Jag älskar att beundra människors ögon. Ett ordspråk säger att ögonen är själens spegel och det ligger kanske något i det. Men det finns många detaljer som gör ögon mer eller mindre vackra - färgen, storleken, alertheten, skärpan i blicken, inramningen...

När jag var liten så ville jag ha bruna ögon, det tyckte jag var den vackraste ögonfärgen. Helst riktigt mörkbruna, på gränsen till svarta. När det gällde hår så tyckte jag även där att de riktigt mörka, intensiva färgerna var vackrast. Än idag dras jag till mörka färger, det finns väl i mig helt enkelt, men jag uppskattar egentligen alla färger på både hår, ögon och hud, så länge kombinationen är tilltalande. Ett stort rött hår, fräknig hy och olivgröna ögon är möjligtvis den vackraste kombon av alla.

Jag kan sitta länge och titta på mina barn, deras oerhört vackra små ansikten där allting är så harmoniskt fördelat. Elli med sina hasselnötsbruna ögon, den beslöjade blicken som vittnar om djupet i hennes själ och de mörka, tjocka ögonbrynen och -fransarna som ger ett stolt och starkt intryck. Det chokladbruna håret som om sommaren får honungsfärgade slingor som virvlar kring de lena kinderna och den runda pannan. Den gyllene huden som är så mjuk att man gärna får impulser att smaka lite, bara ta en liten tugga.  Och den breda munnen med de raka, vita tänderna som när den ler får mig att fullständigt abdikera. Elli är för mig definitionen av vacker. Det finns inte ett enda fel i hennes gensammansättnig. Redan när hon föddes var hon perfektion personifierad med ljusrosa kinder, en rosa liten mun, korpsvart hår och en svart, klar blick. Inga hormonfinnar, ingen platt skalle eller oformlig näsa utan en perfekt liten snövit.

Max har en helt annan färgsättning, han föddes med rosa hud som snart fylldes med en mass ahormonplitor, klarblå ögon och brunt hår, hans näsa var oproportionerligt stor till sin smala, skrynkliga kropp och varken ögonbryn eller -fransar fanns det nämnvärt mycket av. Han påminde mig om en liten fågelunge. Idag har han en rågblond kalufs, helt raka, tunna hårstrån och till det den mjukaste, brungröna ögonfärg jag någonsin sett, inramade av milslånga, svarta fransar. Kombinationen av ljust hår och mörkare ögon är så sanslöst vacker, den får ögonen att nästan självlysa av intensitet. Till detta har Maximos gräddvit hy som med grekiska mått mätt är otroligt ljus - de kallar honom den lille vikingen. En svensk tycker ändå att det finns lite gyllene pigment där och tur är väl det i ett land där solen skiner mer 300 dagar om året. Även Max har ett brett leende, med söta gluggar mellan tänderna vilket bara förstärker hans busiga uppsyn. Maximos är så charmig och gullig och det riktigt lyser om honom, han märks var han än går. Han är viljestark och intensiv, med ett sjuhelsikes temperament, men samtidigt är han otroligt kärleksfull. Han kan skrika som en stucken gris och banka med sina små knytnävar i golvet ena stunden, för att i nästa gosa in sig i min famn och sitta helt stilla och bara kela en lång, lång stund. Jag är så förälskad i honom och kan knappt förstå hur jag kunde få en så vacker son. Det känns som att han har tagit allt det bästa av två världar.

Själv är jag ljus, med typsikt svenneblont hår och blågröna ögon. Aris är mörk, med svart hår, samma nötbruna ögon som Elli har och mörkt gyllenfärgad hy. Folk brukar säga att vi fick varsitt barn, för att Elli är så lik Aris och Max är så lik mig. Men det är ju inte helt sant. Ellis hår är mycket ljusare än Aris och Max ögon är mycket mörkare än mina. Men i övrigt så ligger det nog mycket i påståendet. Max har dock fått sin pappas temperament och Elli har fått mitt lugn. Som tur är så har båda fått sin pappas haka och min positivitet.

Även om jag säger och känner på nästan alla sätt att två barn är precis lagom, så kan jag inte låta bli att nyfiket undra hur ett tredje barn skulle bli. Hittills har jag två som är som natt och dag, hur skulle ett tredje bli? Om det är något som vi verkligen gör bra ihop, jag och Aris, så är det barn.


Max och jag i köket häromdagen.

Elli och jag i köket, vid samma tillfälle (vad stor hon har blivit!).


Elli och jag i Sverige förra sommaren.


Elli nyfödd

Lika som bär, Elli 2,5 år.

Max nyfödd

Ibland tycker jag ändå att de är ganska lika... Det är nog buset i blicken. Här är Elli 1,5 år, samma som Max är nu.

