Lugn, lugn, här kommer svaren.

Aris kom hem en dag försenat eftersom båtschemat lades om. Jag blev först besviken men sedan glad, för det innebar en extra dag i lugn harmoni med bästa, bästa Rebecka. Jag funderade allvarligt på skilsmässa ett tag och konverterande till platonisk kvinnokärlek. Veckan med Becki var alldeles, alldeles underbar, speciellt efter ett jobbigt avsked från mannen när han i strålande solsken och blankt vatten lämnade mig ensam på trappan med en skrikande bebis (svag överdrift) för en vecka i ett avslappnat paradis. Jag var så arg och kände mig så lämnad. Men sen kom i alla fall Rebecka och allt det där negativa vändes till något positivt. Solen sken hela veckan som vore det sommar, och vi hade minst lika kul som när vi var barn. Det var så lätt, så kul, så himla himla underbart! Vi fnittrade och pratade och gick promenader och festade till och med till det ganska rejält på lördagen (kom hem fyra och yra).

Men så innan dagen för Rebeckas återresa kom alltså Aris hem, brunare än någonsin, och min slumrande ilska väcktes på nytt. Så sjukt och så missunnsamt eftersom min egen vecka ju varit alldeles fantastisk (där har vi nåt för min vän terapeuten att bita i), men jag kände mig mest bara butter att se honom, speciellt eftersom han var så brun.

I alla fall, sen åkte lilla Beckisen tillbaka till Lille och jag kände mig lite tom. Vad hade jag inte gjort för att ha en så bra vän här permanent?

Men två dagar senare lämnade lilla familjen Paleohora för en tour runt Kreta, vi besökte många härliga platser och vädret var helt ok, det blev till och med några bad. Bilder och mer ingående om resan hoppas jag att jag fixar fram till er inom rimlig tid.

Elli är mammigare än någonsin, här hemma finns det en ramsa som går stup i ett, den är så här fantastirik: MAMMAMAMMAMAMMAMAMMAMAMMAMAMMAMMA!!!! och ser hon mig inte så gnäller hon tills hon hittar mig och när hon hittar mig sätter hon sig som ett klistermärke runt ett ben. Visst är det väldigt gulligt och det är ju fantastiskt att betyda så mycket för någon, men ibland är det problematiskt, som när jag vill duscha eller gå på toa i lugn och ro och ger lämnar henne gallskrikande i sin pappas famn. Det kniper till i hjärtat, både för hennes skull, men mest för Aris faktiskt, även om han verkar ta det med ro. Men det går nog över snart.

Ja, det var det om det.