Julen är här!
Vi har fått en adventskalender skickad till oss av gulliga Eva som är en flitig besökare här och vilken nostalgikänsla det gav! Varje morgon öppnar vi en ny lucka som döljer ett litet djur och Elli lär sig sakta men säkert namnen på våra svenska vilddjur (lokatt, kotte, räv och mus än så länge), verkligen gulligt Eva, tack!
Havet som på sommaren glittrar i intensivt turkost går idag i samma grågröa färg som himlen. Åskan mullrar och den varma koftan ligger runt mig som en stor härlig nallekram.
Jag tänker på debatten som är igång här på bloggen, om greker vs svenskar och aga vs ickeaga osv. Det gör ont i magen emellanåt. Vi som läser här har väl mer eller mindre samma psikt i frågan. Det känns som sådant slöseri. Här blir barn slagna varje dag och det är helt "ok". Jag har sedan jag kom hit alltid sagt att om jag kunde fått ta med något hit från Sverige så hade det varit jämställdheten. Men jag är benägen att ändra mig, jag föredrar synen vi har på att slå barn.
Jag önskar att vi som diskuterar här i min lilla blogg kunde samlas i Palles "town hall" och diskutera, bjuda in några proffs på ämnet och skapa debatt här i byn. Det skulle vara obligatoriskt att gå. Det hade kanske inte hjälpt ändå, men det hade väckt liv i frågan. Men jag antar att det enda man kan göra är att föregå med gott exempel och ta ansvar för sina egna små barn.
Nu är kanelbullen slut och maken har kommit hem och tänt taklampan för att "det är ju så mörkt och dystert". Men jag fick julkänsla där för en liten stund i alla fall. Och om en och en halv vecka är jag i kalla, mörka Sverige och njuter av tända ljus mest hela tiden.
Kram på er!
Synd att jag fick vika kalendern...men kul att du gillar den. Jag tänker så mycket på er och glädjer mig åt din styrka. Jag har samma kalender i skolan och mina elever (16 år gillar att öppna!!!!)
Det är ICA kalendern.
Så rart du skriver och jag ser ju allt framför mig.
Kram
Svenska vilddjur nummer två: Kotte! Hahahaha. Gulligt. :)
Trevlig advent på er.
Eva: Stort tack! Sånt där lyser verkligen upp en grå dag. Du är så omtänksam.
Malin: Jag vet! Blev helt paff, men de kallar den kotte och den ser ut som en kotte, men är ett djur. Har jag helt missat kottdjuret? Hahaha! Tack detsamma!
Grekiska barn kanske inte är mer deprimerade pga att de blir slagna men de kommer troligtvis att slå sina egna barn när de får några. Och jag skulle inte kalla det uppfostran, de skrämmer ju sina barn lydiga! Det är lika illa som 5-minutersmetoden. Johanna, fina syster Sol, jag vill så gärna kalla sig öppensinnad för att du kan ta det här utan att bli galen men när du berättar om mamman som slår sin 4-åring sådär hårt så tänker jag bara på Jolie och hur hemskt det skulle kännas om någon gjorde så mot henne. Jag vet i fan vad jag hade gjort om jag hade sett allt som du ser. Personligen hade jag nog greppat första bästa stekpanna och slagit i huvudet på mamman.
På tal om något helt annat så komme jag och barnen nog till Malmö runt den 19:e.
Det KAN vara så att det är skillnad på Kreta och t.ex. Aten? Det KAN vara så att de är mer traditionella på Kreta, längre bak i utvecklingen?
Jag är övertygad om att inte alla greker slår sina barn. Jag VET att många gör det men inte alla! Du skriver att barn blir slagna varje dag. Menar du där du bor? Att du ser barn bli slagna varje dag?
För jag måste säga att jag har tillbringat mycket tid i Grekland och jag har sett kärleksfulla förälder-barn relationer varje dag! Och, till skillnad mot Sverige, kärleksfulla mor- och farförälder-barnbarn relationer!
En stor skillnad mot Sverige är också att i Grekland kan det vara så att man slår barnen offentligt. I Sverige tiger föräldrar i matvaruaffären men vem sjutton vet vad som händer bakom stängda dörrar. Vi visar ju inte våra känslor offentligt direkt.
Barnmisshandel har ökat lavinartat i Sverige!!! Det är ett faktum.
Jag menar absolut inte att det är accepterat oavsett på vilket sätt misshandel sker. Misshandel ska naturligtvis INTE ske!
Jag blir verkligen jätteledsen när jag läser dina inlägg... Självklart förstår jag att det är din verklighet just där du bor. Men jag tror inte att det speglar exakt hela Grekland.