Jag tittade på Shulman Show med Jonas Gardell so gäst igår. Det var roligt och underhållande som oftast. Det var lite halvtramsigt med seriösa inslag då och då, men vad som låg och skavde lite under programmets gång var allt sexsnack. Man märkte att Alex Schulman själv var oerhört nyfiken på Jonas läggning, i stort sett alla hans frågor och följdfrågor handlade om detta (trots att han i början sa något i stil med "Vi startar med en fråga som handlar om din homosexualitet, men sedan ska vi inte dröja längre vid det.") och Jonas tog det med gott mod, han verkade inte det minsta störd eller obekväm. Jag tycker att det är bra att det pratas avslappnat om alla sidor av homosexualitet, som det görs om heterosexualitet. Det måste avdramatiseras och det finns inte så många öppet homosexuella som det finns öppet heterosexuella som gärna pratar om sex och relationer. Så på så vis är det ju bra. Men det går ut över individen. Jonas Gardell är en duktig författare, en skådis och en komiker som förjänar sin plats i rampljuset för det han gör. Han har inte kommit dit han är för att han är gay utan för att han har djup och talang.

Mot slutet fick Gardell ytterliggare en fråga av sexuell karaktär och då påpekade han just detta - med ett charmigt leende såklart - att under hela programmets gång hade ingen frågat honom om han skrivande, hans shower och hans kreativa skapande, som trots allt har gjort honom till den person man vill ha i sin intervjusoffa, utan alla frågor hade varit av sexuell karaktär. Det högg till lite i mitt hjärta. Så tråkigt och frustrerande det måste vara att något så basalt (och personligt!) som ens sexuella läggning ska få ta allt rampljus från det komplexa kreativa skapande en konstnär vill förmedla. Bara för att man är i minoritet och bekvämt öppen med det.

Gardell är öppen och varm som person och det tycker jag att man utnyttjade.

Vill ni se programmet så klicka här.

Jag skulle ha sprungit imorse och när larmet slog på strax efter kl. 6 hann jag märka att vädret var perfekt - mulet, svalt och vindstilla. Men så tänkte jag att jag ju hade sprungit 7 km i förrgår, kanske bäst att ta en extra vilodag efter det..? Man är inte svår att övertyga när man ligger i en varm säng och har möjlighet till 1,5 timmes extra sömn. Nu är det två timmar kvar tills Aris ska jobba, solen skiner och det blåser halvstorm - inte alls skönt joggväder. Dessutom har jag precis ätit jordgubbspaj och glass och känner mig mätt och full i magen - kommer säkert få håll. Det är en ursäkternas dag. Grejen är att det spritter i benen och jag VILL ut och springa. Vid 19-tiden vore så perfekt, då är jag tom i magen, temperaturen har sjunkit och har jag tur så har det mojnat lite också. Fast då är både Elli och Max under my care och min löplina räcker bara inom en radie på 10 meter från dem. De springer inte lika snabbt och långt som jag, dessutom mest i cirklar så hur skulle det gå att mäta upp den rundan sedan? Nä, det blir nog en vilodag idag trots allt, kanske att jag kör lite styrka, det behövs alltid och det tycker barnen är festligt. Max gillar att sitta på mig när jag kör sit-ups, alternativt köra över mig med sin åkbil, och Elli dansar runt, runt som om det vore en avrättningsceremoni. Vilket det ju nästan är iofs...

Fast nu är klockan bara 15 och jag har mer jobb att ta itu med innan Max vaknar och Elli kommer hem från dagis om en timme.

Idag har jag lämnat lille Max hos yaya för att få lite extra jobbtid vilket verkligen behövs, bjag har Max 24/7 och kan bara jobba när han sover, vilket inte riktigt räcker. Nu är klockan kvart över tolv och jag ska stänga datorn för att cykla bort och hämta honom. En kvalificerad gissning är att det blir en av dagens finaste stunder. Han kommer att få syn på mig, skina upp i sitt bredaste leende och komma springtultandes mot mig med armarna utslagna och med ett glatt pip i rösten skrika "Eeeeeej!". Sedan kommer han att krama mina ben.

Denne lille man ger mig så mycket kärlek..!



Väl insmord!

Varje vår, så fort stormarna mojnar lite, så kommer jag igång med samma projekt - att gå ner i vikt. Lagom till att sommaren faktiskt kommer tappar jag intresset och lägger projektet på hyllan. På sommaren bjuds det på allt för många frestelser för att man ska orka hålla på och räkna kalorier.

Denna våren gick det inte så bra, jag tappade och hittade motivationen likt en jojo upp och ner, upp och ner. Jag gick ner ett kilo, upp ett halvt, ner ett, upp två... En vecka var jag nitisk med kaloriintag och -utsläpp och sedan moffade jag chokladkex utan uppehåll i tre dagar. Sådär höll jag på i månader.

Sedan kom jag till en punkt av uppgivenhet. Jag blev faktiskt riktigt ledsen, men ännu mer var jag nog bara besviken på mig själv Jag vill inte vara en kaloriräknare. Jag vill inte vara en ängslig typ som låter hela livet plötsligt handla om att bli av med 3 kilon. Det är både tråkigt, jobbigt och sanslöst ocharmigt, särskilt om man, som jag, faktiskt är helt normalviktig.

