Alltså... Sedan Elli föll så olyckligt har hon varit ett litet vrak. Hon har under nätterna vaknat fler gånger än jag kunnat räkna och varit otröstligt gråtande, vilket inte alls är likt henne. Hon har knappt ätit trots att hon visat en vilja till att äta, endast välling har gått ner ordentlig. Hon har petat sig i munnen och massor av saliv har dreglat hela tiden och jag har varit ÖVERTYGAD om att stackarn hållt på att få sina sista kindtänder samtidigt som såret från läppen gjort ont och svidit. Någon sömn har jag knappt fått på tre dagar och jag har delat sängen med en förkrossad Elli medan pappan har varit förvisad till soffan. Igår eftermiddag var jag så slut att jag knappt kunde hålla ögonen öppna under lunchen. Alla skrattade och trodde att jag var utarbetad efter att ha tagit min första hotellfrukost utan hjälp. Detta grämde mig såklart eftersom jag klarat jobbet utan en enda komplikation och dessutom funnit det ganska trevligt.

Så igår eftermiddag högg Elli tag i en bit av farmors sockerkaka och stoppade den i munnen med ett leende. Kort därefter började hon gråta otröstligt och jag tänkte att de där nya tänderna måste göra otroligt ont. Jag har själv nyss fått en ny visdomstand som hindrade mig från att äta normalt i nästan en hel vecka så jag led med lillan.

Lite senare upptäckte jag att Ellis ena kind var helt uppsvullen och jag fick nog. Nu skulle jag minsann kolla munnen på henne hur mycket hon än protesterade, där var kanske en inflammation!

Så bände jag upp Ellis lilla mun under högljudda prtester och krokodiltårar. Vad ser jag? En spik i kinden!

Jag slängde upp Elli på cykeln och körde bort till vår duktige doktor. Hjärtat bultade hårt och jag såg framför mig en ilfartsresa till Chania med efterföljande nedsövning och operation av min stackars, stackars lilla dotter. Det är tur att jag alltid tror det värsta för då ter sig verkligheten sedan så mycket mildare. Vi kom in direkt och medan jag höll hysteriska Elli i ett järngrepp så öppnade doktorn munne och kikade in. "Vad i hela friden är det där?!" utbrast han "En spik, visst är det?" svarade jag. Doktorn svarade inte med gav mig order om att hålla fast Elli så att hon omöjligt kunde röra sig, sedan tåg han en tång och drog ut grejen som satt fast i kindköttet. Ut kom en hårklämma. Ni vet en sån som har tänder som öppnas och bits fast i håret och vars två halvor hålls ihop med en liten spik, en liten sån. Elli skrek och munnen blödde och jag bara gapade medan jag försökte trösta min lilla älskling. Jag minns att jag satte denna klämma i Ellis hår morgonen efter läppolyckan, och att den försvann efter en timme. Hon har för vara att att dem av sig efter ett tag och de försvinner ju lätt så jag har inte ens funderat över var den hade tagit vägen. Men nu vet jag. Det hade bitit sig fast i Ellis kindkött och under två eller tre dagar grävt sig längre och längre in i hennes kind.

Mitt hjärta värker när jag tänker på det, fy tusan vad ont hon måste ha haft! Nu har hon ett öppet sår i kinden och det är viktigt att hålla munnen ren.

Att jag inte kollade tidigare...