Vad anser din man, svägerskor och svärföräldrar om att smälla till ett litet barn? Skulle tex din svärmor våga röra din dotter när hon vet att du är helt emot aga? Filakia Ulrica
Aj mitt hjärta. Jag skulle aldrig ha börjat denna diskussion... När jag berättar om hur verkligheten där jag bor ser ut så får jag från ena hållet höra att jag visar en skev bild av grekland och grekerna, de som jag älskar så högt, och från andra hållet att det är förundransvärt att jag inte slår ner varenda människa som slår sitt barn, hur jag kan stå ut att se dessa barn fara illa och inte göra nåt. Jag talar om ett ämne här, att slå sina barn, jag vill inte på nåt sätt framställa grekerna som dåliga människor, och GIVETVIS (det trodde jag att jag varit tydlig med) talar jag generellt, det finns massor av greker som är emot aga av barn, men nej, synen på aga är INTE som i Sverige, det kan ingen påstå. Inte här i alla fall.
Zalli: Jag är öppensinnad, men det betyder inte att jag inte får sår i hjärtat varje gång jag tvingas se en mamma som slår sitt barn. Men vad kan jag göra? Mer än jag redan gör alltså. Skulle jag gå till polisen skulle inte mycket hända ändå, lagen mot barnaga infördes i Grekland år 2006. Jämför det med 1979 i Sverige!
Tina: Jag ser inte barn bli slagna varje dag, men relativt ofta. Att barn blir slagna i denna by varje dag kan jag garantera med 100 % säkerhet. Det är oerhört vanligt OCH accepterat.
Ulrica: Min man och hans systrar växte upp med slag och de tycker alla att det var "okej" och tillämpar det mer eller mindre också på sina egna barn. Med undantag från min man eftersom han efter många bråk med mig i detta ämne har förstått att om han slår Elli så förlorar han både henne och mig. Kompromisslös är jag på den punkten. Såklart. Han anser dock att det behövs ibland och känner sig säkert frustrerad. Detta har också inneburit att när Elli beter sig "illa" så är det jag som får ta hand om situationen.
Det tar en oerhörd kraft att mötas av något man inte kan förstå. Jag kan inte förstå hur man idag kan anse att slag behövs för att barn ska få en god uppfostran. Min man kan inte förstå hur jag kan tycka som jag gör, han går ju i god för att det är nyttigt. Vad gör man liksom i en sån situation?
Grekerna är inte dåliga människor för att de slår sina barn, de har växt upp annorlunda och här är det faktiskt jag som är utlänningen med "konstiga åsikter". Sen att det är skit att de gör det hoppas jag att upplysning och tid kommer att råda bot på. Som många här också skriver i sina kommetarer, i städerna är bilden annorlunda, och alla vet ju att utveckling alltid startar i städerna.
Återigen, jag har många vänner som inte skulle slå sina, men också många jag känner gör det ofta. Och alla dessa umgås med varandra och det görs ingen större grej av just det. Inte alls som det hade gjorts i Sverige.
Jag tror dock att jag vill avsluta denna diskussion nu för jag har satt mig själv i en fälla där jag antingen sviker de barn som blir slagna genom att inte agera tillräckligt när jag ser det, eller ger grekerna ett dåligt ansikte. Jag har bara delgett er av min verklighet, men inser att jag får hålla lite på vissa grejer.
Ett sista tillägg bara. När jag bevittnade det hårda slaget på fyraåringen så sa jag givetvis till mamman att det var onödigt och hårt och satt och kramade flickan tills hon kände sig ok igen. Mamman fnissade lite generat och sa "ja, det blev lite för hårt, jag kände det" och sen var det inte mer med det. Jag skulle så gärna vilja förklara för flickan att det hennes mamma gör är fel, men jag är övertygad om att det bara förvärrar situationen. I alla fall i den här åldern.
Aj mitt hjärta. Jag skulle aldrig ha börjat denna diskussion... När jag berättar om hur verkligheten där jag bor ser ut så får jag från ena hållet höra att jag visar en skev bild av grekland och grekerna, de som jag älskar så högt, och från andra hållet att det är förundransvärt att jag inte slår ner varenda människa som slår sitt barn, hur jag kan stå ut att se dessa barn fara illa och inte göra nåt. Jag talar om ett ämne här, att slå sina barn, jag vill inte på nåt sätt framställa grekerna som dåliga människor, och GIVETVIS (det trodde jag att jag varit tydlig med) talar jag generellt, det finns massor av greker som är emot aga av barn, men nej, synen på aga är INTE som i Sverige, det kan ingen påstå. Inte här i alla fall.
