Min morfar ligger på intensiven sedan två dagar tillbaka. Han har legat på sjukhus i 1,5 vecka efter allvarliga blödingar och i måndags (tror jag) akutopererades han. Han var jätterädd och mamma hann inte dit för att ge honom en kram innan de var tvungna att sätta igång. Hela 8 timmar tog operationen och man skar bort ungefär hälften av hans tjocktarm. Läkarna var lyckligtvis positiva efter operationen och alla drog en lättnadens suck. Nu var det "bara" återhämtningen kvar.

Men så uppstod komplikationer med både hjärta och andning och man fick söva ner honom och sätta honom i respirator. Tusen slangar i kroppen av olika anledningar och konstgjord andning. Min stora morfar med björnkramarna, jag kan inte ens se det framför mig... Detta var igår och även idag har han låg han nedsövd fram till eftermiddagen då de sakta skulle försöka lätta på narkosen. Mamma skickade ett sms att läget äntligen såg lite ljusare ut nu på eftermiddagen och jag känner mig lite lättad.

Jag har varit så sjukt orolig. För morfar skull. Och mammas. Och moster Evas. Morfar uppfostrade sina flickor nästan själv, för mormor var ofta sjuk och kte in och ut på sjukhuset. Så han står väldigt nära sina döttrar, och de honom. Mamma och Eva har vakat så mycket de har orkat och jag har känt mig så maktlös här borta. Jag har tittat på biljetter för att åka hem, men jag vill samtidigt inte jinxa något. Andas. Ta det lugnt...

Usch, fina, fina morfar i respirator... Han ska ju sitta i en båt, eller ett jakttorn, eller i en skön fåtölj med benen uppe på en pall. Var som helst utom i en sjukhussäng med slangar i kroppen.

Du får inte skrämma oss mer nu morfar! När du är hemma igen och läser det här så kommer här ett meddelande:  vi är många som älskar dig oändligt mycket, och du måste finnas till så länge du bara kan!