Vi åkte till Chania idag. Aris hade en massa ärenden där och jag tog tillfället i akt att ha en mysdag ensam med honom. Vi lämnade Elli hos sin farmor vid 10 och gav oss iväg. Dagen var helt ok, det var mest fokus på jobb, men det var ett skönt avbrott ändå.

När man just kommer in i Chania är den gamla kyrkogården en av de första saker man möts av. Egentligen ser man bara en hög, vit stenmur, men man vet att stadens begravningsplats ligger där bakom. Regnet hade öst ner under hela färden från Paleohora, men slutade precis när vi kom in i staden, solen forcerade sina strålar genom det allt mer tunna molntäcket över oss och den vita kyrkogårdsmuren var väldigt vit och bländande. Precis då upptäckte jag något som jag förundras över att jag aldrig märkt förut. Mitt emot begravningsplatsen ligger en mandarinodling, de knallgröna bladen glänste när solens strålar sken på vattendropparna från det tidigare regnet, och de mogna frukterna sken som juveler i den grå staden. Naturen i all sin prakt.

Då fick jag en kraftig känsla, en känsla som uppfyllde hela mig och som för en liten stund helt slukade upp min ganska påträngande rädsla för döden.

När jag dör, så tror jag att om jag bara får vila under ett mandarinträd, så kommer jag att vila i frid. Även om jag egentligen är ganska övertygad om att jag inte alls kommer att befinna mig under det där trädet, så känns det som en bra försäkring. Om ifall att.