Det här med jämställdhet är en kamp som pågår inom mig hela tiden. Jag har sedan blöjstadiet varit oerhört mån om att saker och ting ska vara rättvisa och att jag inte ska nekas saker bara för att jag är flicka eller kvinna. Det har varit en medfödd kamp, nästanpå.

Jag minns en gång när min fem år yngre lillebror fick skjuta med morfars luftgevär, och jag sedan nekades för att jag var flicka. Det kändes otroligt orättvist och fel och jag var inte så lite upprörd. I övrigt har min morfar varit väldigt rättvis och generös på alla sätt, och det är nog därför jag minns den gången med sådan intensitet.

Ett annat minne är från när jag var i kanske åttaårsåldern och mamma kom hem med knallpistoler åt mina bröder för hela grannskapets ungar hade skaffat sådana och lekte krig. Jag satt där och kände mig besviken när hon delade ut de coola pistolerna till Jim och Måns, med tillhörande knallpulverringar. De blev jätteglada och sprang iväg och skjöt direkt och jag satt kvar med besviken min. Då frågade mamma om jag också hade velat ha en varpå jag såklart svarade ja, kanske lite surt. Då gjorde hon något som jag aldrig kommer att glömma. Hon drog fram en tredje pistol med tillhörande knallpulverringar och gav den till mig. Är inte det ganska fantastiskt? Mamma spelade jämställdhetsspelet och hade strategiskt räknat ut processen. Jag blev fantastiskt glad och lekte krig med alla pojkarna tills mörkret föll. Redan då kände jag att det hon gjorde var ovanligt.

I allmänhet så tror jag att min mamma var lite före sin tid när det kom till jämlik uppfostran. Många gånger klädde vi ut lillebror till "Malin", med klackskor, nylonstrumpor och klänning, och lite läppstift på det. Han älskade det och vi hade jättekul allihop. Måns har idag ingen böjelse för att klä ut sig till kvinna, inte vad jag vet i alla fall. Inte för att det skulle vara fel på något sätt förstås.

Ju mer jag skriver nu desto fler intressanta minnen dyker upp, men det var inte minnen som inlägget skulle handla om utan om min dagliga inre kamp rörande jämställdhet.

Jag lever idag i ett förhållande där det manliga och kvinnliga hela tiden ilsket kämpar för att hålla sina inlärda roller. Jag förväntas ta hand om hem och barn, hålla det rent och klanderfritt och alltid ha ett leende på läpparna. Jag ska helst inte be om för mycket heller, utan vara nöjd med vad jag får. Aris ska försörja oss och hålla hus och trädgård i bra grundskick. Han är den som ska måla och renovera och sköta allt praktiskt. Detta förväntade system driver mig till vansinne. Jag måste kämpa varje dag för att bryta trenden, och det skapar friktioner både här och där, och absolut inte bara inom dessa fyra väggar. Jag vill aldrig bli den inställsamma hemmafrun med lågt personvärde, men här är det norm, och kvinnorna inte bara finner sig i det, de "tycker om det". Visst faller ansvaret för barn och hem på dem, men de behöver inte oroa sig över pengar eller andra praktiska saker, och det är ju skönt. JO, på ett sätt är det såklart det, men vad händer med ens frihet? Jag kan säga som så att det är inte konstigt att det är färre skilsmässor här, en anledning är att kvinnorna inte skulle klara det ekonomiskt.

Jag försöker jobba med mitt skrivande så mycket jag kan, för att i alla fall känna att jag skulle kunna klara mig själv om jag var tvungen. Jag håller inte hemmet skinande rent för att undvika att reduceras till en städerska. Och när Aris är hemma så försöker jag se till att han byter blöjor och diskar undan efter maten någon gång då och då, även om han är den sm är ute och jobbar medan jag går hemma. Hemarbete måste också värderas. Den här kampen är inte lätt. Lätt hade varit att ta hand om hem och barn utan klagomål. Mannen hade varit nöjd och kanske mer uppskattande, för det är så han är lärd och uppvuxen. En bra mamma och fru sätter sig själv i sista hand. Men så är det ju så att man samtidigt såklart vill vara en bra mamma och fru. Men jag vill vara det på mitt sätt, inte så som normen har deklarerat.

Det finns dock intressanta inslag i vårt liv, som nog mest kommer genom att jag är utlänning.

När det gäller Ellis hälsa har Aris fullt ansvar. Han ser till att alla vaccinationer kommer vid rätt tidpunkt. Han sköter kontakten med barnläkaren och bokar alla möten. Det kanske låter som en liten grej, men jag skulle vilja höra talas om en enda grekisk man som sköter den biten. Han lagar också nästan alltid kvällsmaten, mest för att han oftast är hungrigast förstås, men en annan grek hade förväntat sig att frun skulle se till att han höll sig mätt. Och märker han att en blöja behöver bytas så byter han det, han kallar inte på mig. Oftast i alla fall.

Jag vet att det låter förlegat för er, för mig med, och det är som sagt en fruktansvärd inre kamp varenda dag. Men man vänjer sig vid nya normer ganska fort. Inte förrän jag flyttade hit insåg jag hur fantastiskt långt fram Sverige ligger i jämställdhetsfrågor. Vi kan vara stolta och ibland gör det så ont i hjärtat när jag tänker på hur mycket lättare den biten hade varit i Sverige, och att jag kanske var dum som slängde bort den utan eftertanke. Men jag följer ju alltid hjärtat, hjärnan hänger inte alltid med i svängarna.

När jag beklagar mig över vissa saker till mina kvinnliga bekanta här nere så får jag inget medhåll, oftast. De är fortfarande i stadiet där man anser att män och kvinnor är bra på olika saker och bör fokusera på det de kan. Som att män kan renovera och kvinnor kan laga mat. Typ. Jag hårddrar lite förstås.

I mitt förra förhållande, som varade i drygt 3.5 år, så var rollerna väldigt könstypiska. Fast omvänt. Min kille gick hemma hela dagarna, han städade och lagade mat, tvättade och diskade. Och gjorde han inte allt det så blev jag irriterad, för han gick ju hemma och jag både pluggade och jobbade. Samtidigt pressade jag honom att söka arbete eller utbildning för att göra något "viktigt", men han trivdes bra hemma. Jag var själv en typisk mansgris utan att veta om det, men jag trodde att jag förde kvinnornas kamp och var stolt över att berätta om vår hemsituation. Kanske är det därför jag nu valt den motsatta sidan, för att betala för min synd.

I slutändan handlar det ju om att man i ett förhållande ska må bra och ta hand om varandra. Man får försöka kompromissa och se till så att saker och ting är så känslomässigt rättvisa som de bara kan vara. Det är väl ändå den egentliga betydelsen av jämställdhet? Att båda parter i förhållandet har lika rätt att välja hur det gemensamma livet ska se ut. Och då kan sällan båda få det precis hur de vill ha det. Men man kan ju glädja sig åt den andre på de punkter där man inte fick precis som man ville.