Ja... Tomatsåsen blev god, lite blaskig i konsistensen, men doften var så ljuvlig att den vägde upp. Salta fick jag göra, så min lille kille inte äter salt längre. Stränga order.

(Har jag förresten berättat att alla testresultat är genomkollade och att Aris inte lider av något allvarligt? Han råkar bara vara en olyckling som har rejält högt blodtryck utan anledning. Så det blir till att leva hälsosamt och försiktigt i resten av livet för honom. Och knapra piller. Synd om honom att han har en fruga som älskar allt som han måste hålla sig ifrån, men, han får vara stark.)

Mina brödbullar blev inte helt tokiga. Igårkväll, när de var rykande färska, var de alldeles ljuvliga, men imorse hade de redan torkat till sig lite, vilket var en sorglig upptäckt. Jag trodde att hembakat bröd faktiskt skulle hålla sig saftigt i några dagar i alla fall. Finns det nåt tricks?

När jag cyklade till svärmor idag för att äta lunch och hämta hem Elli som spenderat förmiddagen där, möttes jag av Aris, som kom farande i motsatt riktning. Han frågade om jag var på väg till maten och jag frågade om han redan ätit. Båda gav jakande svar. Snabbt som ögat frågade jag då, lite halvsurt, var Elli var och Aris meddelade att hon var kvar hos sin farmor och lekte med Panajota. Lite surmulen cyklade jag vidare och tänkte att det är ju själv faaan att han inte kan ta initiativ till någonting som har med barn och hem att göra. Den som slutar jobba först borde väl rimligtvis ta på sig ansvaret att hämta hem flickan? jag bestämde mig dock för att stryka ett streck över det hela, varför sura för varje grej, vi har ju gått igenom den här typen av grejer så många gånger.

Jag kom hem till svärmor där jag hittar Elli och Panajota med smink i hela sina ansikten, de lekte och hade väldigt kul. Vilka små solstrålar de är, de där små flickorna... Jag åt och slängde upp Elli på cykeln och trampade hemåt.

När jag kommer in genom ytterdörren möts jag av spansk musik som strömmar ut ur högtalarna och ett steg till in i huset ser jag min leende kille vid diskhon. Han diskar! Helt på eget initiativ! Kan det verkligen vara samma man jag träffade där i natten för tre och ett halvt år sedan? Machomannen. Alfahannen. Står han verkligen där och diskar medan höfterna vickar dansant och munnen uttalar "hey honey!" så glatt att det nästan är skrattretande. Ja, det är det faktiskt.

Som jag älskar honom.