Jag började jogga för en månad sedan och det är en ny grej i livet som faktiskt bara känns rolig, utmanande och peppande. Jag vill hela tiden ta nya distanser och bättre tider och hänger på jogg.se så ofta jag får en stund över. Med samma frenesi som jag för ett par månader sedan vägde min mat, mäter jag nu upp joggrundor på kartor. Ju mer jag joggar, desto mindre bryr jag mig om vad jag äter.

Jag funderade över det där en stund. Beteendet är detsamma, men med springandet finns ingen ångest, bara glädje. En hälsosam hobby. I jakten på färre kilon finns en konstant frustration.

När jag till slut beslutade mig för att vikthetsen fick vara över har jag mått så mycket bättre. Det handlade bara om att bestämma sig. Jag tänkte på hur jag vill att Elli och Max ska se sig själva i framtiden, var jag vill deras prioriteringar ska ligga. Det sista jag vill är att de ska tro att de är mindre värda bara för att de inte ser ut som personer på reklampelare. Jag vill att de ska njuta av livet, älska sig själva och försöka ta hand om sin hälsa på ett balanserat sätt. Så nu implementerar jag detta även på mig själv, för jag älskar ju mig själv också.

Hellre stark och mjuk än klen och benig!

Det är inte som förr. Bloggandet känns som ett litet måste, inte som en välbehövlig brunn där jag kan hälla ut alla mina tankar. Jag skriver här för att jag vet att det fortfarande finns de som läser och för att jag inte riktigt kan släppa taget om bloggandet. Det är ju så kul att läsa gamla inlägg. Särskilt de om barnen. Vi får väl se hur det blir i framtiden, men än fortsätter jag. Ni ska nog barai nte förvänta er särskitl hög frekvens på inläggen.

Elli var, som jag trodde, helt frisk på morgonen. Hoppig och pratig, feberfri och glad. Som vanligt. Nästa morgon var hon gråblek och kräktes i soffan. På kvällen var hon helt frisk igen. Varannan dag-sjukan? Fast sedan kräkningen har hon hållt sig kry så faran är nog över. Lättare barn att ta hand om när det är sjukt får man leta efter. Hon bara sitter i soffan, tyst. Somnar då och då och vaknar och fortsätter sitta, tyst. Inget gnäll ens när hon kräker. Min älskling...

Själv testade jag intevallöpning idag. Det var hemskt. Vidrigt. Vet inte om jag någonsin gör om det.

Jag pratade med mamma här på kvällen och vi bokade resan från Köpenhamn till Kreta den 18:e juli. Jag och barnen åker ju till Malmö den 25:e juni, wohoo! Men anyway. Jag berättade att Max hade varit sjuk i feber och att alla barn jag känner i byn haft exakt samma febersymptom de senaste veckorna, utom min Elli. Jag kaxade loss och sa att hon minsann aaaaldrig bli sjuk och nästan känner sig avundsjuk på alla skolkompisar som får stanna hemma och bli ompysslade när de blir sjuka. Starkt material, kanske för att jag ammade henne så länge?

Så lade vi på luren, jag och mamma. Jag fixade kvällsmjölk till barnen och sa åt Elli att komma med upp till sovrummen. Då sa hon att hon inte kunde - för hon var sjuk. Men så säger hon varje kväll så jag sa åt henne att sluta tramsa och följa med. Men hon kom inte och jag gick dit för att skådespela lite med henne, det brukar ju vara det hon vill. Då såg jag att hennes trötta blick var varm och röd och hennes läåppar likaså. Jag tog tempen och visst hade hon lite feber - 38 grader. Min lilla hjältinna fick ett litet stick av kniven till slut.

När jag bekräftade att hon var lite sjuk slog drama queenen i henne till med full kraft. Hon kunde minsann inte gå upp för trapporna - för fötterna gjorde ont. Och jag fick inte prata högt - för hennes öron gjorde ont. Och hon hostade de mest dramatiska hosningar jag någonsin hört - för hennes hals gjorde ont.

Det skulle inte förvåna mig  om hon är frisk som en nötkärna i morgon bitti. Men är hon inte det så är det hon som bestämmer vad som visas på TV:n imorgon. och pannkakor ska hon få om hon vill ha. Med glass. Min lilla älsklingshumla.



Elli i en trädkoja vid en mysig liten stenstrand här i byn. Större solstråle får man leta efter!

Jag har nu ganska många gånger sprungit 5 km och det känns dags att pressa tiden lite. Jag ville idag klara 4 km på 24 min = 6 min/km. Εfter 2 km o r k a d e jag inte mer. Jag var helt slut i benen. Tänk att en tidsskillnad på 30 sek/km kan göra så stor skillnad! Jag kände mig så besviken. Visserligen sprang jag vid 15-tiden och solen gassade ilsket, men ändå! Jag borde klarat minst 3 km, helst 4.

