Idag tittade jag på en förlossningsvideo på internet (ej att rekommendera känsliga personer). Jag är inte så känslig när det gäller blod, vidgade vaginor och höga skrik av smärta så för min del var det ganska lugnt.

Den enorma kvinnan låg och flåsade, hyperventilerade och skrek om vartannat. En man stod vid hennes sida och strök lite tafatt undan luggen från hennes panna samtidigt som en barnmorska masserade hennes rygg. Jag blev irriterad på både barnmorskan och mannen, och kände att hade jag varit den födande kvinnan så hade jag inte stått ut med deras tafatta fingrar på min kropp.

Plötsligt zoomades mammans underliv in och barnets huvud var synligt, nu blev det spännande. Några sekunder senare kom huvudet ut och sedan slurpade resten av den blodiga och slemmiga lilla kroppen ut i en rasande fart, ganska lik en ål var den lilla barnakroppen. Sen hörde man en ynklig liten röst som grät.

Då började jag grina okontrollerat. Tårarna bara sprutade och jag insåg att jag nog aldrig sett en så vacker filmsnutt i hela mitt liv. Sedan dess har jag studsat omkring på små rosa bomullstussar hela dagen.

Jag längtar så tills det är min tur.