Sedan Elli föddes har jag tyckt att insinuationer om när nästa bebis ska komma är lite jobbiga. Jag älskar min dotter såklart, det behöver inte nämnas, och kanske har det varit lite därför. Jag älskar henne så mycket att jag velat ge henne allt, min odelade kärlek och uppmärksamhet. Dessutom har jag svårt att tänka mig att jag skulle kunna älska nästa barn lika mycket som jag älskar Elli, men jag vet att de flesta tänker så och att alla blir lika förvånade över hur mycket kärlek de har i sig, så jag får bara hoppas på att det är så.

Det är så smidigt att resa med ett barn, att gå och handla, att skaffa barnvakt, att hitta egentid, att... göra allt, om man bara har ett barn. Jag är ju ung och vill kunna vara så flexibel jag kan vara trots att jag är mamma.

Barn nummer två kommer ju att komma, helst när Elli är mellan 3-5 år(jag). Jag tänker som så att Elli ska ha kommit förbi de första årens trots och ha lite förståelse för rätt och fel och konsekvens, men fortfarande vara liten nog att kunna ha kul med sitt syskon.

Men så idag.

Jag satt och tittade igenom alla filmerna jag tagit på Elli under hennes första månader. Hon, den lilla sprallapa som idag springer omkring här hemma och hittar på hyss precis hela tiden, hon var så liten, så mjuk, så oskyldig, så oförstörd, så, så sagolikt underbar.

Och jag tänkte för några ögonblick att det kanske inte är så svårt ändå att ha två småttingar samtidigt.

Så, gott folk, nu behöver jag er hjälp att påminna mig om allt det där jag nämnde först, för mina ögon låter mig bara läsa de sista två styckena. Men så tänker jag att jag måste väl lära mig att leva med det där suget, för tänk om det aldrig fösvinner. Man kan ju inte förtsätta att göra bebisar tills ens fertilitet försvinner, det är ju inte rimligt. Väl?

Lätt att resa... MJUUUUK... Egentid.... LIIIITEN... Trotsåren... OSKYLDIG...