Jag har haft en mycket mysig jul. Har nog lyckats träffa de flesta faktiskt. Synd dock att det alltid ska kännas lite pressat och stressat när det är så lite tid. Som att man bockar av person efter person... Ska det vara så för all framtid nu? Hur undviker man då att glida ifrån de man bryr sig om? Väldigt svårt. Och oerhört sorgligt.

Men.

Det är priset man betalar när man väljer att leva långt borta. Och hur ont det än gör när verkligheten påminner sig, så känner jag starkare än någonsin att hemma är i Grekland. Det kommer det nog alltid att vara. Smärtan undviker jag lite genom att dra mig undan, att krypa in lite i ett tunt skal, och det smärtar att det gör att jag kanske upplevs som lite kall och en smula otrevlig kanske. Men det är för att jag inte kan hantera alla känslor. Så många gånger under denna vecka som jag har suttit och stirrat ut i intet, kännt ett svagt tryck över bröstet och låtit vemodet anfalla med all sin kraft... Jag hinner inte ge det jag vill om vi bara ses ett par timmar, ett par gånger om året. Och då är det lättare att inte ge alls. Annars resulterar det nog bara i känslostormande gråtkalas, hur förmedlar man annars alla de känslor och tankar som ligger uppdämda i hjärtat, som man aldrig annars har tid att ge bort.

Vissa hinner jag inte träffa alls. Av olika skäl. Kanske, kanske är det på något sätt bättre så. Att inte reta nerverna för mycket.

Nyss skulle jag lägga lilla Elli. Hon brukar somna av sig själv, efter att ha druckit en flaska mjölk, men idag behövde hon sällskap. Jag kröp ner i bredvid henne i den mjuka sängern i "vårt" rum och hon lade sin knubbiga lilla arm om min hals, och kort därefter hörde jag hur hennes andhämtning blev tyngre och långsammare. Till sist snarkade hon lätt i mitt öra. När jag låg där försvann vemodet för en stund. Intill hennes lilla kropp kände jag att allt faktiskt är bra i alla fall, trots att det inte är helt i hjärtat. Hon har en förmåga att fylla ut tomheten och hålrummen som uppstår, en helt omedveten kraft.

Imorgon är sista dagen i Sverige, jag ska träffa Johanna och se hur det känns, men det tror jag känns lika självklart som vanligt, det gör ju alltid det. Trots allt. Sen ska jag packa ihop alla leksaker och kläder och prylar som vi har fått och på söndagmorgon lyfter planet mot Grekland. Mot hem. Och då släpper ofta vemodet efter ett par dagar och livet fortsätter. I min mans armar med Elli runt benen, i det för lilla huset med den vackra utsikten, och svärmors mat och symaskinens stampande... är jag hemma, och vemodet gömt i en liten, liten låda någonstans inuti. Där får sedan det vila till nästa gång.