Först går man och är gravid i nio månader, med alla krämpor det för med sig. Det första som händer är att brösten blir hårda bollar som gör ont om man nuddar dem, ens humör gör en snabbresa tillbaka till fjortonårsåldern och det känns som att man går på tunga sömnpiller i stort sett konstant. So far so good.

Efter några veckor kommer illamåendet. Visst är det segt att må illa, det vet vi ju alla, men det finns nog inget annat tillstånd i livet där det är möjligt att må illa 24 timmar ocm dygnet i flera månader i sträck. Inklusive dagliga spyor. Mmm, spy som är så härligt.

Har man sedan otur så börjar rygg- och höftproblemen så tidigt som runt vecka 15. Man förvandlas från att vara en normal ung kvinna till 90-årig gammal tant på nolltime. Även om graviditetsmagen knappt ens börjat synas än så kommer man knappt ur en vanlig stol utan att skrika av smärtan som kommer när en nerv i ryggen kläms åt. Och har man suttit en stund och sen ska försöka gå så ser det ut som att man plötsligt fått en puckelrygg eftersom det gör för ont att gå helt upprätt. Sexigt.

Man svullnar upp också. Många kilo vätska sätter sig lite varstans och man tillhör de få tursamma om man över huvud taget får på sig skor under andra halvan av graviditeten. Jag hade tur som kunde gå barfota eftersom jag var höggravid under en grekisk sommar. Min vigselring fick jag som så många andra bära runt halsen från sjunde månaden till tre dagar efter förlossningen. Man blir ofattbart mjuk med så mcyket vätska i kroppen och kroppen dallrar på ett ovant (och inte så uppskattat) vis.

Man minns inte längre hur det känns att ha en platt mage och har sedan länge gett upp hoppet om att någonsin se normal ut igen. Det känns på riktigt som att man har varit, och kommer vara, gravid för evigt.

Sista månaden får man vara glad om man ens kommer upp ur sängen. Man är framtung och trött som aldrig förr och vill inget hellre än att den lilla parasiten i ens kropp ska ploppa (ploppa och ploppa) ut. Man har hört historier och man tror att man är förberedd 'jag skiter i hur ont det kommer göra, det kan inte vara sååå farligt, nu måste den här ungen komma ut!'.

Yeah, right.

Så kommer dagen till slut. Man får värkar som känns som att man på riktigt håller på att gå isönder. Man undrar om det verkligen är normalt att ha sååå ont. Man förstår att många kvinnor brukade dö i barnasäng, för något måste ju vara fel när det gör sååå, jäääääääävla, obeskrivligt ont. 'Aldrig mer' hinner nog de flesta födande kvinnor tänka åtminstone en gång under förlossningens gång.

Har man otur så funkar inte förlossningen riktigt som den ska, det finns fantastiskt många saker som kan gå fel. Vissa får smärtlindring. Man kan få värkstimulerande dropp (bara för att intensifiera smärtan ytterligare) och om det går segt så kanske man spräcker hinnorna så att allt vatten kan komma ut, vilket kan skynda på processen.

Allt detta kan man få gå igenom och man lever i en mardröm, men litar på sin doktor.

Sen slutar festen ändå med att man sövs ner och skärs upp, eftersom den lilla parasiten inte ligger rätt i magen och inte kan komma ut den naturliga vägen. Mitt under operationen vaknar man för någon sekund och känner den mest paralyserande smärta man kan tänka sig, en smärta som får värkarna att kännas som mjuk massage i jämförelse. Man vill skrika och kräkas men är inte förmögen att ens yttra ett pip. Sen somnar man förstås igen.

En månad efter att ens barn är fött har man läkt ihop ganska bra och ens mage är redan förvånansvärt nära sitt ursprungsläge. Med undantag för ett stort ärr strax under troskanten.

Tre månader efter förlossningen minns man bara hur ljuvligt det var att vara gravid. Hur kvinnlig man kände sig när man spatserade genom byn med magen i vädret och sin älskade man vid sin sida. Förlossningen tycker man gick relativt smärtfritt och det man minns mest var när ens hjärta svämmade över av en sådan ofattbar mängd kärlek att man inte visste var man skulle ta vägen. Det var så starkt att det gjorde ont. Man grät okontrollerat varje gång man slog en blick på det lilla knyte som tryggt låg och sov alldeles intill en, för man kunde inte göra annat. Total lycka. En kärlek man inte ens kunnat föreställa sig, men som man snabbt vänjer sig vid.

Och man tänker att det faktiskt är ett väldigt litet pris man betalar för att få uppleva det häftigaste i livet. Tänk att det är så lätt att skapa ett barn!