i morse. Djurspåren på marken är från Hybridis som får springa lös nu när det är så kallt, så han kan ta skydd när och var han vill (jadå, han har en inneplats också). Han gillar snön och sin nyvinna frihet och springer omkring som en galning i hela byn.
Såhär har ni aldrig sett Sandy Beach (klickbara bilder).
Ett snöklätt Paleohora.
Cape Crocodile lurar i dimman.
Om man tänker sig lite till höger om mitten av bilden, på motsatt sida som stranden, så ser man ungefär var vi bor.
Det var allt för tillfället, kanske kommer fler bilder sen när vi varit ute allihopa.
Hej svej i vinterskogen!
Det snöar på Kreta idag
Huu säger jag.
Inatt vaknade jag flera gånger av att det lät som att taket skulle blåsa bort och trots tjock pyjamas, dubbelt täcke och element på högsta värme så var jag tvungen att ligga tätt, tätt intill A hela natten för att inte frysa. Ehlia fick ha tre täcken på sig där hon låg och sov i sin lilla säng.
Det är alltså riktigt busväder här nu. Temperaturen är nere på noll och när vi vaknade i morse möttes vi av snöfall, första snön i Paleohora på fyra år, ganska exakt.
Lunch hos svärisarna vid ett, men det blir garanterat bil dit idag.
Huu säger jag.
Sötfjärten bryr sig inte om att det snöar.
Inatt vaknade jag flera gånger av att det lät som att taket skulle blåsa bort och trots tjock pyjamas, dubbelt täcke och element på högsta värme så var jag tvungen att ligga tätt, tätt intill A hela natten för att inte frysa. Ehlia fick ha tre täcken på sig där hon låg och sov i sin lilla säng.
Det är alltså riktigt busväder här nu. Temperaturen är nere på noll och när vi vaknade i morse möttes vi av snöfall, första snön i Paleohora på fyra år, ganska exakt.
Lunch hos svärisarna vid ett, men det blir garanterat bil dit idag.
Huu säger jag.
Sötfjärten bryr sig inte om att det snöar.
Time for tea
Earl Grey, tack!
Bus hos farfar
Lilla trollungen är såklart inte ett lyckopiller bara för mig och Aris. Hon blir centrum för allas uppskattning var hon än hamnar (en uppmärksamhet hon dock inte helt uppskattar).
Se här bara
Ehlia, Panajota och Efterpi på farfar Lefteris. Panajota vill ta Ehlia i sin famn, Efterpi försöker hindra Panajota och farfar Lefteris försöker underhålla Ehlia.
Ehlia är i chock.
"-Flickor, kan ni titta in i kameran en sekund?"
"-Åååhhrr, okejdå..."
Ehlia är fortfarande i chock och börjar gallskrika en sekund senare. Notera de alldeles förstora moccasinerna.
Se här bara
Ehlia, Panajota och Efterpi på farfar Lefteris. Panajota vill ta Ehlia i sin famn, Efterpi försöker hindra Panajota och farfar Lefteris försöker underhålla Ehlia.
Ehlia är i chock.
"-Flickor, kan ni titta in i kameran en sekund?"
"-Åååhhrr, okejdå..."
Ehlia är fortfarande i chock och börjar gallskrika en sekund senare. Notera de alldeles förstora moccasinerna.
Magsjukan från helvetet
Jag fortsätter på visualiseringstråden jag startade i förra inlägget. Mycket kraftigt verktyg i livet, indeed. Det är väldigt behjälpligt om man hanterar det på rätt sätt och bara uttalar positiva affirmationer.
Man ska alltså inte säga t ex såhär:
"Nu är jag bara en magsjuka ifrån innan-graviditets-vikt."
Bara ett exempel taget ur luften. Typ.
Man ska alltså inte säga t ex såhär:
"Nu är jag bara en magsjuka ifrån innan-graviditets-vikt."
Bara ett exempel taget ur luften. Typ.
Effektiv
Ibland, eller egentligen nästan alltid, lönar det sig att visualisera. T ex genom att i sin blogg skriva ner det man saknar i sin vardag och önskar att man kunde klämma in.
Igår skrev jag att jag vill hinna få ut mer av mina dagar än att bara vara mamma, jag vill hinna träna lite, jobba och plugga grekiska.
Vanligtvis lagar jag ingen mat, vi får hemlagad varm lunch från svärmor varje dag och på kvällarna sveper vi ihop nån sallad eller steker ett par ägg, väldigt sällan blir det mer avancerat än så. Jag är heller inte någon städgalning och kan väl inte skryta med att jag exempelvis dammsuger minst en gång i veckan (hohohooo).
