Om fyra dagar kommer hela tjocka släkten ner och ska fira Ellis dopdag med den (betydligt) tjockare släkten här i Grekland. Tyvärr är Gullbergssläkten inte så tjock längre och det beror främst på två saker. Den ena är det grekiska perspektivet där ett dop där hela släkten samlas är litet om det är mindre än 200 personer närvarande och den andra är att den Gullbergska släkten faktiskt inte är så stor längre, ens med svenska mått.

Både farfar och farmor har gått ur tiden för flera år sedan, även om det fortfarande känns underligt. Särskilt farmor känns som någon som aldrig kan dö, hon finns i mig jätteofta och har nog färgat min person både genom starkt DNA och innerligt omhändertagande som liten. Tro nu inte att farmor var den omhuldande och kelande mormortypen som lagade ens favoriträtter och bjöd på choklad i smyg. Nä, farmor bjöd på hemmasydda kläder (för att hon älskade att sy), snabbmakaroner och lite halvbrända fiskpinnar, resor till Gotland och Tyskland och naturligtvis sin underbara fläderblomssaft. Än idag kan jag föreställa mig sittandes under det där fina trädet i farmors trädgård, govlet inifrån knarrar lite när famor kommer gåendes med sin bricka med fläderblossaft, klirrande porslin och kanske lite finska pinnar som tilltugg. Då visste jag inte att uppskatta farmors saft, men idag hade jag lätt betalat hundralappar för en enda flaska. Det var inte bara fläderblomssaft och kläder som farmor kunde slänga ihop, hon kunde väva också, och odlade lin i trädgårde gjorde hon, och när hon gjorde sig "fin" så smetade hon på sig ett chockrosa läppstift, oavsett hon bar en julröd klänning eller en turkos. Något framor inte var så bra på var sånt som var tråkigt, som att städe, diska och dammsuga. Sällan fick man ett helt rent glas till saften, men när man är liten tänker man inte på sånt. Och enligt min pappas utsago så fick farmor dammsuga för första gången efter farfars bortgång - här snackar vi feminism. Hon var en egensinnig kvinna, men ofantligt kreativ och generös med det hon själv valde att ge. I småbarnsåren var hon festlig, sen blev hon jobbig, men idag kan jag verkligen sakna hennes guppande mage. Jag vill tro att det inte bara var dubbelhakan jag fick ärva av min fantastiskt kreativa farmor.

Farfar försvann fem år innan farmor, han tynade bort i cancer alldeles för ung. men jag tror att farfar gjorde allting i livet alldeles för ung. Han gjorde farmor gravid som tonåring och fick balansera make-far-stundentliv på ett ganska märkligt sätt till en början. Tolv år senare (eller 13) var han fyrbarnsfar och arbetade som lärare i språk. Han hade ett fantastiskt läshuvud och som ung hade hans föräldrar stora framtidsplaner för vad han skulle kunna bli, men han kom som sagt inte så långt beroende på omständigheterna. Kanske gjorde det honom lite bitter? Eller så var det det ständiga dammsugandet..? Jag minns farfar som en mycket tyst och intellektuell man, som alltid fick sitta på kortsidan av långbordet. Han hade pondus trots sin lilla kroppshydda och jag försökte alltid taka extra vååååårdat i hans närhet, annars kom anmärkningarna flygande "det uttalas kiosk, inte schosk", eller "det är inte så fint att uttala Guds namn i en suck" (som i "Åååh guuud vilken söt häst!") osv. Farmor och farfar kunde nog ses som lite "fina i kanten" och om söndagarna dukades det fint och bjöds på mat i deras hus med havsutsikt på Skånes sydkust. Rätt gaffel till rätt maträtt och barnen skulle sitta kvar tills de fick lov att gå ifrån bordet. Vi fick ibland ett eget barnbord att sitta vid, annars satt vi längst ner vid bordet, eller kanske hierarkiskalan?

