Uppfostran
Med en bebis finns det en väldigt begränsad rad saker man kan göra fel. Det är enkelt att vara mamma till en bebis för man behöver inte uppfostra den. Den ska ha mat, endast mjölk de första sex månaderna dessutom, de ska få tillräckligt med sömn och om den inte får det så ska den åtmintone få tillräckligt med tid i föräldrarnas famn, och den ska bajsa och kissa som den ska. Man behöver inte ta ställning till bra/dåligt beteende med en bebis, för man ska ska finnas där som dess betjänt och serva den men vad den än kan tänkas behöva.
Sen växer bebisen och blir ett litet barn. Barnet fyller ett och lär sig säga mamma, det lär sig gå. Fortfarande är det föräldern som är slaven. Om barnet springer iväg kan man förklara för det att det faktiskt inte får det och springa efter, men barnet är fortfarande så outvecklat att man inte kan begära att det ska ta ansvar. Man kan inte bli arg på en ettåring heller, för den förstår inte konsekvenser.
När barnet närmar sig tvåårsåldern så går det genom en otrolig utveckling, mellan två och tre år sägs det att barnet har en motsvarande pubertetskris och om det märks!
Hela tiden ska gänserna testas, mamma ska testas, pappa ska testas, allt ska testas! Får barnet inte som det vill så får mamma och pappa känna konsekvenserna i form av skrik och trotsiga beteenden och det är saker som föräldrar ofta hatar. Man måste markera, vara konsekvent, kärleksfull och oerhört tålmodig. Börjar man skrika och hota och gör det till något vanligt så blir barnets dåliga beteende förstärkt.
Innan jag blev mamma och teoretiserade kring barnuppfostran såg jag aldrig sinande kärlek, tid med barnet, kommunikation, massor av lek osv som nyckel för att slippa allt jobbigt beteende. Jag insåg inte att det var en utopi. Ett barn går igenom trotsåldern av en anledning, den kan man inte undvika. Det är på ett sätt barnets första frigörelse och som förälder är det oerhört viktigt att visa var gränserna går, vad som är ok och inte. Det är också viktigt att vara konsekvent och det är så oerhört mycket lättare att säga än att leva upp till. Men det är detta som i slutändan gör barnet till ett tryggt barn.
Elli var en ängel som bebis. Och som ettåring. Som tvååring har hon blivit ett litet monster. Vi kramas massor, leker, skojar och det slutar alltid med att hon försöker testa gränserna och jag tvingas förvandlas till tråkmamma för att visa att det är farligt att klättra i fönstrena, att röra själv i den kokande pastan, att leka med pappas tobak (vad gör den framme förresten! Aaaaris!), att springa ut på gatan osv osv. Vissa saker kan man såklart förebygga, men inte alla. Jag försöker låta henne vara delaktig, men hon är sällan nöjd förrän hon får göra exakt samma saker som jag. Och det GÅR ju inte! Hon kan inte sila pastan t ex, eller moppa toagolvet med klorinvatten. Hon insisterar, jag säger nej. Hon skiter i vad jag säger och tränger sig fram och läget blir farligt eller obehagligt. Jag blir arg. Där händer det. Jag skriker argt till Elli. Lyfter bryskt bort henne och markerar att det inte är ok. Hon blir ledsen och skriker och hela huset blir en cirkus. Stämningen är dålig och Ellis blick lyser av frustration och trots genom de oskyldiga tårarna. Hon är ju bara två...
Jag trodde aldrig att dessa scener skulle utspelas i mitt hem med mig som så oerhört tålmodig och kärleksfull mamma. Det skulle vara en besvikelse.
Mycket kan man lösa och ta sig förbi med hjälp av kommunikation och kärlek, tålamod och respekt. Men ibland måste man markera. Barnet måste veta vem som bestämmer när det gäller vissa saker. Jag tror att det gör barnet tryggt i det långa loppet.
I Grekland slår de sina barn, det är allmänt accepterat och i många, många läger sett på som en nödvändighet för att barnen ska bli bra människor. Det är en smäll på rumpan, på fingrarna och även örfilar. Detta tar jag avstånd från med hela min kropp och själ och eftersom denna blogg läses av svenskar så behöver jag för en gångs skull inte sitta och förklara varför och försvara denna åsikt.
