För ett år sedan var vi alla hemma hos farbror Jonas och firade hans födelsedag, jag tror att han fyllde 58. Han hade de senaste åren rensat upp fullständigt i sitt liv, blivit drogfri, byggt ett hus och engagerat sig i andras kamp mot missbruk. Hela han var full av entusiasm.

I det lilla huset han precis byggt klart för arvet efter mina farföräldrar bodde han tillsammans med sin älskade lilla hund, en dvärgschnauzer vid namn Selma. Jonas var en enormt känslig och varm människa som trots sitt ibland burdusa och ogenomtänkta sätt, alltid ville alla väl. Han kunde häva ur sig fördomar till både höger och vänster, men gav alltid de människor han mötte i verkliga livet samma chans.

Jonas var älskad av alla barn, jag minns som liten hur han alltid frågade mig hur det kändes att vara så söt och hur jag alltid kaxigt svarade honom att det kändes mycket bra, då skrattade han sitt fantastiska Jonasskratt, som man, om man inte kände honom, nog hade svårt att ta för äkta vara. Men det var det, helt och fullständigt.

Min lillebror och mina kusiner (alla pojkar), var nog, om möjligt, ännu mer förtjusta i Jonas. Det är förståeligt då han, trots sina respektabla levnadsår på något sätt alltid var i fullständigt kontakt med barnet inom sig. Han älskade fågelskelett och allt annat som en fin dam skulle rynka på näsan åt. Och att chocka var Jonas favoritsysselsättning, därför brukade han dra de fräckaste skämten vid söndagmiddagsbordet då hela släkten var samlad. Ibland var han så fräck att farfar blev så pass upprörd att han lämnade bordet, och ibland fick han farmor att gråta. Det låter ju inte så trevligt i och för sig, men Jonas älskade det, och det gjorde vi med, vi barn, vi satt och försökte hålla oss från att le lite förstulet medan Jonas asgarvade och farmor snyftade. Ja, vilka scener...

Det mest underbara med Jonas tyckte jag ändå var att det inte fanns något han inte vågade säga, han bangade aldrig för att diskutera något och hade alltid en bestämd uppfattning om vad han tyckte (sen kunde detta iofs variera från gång till gång beroende på sinnesstämning). Han slickade aldrig röv (som han själv skulle ha sagt).

Vad jag inte visste på julafton förra året, två dagar efter att vi firat honom i hans lilla hus i Lomma, var att det var sista gången jag skulle få träffa honom. Sista gången jag skulle hoppa till för att Jonas lade av ett asgarv. Sista gången han skulle krama mig så hårt att jag knappt kunde andas.

Han fick aldrig träffa Ehlia. Det är så himla synd och trist för Guuud vad de hade älskat varandra.

Jonas lägger av ett asgarv hemma hos pappa förra julen.