Min gamla blogg kraschade till slut och jag löd inte min kloke storebrors råd att göra back up på allt jag skrivit och snabbt byta web host. Så jag får skylla mig själv. Bloggnerven kunde dock inte hålla sig i schack längre och jag blev tvungen att anlita bästa för att skapa ett nytt hem för mina ord. Jag känner mig redan hemma.

Nu är det dock så att jag håller på att författa mitt allra första blogginlägg här, och det är fruktansvärt jobbigt. Det är samma känsla som när man precis köpt ett nytt ritblock och ska försöka sig på att rita eller måla den allra första teckningen. Eller som när man precis moppat alla golv och ska ta de första stegen med sina skitiga skor (ja, så går det till i Grekland iaf). Eller som när man var 16 år och fortfarande oskuld - egentligen.

Man drar sig för att rita teckningen och ens steg på de rena golven är tramsigt varsamma. Blocket ska ju ändå fyllas och golven kommer garanterat att skitas ner. Och oskulden kommer att förloras, så är det bara. Så jag funkar som så att när mina golv är nymoppade så går jag snabbt och raskt över dem, täcker så många av de rena kvadratmeterna med mina smutsiga skor som jag bara kan, för sen kan jag slappna av. Likadant med ritblocket, första målningen är alltid hemskt dålig, jag kladdar ner något bara för att. Det ska helst vara fult också så att prestationsångesten inte ska behöva följa efter mig flera blad in i blocket.

När det gällde oskulden så var det likadant, oplanerat, ovarsamt och tämligen värdelöst. Jag minns ett förnamn och en nationalitet men mer än så känner jag inte till, och jag minns att det kändes himla bra att det blev på det sättet när det begav sig. Idag är det inte heller något jag funderar över, det var ju tvunget att ske så att jag sedan kunde slappna av och faktiskt börja ha sex på riktigt.

Jag är nog inte så mycket för första gången av någonting alls när jag tänker efter.

Musik t ex måste alltid få tid att växa sig stor i mitt hjärta, det är antagligen därför jag sällan uppdaterar min musiksamling även om det idag inte är svårare än några knapptryckningar. Och en riktigt bra film är alltid bättre andra gången man ser den. Likaså en bok.

Första riktiga kärleken var ju speciell såklart, men andra var ännu mer speciell och tredje annu mer. Fjärde har nått nya höjder. Dock har de ju alla varit speciella på olika sätt och jag tror att jag älskar dem alla fortfarande. På något sätt.

Men nu svamlar jag igen... Lika bra det, så jag kan få skriva inlägg nummer två snart, det här är ju så jobbigt.