Jag läser Unni Drougges krönika om Kerstin Thorvall, som gick bort i dagarna. Sedan läser jag kommentarerna till krönikan, det är ofta lärorikt att läsa motreaktioner till folks åsikter, annars är det så lätt att bara hålla med, särskilt när man läser begåvade skribenter/journalister/författare.

Jag ska erkänna att jag inte har läst något av Thorvall, men jag har låtit ögonen fladdra förbi många tidningsuppslag där hon medverkat och alltid mumlat för mig själv att "henne måste jag läsa någonting av". Hon verkar ha varit en duktig och pasionerad författare, så långt verkar de flesta hålla med, men hennes texter verkar vara lika kontroversiella som välskrivna. Ett verk handlar om en medelålders kvinna som är besatt av sex med unga, svarta män och om jag inte missminner mig så heter boken "Det förbjudna". Drougge hyllar denna bok i jämställdhetens namn, medan andra genustänkare menar att om boken hade handlat om en medelålders man som gjorde detsamma så hade Drougge spottat i hans riktning.

Jag står först i ledet bland de som är för en jämställd värld, men jag kan se båda sidor av myntet här. Kvinnan är ännu idag - år 2010 det svagare könet och därför ses vi som soldater i krig när vi gör sånt som är förbjudet för män - istället för att lynchas av de som kräver jämställdhet när vi begår jämställdhetsbrott så hyllas vi till skyarna. Tyvärr är detta bara ett tecken på att vi fortfarande accepterar vår position som det svagare könet. Att vi får fela bara för att män alltid har fått göra det. Men så kommer man inte framåt, tyvärr.

Å andra sidan funderar jag allt oftare på det här med förbjudna saker. Så många av oss dras till det som är lite mörkt, farligt och förbjudet, eller bara skamligt. Väldigt många kvinnor (även feminister!) fantiserar om att bli våldtagna, dominerade och kanske t om slagna, man blundar och skapar ett monster och det kittlar plötsligt av välbehag i kroppen. Kanske vill man leva ut drömmen, under kontrollerade former. En riktig våldtäkt är fortfarande något av det värsta man skulle kunna utsättas för, gränsen är på inget sätt hårfin. Andra drömmer om svarta män - utan att vara rasister. Vissa män dras till väldigt unga tjejer, eller kanske gillar att dominera sin kvinna i sängen, medan samma man står i palestinasjal längst fram på torget när Gudrun Schyman håller tal. Säger en man att han vill ha en fru - helst från Thailand - så hamnar han genast i ett fack, samma fack som den svenska kvinnan som har en yngre pojkvän från Afrika. Naturligtvis finns det omvända i alla fall, som alltid. Jag tycker att allt detta måste få vara okej, man måste få lov att prata, skriva om och leva ut sina böjelser utan att för den skull placeras i ett visst fack. Den viktiga, viktiga detaljen är att man ska vara medveten och öppen med alla aspekter och perspektiv i ens böjelser och kontrollera dem, så att ingen kommer till skada, eller att jämställdhetskampen saktas ner.

Vi är ju människor, det reflekterande djuret. Låt oss vara både djur då, och reflekterande. Låt oss vara allt vi kan vara.