Jag är så less nu. Jag vill ha tillbaka mig själv, min kropp, mitt psyke... Visst gick jag med på att låna ut mig själv ett tag, men nu är jag trött på skiten. Jag kan knappt resa mig upp efter en stund på stranden, om jag promenerar en stund så värker ryggen, samtidigt ser jag ut och känner mig som världens största elefant. Inte så sexig med andra ord... Om det inte vore nog så är jag nere, inget är kul förutom att spekulera i om bebisen kommer idag eller inte. Och än är det egentligen alldeles för tidigt att få upp hoppet, hon är inte ens fullgången (blir det dock imorgon!) och inte har jag några känningar heller.

Nä. Jag längtar efter att få ha ont nu, jag välkomnar utpressandet av en vattenmelonstor bebis mellan benen och all den smärta en sån upplevese för med sig med öppna armar. Ge mig bara mig själv tillbaka. Och en frisk bebis naturligtvis.

Aldrig förr har 23 dagar känts så långa...