Nä, det är väl bara att ödmjukt böja sig inför sin svaghet och idogt fortsätta jogga i snigelfart. Imorgon blir det vila efter två dagars jogg på raken, men på söndag ska jag ta en lugn 5 km-runda igen. Hoppas inte att jag har tappat mitt flow...

Idag skulle jag ha joggat på morgonen. Igår också. Det har inte blivit av och det gör mig irriterad. Får försöka komma ut senare idag istället.

Maximos är fortfarande sjuk, bara feber. Han blir väldigt gnällig av feber har jag märkt. De få gånger Elli har haft feber så har hon bara blivit lugn och sovit mycket. Max vill inte sova, han vill krångla runt i min famn och gnälla. Klart han får det! Men alltså... karlar...



Jag och Max på stranden för någon dryg vecka sedan.

Vid midnatt gnällde lille Max från sitt rum. Jag tänkte att han ville ha mjölk, för han hade varken ätit eller druckit på hela kvällen och var nog hungrig. Men han ville inte ha mjölk alls utan sträckte sig efter mig, som han aldrig gör på nätterna. Jag kände att han var jättevarm och klädde av honom pyjamasbyxorna, sedan tog jag tempen - 39 grader. En lite sjukling! Jag tog in honom i vr säng, men där krånglade han bara runt, han är ju inte alls van att sova hos oss så han fick pka tillbaka till sin egen säng ganska snart. Lite vatten och en panodilplupp i rumpan så somnade han gott sedan och sover än. Undrar om det bara var något tillfälligt eller om till slut också drabbades av viruset som går bland byns barn. Bara lilla stålElli som står pall mot allt :).

Det blir nog en del soffmys idag.



Han älskar stranden!

Negligerad blogg, igen. Fy skäms på mig.

Min bästis har varit här med sin kille. De heter Johannton och vi hade väldigt skoj ihop. Det blev mycket strandhäng, resaurangbesök och till och med några cocktails. Vädret var perfekt med 25-28 grader och strålande sol. Johanna och jag har känt varandra sedan vi var fem år och tunna små, blonda fjunhuvuden på Akka förskola i den skånska hålan Skivarp. Vi blev bästisar direkt. Johanna bytte ut mig för Therese under några år på låg- och mellanstadiet (men det gjorde ingenting för på så vis fick jag ytterligare en livsbästis - Rebecka), men på högstadiet fann vi varandra igen. Vi hade samma tankar och drömmar och likadana mammor. Vi var lika korta och plattbröstade men också ganska kvicka och hade roligt i skolan. Sedan tog våra vägar ändå olika riktning på gymnasiet och många, långa brev skrevs. Mest bästisförklaringar. Sedan dess träffas vi väldigt sällan - någon gång per år bara, men vi är ändå nära. Johanna och Johanna. Nu ser vi tydligen likadana ut också. När Johanna var här frågade alla om vi var systrar. Och jo, det är vi ju ändå, på något sätt.

Och Anton! Han är helt underbar! Bra där Johanna!


Snygga, smarta och framgångsrika. Och superhärliga!

När jag jobbade på Malmö Museum för sådär 7-8 år sedan, så knarkade jag Wega-restaurangens räkbaguetter. De kostade ganska mycket, men en jobbdag utan en sådan fanns inte i min tankevärld. Jag kom att tänka på den där baguetten här om dagen och blev så sjukt sugen och sedan har processen med att lista ut receptet varit i full gång. Idag fick jag till en gudomlig räkröra och vill dela med mig. Perfekt i baguetten, för sig själv, eller varför inte på snittar?

120 gram räkor (hackade)
130 gram grekisk yoghurt (10 % fett) - här kan man välja en lättare variant, men det är viktigt att röran blir krämig
30 gram lättmajonnäs (30 %fett) - här kan man välja vanlig också, men jag försöker snåla lite med kalorierna
15 gram finlippt dill
1/2 citron, juicen
15 gram hackad rödlök
lite örtsalt

Detta blir ganska mycket för en person, men det gör inget, för det är så gott. Jag kluttar ner röran i en fullkornsbaguette med fröer och annat mums och det blir en lunch man står sig på hela eftermiddagen.

Bon appetit!

Ha! Idag klarade jag 5 km! Snart är det en maratonlöpare ni följer här, hehe. Jag är så imponerad av mig själv. För tre veckor sedan höll jag på att gå itu efter 1,5 km, och nu dansar jag (typ.. hehe...) fram längs vägen i 5 km i följd. Nästa mål är att klara det på under 30 min, det innebär i dagsläget en hel minut snabbare per km. Vi får väl se hur lång tid det tar.

Vädret börjar äntligen likna vanligt Kretaväder och till helgen ska vi få sol och 25-28 grader. Kunde inte vara mer perfekt!

Höften känns fortfarande lite öm, men det är bättre än igår. Ska köra ett grundligt styrkepass idag och hoppas att höften är tillräckligt ok för ett litet löppass imorgon.