Idag har jag jobbat tre timmar, dammsugit hela huset, städat och skrubbat köket. Sen har jag gått och handlat med lillis på magen, bakat supersmarriga havreflarn samt kokat ihop en väldigt uppskattad makaroni-bacon-senapslåda till middag. Och allt är undandiskat och fint inför frukosten imorgon.
Dessutom har jag under hela dagen haft hela ansvaret för lillan och vi har haft jättekul.
Känner att jag varit duktig, utan att ens vara särskilt trött. Tydligen så funkar det att göra saker även om man går hemma med barn. Det är en skön känsla.
Imorgon kanske jag hinner med lite träning och plugg?
Igår skrev jag att jag vill hinna få ut mer av mina dagar än att bara vara mamma, jag vill hinna träna lite, jobba och plugga grekiska.
Vanligtvis lagar jag ingen mat, vi får hemlagad varm lunch från svärmor varje dag och på kvällarna sveper vi ihop nån sallad eller steker ett par ägg, väldigt sällan blir det mer avancerat än så. Jag är heller inte någon städgalning och kan väl inte skryta med att jag exempelvis dammsuger minst en gång i veckan (hohohooo).
Idag har jag jobbat tre timmar, dammsugit hela huset, städat och skrubbat köket. Sen har jag gått och handlat med lillis på magen, bakat supersmarriga havreflarn samt kokat ihop en väldigt uppskattad makaroni-bacon-senapslåda till middag. Och allt är undandiskat och fint inför frukosten imorgon.
Dessutom har jag under hela dagen haft hela ansvaret för lillan och vi har haft jättekul.
Känner att jag varit duktig, utan att ens vara särskilt trött. Tydligen så funkar det att göra saker även om man går hemma med barn. Det är en skön känsla.
Imorgon kanske jag hinner med lite träning och plugg?
Min bebis
Sitter här med en liten bebis i famnen. Hon är så mjuk och söt där hon ligger och sover med sitt hjärta bultande alldeles intill mitt. Det är min bebis. Min alldeles egna, som bara vill vara med mig eftersom vi hör ihop.
Jag har en bebis.
Det känns så overkligt ibland. Underbart overkligt.
Jag har en bebis.
Det känns så overkligt ibland. Underbart overkligt.
Effektivisering
Jag vill bli betydligt mer effektiv. Hela dagarna går jag bara omkring och tar hand om den lilla bebisen, ibland städar jag lite i huset också, och då och då tar jag mig en dusch. Mer än så borde jag väl kunna åstadkomma?
Jag skulle vilja träna lite, jogga några rundor ibland och kanske göra en och annan sit-up.
Jag skulle vilja jobba minst två timmar om dagen, sex dagar i veckan. Det låter säkert jättehemskt för alla svenskar som kan ta ett år betald 'ledighet' (vilket såklart är underbart! Heja Sverige!) från allt utom sitt lilla barn, men i Grekland funkar det inte så. De flesta mammor måste tillbaka till sina jobb så fort som möjligt (och lämnar barnet med mormor/farmor), för att kunna försörja sig. Föräldrapenning är ett främmande ord. För min del finns inget direkt krav att håva in kosing, men (svenska som jag är) vill jag inte känna mig helt beroende av min man. Tycker inte om den känslan. Så att dra in lite hade suttit fint, åtminstone nog för mina egna utgifter, det finns inget jag skulle tycka var mer förnedrande än att tvingas gå till min man och be om pengar till att köpa kläder eller nya glasögon. Som att vara barn igen. Än så länge har jag lyckats undvika detta genom att jobba extra, men min buffert börjar sina och det är dags för mig att sätta igång igen. Två timmar om dagen ska man väl egentligen kunna klara av? Jag jobbar ju ändå hemifrån!
Jag skulle vilja plugga grekiska en timme per dag, fem dagar i veckan.
Så, i runda svängar snackar vi om att 3-4 timmars barnledighet om dagen skulle behövas. Men då är ju iofs städning och dusch exkluderat. Sover gör hon ju bara i min famn nu för tiden.
Nä, det går aldrig.
Undrar om jag kan binda fast Elli vid bröstet på nåt sätt, där är hon alltid tyst och medgörlig, och samtidigt skulle jag ha händerna fria. Får fila lite på den idén.
Jag skulle vilja träna lite, jogga några rundor ibland och kanske göra en och annan sit-up.
