När jag var liten drömde jag alltid om att resa. Det verkar eventuellt ha gått i arv till min dotter som testar alla gränser för vad man kan ta med sig på sina småresor runt i byn.

Det började med att hon alltid skulle ha en liten handväska med sig, var hon än gick. Handväskan skulle sedan ha både plånbok och ett litet snack i form av t ex en brödskiva i sig. Jag tyckte att det var helt ok, hon ville ju bara göra som mamma. Sedan blev det ett tillägg med solglasögon - fortfarande rimligt.

Sedan kom intresset för docker, eller "bebisar" som vi kallar dem. Elli varken sover, äter, och allra minst lämnar huset utan minst en av sina bebisar. De ska matas och kläs på och av och bytas blöja på stup i kvarten. Det är nästan som att jag har blivit tvåbarnsmamma. Om man råkar ge sig av utan bebisen så kan man räkna med att snart tvingas vända tillbaka för att hämta den då skriken från Elli är så genomträngande att de nog hörs ända bort till Gavdos.

Nu skickade jag iväg Aris och Elli en stund, dels för att det är en fantastiskt vacker dag och dels för att jag måste sitta och försöka bli färdig med ett arbete.

Donnan som lämnade huset bar solglasögon, inbakade (rufsiga) flätor, sin hanväska med plånbok, en brödbit, en blöja och en nalle i, sin bebis, en bok som spelar musik, en extra kofta och en liten blomma att ge till yaya farmor. Det såg inte så lite besvärligt ut för henne att kånka på allt det där, men hon vägrade ta emot hjälp från sin pappa.

Men det är bra att hon lär sig kånka, så hon inte har problem sedan på våra jorden-runt-resor. Synd bara att jag missade att fota, för det var en väldigt rolig bild.