Solen skiner, det är över 20 grader och en mild bris. En helt underbar vårdag mao. Hoppas nu att detta håller i sig!

På lördag kommer bästa Johanna hit med sin Anton och jag är så sjukt glad inför detta. Vi ska går promenader, sippa på diverse kaffedrinkar i solen, jaga Max på stranden (istället för det eventuellt mer föredragna "slappa på stranden"), vi ska surfa och klicka hem kläder åt mig på nätet (Johanna är stilproffs) och käka goda middagar både här hemma och ute på mysiga restauranger. Mest av allt ska vi prata förstås, för det är det vi gör bäst. När vi väl sätter igång med att prata så pratar och pratar och pratar och pratar vi och det känns nästan som att världen står still. Ett samtalsämne går in i ett annat och allt från stort till smått, högt och lågt och - såklart - gammalt och nytt viras samman som i ett oändligt stort sockervadd. Ingenting är tabu med Johanna och man kan alltid förvänta sig att höra sanningar med ibland lite vassa kanter, men varje gång framförda med kärlek. Vi är så otroligt olika och ändå nästan samma. Det är väl därför vi fortfarande är bästisar, efter nästan 23 års vänskap.





På lördag är hon här!

I morse gick jag en 8 km promenad för att vila lite från löpandet, man ska ju göra det. Den sista halvtimmen började jag känna mig lite öm i höften och det har sedan blivit lite värre under dagen. Nu klickar det till i höften vid vissa rörelser och ömheten finns kvar. Jag är mycket bekymrad. Det sista jag vill ha är en skada nu som gör att jag inte kan ut och springa med jämn frekvens. Jag har stretchat jättmycket under dagen, men misstänker att jag förmodligen behöver träna upp höft, bål och lårmuskulatur = TRÅKIGT.

Nog om det.

Dagen har varit väldigt skön (bortsett från den där höften), med en helkroppsmassage av bästa vännen Ellie, livlig lunch hos svärmor, en skön siesta i soffan med en varm och go liten Max tätt intill och sedan lite kaoslek när barnens kusiner tittade in nu på kvällen. Barnen fick sig ett bad och kom i säng vid 21. Imorgon öppnar förskolan efter två veckors påsklov, så vi kommer in i lite rutiner igen. Jag måste dock säga att det har varit härligt att få umgås lite mer än vanligt med Elli, hon är en riktigt vitaminpilla!

Hoppas att ni har haft en skön helg!

Jag måste få börja med att berätta om min stora framgång. Igår skull jag ut och jogga och hade satt 15 min som måltid. Jag har ju klarat 20 min en gång förr, men då var det sjukt tufft. Jag hade inför detta passa mätt upp rundan i förväg så jag visste precis var jag klarade en ny kilometer. En kilometer, två kilometer - 13 min... Tja, jag skulle ju klara 15 min så det var bara att fortsätta. Nya målet blev att klara 3 km-gränsen och 2-3 km-sträckan var helt klart tuffast, då hade jag motvind och uppförsbackar. Väl vid 3 km-gränsen ville jag kolla om jag eventuellt kunde klara 4 km. Och det gjorde jag! Jag sprang 4 km och tiden blev 27:10. Jag har varit så hög på endorfiner ända sedan dess, tänk vad jag kunde! Mitt mål är att klara 30 min och sedan ska jag pressa tiden så att jag klarar 5 km på 30 min. Det kan ju inte handla om särskilt många veckors träning innan jag når det målet.

Nu är ju inte detta något träningsblogg, så jag förstår om det är trist att läsa om, men jag är så glad och stolt att jag vill dela med mig med er...

Dagen har spenderats med barnen, det har varit varmt och soligt och till lunch grillades lammkotletter hos svärmor. Barnen har varit på sina soligaste humör och livet känns sådär harmoniskt och fint som man önskar att det alltid gjorde.


Jag och gullegumpan


Lille gullstrutten på sin favoritplats - balkongen

Jag har så smått börjat planera inför min Sverigeresa till sommaren och förmodligen hamnar den lite tidigare än vanligt - från slutet av juni till mitten av juli - totalt ca 3 veckor. Sedan följer mamma med oss ner till Kreta och spenderar resten av sitt sommarlov hos oss här. Börjar längta nu...

Bio med popcorn
Joggingturer runt Pildammarna
Träffa galna släkten
Busa och mysa med vänner (och deras barn)
Doften av ett försommarkrispigt Malmö
All grönska
Shoppingturer i stan
Skånes djurpark (favorit i repris!)
Bonda vidare med mina små brorsbarn
Slappa hos pappa
Och så förstås en massa mys hemma hos mamma

Hoppas på ett varmt juli i år.

