Jag har inte varit mig själv idag. Efter en lång tid som balanserad och harmonisk människa så har jag fått smaka på hur livet känns när inte allt känns så där förbaskat bra. Ingen direkt anledning har jag heller utan lutar åt att kroppen är i kemisk obalans.

Det började med att jag tappade bort Elli TVÅ gånger. Historien ni fick ta del av nedan upprepade sig väldigt snart och andra gången lyckades hon ta sig över gatan och upp för grannens väldigt långa stentrappa innan jag hittade henne. Jag var ensam hemma och sprang som en fnattig hare gatan upp och ner skrikandes efter Elli innan en idiot till granne pekade till mig var hon befann sig (tar man inte hand om en ettåring man ser på en gata helt utan sällskap?). Såklart kom Aris körandes precis då och blickarna jag fick av honom när han förstod att jag tappat bort henne IGEN var inte nådiga. Men jag förstår honom, vilken idiot låter en sådan historia upprepa sig inom loppet av en timme. Kan tillägga att det inte gick mer än en minut utan uppsikt innan hon var försvunnen och jag var säker på att dörren var stängd.

Kort därefter satt jag i sängen med Elli hårt i famnen och skakade, och sedan grät jag lite med. Läskigare har jag knappt varit med om.

Sedan var det kört, en butter mamma och fru med oerhört kort stubin har min lilla familj plågats av resten av dagen. Ingenting har känts ljust, trots lilla Ellis leenden och solens ihärdiga strålar. Nä, denna dagen får gärna strykas ur mitt minne illa kvickt.

Nu har Elli lagt sig och i morgon hoppas jag att den vanliga harmonin infinner sig och att jag kan ge mina älsklingar den Johanna som de förtjänar.

Tack och adjö.