Alltså min mamma, hon är en rolig typ, hon. De flesta älskar min mamma, hon har en fantastisk aura, sprudlar av positivitet och kreativitet. Antingen älskar man henne, som de flesta, eller så tycker man tvärtom och då oftast pga av avundsjuka eller för att man mår dåligt och tycker att hon är naiv eller överdriven. Men hon är fantastisk, det är hon verkligen.

Samtidigt är hon, som de flesta kreativa människor, full av konstiga idéer, vilka iofs givetvis bidrar till charmen. Mamma har satt många griller i mitt huvud genom åren. Allt från att vi har EXTREMT små huvuden och därmed alltid måste ha stort och yvigt hår och helst undvika högklackat, till att hemgjord pizza är något av det bökigaste man kan laga. Det där med att ha litet huvud är det tydligen ingen jag känner som har tänkt på förrän jag har nämnt det, men i mig sitter det djupt och jag går aldrig omkring med tight häststvans. Och att pizza skulle vara svårlagat är en stor bluff, det kom jag på när jag en dag "tog tag" i pizzaprojektet för första gången och insåg att det ju var busenkelt. Annan jobbig mat var hemgjorda köttbullar (som ju också är lätt, men antagligen tyckte hon det var tråkigt att stå och rulla, mamma gillar saker som går snabbt och är varierat) och lasagne, eller om det var bechamelsåsen...

Idag har jag gjort min första lasagne och det var ju hur lätt som helst, jag är än en gång förundrad. Var får min mamma sina idéer ifrån? För det är faktiskt inte så att hon är lat när det gäller matlagning, hon gör alldeles fantastisk stoppad kalkon och alldeles underbara grytor, hon har väl bara fått dessa saker för sig och uttryckt det till mig i någon särskilt absorberande ålder. Griller i huvudet.

Fina, söta, älskade lilla mamma...

Nu puttrar i alla fall lasagnen i ugnen, det luktar gott och ser ännu godare ut, allt pekar på att denna lättlagade rätt blir utsökt.