Idag har jag en dålig dag, helt utan uppenbar anledning. Jag hatar när det är så. När tålamodet tryter och orken känns minimal. Då blir jag en dålig mamma och sätter barnen framför TV:n, mutar dem med choklad medan jag själv sitter och surar vid köksbordet med en kopp bittert kaffe. Jag antar att det blir fest för de små och det är ju bra. Bra också att de slipper utsättas för mitt sura tryne för mycket kan jag känna... de förtjänar ju bättre.

Jag hoppas att morgondagen blir piggare och gladare. Detta sura tillstånd brukar inte hålla så länge, som tur är.

God uppståndelse!

Påskfesten är över för detta år. Det var mycket gott. Ikväll tänkte jag ta en lång, skön promenad för att försöka smälta all mat och alla sötsaker som intagits, men mest av allt kanske för att det rensar skallen så oerhört bra.

Barnen hatade midnattsmässan och vi lämnade uppståndelsen redan innan klockan klämtade 12. Max skrek som en stucken gris där han satt fastspänd i sin vagn och när vi tog upp honom så stretade han som en apa för att få komma loss och gömma sig i folkhavet. Elli gömde sig samtidigt under min poncho för att hon var rädd för smällarna som small då och då. Aris försökte hjälpa till i början, men båda barnen ratade honom vilket inte direkt lättade stämningen.

Men så kom vi hem till svärmors tysta hus och chillade en liten stund och snart trillade resten av den stora familjen in och de hade med sig lite heligt ljus. Vi kindpussades och önskade varandra en "god uppståndelse" och sedan dukades bordet med kycklingsoppa, kalitsounia, inälvsmat och citronpaj (till efterrätt). Vi åt och samkvämade till kl. 02 på natten. Aris hade då slocknat i soffan och jag satt och lyssnade på min svågers fars trötta historier om alla elakheter som turkar och tyskar utsatt de stackars grekerna för genom århundradena. Barnen var förvånansvärt pigga, men de hade ju fått sina uppladdande sovstunder under dagen.

Idag samlades vi vid lunch, då hade svärfar stått och grillat lamm (helt lamm på spett) sedan kl. 07 imorse. Svärmor och svägerskor hade förberett allt annat - kalitsounia, sallader, friterad potatis, dukning och mer citronpaj. Jag bidrog med en cheesecake. Alla åt tills de storknade - bokstavligt talat. Vid 15-tiden hade nog 90 % av alla familjemedlemmar somnat i sina hem, mätta och trätta efter den stora påskfesten. Elli och Max sover ännu - klockan är 18. Själv dricker jag kaffe och laddar inför en städrush här hemma, vilket verkligen behövs.

Ikvälla ska vi hem till svärmor igen, för att äta rester till middag. Själv tror jag att jag avstår från middag faktiskt, hehe...



Elli och Panajota vid påsk för 2 år sedan, Maximos låg i min mage - stor som en böna ungefär. I år blev det inga bilder då jag tycks ha slarvat bort kameran...

Igårkväll när Aris kom hem från jobbet så stack jag ut för att få mig lite motion. Målet var att klara 15 min jogg och 40 min rask promenad. När jag hade nått 15-minutersgränsen så tänkte jag att "jag klarar nog en minut till", och det gjorde jag - fem gånger! Så det blev till slut 20 min sammanhängande jogg och 30 min promenad. Var så stolt. Nu känns målet med 30 min jogg inte så onåbart längre.

Jag gillar att motionera på kvällen, när byn är lugn och mörk och solen lyser med sin frånvaro. Problemet är att jag inte är så glad för att äta så sent, men något bör man ju stoppa i sig efter ett pass så att man inte blir en jellyfish under de nästkommande dagarna.

Idag blir det ingen jogg, men ska se om jag kan hinna en tur imorgon - påskafton och allt. Kan bli knepigt att få till eftersom det ju är kyrka vid midnatt och då ska hela familjen vara uppklädd och redo för mässa, en brinnande Judas raketer och efterföljande samkväm hemma hos svärmor som tillagat lammens inälvor åt oss att festa (?!) loss på.

Idag skiner solen och alldeles snart blir det en promenad med de små skitungarna.

Grekisk-ortodoxa skärtorsdagen idag. Inget speciellt på schemat mer än att svärmor baka tsoureki. Hon undanbad sig min hjälp dock, eftersom hon känner till hur svårt det blir med Maximos närvarande - han gnäller och drar gärna i mina byxben om jag är upptagen med något. Får bli nästa år.

Jag slogs precis av ett minne från barndomen, eller en känsla kanske, snarare. Diskmaskinen står på, det är förmiddag och doften av nybryggt kaffe ligger över huset. Solen skiner in genom fönstren och barnen skrotar med sina leksaker. Jag ser min mamma i köket i barndomshemmet i Skivarp, hon slappnar av med en kopp kaffe mellan hushållssysslorna. Diskmaskinen är igång under den blänkande skrovliga diskbänken i det bruna köket. Vi flyger omkring och allt är sådär harmoniskt som man vill att allt ska vara när man är barn. Det måste vara helg och pappa är ute i garaget eller i trädgården och fixar med sitt. Fint. Den känslan har jag nu och njuter. Trygghet.

