Jag fick mitt livs svåraste chock igår kväll. Som tur var så varade den ungefär i en sekund, men det var ändå ganska nära hjärtstillestånd.

Jag nattade Elli ganska sent, runt 22.30, men med samma rutin som alltid: "hoppa i sängen, bädda ner, flaska, godnattpuss, släcka lampa, gå ut". Just när jag var på väg ut genom dörren så hörde jag en liten hostning följt av ett litet hulk. För säkerhets skull tände jag lampan igen och det var synen som mötte mig som gjorde att jag för ett ögonblick slutade att andas. Lilla Elli låg med hela ansiktet och böstkorgen badande i vad som såg ut som blod. Det var intensivt mörkrött med mörka klumpar och hela sängen var plaskblöt. Jag minns att en tanke som for igenom mitt väsen var att om detta är blod så kommer hon inte att leva många sekunder till. Men så började min rationella hjärna kopplas på och jag kände doften av jordgubbar. Elli är alldeles tokig i jordgubbar och jag hade gett henne först en skål med små gubbar och sen en påfyllning ungefär en timme tidigare. Vilken lättnad.

Elli satte sig upp i sängen med min hjälp, darrade lite lätt och sa entusiastiskt "Entaxi?", vilket betyder "Okej?", som att hon ville försäkra sig att allt var lugnt liksom. Inte ens ett litet gny kom ifrån henne. In i dushen med nybadade Elli, som tur var hade vi varmvatten kvar så hon slapp kalldusch. Tvätta håret, öronen, näsan, ja, varenda lite grop på den lilla kroppen som fortfarande skakade lätt.

Jag svepte in henne i en stor handduk och fönade henne en lång stund så att hon fick upp värmen som hade sjunkit lite. Kollade henner temperatur, men ingen feber. Så tog jag hand om alla lakan, in med allt i duschen, spola av och in i tvättmaskinen. Hela duschgolvet fylldes av halsmältna jordgubbar och hela huset luktade jordgubbe. Sedan gick jag in till Elli och bäddade ner henne i vår säng och låg hos henne tills hon somnade. Hon luktade fortfarande jordgubbe.

Vid tre vaknade jag av att hon låg och hulkade igen, lite kräk till, men inga jordgubbar denna gång. Fortfarande ingen feber eller andra symptom så det måste handla om någon form av lätt matförgiftning. När hon vaknade imorse tänkte jag först att hon skulle stanna hemma. Men hon var om möjligt piggare än vanligt och var för en gångs skull inte ett dugg kinkig inför tanken på dagis, så nu har jag precis skickat iväg henne - utan gnäll, och utan karamell.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ni får ursäkta min ibland lite överdramatiska ådra, den har jag fått av mina föräldrar. Ja, från båda två, men tursamt nog inte dubbelt upp...