Elli är en liten muntergök mest hela tiden. Lugn och glad och rolig är nog hennes största karaktärsdrag. De enda gångerna hon gråter är när hon slår sig hårt eller om man gör fel när man tillrättavisar henne. I stort sett.

I dag passar farmor lillnallen, det går alltid bra vid lämning, en puss, lite vink vink och sedan full fart in i köket där Elli vet att farmor har mnjam mnjam på gång. Hon älskar sin framor, jag tror att det har mycket med maten att göra, de delar den passionen. Det känns i alla fall väldigt tryggt för mig att lämna Elli hos henne då jag vet att de njuter av varandras sällskap. Ibland kan jag dock svartsjukt undra om Elli kanske inte tycker att det spelar någon roll vem hon är hos eftersom hon aldrig verkar ledsen när jag lämnar henne, men det är förstås en negativ tanke som många gånger om uppvägs av de positiva.

Nu precis ringde Efi och frågade om hon skulle låta Elli sova sin middagslur där eller om jag skulle hämta henne och somna henne här hemma. Jag sa att hon likabra kunde sova där som här så hon fick stanna. Sedan frågade hon om jag ville säga hej till lillis genom telefonen och det ville jag naturligtvis. Det var då det hände.

När lillan fick höra mammas röst i telefonen så bröjade hon gråta, det var inget gnällgråt utan riktigt ledsengråt och jag blev helt paff. Det gick förstås snabbt över och innan vi la på försäkrade jag mig om att hon var glad igen.

Samtidigt som det alltid är obehagligt när min lilla bebis blir ledsen så kändes det ändå lite skönt att få en bekräftelse på att inget klår mamma.

Åååh mitt lilla pyre, nu saknar jag henne...