Den svenska påsken kom och gick, ni pyntade riset och krängde massa godis, kanske blev det några roliga nubbar också?

Vår påsk kommer nästa helg så här laddas det för fullt. Barnen har två veckors påsklov och svärmor har avsagt sig alla eventuella barnpassningar för hon har massor att stå i under veckan - koulourakia (små kakor), tsourekia (påskbröden) och kalitsounia (de små pajerna med ost- eller örtfyllning) i massor ska bakas, lammen ska slaktas och förberedas inför den stora festen på söndag och huset ska vara i toppskick inför alla gäster som ska komma och hälsa på. Döttrarna hjälper såklart alltid till och i år ska jag också ta det steget. Jag har försökt att inte delta i bakevents och sådant eftersom att jag tänker att om man en gång visar att man kan och vill så blir det ens plikt även i fortsättningen. Men det är ju bara för att jag är lat och fy skäms på mig för det. Det är ju inte så att jag inte deltar i festligheterna och mumsar på alla godsaker sedan... Gemenskapen mellan kvinnorna här är fantastisk och visst har jämställdhetskampen hamnat lite på efterkälken här, men man får ta det goda med det onda och göra det bästa av situationen. I ärlighetens namn är jag mycket nöjd över att få baka kakor istället för att slakta små lamm - som är männens lott.

Alla barn får presenter till påsk, främst från sina gudföräldrar som enligt tradtitionen ger barnen skor. Max har redan fått sin present från gudmor Tatiana - ett par fotriktiga sandaler som kommer att passa nästa år. Dessutom är det gödföräldrarnas lott att köpa lambada till sina gudbarn - stearinljusen med vilket man bär hem den heliga elden från kyrkan på påskaftonsnatten. Den heliga elden reser från Jerusalem och lyckas man få den med sig hem så är man turburen under resten av året. Blåser det mycket så är man i trubbel.

Det är dock inte bara gudfärldrarna som ger presenter, man ger något till alla barn man står nära så vi ger t ex presenter till alla barnens kusiner och till våra egna givetvis. Lite som jul faktiskt.

Idag har vi uselt väder, kallt, blåsigt och regnigt. Men eftersom att det är Kreta jag bor på så kan jag lugnt passa på att njuta av att uggla inne en dag - följande halvår kommer att bli torrt, varmt och soligt. Som grekerna säger "Vår sol är inte i kris!".

Hoppas att ni alla hade en fin påsk!

Vi en rejäl chock här på morgonen. Jag och Aris var på ovanvåningen, han hade just stigit upp och klädde sig medan jag fixade hår och kladdade på lite mascara. Barnen satt där nere och kollade på morgonTV. Lugnet rådde. Men så gick Aris ner och såg att ytterdörren var öppen vilket han konstaterade högt. Ajdå, tänkte jag, då har Max tagit sig ut. Aldrig hade jag väl gissat att han kommit längre än till grusplanen utanför.

Men så tittade vi ut. Ingen Max. Vi gick ett varv runt huset. Ingen Max. Vi ropade och Aris kastade sig iväg på motorcykeln medan jag med allt mer förtvivlan i rösten letade igenom trädgårdens alla skrymslen och vrår. Ingen Max. Efter ett tag hörde jag hur Aris kom tillbaka men när jag fick se att han var tomhänt sköljde skräcken över mig. Jag såg löpsedlar med "FÖRSVUNNEN POJKE" och Max lille ansikte framför mig. Som mammor väl lätt blir när de tror att deras barn är i fara så kände jag hysterin växa inom mig. Jag sprang som en vettvilling runt i grannskapet och letade. Aris förtsatte på motorcykeln.

Men vi hittade honom såklart, han hade tagit sig ganska långt och måste ha sprungit för glatta livet sedan han kommit ut i friheten. Ett par hade sett honom och fångat in honom och var precis redo att ta honom till polisen när vi kom. När jag fick se min lille gullfjärt i armarna på den främmande mannen kom tårarna. Max själv satt där helt lugn, fattade nog inte alls vad allt ståhej handlade om. Tur att byn är liten och att folk är så snälla. Och att det inte kom någon fartdåre under tiden som Max sprang fri.

Mitt hjärta slår fortfarande i hundranitti...


Den lille äventyraren.

Jaha... här sitter jag i soffan och degar istället för att vara ute på min morgonjogg. Skämmas borde jag, men gör inte. Det ligger liksom inte för mig. Näsan var täppt när jag vaknade så jag bestämde mig för att skippa joggen. Hur är det med det där egentligen? Har läst att man kan förvärra sin sjukdom massor om man tränar och till och med få allvarliga problem med hälsan som följd. Andra menar att man kan träna bort sin sjukdom. Jag har varit förkyld nästan konstant i över en månad och det är ju så vansinnigt tråkigt.

