Du sitter utanför huset i skuggan av husväggen och betraktar det turkosblåa havet som gnistrar i solens sken, så nära ditt hus att det under riktigt stormiga dagar stänker vattendroppar på dina fönster, samtidigt som en snabbt smältande chokladstrut fyller din mun med sina ljuvliga, somriga smaker. Inifrån huset kommer toner från Cris Isaac och du gungar omärkbart i takt, det är ofrånkomligt. Samtidigt låter du tankarna flyta dit de vill, de reser runt bland minnesbilder från det förflutna och framtiden, de hälsar flyktigt på din lillebrors barndop och din kommande dotters, kanske ska du bära en vit klänning när hon döps, eftersom du inte gjorde det på ditt bröllop? De far vidare och funderar över den återkommande drömmen du haft nu tre nätter i rad, för snuskig för att nämna högt, äh, inget att fästa sig vid. Undrar när det ska sluta brinna så förfärligt, kvinnan med sina fyra barn som ligger sönderbrända i den gassande morgonsolen i Peloponnessos får det att bulta lite hårdare i ditt hjärta, och halsen blir lite tjock för en stund. Andra bilder av människor från andra delar av världen fyller ditt hjärta med samma vemod. För en stund i alla fall. Du inser att det är vettigast att vara glad för det du har, vilket inte är lite. Din dotter gör dig medveten om hennes existens genom att vrida sig i din mage för ungefär tusende gången idag. Du ler inombords. Mr Isaac tystnar och glassen tar slut. Dags att... Ja, inte någonting egentligen. Gå och simma kanske? Snorkla, det är en skön flykt från ytans surr, en återupptäckt njutning. Istället går du in och slår upp din dator. Alla bloggar är redan lästa. Du bestämmer dig för att blogga själv, men när du sitter där med den tomma bloggrutan framför dig så undrar du om vad. Glassen du just intog utanför huset?