När jag var i Malmö så kom min allra allra bästa vän och hälsade på mig och det var så mysigt att jag knappt finner ord. Ni vet känslan av att känna sig helt avslappnad och förstådd av någon? Och samtidigt alltid ha massor att prata om och ha kul under tiden.

Så är det när jag träffar Johanna (ja, vi har till och med samma namn).

Jag och Johanna har känt varandra sedan vi var fem år gamla, vi blev visst bästisar direkt där på förskolan Akka. Vi bar ofta hatt när vi skulle vara finklädda, var lika blonda och lika tokiga i färgen rosa. Ja, klart det blev krig om dockor och pennor!

Bästisskapet höll i sig under hela första klass men när vi började andra klass kom Johanna fram till mig när jag hängde i bommarna på skolgården och förklarade sakligt att vi inte kunde vara bästisar längre eftersom att hon nu, som jag ju så väl kunde se, var bästis med Therese (en annan klasskompis). Det kom inte direkt som en överraskning eftersom vi knappt träffats under hela sommarlovet, men visst sved det litegrann. Jag hittade snabbt en ny bästis, Rebecka, och i många år var vi oskiljaktiga. Men nu handlar det om Johanna.

I femman flyttade jag till Malmö under ett år och när jag kom tillbaka i sjuan så flyttade Johanna till Varberg under nästan lika lång tid. Vi hade i stort sett ingen kontakt alls. Men när hon så kom tillbaka till slut så hittade vi sakta men säkert tillbaka till varandra. Mycket hade ändrats såklart, sedan småskoleåren. Från att ha varit två glada skitar var vi nu, efter dödsfall, skilsmässor och föräldrars trasiga relationer, ganska ledsna och ömtåliga inuti och valde att luta oss mot varandra. Jag fann mycket av min inre styrka genom Johanna. Visst kom vi inte alltid överens (man kan väl inte förvänta sig mycket mer av ett envist lejon och en eldig skytt?) men vi var varandras stora trygghet på något sätt.

Vi hade samma passion och samma drömmar (delfiner, frihet, soliga länder och öppna hav) och följdes åt upp i gymnasiet. Vänskapen bestod och växte sig starkare. Jag kände mig alltid annorlunda och mycket tack vare Johanna vågade jag vara precis den jag ville.

Idag träffas vi, om vi har tur, kanske en gång om året. I övrigt består vår (ganska flitiga) kontakt av bloggläsning och msn. Ändå finns det få människor som jag står så nära som Johanna. Hon känner  och förstår mig så väl och jag henne, trots våra olikheter.

Och det är så himla himla fint.