Jag skriver om flygbolag och upprepar ständigt ord som Stockholm, Arlanda, Köpenhamn, Kastrup, Göteborg och Landvetter. Varje gång jag knappar in Kastrup i dokumentet så suger det till i magen.

Luften blir plötsligt frisk och krispig, det kommer ånga ur munnen när jag andas. Jag har på mig min svarta kappa och är trött och stel efter en lång dag på väg, men ack så nöjd över att vara så nära. Elli sitter på bagaget som är lastat på bagagevagnen - hur gick det till att packningen blev så stor - igen? Det är tre minuter kvar tills Öresundtåget är beräknat, jag hinner röka en halv cigarett, perfekt timing. Fingrarna fumlar och beter sig inte normalt i kylan. Elli ser så främmande ut i den här miljön. Utländsk. Själv känner jag mig också märklig, jag smälter in, men ändå inte alls. Folket omkring mig är annorlunda. Vänligare men kyligare. Jag har till slut insett vad alla icke-svenskar har menat när de sagt att vi svenskar är stela och kyliga - jag ser det i min egen familj, bland mina vänner - ja till och med på foton av mig själv. Samtidigt vet jag som svensk om att vi inte är det minsta knastriga inuti, men jo, vi utstrålar definitivt lite avståndstagande. Samhörighetskänslan som jag alltid saknar i Grekland har försvunnit även här. Men samtidigt finns det inget bättre ställe att vara. Det är hemma, men också borta. På väg. Mot och till och från och tillbaka.

Kastrups tunnelbana är min oas av lycka, kanske den bästa stunden på hela resan. Kan knappt bärga mig till nästa gång.