Min lilla docka sprang glatt ut ur kusin Efterpis rum med en bit papper och två färgglada pennor i högsta hugg, redo att rita fina streck tillsammans med farmor i storarummet. Men så hände nåt. Elli snubblade och föll så hemskt olyckligt rakt på en marmorkant och spräckte sin fina lilla läpp, rakt på den perfekta amorbågen.

Jag såg att hon föll, för jag kom gående precis bakom henne, och först sa jag bara oj. Men så fick jag syn på allt blod och sprickan som i början såg alldeles mycket värre ut än den gjorde efter ett tag. Jag fick bilden av en harmynt flicka framför mig och grabbade tag i Elli och en bit papper att torka blodet med. Sedan sprang jag mot läkarmottagningen med Efi hack i häl och en skrikande stackars Elli i famnen. Väl framme, vilket tog ca en minut eftersom Efi bor granne med läkarmottagningen, så hade Elli redan tystnat, och alla tanterna i väntrummet menade att hon inte behövde nån doktor för "det där lilla såret", men jag insisterade på att det åtminsone skulle tittas på. Vi fick gå före och doktorn tyckte att stygn nog skulle vara bra, ett eller två. Men de skulle vara så små som möjligt för att inte förstöra den lilla läppens utseende "Det är ju ansiktet, och hon är ju flicka...". Så hon skickade oss vidare till hennes man som har en privatklinik i byn. Han sa samma sak men satte även på ett specialplåster som han hoppades kunde räcka, annars fick vi åka till Chania för stygnet. Suck!

Vi åkte hem och plåstret lossnade direkt, men sedan somnade Elli helt utmattad så vi lät henne sova och sa att vi kanske skulle åka till Chania när hon vaknat. Det blev slutligen inga stygn, för en tredje läkare sa att ett stygn där skulle förmodligen bara göra ärret mer synligt i framtiden och eftersom Elli är så liten så är läkeköttet så otroligt starkt att ärret med tiden knappt kommer synas alls. Så vi åkte hem igen.

Elli var rättså gladlynt resten av dagen, men idag är hon lite gnällig. Jag tror att det spänner och kliar och gör ont ibland. Det är ju ett besvärligt ställe att ha en spricka. Minst sagt.