Men en skarp röst i ett farligt läge tror jag är nödvändigt ibland. Och däremellan tålamod, konsekvens, och oändligt med kärlek, lek och kramar.
Börjar man skrika och hota och gör det till något vanligt så blir barnets dåliga beteende förstärkt.
Våra grannar skriker på sitt barn konstant, då är de nog därför de inte slutar skrika, för hans beteende förbättras inte...
Det är klart man får surna till ibland. Du är ju bara människa. Oftast handlar det väl säkert om att du blir rädd för att hon ska göra sig illa, eller hur? Det är ju en väldigt mänsklig reaktion, förstärkt av allt adrenalin som pumpas runt i kroppen när något upplevs som farligt. Mammor är ju, trots allt, bara människor (om än begåvade med extra mycket tålamod). Du är hur tålmodig som helst med Elli och jag tror inte det finns en förälder i världen som inte frågat sig om just deras två-, tre- eller fyraåring är extra besvärlig och om det beror på något de gjort eller inte gjort.
Jag kommer aldrig förstå hur man kan slå ett barn, eller ett djur för den delen. De förstår ju inte bättre och ett slag kommer inte ändra på den saken. Det är antagligen frustration som får människor att slå, men det finns ju bättre sätt. Som att.. skrika i en kudde? Vet du om de slår barnen i skolan?
Jag skickade polisen på mina grannar en gång, för att jag såg pappan slå barnen. Svårt att veta om det faktiskt hjälpte, antagligen inte, men i Sverige är det ju faktiskt olagligt. Man kan ju hoppas att pappan blev skrämd i alla fall (och att han inte valde att ta ut även det på barnen...).
Måns: Säkert är det så. Barnets tröskel höjs också hela tiden.
Johanna: Viist kan det hända att man tappar tålamodet fullständigt och de flesta svenskar där det är i stort sett en medfödd uppfattning att man inte slår barn skulle ändå aldrig bära hand på sitt barn. Men i en annan kultur, som den grekiska som jag ju har kommit mycket nära är de som inte slår färre än de som gör det. Bland de som slår tycker kanske 50 % att det är en viktig del av uppfostran, och resten gör det av frustration och ångrar sig sen. Jag har vänner av båda slagen. En väninna till mig har två barn på 8 månader och 2 år och för en tid sedan satt vi och snackade och då sa hon till mig "Alltså, 2-åringen har varit helt omöjlig idag och jag slog henne, men usch vad jag har ångrat mig sen, det känns hemskt!" Hon är en jättebra och närvarande mamma som slänger massor av kärlek över sina barn hela tiden och har dessutom hand om dem i stort sett alltid. 2-åringen kan inte ens sova utan sin mamma bredvid sig så mamman får INGEN egentid. Tänk dig själv, INGEN egentid på två år. Jag får massor av egentid i jämförelse, flera timmar om dagen, och ändå är det en många gånger krävande roll att vara mamma. Jag hörde mig själv säga till henne "Amen du ångrar ju dig, då är det inte så farligt, det hade varit mycket värre om du hade tyckt att du handlat rätt.". Hade en kvinna sagt så till mig i Sverige för fyra år sedan hade jag nog fan funderat på att anmäla henne. Kulturen gör så otroligt mycket. Och uppenbart är att man ändras om man lever i en annan kultur. Jag skulle som sagt aldrig slå mitt barn, eller nåt barn öht, men jag tror samtidigt att ett barn som växer upp i en kultur där det är normalt att bli fysiskt bannad inte tar det på samma sätt som ett barn som växer upp i ett land där det är så oerhört fult och smutsigt som det är i Sverige (vilket är bra!). Jag kan förstås ha fel. Nu talar jag inte om misshandel såklart, det skadar ju alltid, utan om en smäll över fingrarna om barnet tar godis när det inte får eller är på väg att göra nåt farligt, eller är oförskämd (största anledningen att de blir slagna här), respekt mot äldre tar de väldigt hårt på här. Jag tror dock aldrig att slag leder till nåt bra, det finns alltid bättre sätt att tillrättavisa. Det är primitivt och våldsamt och leder alltid till att barnen blir trotsigare. Alla greker är så förundrade över de skandinaviska turistbarnen som sitter still vid bordet och leker tystlåtet. De grekiska barnen far omkring som virvelvindar och välter allt i sin väg och bakom sig har de föräldrarna som konstant skriker och hotar. De ser dock inte kopplingen. Så många gånger jag har diskuterat dett ämne med olika greker, men det går inte att nå alla. Många kommer till insikt men glömmer lika fort igen. Kultur och invanda beteenden kräver oerhört mycket att ändra. Kom ihåg också att barnaga blev förbjudet i Sverige 1975, här blev det förbjudet 2006 och den lagen är det ändå ingen som bryr sig om. Shit, det här är ett hett ämne för mig märker jag... Bäst jag slutar nu.
