Kolla in det här va. Det här är min nya cykel. Den är splitterny och min. Och turkos och alldeles underbar att cykla på. Jag har önskat mig en splitterny cykel som är underbar att cykla på ungefär sedan jag kom hit och många gånger har jag varit nära att ta tag i införskaffandet av en sådan. Sedan jag blev gravid har önskan efter just en sådan cykel som syns ovan ökat i intensitet i ganska tydligt samband med omfånget på min mage.

Häromdagen kom så Emmanuela hem till oss, jag stod och fyllde på filtrerat vatten i plastflaskor och Aris höll på att laga en lampa. Hon hojtade utifrån till Aris och undrade om jag var hemma. Jag blev glatt överraskad över att det var mig hon ville träffa, så kul! Aris grymtade tillbaka att jag befann mig i köket och Emmanuela stack in sitt söta lilla huvud genom dörren och bad mig komma ut en stund. Hmm... hemlisar på gång? Spännande...

Väl ute såg jag samma cykel som ni kan se på bild i detta inlägg och undrarde lite snabbt varför Emmanuela hade en ny cykel hon som redan hade en som var så bra och fin. Sedan frågade hon mig om jag tyckte att denna cykel verkade bra, och det var ju klart att jag tyckte det. Jag började ana vad hon sysslade med och blev helt tagen.

- Ja, jag ville ju ge dig nånting och kom äntligen på en bra present. Du kan ju sätta på en cykelkorg och kanske byta till en bekvämare sadel, och naturligtvis sätta på en pakethållare sedan när bebisen vill börja åka, sa hon lite förläget.

Jösses... Generositeten i denna familj vet inga gränser. De är inte rikare eller fattigare än de flesta, men jobbar hårdare än någon annan jag nånsin träffat. Hur tackar man liksom? Jag vet inte hur jag ska bete mig när nån ger mig såhär dyra och fina (och genomtänkta!) grejer, har aldrig vetat. Antagligen verkar jag helt otacksam men när nåt blir för mycket så blir jag stum.

Naturligtvis tackade jag och sa att det var aaaaaldeles för mycket och undrade halvt hysteriskt vad hon höll på med. Tack är de inte så bra på att emotta dock och innan jag hann avsluta min beundran av cykeln och yttra några fler tacksamma ord så försvann Emmanuela lika snabbt som hon kommit. Jag hörde nån suck när hon gick.

- Aaa re Johanna, det är ju ingenting! Kom igen...

Kvar stod jag med min nya fina, turkosa cykel och kände mig till hälften överlycklig och till hälften som en tjuv. Men tjuvhalvan kvävdes snart och sen dess har jag synts flitigt omkringcyklande i Paleohora. Vissa tittar lite skeptiskt där jag kommer framsusande med magen i vädret och Aris är en smula orolig varje gång jag sätter av. Vad de inte vet är att jag är proffscyklist. Nästan i alla fall. Håkan brukade säga att jag borde bli postcyklist i New York så som jag hanterade att kryssa mellan bilar och över korsningar (ibland utan händer). Och detta är ju bara lilla Paleohora.

Det är hur som helst oerhört befriande att kunna åka och handla när lusten faller på, utan att för den sak sedan ligga mörbultad i två dagar. Eller trampa ner till Jetee och hälsa på the Blondies för en snabb skvallerstund utan att behöva göra det hela till ett stort projekt som innabär trasig rygg. Emmanuela gav mig inte bara en cykel, hon gav mig också ett visst mått av frihet som jag länge saknat.