Elli fick med sig två kokta ägg till förskolan i morse. De ska måla dem såklart, för idag är sista dagen innnan påsklovet. Här i Grekland har barnen två veckors påskledigt så jag hoppas innerligt att vi får fint väder och kan vara ute och busa en massa.

Hon säger så mycket roligt nu, Elli. Hon får mig att skratta flera gånger om dagen, men jag skriver inte ner det hon säger och glömmer allt så fort. Måste bli bättre på det där. Hon har glidit in i att bara prata grekiska nu och jag påminner henne hela tiden om att prata svenska med mig. Det blir så efter ett tag utan kontakt med Sverige och andra svenskar men när mamma kommer i sommar så kommer problemet att åtgärdas. Hon vet ju att jag kan grekiska så hon förstår inte varför hon inte kan prata grekiska med mig eftersom det ju är så mycket lättare för henne. Jag märker hur fort hon tappar flytet i svenska om hon blir lat i några dagar.

Maximos är nu 1,5 år och säger inte så mycket. Läste att barn i den åldern brukar kunna 10-20 ord, men Max kan typ tre-fyra:

Eiei! (Hejhej!)
Mamma
Mam (Mat)
Bapp (Napp)
Geia (Hej på grekiska)

Men även han är lat och använder inte sina ord särskilt ofta, skriker mest rakt ut om han vill ha något. För det mesta är han dock en riktig gladis, skrattar och ler och gör roliga grimaser för att roa mamma. Gullungen...

Här sitter jag klockan 9 på morgonen, alldeles svettig efter ett litet joggingpass (applåder, tack!). Har inte rört på rumpan på ganska många dagar så det gick väldigt segt. Att de nya hörlurarna inte satt på plats gjorde verkligen inte saken lättare, grr så irriterande! Det blev 1800 meter idag, jag orkade inte de sista 200 meterna för att klara målet på 2 km, men det kanske går imorgon. Jag är ju fortfarande lite förkyld så det spelade kanske in, dessutom var det sjuk motvind. Känner mig ändå rättså duktig, 13 minuter tog det vilket ju är ganska usel tid, men jag är ju helt ny på det här.

Nu ska jag hoppa in i duschen och sedan väcka lille guldlock som ligger och snarkar helt utan att skämmas det minsta, hehe.

Har under hela våren haft ett projekt att bli mer aktiv, träna och äta nyttigare för att komma i form, få mer energi och liksom bli hälsosammare (och snyggare såklart). Jag har aldrig vägt så mycket som jag har gjort den här våren förutom under och strax efter mina graviditeter. Jag har promenerat många mil, joggat och försökt räkna kalorier. Vissa dagar har det gått väldigt bra, andra har det fått motsatt effekt. Totalt sett har jag under ca 2 månader tappat 2 kilo, men jag har åkt upp och ner som en jojo mellan 5 kilo. Nu har jag tappat suget. Jag får liksom inte riktigt till det. Går det bra en vecka så slappnar jag av och tänker "Åh, det här är så lätt, så jag behöver ju inte vara så strikt." Och då har jag vippat över kanten och vräkt i mig mat i flera dagar så att överskottet jag blev av med den där veckan kom tillbaks med råge på bara ett par dagar. Nu är jag så less så jag tar paus.

Något som dock fastnat är det här med motion, jag gillar det verkligen. Nu har jag inte gjort nåt aktivt på minst en vecka pga förkylning, men jag kan knappt bärga mig tills jag får komma ut och jogga igen. Tro nu inte att det är några långa rundor jag "springer", men jag är stolt över att klara 15 min långsam jogging utan att kollapsa. De ska bli fler...

Jag ger mig fram till påsken, som infaller här om två veckor, att slippa tänka på vad jag äter, sedan har jag fem veckor på mig till ett bröllop jag ska på i Aten att bli av med ca 5 kilo fladder. Tänker att det kanske är lättare om jag har ett måldatum och en viktig händelse att sikta på. Blir svårt under veckan som bästis är här dock - då vill man ju gå ut och äta och dricka goda drinkar och sånt...

Jag vill verkligen vara hälsosam, jag har insett det, men jag råkar älska ALLT som INTE är det. Ikväll var t ex kvällsmaten en stor, vit baguett med majonnäs, salami, tomat och gurka min middag - och choklad blir efterrätt (ca 200 gram). Som alla jag känner säger så är det ett under att jag inte är jättetjock.

Jag har absolut inget emot tjockisar och det är därför som jag lätt tappar min motivation, kurvor kan vara sjukt snyggt, på både kvinnor och män! Jag tycker att en kvinna är mycket vackrare om hon är rund och med stark självkänsla än benig och osäker och tunna killar går jag inte direkt igång på. Men jag själv känner mig tyvärr inte så snygg med svullen mage full av celluliter. Hade jag fått en feminint saftig rumpa av all choklad så hade jag verkligen inte brytt mig, snarare tvärtom! Man ska dock älska sig själv och jada, jada. Det gör jag, men det finns väl alltid saker att putsa på?