Jävla skit på allting faktiskt
Igår var vi i Chania, vi bytte den fula vagnen och nu har vi en bättre som står och väntar på att bli runtkörd, så det problemet är löst. Vi lärde oss också att andas rätt under värkarbete och slutligen hur man på rätt sätt krystar när det väl gäller. Min tanke att sånt där kommer naturligt var tydligen en missuppfattning, detaljrikt illustrerade barnmorskan hur jag skulle positionera mig, andas och sedan forcera kraften nedåt. Undrar hur väl man minns alla dessa steg och detaljer när man tror att kroppen håller på att slitas itu.
En ny sak jag fick reda på igår var att i Grekland får man bara föda liggandes ner i sängen. Jag blev chockad på riktigt och utbrast, innan jag hann hejda mig och få ur mig vad jag ville ha sagt på ett lite mer diplomatiskt sätt, att det var det dummaste jag hade hört och att hon inte kunde mena allvar. Då nickade hon förläget och sa att hon höll med mig, att den liggande positionen både försvårar och gör en förlossning mer obekväm, men det var praxis här sen gammalt och något man bara inte ifrågasatte. Då blev jag ledsen och arg, och jag tror det var där skiten började. Jag kan acceptera skillnader mellan Grekland och Sverige, även om jag inte gillar dem (som att jag inte får bedövning, som att de är snabbare att ta till kejsarsnitt här än i Sverige, till och med som att ens bebis tas ifrån en i några timmar efter födseln för att bakas i en värmebädd), men de måste de ha en teori att förklara dessa skillnader med som på något sätt är logisk, vilket de oftast har även om den kanske inte är 100 %-ig. Men när de sysslar med ren idioti bara för att det är tradition eller rutin, ja, då blir jag faktiskt förbannad. Barnmorskan beklagade och Aris sa att jag fick acceptera förhållandena (jo, jag VET det).
Men något brast där. Förtroendet? Jag vet inte, men jag är inte glad längre. Jag ser inte fram emot att föda ut min lilla bebis längre. Jag vill somna och vakna upp här hemma med lillan snusandes i min famn i slutet av oktober, allt överstökat och klart. Och det är trist för innan såg jag verkligen fram emot hela upplevelsen. Men helst av allt vill jag åka hem. Nu. Hem till Sverige, till svenska barnmorskor, svenska sjukhus och svenska rutiner. Det är första gången jag känner så och jag tycker att det är för jävligt eftersom det kom efter en så dum grej som födselposition. Det är ju liksom inte grejen ifråga som skrämmer mig utan idiotin kring varför regeln finns över huvud taget. Visst är det Grekland och inte Sverige och visst finns det skillnader, jag vet det, och accepterar det även om jag inte alltid gillar det. Men samtidigt är det år 2007 och Europa och en dyr privatklinik! Jag känner mig lurad.
Sen åkte vi till doktorn för att kolla läget med lillan och mig och allt såg som vanligt toppen ut och visst är det huvudsaken. Jag vet.
Jag har varit så jävla stabil hela tiden, och mått så bra, och nu, när jag verkligen behöver all kraft och positiva energi jag kan frambringa så tar den slut, och det känns så jävla knäckande. Är mina känslor logiska här eller är det i kombination med en hormonchock? Jag vet inte... Jag vill bara gräva ner mig i jorden och försvinna. Jag vill inte vara med mer.
Men gumman.. Jag tycker att det är en helt normal reaktion, du är inte knäpp, du blev bara chockad. Och även om det kanske inte är vad du tänkt dig så kommer det att gå JÄTTEBRA ändå, och efteråt kommer du att undra varför du lät det här få dig dämpad. Men visst kan jag förstå dina känslor, de är helt logiska, förlossningen är en big deal och det är klart att det är läskigt och jobbigt nog som det är UTAN en massa kulturella skillnader att ta hänsyn till. Men när det väl sätter igång kommer du nog att skita i om du ligger eller står eller flyger, för det enda viktiga är att du snart har din lilla bebis (eller så vrålar du "döda mig döda mig döda mig!" men vad du egentligen menar är förstås att du längtar efter Ella). Jag vet att du kommer att vara jätteduktig och det kommer att gå jättebra! Massor med kramar!
Hallojsan.. ligga ner? ... Sa de exakt hur?
Ligg på mage.. *det går om man envisas och inte är höjdrädd* ta spjärn med knäna så vips står du (läs ligger) i doggystyle.. Borde underlätta en liggande födsel..
Nää.. det var ett dåligt försök att muntra upp dig på.. sorry... när dagen för förlossningen väl kommer så kommer du nog snurra runt i den där sängen så att "ligga" bata blir den position du hade när du klev i sängen... Baby mår bra.. du mår bra om än deppigt och din gubbe mår bra.. se där..
Kram Maja
Men lilla Johanna...Jag förstår att det känns surt när du har föreställt dig något annat. Nu är du iallafall beredd på att det kommer att bli såhär så det kommer inte att komma som en chock. Och när du väl får tillbaka din bebis efter värmebäddsbaket så kommer allt det där andra vara glömt! Precis som att det är tungt att vara gravid - så fort barnet är ute så har man glömt bort alla krämpor och hur jobbigt det var att längta ihjäl sig. Så ta tiden som är kvar att vänja dig vid tanken så gott det går och när det väl är över så kan du glömma det och bara njuta av lilltjejen. Det blir bra det här :-)
Åh nu lipar jag igen... Så gulliga ni är. Jag har bara lipat hela dagen och då har jag inte ens tänkt på det där med liggandet. Jag hatar verkligen att vara nere, kan ta vilket ryggont som helst bara jag får ha kvar mitt starka och positiva psyke. Känns som att jag inte har några känslomässiga spärrar. Går det över eller kommer det vara såhär resten av månaden nu? Isf hoppas jag verkligen på att lillis kommer så tidigt som möjligt efter början av v 38 (vilken börjar på torsdag). Ja, torsdag låter bra faktiskt, kan vi inte boka det? Snälla? Hon väger ju redan 3 kilo plus så nog skulle hon klara det bra.
Maja: Ja visst sa de det, ligga ner på rygg med en kudde som stöd för huvudet. När det kommer till krysningarna så ska jag dra upp benen och hålla dem med armarna. Detaljerat värre :/...
Hu... så pass detaljerat?
Hmm.. har de räknat med en galen svenska i förlossningssalen...? Säg att du MÅSTE sitta i IKEA STÄLLNINGEN... för så föder alla svenska kvinnor barn.. det är tradition..
Nää.. nog om det där från mig.. gaska upp dig.. nu har du en föraning om hur det känns någon dag efter förlossningen.. man blir (oftast) skitledsen utan anledning.. det är hormonerna som spökar.. det rinner till en massa grejsomojser för att du ska klara det fantastiska i att vara mamma i resten av ditt liv. Så det är bra att deppa redan nu.. så kanske du slipper det sen.
Kram.
I Ryssland tar dom ifrån dig barnet och firar in det i en kokong av bandage så din nyfödde ser ut som en lite mumie...dålig liknelse men det kanske muntrar upp lite iaf
Håll ut, när du väl har den lilla krabaten i famnen så kommer du inte att tänka på det utan bara njuta av känslan.
