Häromdagen var jag lite frustrerad. Man kan bli det när man bor i ett semesterparadis i solen och under en hel sommar inte fått supa sig full eller röka sig hes eller dansa sig svag en ENDA natt. När man inte ens har smuttat eller tjuvblossat för att man har varit så jävla god och perfekt och alldeles alldeles helt jävla moderlig.

Inte för att det inte är värt det eller så...

Men ibland tar frustrationen överhanden (i synnerhet en sen natt out and about med en cola light framför sig (som folk har mage att kommentera kring!)), och man andas kanske lite extra djupt brevid sin man när han röker, som för att trotsa... öööhh... Gud? För inte är det gott, passiv rökning. Egentligen, det är bara ren trots. Idioti faktiskt. Andra gånger, typ 98 % av resten av tiden, är jag dock en god moder och värjer mig och spottar och fräser åt allt som ser rökigt ut.

Det har för mig under hela graviditetens gång varit naturligt att göra mitt bästa för att inte förfalla och gå med i tältmammornas klan. Sexiga små klänningar, smink och målade naglar bärs nästan flitigare än förr och jag ser faktiskt förbannat bra ut. När jag så vill.

Många sådana dagar har passerat, vänner och bekanta har semester och Paleohora är smockfull med människor som vi är menade att socialisera (läs festa och supa) med och jag är ju inte den som hellre sitter hemma i en sunkig tshirt än utanför Skala i en söt liten svart. Hittills i alla fall. Jag är med, jag skrattar, gör mig finurlig och intressant och ler mitt allra sexigaste leende så att folk hänfört ska tänka Guuud, gör så att jag blir som hon när jag är gravid! alternativt Guuud, ge mig en sådan fru i framtiden! (vilket de ju naturligtvis gör).

En sådan kväll börjar ofta bra, vid elva ungefär. Folk är trelvliga. Sedan blir de fullare och fullare och jag nyktrare och nyktrare. Jag tittar trånande efter deras shots och cocktails (i smyg såklart) och försöker minnas känslan av alkoholens sköna verkan. I takt med att folk börjar spotta när de pratar och får glansiga, lite för länge dröjande blickar i lagom brösthöjd, och en smula för höga skrattattacker så försvinner mitt leende mer och mer. Men det märker de förstås inte. De lyckosamma jävlarna.

Klagar jag? Fram tills just precis nu - nej. Men alla har väl sina gränser.

Ikväll är det ännu en storfestarkväll på g, alla är laddade, alla är glada, det ska dansas och supas och allt möjligt annat. Jag? Jag ska såklart vara nykter, något alternativ finns faktiskt inte, det vet jag mycket väl.

Det värsta är att jag har börjat fundera på när nästa riktiga partykväll för mig kan tänkas bli. Ja, först måste ju bebisen ut såklart, sen ska man ju läka ihop och bli normal igen. Också ska man amma, vilket jag helst vill hålla på med ett år eller så, och då bör man ju inte heller förgifta sig eftersom det (oturligt nog) går rakt ut i mjölken. Ett år efter bebisens ankomst är det slutet av oktober år 2008, mer än ett år från nu. Dessutom är det höst i Paleohora och festerna och det kuliga livet har precis tagit slut. Det börjar igen i juli 2009. Då är min dotter ca 1,5 år och jag ger mig faaan på att jag redan är gravid igen vid det laget. Sen tar det ytterligare ca 2 år innan jag rent fysiskt bör ens tänka på att vare sig festblossa eller dricka alkohol, än mindre faktiskt bli full (lyckliga tanke). Den moraliska biten har jag för tillfället lagt åt sidan. Så... nästa festkväll kan vi väl planera in till omkring sommaren 2011 alternativt sommaren 2012. Alltså om sisådär 4-5 år. Great, då är jag för fan nästan 30 bast och säkert både rynkig och hängbystad. Vad tänkte jag med när jag tyckte att det verkade som en bra idé att vara ung mamma? Inte var det dansfötterna iaf.

Ja, jag vet vad ni tänker där i era präktiga små kalla stugor uppe i norr. Den här tjejen är nog inte redo för mammaskapet... Men det är fel, fel, fel. Jag är varken mer eller mindre redo än någon annan. Den svåra uppoffringen att sluta supa och röka och tramsa runt i största allmänhet är inte så svår med tanke på vad man får för mödan. Men i jämförelse med en massa annat, och i kombination med folks oförstående, jävligt svår. Och det gör inte att man inte ibland önskar att man kunde få permis i en dag eller bara några ynka timmar. Det är ett heltidsjobb att vara gravid. Som i hela tiden. Och man har inte ens nån bebis att snusa på än. Bara en fet och bucklig mage.

Nu kom jag av mig ganska rejält här märker jag... Få se... "Häromdagen var jag lite frustrerad..." Just det! Jag var lite frustrerad. Pga allt ovanstående och en massa mer grejer (som kroppsfett, rädsla för hängbuk, celluliter, frihet, eller avsaknaden därav, klumpighet, känslan av ensamhet osv) och när jag lider av dessa frustrationsattacker så brukar jag färga håret. De blev mörkt (big surprise, jag vet). Sen klippte jag det och blev inte alls nöjd, så jag bestämde mig för att klippa lite till och sen lite till. Ja, själv, vem annars? Till slut blev jag ganska korthårig (i jämförelse med innan då såklart), men ändå nöjd. Och fortfarande idag, tre dagar senare vaknar jag på morgonen och ger mig själv en nöjd klapp på axeln när jag ser mitt underbara lilla nylle i spegeln. Det är sött. Det är hett. Det är kort. Det är mörkt.

Och egentligen var det bara det jag ville visa. Min nya frilla i lite olika varianter av nyllen. Vad tycks?