Zalli: Jag är öppensinnad, men det betyder inte att jag inte får sår i hjärtat varje gång jag tvingas se en mamma som slår sitt barn. Men vad kan jag göra? Mer än jag redan gör alltså. Skulle jag gå till polisen skulle inte mycket hända ändå, lagen mot barnaga infördes i Grekland år 2006. Jämför det med 1979 i Sverige!
Tina: Jag ser inte barn bli slagna varje dag, men relativt ofta. Att barn blir slagna i denna by varje dag kan jag garantera med 100 % säkerhet. Det är oerhört vanligt OCH accepterat.
Ulrica: Min man och hans systrar växte upp med slag och de tycker alla att det var "okej" och tillämpar det mer eller mindre också på sina egna barn. Med undantag från min man eftersom han efter många bråk med mig i detta ämne har förstått att om han slår Elli så förlorar han både henne och mig. Kompromisslös är jag på den punkten. Såklart. Han anser dock att det behövs ibland och känner sig säkert frustrerad. Detta har också inneburit att när Elli beter sig "illa" så är det jag som får ta hand om situationen.
Det tar en oerhörd kraft att mötas av något man inte kan förstå. Jag kan inte förstå hur man idag kan anse att slag behövs för att barn ska få en god uppfostran. Min man kan inte förstå hur jag kan tycka som jag gör, han går ju i god för att det är nyttigt. Vad gör man liksom i en sån situation?
Grekerna är inte dåliga människor för att de slår sina barn, de har växt upp annorlunda och här är det faktiskt jag som är utlänningen med "konstiga åsikter". Sen att det är skit att de gör det hoppas jag att upplysning och tid kommer att råda bot på. Som många här också skriver i sina kommetarer, i städerna är bilden annorlunda, och alla vet ju att utveckling alltid startar i städerna.
Återigen, jag har många vänner som inte skulle slå sina, men också många jag känner gör det ofta. Och alla dessa umgås med varandra och det görs ingen större grej av just det. Inte alls som det hade gjorts i Sverige.
Jag tror dock att jag vill avsluta denna diskussion nu för jag har satt mig själv i en fälla där jag antingen sviker de barn som blir slagna genom att inte agera tillräckligt när jag ser det, eller ger grekerna ett dåligt ansikte. Jag har bara delgett er av min verklighet, men inser att jag får hålla lite på vissa grejer.
Ett sista tillägg bara. När jag bevittnade det hårda slaget på fyraåringen så sa jag givetvis till mamman att det var onödigt och hårt och satt och kramade flickan tills hon kände sig ok igen. Mamman fnissade lite generat och sa "ja, det blev lite för hårt, jag kände det" och sen var det inte mer med det. Jag skulle så gärna vilja förklara för flickan att det hennes mamma gör är fel, men jag är övertygad om att det bara förvärrar situationen. I alla fall i den här åldern.
Jag måste bara förtydliga att jag blir ledsen när jag läser dina inlägg eftersom jag förstår att du faktiskt SER barnmisshandel så nära dig! INTE för att du skriver om det! Hade jag upplevt samma sak hade säkert var och varannat inlägg i min egen blogg handlat om samma sak. Det är naturligtvis inte okej och jag förstår att du reagerar! Själv har jag inte sett det i samma utsträckning och vill bara påpeka att det antagligen finns skillnader inom Grekland. Alla min mans vänner har ABSOLUT inte vuxit upp med att få stryk hela tiden. Han är uppvuxen i Thessaloniki. Styrkekram till dig och din man och eran fina dotter och det är glädjande att du är stark att gå emot det som verkar vara djupt inpräntat i din "by".
Tina: Jag tror också att det är stora skillnader mellan byar och städer. Och isolerade öar och fastlandet. Och mellan människor. Jag har en känsla av att min mans familj säkert tillhör den mer gammeldagsa, konservativa typen, där man inte pratar särskilt mycket om känslor och kanske är lite hårdare i ton och hand, jag tror att denna stil kommer från min svärfars sida. Till min stora glädje har jag dock efter många pratstunder med min svärmor fått henne att helt gå över till min sida i frågan. Från att själv ha gett både smäll på fingrarna, örfilar och till och med smisk till alla sina barn är hon idag helt emot aga och är den som skriker högst när något av hennes barnbarn blir utsatta. Så jag känner mig trygg med henne och hoppas att hon i det långa loppet kan hjälpa till att påverka min man och hans systrar. Men, det sitter djupt inne i dem. Och, som sagt, de upplever inte alls att de tog skada av slagen utan snarare tvärtom. Jag är så glad över att det jag ser här inte är representativt för hela Grekland, men det anade jag även innan.
