Det finns en flicka som heter Lisa som är väldigt duktig på att skriva. Hon är lite som ett barn och lyckas reagera på allt med en härlig glimt i ögat. Hon har dessutom (snart) gett  ut tre böcker, två ungdomsböcker och en lärobok. Jag har följt hennes blogg sen i början av 2006 och undrade länge när det var dags för henne och hennes stabile sambo att skaffa barn, så när hon i somras meddelade att hon var gravid blev jag glad, bättre mammamaterial finns nog inte.

Det är så konstigt med bloggar, man tar del av en främlings liv så till den grad att hennes liv påverkar ens eget. Lisa är en av dem för mig. Hon är min ovetande syster eller vän åtminstone och hennes små blogginlägg lyfter alltid en tung dag, en gnutta i alla fall, och bara det är ganska fantastiskt.

I onsdags föddes hennes lille son, den lyckans osten. Och tårarna sprutade när jag fick se första bilden  på honom på hennes blogg bara några timmar efter förlossningen. Plötsligt längtade jag så efter nästa gång det är min tur, samtidigt som jag blev helt varm inombords när jag tänkte på att jag redan har ett litet mirakel. För hur klyshigt ni än kanske tycker att det låter så är det precis så det känns, som att man skapat ett mirakel. Och kärleken har verkligen inget slut, även om den ändå växer och växer för varje dag som går.

Ja, nu blev det väldigt sentimentalt, men när balla kvinnor får uppleva det bästa som finns så blir det lätt så.

Grattis Lisa och Gustav! Det är nu ni kommer att uppleva de STORA känslorna.