Jag skulle vilja jobba minst två timmar om dagen, sex dagar i veckan. Det låter säkert jättehemskt för alla svenskar som kan ta ett år betald 'ledighet' (vilket såklart är underbart! Heja Sverige!) från allt utom sitt lilla barn, men i Grekland funkar det inte så. De flesta mammor måste tillbaka till sina jobb så fort som möjligt (och lämnar barnet med mormor/farmor), för att kunna försörja sig. Föräldrapenning är ett främmande ord. För min del finns inget direkt krav att håva in kosing, men (svenska som jag är) vill jag inte känna mig helt beroende av min man. Tycker inte om den känslan. Så att dra in lite hade suttit fint, åtminstone nog för mina egna utgifter, det finns inget jag skulle tycka var mer förnedrande än att tvingas gå till min man och be om pengar till att köpa kläder eller nya glasögon. Som att vara barn igen. Än så länge har jag lyckats undvika detta genom att jobba extra, men min buffert börjar sina och det är dags för mig att sätta igång igen. Två timmar om dagen ska man väl egentligen kunna klara av? Jag jobbar ju ändå hemifrån!
Jag skulle vilja plugga grekiska en timme per dag, fem dagar i veckan.
Så, i runda svängar snackar vi om att 3-4 timmars barnledighet om dagen skulle behövas. Men då är ju iofs städning och dusch exkluderat. Sover gör hon ju bara i min famn nu för tiden.
Nä, det går aldrig.
Undrar om jag kan binda fast Elli vid bröstet på nåt sätt, där är hon alltid tyst och medgörlig, och samtidigt skulle jag ha händerna fria. Får fila lite på den idén.
Grundlurad
Jag skäms lite, men det verkar som att Elli har grundlurat oss alla.
Vi var till doktorn igår för vaccination och standardkontroll och doktorn sa att den hårda vita pricken i tandköttet inte alls var en tand. Jag frågade vad det då kunde vara men då svarade hon inte. Hon verkar ha selektiv hörsel, eller så förstod hon inte min grekiska.
Elli är iaf störtnöjd över sitt första practical joke, den lilla skitungen, och busar som aldrig förr nu när förkylningen lättat.
Sju kilo väger hon nu. Jag kallar henne Buddha.
Vi var till doktorn igår för vaccination och standardkontroll och doktorn sa att den hårda vita pricken i tandköttet inte alls var en tand. Jag frågade vad det då kunde vara men då svarade hon inte. Hon verkar ha selektiv hörsel, eller så förstod hon inte min grekiska.
Elli är iaf störtnöjd över sitt första practical joke, den lilla skitungen, och busar som aldrig förr nu när förkylningen lättat.
Sju kilo väger hon nu. Jag kallar henne Buddha.
Vad är det för vit prick?
Ehlia började dreggla vid två månaders ålder. Och nu snackar vi inte lite blött runt munnen utan full on byta-kläder-en-gång-i-halvtimmen-dreggel. Dessutom började hon tidigt suga frenetiskt på händerna, ett sugande som succesivt gått över i slickande och bitande.
Vissa sa att hon kanske hade tänder på g och jag tittade på min lilla bebis och skrattade misstroget.
Så blev hon som förbytt för ett tag sen, gnällig och 'jobbig' och jag hittade info om fyra-månaders-språnget, som jag tyckte var en ypperlig förklaring.
Igen sa folk att det kanske var tänderna som var på g.
Bah, sa jag, hon är ju bara fyra månader, själv fick jag inte tänder förrän jag var tio månader. Jag kunde fan prata innan jag fick tänder.
Så nu på eftermiddagen började lillis friskna till lite och vi busade och hon skrattade. Och då såg jag det.
En vit liten prick i tandköttet i ovankäken.
Hon kan varken rulla eller sitta, men min lilla stora tjej har fått en tand!
Det är ju makalöst vad stolt man kan bli.
Vissa sa att hon kanske hade tänder på g och jag tittade på min lilla bebis och skrattade misstroget.
Så blev hon som förbytt för ett tag sen, gnällig och 'jobbig' och jag hittade info om fyra-månaders-språnget, som jag tyckte var en ypperlig förklaring.
Igen sa folk att det kanske var tänderna som var på g.
Bah, sa jag, hon är ju bara fyra månader, själv fick jag inte tänder förrän jag var tio månader. Jag kunde fan prata innan jag fick tänder.
Så nu på eftermiddagen började lillis friskna till lite och vi busade och hon skrattade. Och då såg jag det.
En vit liten prick i tandköttet i ovankäken.
Hon kan varken rulla eller sitta, men min lilla stora tjej har fått en tand!
Det är ju makalöst vad stolt man kan bli.
Sjuk bebis
Igår fyllde min lilla böna fyra månader och det firade hon med en dunderförkylning. Personligen hade jag väl kunnat tänka mig roligare sätt att fira, men allt ska tydligen inte vara en dans på rosor.
Dagen började med en riktig gnällfis som inte skulle sova middag alls. Framåt ett var jag alldeles färdig efter att ha dansat och lekt med gnällspiken i
Dagen började med en riktig gnällfis som inte skulle sova middag alls. Framåt ett var jag alldeles färdig efter att ha dansat och lekt med gnällspiken i