Fy vad jag älskar att lämna bort Elli. Småstunder alltså. Det ger mig en stund då jag kan vara ensam med mina tankar och mitt jag, fixa och dona med grejer jag tycker om. Just nu syr jag gärna, samtidigt som jag lyssnar på ljudbok (ingen tid att spilla). Det är ljuvligt.

Så går timmarna, en, två, tre, och något börjar gnaga, kittla och friden i hjärtat försvinner sakta men säkert. Det är dags att leta reda på Elli igen. Efter ca 3 timmar kommer abstinensen smygande.

Då släcker jag ner mitt syrum och trampar bort till svärmor och då, då kommer det bästa av alltihop. Jag stiger in i huset och Elli kommer farande genom korridoren från lekrummet hon har där. "Mamma!" skriker hon, galen av lycka, och kastar sig i min famn och pussar och kramas, och sen berättar hon om allt spännande hon har haft för sig. Efi skakar på huvudet och mumlar ironiskt men kärleksfullt något om att "ja, det var ju eeeevigheter sen ni sågs sist...".

Den där minuten, det är den bästa minuten jag vet, tror jag.