-

Perspektiv

Jag kommer hem till svärmor alldeles utmattad tillsammans med resten av olivtruppen mellan klockan 14-15 varje dag. Då har vi dragit nät under trånga träd, rensat kvistar och blad från olver, plockat, kammat...zzzz...jätteintressant jag vet... osv. Alla dundrar vi in i hennes fridfulla kök och sätter oss till bords medan lilla tanten fyller tallrik efter tallrik med hennes vansinnigt goda och hälsosamma mat. Tallrikarna delas ut och vi slevar i oss. Hårt fysiskt arbete i 5-6 timmar i sträck utan paus eller mat har gjort oss till en grumpen grupp människor. Jag brukar förstås ge henne ett hej och ett leende när vi kommer, men jag är isåfall den enda som ens tittar på henne. Fantastiska människa som står ut med detta utan att klaga! När vi ätit färdig och är mätta så börjar vi småprata lite smått, vissa röker, andra äter frukt eller efterrätt. Bara jag säger tack för maten.

När de andra har lämnat sina platser och jag sitter kvar, för trött och mätt för att orka resa mig från stolen så ser jag hur svärmor ger mig ett medlidsamt leende och berättar att hon vet att det är jobbigt uppe bland olivträden. Jag nickar och ler tillbaka och försöker säga att det visst inte är sååå farligt, men misslyckas nog med att låta övertygande. Svärmor berättar om att hon inte alls tycker om att plocka oliver, det har med hennes psykologi att göra säger hon och jag blir förvånad. Denna krutgumma som alltid har en miljon järn i elden med matlagning till 10 personer om dagen, får, getter, höns och kaniner att åka runt och mata och ta hand om, barnbarn som hon alltid finns till för, en man som inte lyfter ett finger i hemmet (men sliter hårt i sin järnfabrik trots sina 72 år!) osv, osv. Min förvåning mattades av när hon fortsatte prata.

De var åtta (egentligen tio, men två dog som små) syskon i en fattig familj i en fattig by, i bergen ovanför Paleohora. Efi och hennes syskon gick under vinterhalvåret i två timmar varje morgon till var familjen hade sina olivträd och plockade, utan maskiner, utan nät, utan kam, utan direkt från marken med sina fingrar, en efter en. Dessa oliver var det enda familjen hade att försörja sig på så det var viktigt att alla hjälpte till, varje dag från oktober till april. Skolan kom i andra hand. På kvällen när det blev mörkt gick de hem igen - en promenad på två timmar till. Vissa perioder hade de inte ens några skor och ser man Efis fötter idag så förstår man att de varit utsatta förganska hårda prövningar. Mamman amlade ihop deras kläder och tvättade dem inför nästa dag, varje barn hade bara två set kläder i sin ägo.

Hon berättade detta för mig där jag satt i mina sköna mjukiskläder, mätt och belåten och utstrålade "trött", "utmattad", "slut". Plötsligt kände jag mig relativt full av energi, och blev snabbt påmind om hur ödmjuk man bör vara inför andra människor. Efi klagar så sällan, och ställer alltid upp där hon kan, hon uppfostrade fyra barn, födda inom loppet av fem år helt på egen hand (med lite hjälp från sin svärmor) då hennes man åkte till jobbet tidigt på morgonen och ofta kom hem sent på kvällen, och hon tycker att hon har haft ett jättelyxigt liv. Ja, med den bakgrunden så kan man förstå varför. Hon hade ju ett fint hus, behövde inte jobba och hade "bara " fyra barn att ta hand om - och ingen som dog.

Det var inte så länge sedan, det ska ni veta. Efi är 62 år gammal och var alltså tio år 1958. Det är inte mer än ett par generationer bort. Jämför det med Sverige 1958 och man förstår plötsligt varför Grekland känns lite "efter" i den sociala utvecklingen även om det ju är "medlem i EU".

2008-12-05 @ 16:18:40 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Eva Henriksson

Å så intressant. Verkligen en fin skildring av en annorlunda verklighet.. Vi är så intresserade.

Vad hette hennes by? Ulf undrar om du läst Kapten Cornellis mandolin. Den berättar om 40 talet på Kefalonia i Grekland. Det är ju samma tid. Otroligt för oss. Gick hon så mycket i skolan så hon kan läsa och skriva? Vi har en kvinna från Monte Negro som städar i skolan. Hon är analfabet!!!!! Kram Eva

2008-12-05 @ 19:41:03

Postat av: Eva Henriksson

Läser din underbara text igen.Så bra du skriver.

Bok?

2008-12-06 @ 08:46:26

Postat av: Mi

Såååå intressant! Vilken fin skildring av Efi som är en helt underbar människa, och så ödmjuk.

Jag tror inte att hon hade trivts i det vi menar med lyxliv och jag har svårt att se henne halvliggande i en soffa, iklädd en sidenmorgonrock, ätande en ask praliner och förstrött bläddrande i ett modemagasin, suckande efter den senaste Diorkreationen.

Istället verkar hon nöjd och glad när alla är mätta och glada och hon verkar verkligen gilla kaoset som de små barnbarnen ständigt skapar omkring sig i hennes hus. Vilken fantastisk människa!

Nu ska jag städa, blev plötsligt inspirerad...

Tack för dina fantastiska inlägg gumman!

och hälsa Efi!

Kramar

Mammi

2008-12-06 @ 09:33:23

Postat av: Jo

Eva: Byn heter Hasi, strax intill Voutas. I Hasi står Efis barndomshus fortfarande kvar, men är öde eftersom ingen vill bo där uppe längre. Jag har varit där en gång och det ligger jättevackert på en kulle och har både olivträd och citrusträd i trädgården. Jag har läst samma bok, alldeles underbar, och filmen med! Efi kan både läsa och skriva, hon gikc ändå sex år i skolan, hennes man blev välutbildad - han gick tolv år. Ja, boken kommer kanske en dag, men inte än.

Mi: Nä, Efi står inte ut med att sitta still om det finns nåt att göra, nåt barn att mata eller nån byxa att stryka. Dock vilar hon ibland, när hon blir trött och det är så skönt att se. Ja, hon älskar sitt liv, det lyser alltid entusiasm i hennes ögon. Städa duktigt nu mammi ;). Puss!

2008-12-06 @ 10:37:11
URL: http://johannagullberg.blogg.se/

Postat av: Eva Henriksson

Tack för rara svar både från Dig och mamma. På min slitna Kreta-karta ser jag Hasi och längtar efter att åka dit. Även till Sarakina där oliverna pressas ska vi åka. Efis man jobbar på järnfabrik och vi undrar vad dom gör där och var den finns? Blir man aldrig pensionerad i Grekland? 72 år var han....

2008-12-06 @ 15:41:49

Postat av: Jo

Han är pensionerad men driver fortfarande järn"fabriken" som hans far startade. Det är inget avancerat utan bara ett ställe utomhus (fasktiskt nedanför olivkullen) där han mottar långa järnstänger för bygge som han sedan kapar i rätt längder och distribuerar till kunder. Tror jag i alla fall. Själv har jag inte varit i Sarakina och vet inte om det är mycket att se...

2008-12-06 @ 16:06:02
URL: http://johannagullberg.blogg.se/

Trackback