Allt och alla behöver balans och jag tror att balans alltid skapas, på ett eller annat sätt, både i den fysiska och den psykiska världen.

Jag hade kunnat men vill inte ta upp för många exempel då jag i så fall alldeles för lätt blir kontroversiell, men tiden då jag var debatthungrig är förbi, nu vill jag bara leva i fred.

Ett närstående exempel är dock hur man väljer att leva sitt liv, varför det är närstående beror på att jag och min man är två personer som lever tillsammans men ändå på helt olika sätt. Och detta är oftast ett medvetet val av oss båda, av olika anledningar.

Mitt känsloliv är oerhört pendlande. Jag kan vara euforiskt lycklig ena dagen för att vara på gränsen till deprimerad nästa. Om jag får frågan huruvida jag är lycklig svarar jag ja, men bara för att jag anser mig vara lycklig betyder det inte att jag är stabilt lycklig. Jag kan vara oerhört nedstämd och deprimerad ibland. Då spelar jag melankolisk musik och hulkar och gråter i min ensamhet. På något sätt är det skönt får jag nog erkänna. En urladdning liksom. Ofta har jag inget helt konkret att peka på för att förklara alla negativa känslor. Ibland är det många små saker (som egentligen kanske mer är ursäkter än anledningar), ibland är det minnen från förr, ibland rädslor inför framtiden och ibland är det bara alldeles för mycket känslor som svämmar över. Ofta är det dock åtminstone en känsla av ensamhet som har förföljt mig genom hela livet, en känsla av att inte vara helt sedd eller förstådd. Och jag är medveten att det låter motsägelsefullt för att komma från en person som påstår sig haft en lycklig uppväxt med mycket kärlek. Men vi är ju sådana vi människor, motsägelsefulla och komplexa. Och bara för att man haft en kärleksfull och lycklig uppväxt, innebär det inte inte att vägen alltid varit lätt, men det vet vi ju. Jag tror också att det handlar mycket om just balansen. Är man en mycket lycklig människa som vågar känna och älska bortom alla gränser så kan man nå fantastiska höjder, men också sjunka väldigt djupt ner i svackor. Det är priset man får betala, och det är jag villig att göra.

Aris, å andra sidan, är rädd för svackorna, så till den grad att han även är rädd för höjderna. Han låter sig inte känna euforisk lycka, inte heller vågar han ge kravlös och fullständig kärlek, utan lever hellre i en behagligt jämn balans med mindre ups and downs. Han menar att jag förmodligen kommer att leva mer och mer som han ju äldre jag blir och kanske har han rätt. Jag har full förståelse för att man väljer att skydda sig från smärta på detta sätt. Men för mig är det att svika sig själv att inte unna sig att smaka på himlen då och då. Även om priset är högt.

Jag tycker att det är synd att vi går miste om så mycket i livet pga rädslor, men förmodligen är det instinktiva överlevnadsstrategier.

Idag har jag i alla fall en ganska deppig dag, jag spelar Thåström och Buckley och och känner mig ganska mörk i hjärtat. Oftast berättar jag inte för någon alls när jag mår så här, men idag berättar jag uppenbarligen för hela världen. Fråga mig inte varför, för jag har inget svar. Jag känner mig bara överfull av känslor, rädd för monster och ensam på jorden. Priset för att få lov att älska som jag gör. Och det är helt ok.