När Aris tappar tålamodet, vilket händer ofta ofta, så svär han. Han har olika ramsor som han uttalar i följd, på grekiska förstås.

Det kan låta såhär: - Gamoti panayasou mesa!
eller såhär: - Gamoto christomou mesa!
eller såhär: - Ti allo..!
eller såhär: - Gamoto spitisas!
eller såhär: - Ay gamisou, ay gamisou!

Ibland, när han är riktigt frustrerad kan han svepa ihop sina ramsor och bröla ut dem alla i följd.

Då kan det låta såhär: - Gamoti panayamou, gamoto christomou, gamoti panayasou mesa bourthelo!

Jag vet inte vad dessa olika svordomar betyder, men jag tror att det mesta är hädelser där han hotar att knulla Jesus eller nåt sånt (ytterligare en dimension av märklighet i ett så pass religöst land som Grekland, inte ens jag hädar och jag är inte särskilt religös alls). Gamoto spitisas betyder ordagrannt Jag knullar ditt hus (ingen kommentar).

Jag gillar inte dessa utbrott, jag hatar dem faktiskt, för varje gång han börjar skrika hädelser rakt ut i luften så blir jag lite skraj, människor som skriker i luften är läskiga, man vet aldrig vad de kan ta sig till.

Men så är det ju så att jag vänjer mig vid det mesta, så och vid arga luftutbrott. Ja, jag har vant mig så till den grad att jag har tagit efter detta märkliga beteende. Eller försökt i alla fall. Själv kan jag tycka att det är märkligare än märkligast att man undermedvetet försöker ta efter ett beteende som man själv finner obehagligt och underligt.

Som i morse. Jag skulle slänga ett helt fruktfat med ruttna plommon i en slaskpåse och spillde ut dem alla över golvet. De rullade, mosades och fullständigt splattade ut sina ruttna lila inälvor över vårt gula köksgolv. Jag var ensam hemma och värmen var redan ett stort irritationsmoment. Jag kände mig frustrerad och orättvist behandlad, klibbig och faktiskt på gränsen till ett nervsammanbortt. Då kom det.

- Jä..ääv...la... .... eeh .... skiii-iit!

Det lät väldigt onaturligt och märkligt och jag kände mig efteråt en smula falsk, ja, nästan lite smutsig. Galna, oriktade svordomar låter inge bra på skånska, kanske inte ens på svenska.

Dock blev jag av denna insikt lugn och snäll i hjärtat. Pulsådrorna lugnade ner flödet av blod och tinningarna slutade pulsera. Kanske är det faktiskt därför man svär ut i luften när något går fel? För att man låter så löjlig och töntig att man får distans till sin irritation? Så måste det vara.