I morse åkte mamma och Richard tillbaka till Sverige och Jim har sedan några dagar bestämt sig för att göra Chania (med tillhörande barliv) istället för att stanna i stendöda Palle. Det var fruktansvärt tungt att säga hejdå till mamma igårkväll, definitivt det jobbigaste avskedet hittills. Jag grinade och snörvlade tills jag till slut bestämde mig för att gå till sängs (redan klockan 22!). När jag steg upp vid nio i morse kändes det tomt, men redan bättre. Jag är ju egentligen van vid att inte ha familjen så nära så jag kommer in i det ganska snabbt igen, men avskeden är fruktansvärda, de känns alltid så definitiva.

Det har varit en vansinnigt intensiv vecka. Inte nog med mamma, Rochard och Jim på besök och en vilja att spendera så mycket tid som överhuvud taget möjligt så har Elli haft problem med magen och jag har spenderat många långa timmar vankandes av och an i hemmet för att försöka lugna henne. Detta har nu lett till att jag har påsar under ögonen, smärta i höfterna och en ständig huvudvärk. Jag verkar inte kunna komma över min trötthet heller, även om jag får ganska hyfsat många timmars sömn under nätterna, dock aldrig sammanhängande förstås.

Nu verkar Elli sova lugnt för första gången sen vi gick upp vid nio i morse, magen har krånglat som vanligt. Jag borde ju såklart skriva en massa positivt här nu eftersom det var så länge sen jag skrev nåt alls, men det får bli som det blir nu, kreativiteten har smitit och kvar finns bara bultande tinningar och glansiga ögon. Kanske skulle jag skippa disken och sova en stund nu när jag har chansen?

Hur som helst så har det varit fantastiskt att få ha mamma här ett tag, vi har setts jättemycket och Elli och hon klickade såklart direkt. Nästa gång blir nästa år, vilket ju inte ligger så långt in i framtiden. men tänk, då kommer det lilla pyret att kunna skratta, rulla runt, jollra och kanske till och med sitta på egen hand. Det går verkligen för fort.