Det var en gång en tjej som busade runt i livet på bästa tänkbara sätt. En dag blev hon ovetandes gravid, och efter att största chocken lagt sig så såg hon jättemycket fram emot att få sin lilla bebis. En hel sommar gick och tjejen och hennes man längtade tills bebisen skulle komma. Det enda tjejen oroade sig för var alla dessa sömnlösa nätter som skulle ge henne mörka ringar under ögonen.

Så en dag kom bebisen, lite tidigt, men det var bara bra eftersom tjejen höll på att längta ihjäl sig. Bebisen var så söt och mjuk och doftade så gott att det tog flera dagar för tjejen att förstå att bebisen faktiskt var hennes. När detta gått in var hon hög på lycka i flera veckor och ville bara ha bebisen i sin famn precis hela tiden. Många i hennes omgivning klagade och sa att hon skulle skämma bort bebisen och att den snabbt skulle bli allt för beroende av henne och inte kunna sova själv etc. Tjejen brydde sig inte om dessa varningar för hon var redan minst lika beroende av bebisen som bebisen eventuellt skulle bli av henne.

Från första början var bebisen ett riktigt a-barn som vaknade max två ggr per natt och tjejen svävade på små rosa moln. Till och med när bebisen grät log hon inombords. Hon kunde inte förstå hur något kunde vara så ljuvligt.

Folks varningar var onödiga för bebisen sov bäst i sin egen lilla korg och vaknade bara om den var hungrig, och efter ett par veckor var detta oftast en gång per natt.

Nu är bebisen nästan 11 veckor gammal och sover hela nätterna, som minst från 23-7 och sedan några timmar till under förmiddagen.

Tjejen kan inte förstå hur hon kunde ha sådan tur och tackade Alltet varje kväll innan hon somnade. Inte bara hade hon fått det sötaste barnet i världen (rent objektivt alltså), utan även det gladaste och duktigaste. Tjejen lovade sig själv att alltid ge den fantastiska lilla bebisen allt hon någonsin skulle förmå.