Dagiset strular och gör vårt liv svårt. Elli skulle ha börjat förra måndagen, men då hade de som ursäkt att ett annat barn precis hade börjat och behövde lugn och rro att komma in i gruppen. Att Elli hade stått först på tur behöver väl inte nämnas. Vi fick åka hem med Elli igen och vänta till slutet av månaden eller början av maj. Jag har fått in massor av jobb och behöver 4-6 timmar i lugn och ro framför datorn varje dag, Aris har fullt upp på hotellet och svärmor har lille Lefteris att se efter. Hon tar Elli ändå, men det känns inte bra för mig när jag vet hur mycket hon har att göra. Emmanuela har precis slutat jobba på posten så hon hjälper också till, men det är ändå med skuldkänslor jag sätter mig och jobbar varje dag. Idag vid lunchtid ska vi åka upp till dagiset och pressa dem lite, enligt Eleni gör de så här med flit för att slippa ta in fler barn, eller skjuta på det så mycket det går. Som hon sa "Hur gör de i spetember då? När dagiset fylls av 25 nya barn som behöver lugn och ro att anpassa sig till den nya miljön, nu har de ett!", och det ligger ju mycket i det. Usch, varför måste allt vara så svårt i det här landet?

Elli går dessutom och väntar, hon har fått veta jättelänge nu att hon ska börja på dagis, men det händer ju aldrig. Hela familjen pressar Aris att stå på sig mot dagiset, men han är rädd att det kanske går ut över Elli sen, det tror ju inte jag, men man kan aldrig vara säker.

Vi får se vad som händer idag...