Det är väl tanken som räknas?
A, djupt försjunken i datorns värld verkade måttligt road över mina nyheter, men tog sig i kragen efter lillans bad och började med att smula och blöta det gamla brödet. Sen tog han fram blandfärsen som jag inhandlat och därefter utspelade sig denna konversation:
A - Är persiljan i kylen?
J - Persiljan? Jag har inte köpt persilja...
A - Hur hade du tänkt dig att jag ska kunna göra hamburgare utan persilja?!
J - Alltså förlåt, jag visste inte att du behövde persilja.
A - (suckar) Var har du lagt löken då?
J - Löken? Har vi ingen lök hemma sedan innan?
A - (väldigt sammanbitet) Nej.
A - Jag kan inte göra hamburgare utan lök och persilja.
Jag börjar känna mig lite dum och Aris får ta motorcykeln för att köra och handla lök och persilja. Han frågar om det är något mer vi behöver och jag tänker hårt men kommer fram till att jag har handlat allt annat.
Aris kommer hem igen och blandar samman köttfärssmeten och plattar hamburgare medan jag ammar lillis. När jag ammat klart går jag ut i köket för att hacka tomat och lägga upp salladsblad. Mitt när jag står och skivar den sista tomaten utspelar sig det här scenariot i köket:
A - Var är osten? Johanna, du har väl köpt ost?
J - ...
A - (ganska obehagligt irriterat) Johanna...?
J - (djup suck) Nej.
A - Du kommer hem och säger att du har köpt grejer så jag kan göra hamburgare och får mig att göra dem utan att jag egentligen har lust och sedan visar det sig att du inte ens köpt hälften av allt som behövs.
J - Jamen förlåt då, men jag trodde att jag hade köpt allt.
...
A - Anta att jag ska ner i byn och handla en gång till. Är det något mer jag behöver köpa? Dressing? Majonnäs? Ketchup? Coca Cola? Choklad?
J - Nej, allt det där har jag köpt.
A - Såklart.
Till slut blev det i alla fall hamburgare, jättegoda med alla tillbehör, och älsklingens irritation la sig efter den där andra shoppingrundan.
Nu är han iväg och kollar fotboll hos sin syster och hennes man, lillis har precis somnat och jag ska sätta mig och pyssla med julkort. Har du tur så dimper det kanske ner ett i just din brevlåda, fast jag får nog ändå medge att antalet jag skickar i år är väldigt begränsat, så hoppas inte för mycket.
Otroligt uthållig och tålmodig är du!?
Jag känner igen allt men hos mig slutade med att vi var rejält osams och att jag var arg som ett bi och oerhört besviken. Men det var inget bra sätt!!!
Bravo ni fick ju hamburgare i alla fall och tid hade ni väl? Men hungriga hann ni bli.
Kör ni till Petrarkis då Innanför sandstranden?Kram Eva
Hahaha, gullunge!! :)
haha, ni ska nog vara glada åt att ni blir sams iaf! jag och min pojkvän brukar inte prata med varandra på hela kvällen om tjafset väl börjat=)..
Tycker du hanterar din lille man på ett fantastiskt och moget vis. Ja, tänk att ni inte ryker ihop för sådana bagateller. Så skönt!
Du är en riktig pärla!
Kramis
Mammi
Persilja i hamburgare?!
Har läst din blogg ett tag.Måste säga att du skriver otroligt intressant,roligt och underhållande. Är själv gift och har barn med en grek.Känner igen mig själv i mycket du skriver.Det är inte alltid lätt med olikheterna vi har, men måste säga att du verkar klara de fantastiskt bra.
Lycka till med din underbara familj.Du har en jättesöt flicka.
Ett litet tips,,vill du lära dig grekiska så finns de
böcker med övningshäften att köpa i Sverige.Lärde mig mycket av dem och du har ju precis som jag en bra lärare i din man.En bok heter Arxizw ta ellinika(den använde jag mycket) och en annan heter nygrekiska. Du kan ju be din familj i Sverige skicka.
Ha en riktigt bra dag Elisabeth
Eva H: Jag h a t a r verkligen att vara osams så jag undviker det alltid in i det längsta, och jag tror att A, trots att han har rå humor och älskar att provocera känner likadant. Så oftast sväljer vi onödiga kommentarer i spända lägen och låter tystnad få oss på bättre humör. Till slut gör ett leende eller en kram att all irritation försvinner. Väldigt skönt tycker vi båda.
Johanna: Klantunge snarare.
Malin: Vi gör allt för att undvika obehaglig atmosfär i hemmet, även om det ibland inte lyckas helt.
Mamma: Nä, det är ju så trist att bråka. Han får dock ha tålamod med mig med som du ser... ;)
Zalli: Japp, Greek way, det är inte så lätt att komma ihåg alla konstigheter ;).
Elisabeth: Nämen vad roligt att du gillar min blogg och att du har lite samma situation. Ang. grekiskan så har jag böcker, det är självdisciplinen som haltar, kan man be svenska släktingar skicka en skopa av det istället tror du ;)? Vad gäller min man så är han inte så intresserad av att leka lärare tyvärr, han har inte tålamod för det, det är mycket därför det tar sån tid för mig att lära mig, det är bara engelska hela hela tiden. Men tids nog ska det väl gå.
Stor kram till er alla!
Hmm,nu blev de genast lite svårare men nej de kommer nog stöta på problem om de ska försöka skicka de :)
Visst kommer du lära dig.Tills dess är ju engelskan perfekt.
Du har ju fördelen att höra de varje dag.Vi bor ju i Sverige och jag övar väl inte så mycket längre. Blir lite knaggligt när farmor/farfar ringer ibland.Mina barn är ju större och läser hemspråk så jag får ju lite uppdatering när de har läxor.
här hemma har de ju blivit lite knasigt.För att lära barnen båda språken pratar ju jag svenska och min man grekiska.De är ju bra men nu har de ju också blivit så att vi gör detsamma med varandra. jag pratar svenska och han grekiska med mig. Många höjer ögonbrynen när vi är och fikar :)Jag har jättesvårt att prata grekiska med honom nu. Men jag får väl ta itu med detta med ngn gång.
Elisabeth: Haha, ja det förstår jag att folk reagerar på :). Jag är lite åt det hållet då jag förstår en hel del men kan knappt säga ett pip, så då flikar jag in grejer på engelska under grekiska konversationer i grupp. Det kan nog låta ganska skoj :). HUr träffades ni?
Vi träffades på Rhodos för drygt 18 år sedan.Jag var nere där med en väninna och skulle stanna där i 3 månader.Vi hade lite småjobb vi gjorde för att dryga ut kassan.Jag hade sparat till detta i ett år.Träffade honom på gatan när jag väntade på en kille jag kännt sen förut som jag skulle fika med.Kan ju tillägga att jag helt glömde bort den andra killen och sedan dess har de bara varit vi.Precis som du skrev kännde jag att hos honom hör jag hemma.
Efter en massa resor fram och tillbaks mellan Sverige o Grekland,många tårar och slit flyttade vi tillsammans till sverige -94.Innan hade jag bott 8 månader på Rhodos.Var då gravid med våran pojke.Han är 12 år nu.Fattar inte vart tiden tog vägen.Samma känsla har jag iallefall kvar :)
Saknar dock fortfarande Grekland mycket,nu är det jag som vill flytta ner men inte resten av familjen.Vi åker ju varje sommar så jag ska inte klaga.De senaste 3 åren har vi varit på Kreta,agia marina o platanias.Med stor familj på Rhodos blir de inte mycket vila o semester för oss där.De har kommit till oss på vintern istället.
