Mer olycka
Elli sprang omkring och lekte men efter en stund ville hon sitta hos mamma. Jag hade fem lakan kvar och tänkte att hon kunde sitta i mitt knä medan jag manglade det sista. Vid ett oövervakat ögonblick, jag tittade väl bort en liten stund, så slutade mangeln mata lakanet. Jag ser då att Ellis små fingrar har åkt med lakanet in i mangeln och hon själv är väl i sådan chock att hon inte får ur sig ett ljud. Bilden av den lilla handen där i mangeln kommer aldrig lämna mig, det är jag säker på.
Fyra fingrar skinnflådda och stor blåsa på lillfingret blev resultatet. Illa nog, men det kunde ju gått ännu värre. Den där mangeln är ju förbannat het. Naturligtvis blev det många timmars gråt och få timmars sömn inatt, men skuldkänslan som tynger mig är värre än allt annat tillsammans. Hur är man funtad när man sätter en 1,5-åring vid en mangel?
Hon kommer förstås läka och glömma att det någonsin hänt. Mitt straff blir att jag kommer ha den där bilden på näthinnan tills jag dör.
Och, nej, detta är ingen olycksblogg... Egentligen.
Stackars lilla Elli och stackars Johanna.
Skönt att det inte blev värre och fy vad man måste vara på sin vakt! Jag förstår att det är svårt att förlåta sig själv men det måste gå.
Tänk att mangeln är varm också! Här finns bara en kallmangel, men den är väl också farlig?
Hua!
Ett ögonblicks verk... och en skräckbild på näthinnan. Den bleknar så småningom gumman. Jag har en på Måns där i festivalvimlet när jag trodde att allt var förlorat, och många fler faktiskt.
Det är rätt som doktorn säger att såret ska vara öppet. Snart är hon bra igen gumman. Jag vill trösta men är för långt borta ju... Men snart, snart kommer jag.
Kram
Mammi
Inte ska du klandra dig så hårt, man kan ändå inte övervaka varje sekund och olyckshändelser sker ju just sekundsnabbt. Huvudsaken är ju att de små glömmer sånt jättefort. När jag var i din dotters ålder satt jag i min mammas knä i soffan och rätt som det är somnar jag och stupar som en fura med pannan rätt i soffbordskanten – hjärnskakning, spräckt ögonbryn och stygn. Det blir bara spännande historier att berätta i framtiden – klämkäckt men sant. Olyckor sker så lätt trots minitiuös övervakning av även den bästa av mödrar.
Kram från Sheida i Göteborg.
Usch! Jag vet hur hemskt det är för dig och ändå ingenting mot när jag som 20-åring nästan dränkte mitt nyfödda barn. Som ettåring var hon helt galen i att bada och verkade totalt oförstörd av händelsen... Jag, jag skäms fortfarande och kan knappt våga berätta för någon... Men nu vet rätt många, för din skull älsklingen... KRAM!
