Den allra första tiden efter att man fått sin bebis är omtumlande. För det första är ens kropp ganska utmattad efter förlossningen (oavsett man fött naturligt eller genom kejsarsnitt), och för det andra har ens primära fokus, som hittills alltid legat på en själv, plötsligt förflyttats till en ny liten människa. Dessutom fylls man med så mycket kärlek (och hormoner) och bara kärleken som tumlar omkring i ens kropp kan göra en helt slut.

Som tur är så brukar nyfödda bebisar sova rätt så mycket och man har mycket tid att läka, sortera känslor och ladda batterierna mellan varven. I alla fall var det så för mig. Ofta satt jag bara och väntade på att hon skulle vakna så jag kunde få pyssla med henne.

Nu verkar den tiden vara förbi.

Jag kör min dagliga surfing på internet medan jag ammar Ehlia på morgonen, dock kan jag bara göra sånt som inte kräver båda händerna, vilket gör bloggning fruktansvärt trist och tidsödande. Har jag tur så somnar hon en liten stund under förmiddagen så jag hinner diska, plocka undan, äta frukost och duscha (väldigt sällan hinner jag allt det där). Sen är hon pigg och glad (för det mesta) och vid ett går vi oftast till mina svärföräldrar för att äta lunch (lyx, jag vet!). Där får Ehlia väldigt mycket uppmärksamhet och blir till slut en smula gnällig. I vagnen på väg hem somnar hon ibland, men vaknar oftast strax efter att vi kommit hem. Tupplurar under dagen tar hon oftast i min famn efter amning och försöker jag lägga henne ifrån mig så vaknar hon direkt.

Jag undrar liksom hur jag, som går hemma nästan hela dagarna, inte har tid till att dammsuga, städa toan eller laga goda middagar då och då. Eller varför jag varje morgon i duschen tänker att jag kan vänta med att raka benen tills nästa dag bara för att hinna ut innan lillis vaknar (mina ben ser mest ut som spindelben just nu).

Vissa morgnar, när Elli verkar somna ordentligt en liten stund så lockar det oerhört att krypa ner under täcket en stund till, men jag vet att när jag måste stiga upp nästa gång så är det lika motigt som första gången, bara det att jag kan glömma en paus efter amningen, dessutom ser huset ut som kriget och inget är skrivet i bloggen. Så jag motstår frestelsen.

Nu har jag dessutom börjat ta lektioner i grekiska två dagar i veckan, och borde ju plugga lite varje dag. HIttills har jag fått sitta med böckerna medans jag ammat, vilket inte är helt praktiskt, men en nödlösning.

På plussidan finns att jag får tillräckligt med sömn för att fungera normalt. Ehlia somnar runt kl 22 och sover till mellan 7 och 9. På kvällen ser vi oftast en film innan vi går och lägger oss (Elli somnar i min famn framför TV:n), och jag tänker alltid att jag efter filmen kan plugga/blogga/e-maila/jobba, men då är jag så trött att jag knappt orkar borsta tänderna.

Jag vill inte påstå att det är jobbigt att ha barn, men det förändrar ens liv på ett sätt som inte ens jag, som har väldigt stor fantasi, kunnat förstå. Det är underbart och mysigt och härligt, och jag älskar att vara mamma, men det tar otroligt mycket tid och allt som inte heter Ehlia kommer i andra hand.

Nu har jag spenderat dyrbara minuter framför datorn. Disken är odiskad, och jag är oduschad.

Och nu vaknade lillan.