Lille Maximos fick sin första vaccinering igår, och jag trodde att det skulle vara ännu hemskare än det var när Elli brukade få sina, han är ju en sån gnällis generellt. Men det var faktiskt "lättare" eftersom han redan skrek för full hals när vi kom in till dokotorn, under mätning, vägning och allmän check-up så lät inte gråten något annorlunda när hon sedan stack honom. Verkligen noll skillnad. Doktor Popi beskrev vår lille krigare som en "klapsiaris", vilket betyder ungefär "gråtare", men idiomatiskt mer som "seriös gnällspik". Hon var fascinerad över han styrka, och var inte alls förvånad över att han led av kolik, så spänd som han kändes. Det tog lång tid innan hon ens kunde känns på hans mage för att han spände den så... "Kolikbarn är ofta gråtiga i allmänhet", sa hon, "även när de inte har ont.". Det förklarar ju en del...

Som bekant finns det inte så mycket att göra åt kolik, mer än att rida ut stormen. I övrigt var han hur fin som helst, han växer så det knakar, mer i vikt än på längden dock, hehe... min lille tjockis. Stark är han också, sa hon, han grep tag om hennes tummar och när hon lyfte så hängde han krampaktigt kvar, med uppdraget huvud och allt. Popi skrattade rakt ut "Kolla! Vilken power!". Då blev nog pappan lite stolt.

Jag skulle bara fortsätta som jag gör, sa hon, mata när han visar tecken på hunger, och trösta när han är ledsen. Hon märkte att Max blev lugn när han fick vara i min famn och hon tyckte att jag gjorde helt rätt som hade honom nära mig så mycket jag orkade. Sanningen är ju att jag tycker att det är betydligt mycket lättare att bära omkring på den lille prinsen än det är att låta honom ligga för sig själv och lyssna på hans gråt. Efter max 30 sekunder bankar hjärtat hål i bröstkorgen på mig. Jag förstår inte de föräldrar som klarar av det alltså, därmed inte sagt att jag dömer dem.

Idag är han dunderförkyld, med hes, nästan förlorad röst, slem i halsen och hosta. Temperaturen ligger på 37,7 så lite feber härjar också i hans kropp, men om den beror på förkylningen eller vaccinationen igår vet jag ju inte. Han har sovit massor: 5,5 timme igårkväll, sedan ytterligare 3,5 timme och sedan ytterligare nästan 4. Emellan har han bara vaknat för att äta. Själv fick jag 7, 5 timmes sömn, med bara ett avbrott! Jag som var inställd på att det skulle bli en jobbig natt pga hans förkylning.

Elli har kissat ner sin säng tre dagar i rad nu. Jag vet inte varför hon gör det nu helt plötsligt men det måste ju vara en reaktion på något. Aris blir arg och vill att vi ska börja med blöja igen, men hon har ju varit torr sedan tidigt i somras! Ur psykologisk synvinkel måste det ju vara helt fel att sträva bakåt så? Jag ska från och med i natt väcka henne efter att jag matat lillen och ta henne till toa så hon får kissa. Hon kommer inte att gilla det, men något måste jag ju göra. Hinner inte tvätta kläder då jag bara tvättar lakan hela tiden...