Elli sover middag och jag sitter i ljuv tystnad och knapprar på en jobbtext. Plötsligt hör jag grannpojken på 4 år skrika och gråta som en stucken gris på gatan utanför. Inget konstigt med det, barn i detta land, och kanske överallt, gör så ganska ofta, så jag bad bara i tystnad att skriket inte skulle väcka Elli.

Efter någon minut ser jag pojkens mamma komma springande och nästan faller ihop i en mans famn rakt utanför mitt fönster, samtidigt som hon ger ifrån sig ett avgrundsvrål följt av utmattad gråt. I början visste jag inte om hon var överlycklig eller förtvivlad men det var efter en  väldigt liten stund lätt att se att det var det senare. Pojken sprang fortfarande omkring och grät öppet och ingen var där som försökte trösta honom.

Till slut gick jag nervöst fram till fönstret för jag märkte att det bildats en liten folksamling som satt precis utanför mitt synfält, och det var då jag såg anledningen till uppståndelsen.

Grannens lilla vita fluffboll till hund låg orörlig - död - vid vägkanten.

Alltså jag vet hur förfärligt det är att förlora ett husdjur, men jag trodde minst att en människa hade dött, MINST! Kanske skulle mamman försökt att kontrollera sin sorg just i detta dramatiska skede för att kanske trösta den lille grabben först? Han sprang ju omkring helt förtvivlad utan någon som tröstade och förklarade. Men, vem är jag att säga hur man ska bete sig? Att vädra sina känslor är ju samtidigt hälsosamt och jag tror på att visa barnen att vuxna också har intensiva känslor.

För en månad sedan dog min andra grannes hund, samma gamla lufsare som min mamma skrivit en barnberättelse om. Han blev förgiftad och kanske har denna lille stackare nu gått samma hemska öde till mötes. Det finns många hundhatare i den här byn.

Så tragiskt och så onödigt.