Det var verkligen annorlunda mot hur Elli växer upp. Men samtidigt ganska likt. Pappou sitter alltid vid långbordets kortsida när vi äter, men han skulle aldrig dammsuga. Frågan är om han ens skulle förstå hur man använder den. Barnen får springa runt i huset som virvelvindar, bara de kommer mellan varven och tar sig en tugga mat. Yaya sköter all markservice och det finns ingen tid i hennes liv för personliga utsvävningar, å andra sidan har hon funnit sin lycka i den lotten och lever för att ta hand om sin stora, bullriga familj. Likheterna och olikheterna fortsätter i all oändlighet.

Jag växte upp nära farmor och farfar och spenderade mycket tid med farmor framför allt. Men ändå var nog morfar min favorit. Morfar med air-bagen till mage och hårdaste kramarna i världen. Morfar hade ett godisförråd och gav alltid antingen pengar eller godis i smyg när man kom och hälsade på. Med morfar åkte man ut och fiskade horngäddor, eller ut i skogen på rådjursjakt. En naturnisse med världens största hjärta. Morfra var gift med Ulla-Britt som alltid tog hand om oss på bästa sätt. Hon var känd för sin sparsamma läggning och vi log ofta kärleksfullt menande mot varandra på kalasen när Ulla-Britt samlade ihop alla halvskrynkliga presentpapper för framtida bruk. Hon matade varenda katt som såg hungrig ut och brydde sig alltid extra mycket om de som var svaga. Min bild av Ulla-Britt är leende i köket på Höllviksstrandsvägen, med ett pannpand om håret. Kanske var hon på väg till Friskis där hon gick flera gångeri veckan - en riktig hurtbulle! De skilde sig för ett par år sedan och numer träffas vi inte så mycket. Men de finns båda i livet och det är jag mycket glad över. Morfar träffar jag såklart varje gång jag kommer hem och det är så himla synd att han inte har kraft nog att ta sig hit till dopet. Hans kropp kanske börjar bli lite gammal, men morfars fantastiskt positiva anda kommer aldrig att försvinna. Morfar, du kommer att vara mycket saknad, men vi ses till jul. Då ska jag baka en sockerkaka åt dig, med Efis recept som du älskar.

Mormor kom jag aldrig nära, hon var fast i sin egen värld och det var få som kunde nå henne. Min mamma försökte hela sitt liv och kom nog så nära som det gick. Hon var väldigt vacker och ville vara så from och hjälpsam hon bara kunde. Tyvärr slog det dock ofta fel när hon försökte. Jag känner inte alls samma samhörighet med mormor som med resten av mina gamlingar, men hon finns ändå i mina tankar ganska ofta, framför allt för att jag vet hur nära min egen mamma stod henne, och min mamma står jag ju väldigt nära.

Bara morfar fick träffa min dotter, det känns märkligt. Farmor fick aldrig se vad det blev av mig, att jag flyttade till Grekland och blev mamma och fru där. Hon hade nog inte varit direkt överförtjust misstänker jag. Eller så hade hon flyttat med. Så var hon, allt eller inget.

Att det ändå kommer åtta personer för att fira lilla Elli är för mig fantastiskt. Jag får tårar i ögonen av tanken. När man flyttar från sitt hemland ger man upp så mycket, och jag har aldrig frossat i det för att det blir för känslosamt. Men nu, nu när min dotter ska döpas, så får jag se vilken stark liten armé jag ändå har i ryggen. De som kan, de kommer. Faster, farbror, moster, kusin, mamma, pappa och bror. Alla tar de sig till en lite by på Kreta för min skull. Det är en kittlande känsla.

Elli förstår inte tidsbegrepp än. Jag försöker berätta att snart kommer mormor och morfar och mopråMåns och kusin Albin och moster Eva och faster Vanja och farbor Lasse och uncle Monty. Men då går Elli bara till dörren och frågar "Var e mormor?" "Var e Månsi?" "Var e mopas?" (morfar). Då får jag säga att de är i Sverige, som ligger lååångt borta. Och då sticker det ofta lite i hjärtat.

Men inte nu. För om fyra dagar är de alla här. Inte alla kanske, men en del. Och det känns så fint.

Jag, detta blev nog lite osammanhängande, men jag orkar inte kattenpejsta. Ni får ta det som en tankekarta. Ett besök i Johannas hjärna.

Nu ska jag gå och sy.