Aris älskar mat, och att äta den såklart. Han är dock inte så värst rutnerad när det gäller tillagning, men inte för den sakens skull ointresserad. Det faller sig bara inte så naturligt för en grekisk man att bli en fena i köket som för, säg, en svensk man. Detta är såklart skruvat, men sant.

Efi, Aris mamma, lagar som bekant mat till halva släkten varje dag. Det är nyttiga (nåja, för det mesta), väl genomtänkta rätter som allt som oftast tar lång tid att tillaga. Jag misstänker att denna matlagnng är viktig för henne, då den gör henne viktig. God är den i alla fall och vi är såklart nådigt bortskämda.

Själv är jag i sanningens namn ingen matmänniska direkt. Hade det bara varit möjlig utan att bli sjuk så hade jag gärna levt på choklad, kakor och annat snask. Detta gör att mitt intresse för matlagning inte är så stort, vilket Aris såklart många gånger beklagat sig över. Hela somrarna består av take-away eller restaruangbesök och förra vintern blev det även då mycket take-away. Inget större fel i det kan väl jag tycka.

Men nu har vi ju lilla Elli som gör restaurangbesök ganska knepiga, i alla fall i nuläget. Dessutom har vi ett stilla familjeliv som kan upplevas som ganska rutingmässigt och ibland långtråkigt, särskilt för oss som båda är vana vid mycket omväxling i tillvaron. Så vi har diskuterat vad vi kan hitta på tillsammans för att krydda tillvaron lite och ett förslag var just att börja laga mat ihop. Aris står för passionen och jag för kunskaperna. För även om jag är ganska ointresserad av att laga mat så betyder inte det att jag inte är duktig på det.

Så igår började vi. Aris letade recept på internet i över en timme, men receptet vi till slut kom överens om var en av mina specialrätter som jag absolut inte behöver ett recept till - Apelsingryta med ris.

Jag skickade iväg Aris till affären för att handla kött, kyckling, blöjor och apelsiner, ammade en hungrig Elli under tiden.

Shoppingen gick bra och I matkassen fanns en liten chokladbonus (wohoo!). Och lagom till Aris kom hem hade lillisen somnat, snacka om timing!

Jag började laga maten och Aris hjälpte förundrat till med att pressa apelsinjuice och riva apelsinskal, samt mentalt notera varje litet saltkorn jag slängde i grytan.

Lite olja, honung, curry och kanel senare så stod den smarriga maten på bordet och vi åt med stor aptit. Fördelen med att laga mat själv är ju att man kan se till så att det blir riktigt gott. Aris var jättenöjd och sa det till och med, vilket ju såklart gjorde det hela ännu roligare.

Efteråt åt vi chokladet och kollade film i soffan, vilket även det blev extra mysigt efter en så smarrig middag.

Ny hobby här kanske?