KRAM!
Oj men vi tål ju inte aga vi heller! Det hjälper aldrig! Men man kan känna sig hjälplös ibland när inget ord tycks hjälpa!!! Om och om igen! många barn hos oss kan hånfullt skrika Du får inte slåss! Det är förbjudet. Min mamma gav mig en örfil några gånger. Det var hemskt! Jag vet att jag tog Kalle hårt i armen ibland när jag tyckte att han inte alls hörde på. Det handlade ju mer om mitt tålamod. Bra var det inte!
Snälla moppa inte toagolvet med Klorin!!!
Klorin är farligt och ett blekande starkt frätande ämne som reningsverket har svårt med....Ta lite vanligt rengöringsmedel! Bakterierna är ni vana vid så det behövs inget mördarmedel för det. Klorin kan bleka bort en svår fläck på ett vitt tyg.....en droppe räcker.Kraaaam
Eva: M..va? Här städar alla med klorin! Vad hemskt... Då får jag väl sluta med det då. Kram
Min man säger att de kanske späder ut det väldigt? Eller också har de mycket svåra golv.!? Här har vi ju helt annorlunda golv.....Kram var försiktig....dina händer och Elli!!!!
Klart det späs ut. Ett sprutt i en hink med vatten. Golven är oftast kakel eller marmor här nere. Marmor har man visserligen inte klorin på. Jag använder det bara på toan.
Att INTE reagera är också en slags misshandel! Slappa föräldrar som inte orkar med sina barn, inte bryr sig, låter ungarna bete sig hur som helst kan faktiskt också göra skada!
Ja, greker brukar med ett överseende leende lyssna om man säger att det bara blir värre om man klatschar till barnen eller ljuger för dem. Det där med att ljuga reagerar jag väldigt emot. När mina barn var små och vi var t ex i lekparken och barnen inte vill gå därifrån kunde man få höra: kom nu, vi ska gå till en annan lekplats.. osv
De är ju uppfödda på diverse lögner här, det är väl därför de ljuger så lätt i vuxen ålder. Om allt, viktigt som oväsentligt, tycker jag.
Kul att läsa din blogg, själv bor jag i aten sedan många år tillbaka.
Klorin förresten, de kör väl alla med här...
Lena
Intressant att läsa alla era kommentarer. Ett ämne som berör och väcker starka känslor ser jag. Spännande utmaning när den tiden kommer, barn i trotsålderna alltså. Jag minns när jag var tja kanske 12 år och blev irriterad på mina småsyskon, jag vet att jag tog dem över axeln och slängde in dem på sina sängar och smällde igen dörrarna. Hm, väldigt våldsamt men jag tror dock inte de slog sig. Men irritation som barn är väl svårare att kontrollera än när man är mamma. Jaja. Så gick det till ibland, men vi har en väldigt väldigt våldsfri familj och det är jag glad för. Kram på dig Johanna.
Jag ser att lena säger att grekerna tillåter sig att ljuga för barnen för att komma ifrån en konfliktsituation. Det tycker jag är ett stort svek! Då kan de ju sedan aldrig riktigt lita på våra ord. Om något av våra barnbarn anser att vi ljugit när allt inte går som vi sagt (att det kan gå )så är de fruktansvärt upprörda....med all rätt.Vi ljuger aldrig medvetet. då har man nedvärderat dem.
